planer och bananer

Nästa vecka har jårs truli sen länge inplanerad som återhämtningsvecka. Rejäl sådan. Något i denna här stilen har jag tänkt mig:
-inga lenkkiar över brorundedistans (12 kilsar)
-minst en extra vilodag (max 4 lenkkiar)
-och kaloriintag på samma nivå som en vanlig träningsvecka.
-ja och sova väldigt djupt och skönt samt qigonga dagligen.
-inte illa, eliho?
Som belöning tycker jag mig förtjäna en långlenkki imorgon. Tyvärr är urursligt före att befara. Och så hade jag hoppats på draghjälp på delar av banan. Dels av folke j och dels av lillebror. Men de sviker hjärtlöst gubbstackarn. Med laga förfall, måhända, men icke desto mindre. Hoppas på bättre uppslutning på självständighetsmaratonlenkkin! Ursprungliga språngliga planen är jeppis-runt&bennäs-edsevö. Som i sin kortaste skepnad mäter dryga trettifem kilsar, givårtejk.
Fast om föret blir riktigt megaeländigt kan det nog vara att jag väljer nåt måttligare.
Å andra sidan är det nedbrytande för pannbenet att fega, och det kan lätt straffa sig på själviska maran. Plus att det är svårt att hitta glädje eller inspiration till att genomföra mesiga kompromisser.
Eftersom benen känns hela och pigga, liksom resten av gubbakroppen, känns distansen inte hotfull trots märkliga formfenomen.
Men avsikten för november var ju mängd och gärna med låga glykogennivåer...
(för att möjliggöra maratondistans 5/12 efter 24 h fasta och utan energitankning)
...och det har jårs truli genomfört. En hel del också. Och utan att nödvändigtvis vara helt återställd från höstmarorna. Så egentligen misstänker jag mer nån endokrin nedträning än nå varsinainen överträningsbörjan. Med adrenalinpådrag som inte riktigt fejdar mellan varven.
(som du vet deltar adrenalin när kroppen behöver använda fett som bränsle, vilket den ju behöver när glykogendepåerna är ofyllda)
Fast nu behöver ju inte de funktionerna stressas nå mer. Utan snarare återhämta och ladda upp sig. Så jag har beslutit mig för att öka kolhydratintag den närmaste tiden. Och så hoppas jag ju mycket på "vilo"veckan. Och för att inte morgondagens långlenkki ska vräka ner mig ännu djupare i avgrunden ska jag tanka med vitargo under lenkkin. I stället för vatten. Och kanske ta med nå bansku?

Faktiskt hade jag en vakentimme inatt. Och kände som adrenalinpådrag i kroppen. Snarare än kortisolöverdos...
(det här är eget flum å inte nå vetskap, men jårs truli anar att adrenalin påminner om ilska och kortisol mer om ångest [åt rädsla-skam-sorghållet?], men utan emotionellt klangbotten)
...båda kan ge oönskad nokturnal vakenhet. Det kan iofs de emotionella motsvarigheterna också, men de går lätt att dribbla bort, tillfälligt, genom elementära mentala manövrar. Om man behöver sova då och inte har tid/ork att ta hand om dem.
Och då, inatt alltså, testade jag att gå upp och käka en bansku. Och det tåjmade. Fick sova efter det. Och idag har jag infört den lindriga höjningen av kolhydratintag. Och faktiskt om inte dagens brorunda antydde att trenden har vänt. Att botten är nådd på formsvackan och ljus kan småningom börja anas i ändan av kaamoset. Placebo och/eller tillfälligheter uteslutas ingalunda. Men hopp tänds ändå.
Förutom att lämnas övergiven till morgondagens lenkki, har jårs stackars stackars truli lämnats i gräsänklingatillstånd ikväll. I och med att kära frun for på julmiddag med sina jobbkompisar. Som tröst, och för att ladda nålite extra inför morgondagens prövningar, lagade jag en energipaj.

Det ska nog till riktigt ursligt före, om inte den här gubben ska orka långlenkki :o)
Eller är det tomt kaveeras?
(käns inte tomt i den gubbeliga vamben, i alla fulla fall, snarare stinnpemppat med oerhörd påtaglighet)
För att smidigt få reda på det. Och följa med huruvida formkurvan vänder uppåt. Föreslås med viss envetenhet ett fokuserat tjuundstejande!