neer på joole

Nu har jårs truli tassat åpå på de proverbiala rosa molnen ein par dagar, baket det tillfredsställande ultraketaset i kåkkelby. Och tur var väl det, ty fötterna har varit en pikuliten aning mer än pikulite ömma och vaderna har varit rent av sjuka. Ännu igår tog det sjukt när jag gick.
Idag var det ju då dags för bastucupens femma. Hade hört från multipla väderstreck att den är ohygglig, och var kanske eventuellt ganska väldigt temmärligen skräckslagen att jårs trulis uppladdning inför, inte var riktigt klockrent ur handboken...
(janå kanske som det där överkorsade exemplet?)
...å andra sidan bra att ha nåt att skylla på för en långsam gammal farbroder.
I lördags ketade jag för övrigt i FajvFingärs, vet inte om jag minnstat att nämna det men looki

-här ketar vi ännu tillsammans, folke j och jag. Du känner igen mig som FemtiFemmaniFajvFingärs.
(ifjol, på venetialaismaraton, också i kåkkelby, var jag lustigt nog också numero FemtiFemiFajvFingärs)
Där var vi ännu pigga och njutglada..
Till idag hade jag redan bestummit att keta i adios. Fast så sjuka som vaderna var igår, vete tusan om det hade gått att keta tess. Janå nog var de signifikant osjukare idag. Visst känstade det när jag gick idag änninu, men det tog inte nå sjukt längre.
Fast, som sagt, ambitionen var inte att vara konkurrenskraftig idag. Eller att få en, eins i skala för gamla tröga farbröder, bra tid. Föresatsen var att få till ett hårt pass. Som ska göra det möjligt att hota 45 minsar nästa tisdag och framförallt vaporisera PB i halvmaraton den 6.6.
Och ett hårt pass blev det. Redan under transportjoggaset till brahebastun håkade jag att detta här blir ingen wienervals på hyacinter. Benen tomma och slitna och andningen tung redan vid sakta jogg.
*jeelp*
Vid bastun fick man chiparmband, som introduceras i bastucupen för första gången. Få se om de fingo dem att tåjma! Sen startades det med korta intervaller. Min startgrupp tutades iväg 18:15:30 och de andra försvann såklart all världens väg. Själv stånkflämtade jag som ett hysteriskt ånglok i akut agoni efter sjutton meter. Vägen ut till vändning ville benen inte svara tess, men det spelade ingen roll för det var ändå avföringstungt att andas. Vändningen kom välsignat fort, efter halvtredje kilsar, dock neppärligen en meter för tidigt. Sen slutet tillät jag andningen att bli ännu flämtigare, gissandes att jag skulle orka den nivån resten av loppet. Vilket jag mer eller mindre gjorde.
Fick söisledes till ett riktigt tufft pass, helt enligt beställningen. Bara att hoppas att kroppen förmår ta tillvara det. Nå resultat vet jag inte, för det har inte kommit upp ännu på dömsis hemsida...
(på tal om hemsidor så är bilden härovan stulad från Kokkola Ultra Run hemsidan)
...men ifall de fick sina attiraljer att tåjma så lär det väl dyka upp så småningom.
Transportjoggaset hem tillbaka var trots allt avsevärt mindre mödosamt än baket tjugoan. Det tar jag som ein braan tecken. Imorgon vilodag och på torsdag är planA nå riktigt lugn barfotalenkki.
Steja tjunad så du inte går miste om nå synnerligen spännandis samt sanningsenliga stårjor!