etapp 3/6 hanimoon åovär

Någon hade kräppat banan inför dagens etapp. Den var övertäckt av nå vitaktig larja, fy farao :o(

Janå, inte värre än att man kunade fortsätta fajvfingra, fast uppºing till Spyridon föreföll nödvändig. Banan var densamma som igår, riktningen dock motsatt. Redan från första stegen håkade jag att det inte går lika lätt som de två inledande etapperna av denna utmaning. Såklart kan distansen börja kännas, men mest skyller jag på det kräppade underlaget. Det var inte samma lätta spänst i steget. Svårare också att hitta en rytm som känstade naturlig...
(ÿsch, dessutom risk att det blir rokogare före före det blir bättre)
...motvinden under första (gemensamma) halvan, gjorde också sitt till att skapa en känsla av att he lettast e lopi. Men nåja, inte var den här 17-ingen nå värre än en bejsik lenkki. Det är nog snarare så att den här utmaningen hittills har varit häpnadsväckelsefullt *åhå* lätt.
Då vi vände in mot staden vid staffansnäs och vinden inte känstade av nå mera (märkvärdigt hur vinden inte känns då den är i ryggen, men desto tydligare då den är i bringan), så flöt det på riktigt bra. En bit senare, då det flytet ebbade ut, började den sammanlagda distansen anas. Därmed kom nog endorfinet också igång, och idag var det nog skön doping i kroppen baket också. Och en tillfredsställande trötthet i benen och kroppen. Men som utbrustet, inte värre än baket en rändåm 17-kilsare.
Imorgon är det något i stil med måndag. Men fastaset överhoppas. Man böövär ju kunna lära sig något av sina misstag, annars är man ännu korkadare än jårs truli..
I övrigt påbörjas andra hälften av denna utmaning, åtminstone enligt planA. Blir på seinon såklart, eftersom det är jobbdag. Och denna gång motsols igen, likasom igår.
Åålrajtski helt kort, låt larjan smultna bort!