Mötte ketaskompisen vid lockanberget och så styrde vi kosorna mot staffansnäs. Därifrån norrut längs omfartsvägen till sandsund, som bevärdigades med ett besök. Så igen via kivilös och skata, tillbaka till berget, där vi skilstade inför respektive slutspurt. Ajsbuggsen känstade måttligt klumpiga, inte såå förfärligt, och torde nog ha varit rätt skoval idag. Speciellt då det hade börjat snöga så var det ingen enorm brist på lömska ställen.
Ketaset gick hyfsat från början och helt bra när vi var igång som ivrigast. Mot slutet började jag nog veta av distansen och att energidepåerna kanske inte riktigt har hindat fyllas på fullt så kålkkigt som de har tömstat. Väl hemkommen och vederbörligen duihkad&stretchad bjuikkades jag på goov speltflingegröt och åt magen synnerligen stinnpemppad, så vad ska int det därav blifva..
Nu känner jag nog att det skall sitta bra med några dagars vila från ketaset och det var utomordentligt skönt att hissa upp fötterna på riklajnärns fotstöd. Trött och mätt och nöjd farbroder
Summerandes kan konstateras att huntti på sex dagar lät sig löpas. Det gick lindrigare än befarat, men känns nog av sådär baket. Tiderna låg kring 6 min/km, sannolikt något över i snitt, utan extrema variationer passen emellan. Söisöedes cirkulus ½minuten hååålttare än förra utmaningen. Det måste ju ha varit den sjuka akterkastellen som bromste velociteten då? Som jag selittat tidigare är inte avsikten att ha så hög fart som möjligt, utan att ha lagom und njutbar känsla av ansträngning. Och sen kolla vad tiden blivde.Under de här dagarna har det blivit klart att nästa trappsteg i hunttistegen nog ska gå att ta sig an. Betyder alltså 100 kilsar på fem dagar: 20 km / dag. Lite längre per dag och lite färre dagar, lite större utmaning. Men känns inte oöverkomligt längre..
Tidpunkten beror på väder och när det börjar förefalla som att det är dags, steja tjuund!
Åålrajtski, med eldär utan dubbar, duktiga långskubbargubbar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar