vanda maraton 2018

Det är en limin gubb som sitter här och författar denna stårja om ett oerhört spännande lopp.
Vantaan maraton 2018.

Loppet är en fyravarvsvariant utan desto utmanandare höjdskillnader. Min favvotyp när det gäller att försöka prestera. I de fall där upplevelsen är viktigare, så är ju förstås envarvs- eller A->B-bana att föredra.
Det är också tillräckligt stort för att man inte ska behöva keta lonesome. Och tillräckligt litet för att det inte ska bli nå anmärkningsvärd trängsel.

Väderprognosen var gynnsam. Varmt för en oktoberdag. Och delvis sol. Lite blåsigt, men inte så det störde nå.
Najs.
Uppladdningen och nedtrappningen hade också gått bra. Fast det var i sista stund som gubbmagen började tåjma...
•tillskriver jag dels två helvila dagar och stillasittandet i bilen mest hela fredagen•
...men lagom till start var det problemet ur magen.
Således läge för riktigt bra resultat i förhållande till befintlig kondis.

Jårs truli har sovit löjligt bra ända sen ultraintervall lägret. Och tack vare min pessimism inför denna mara, sov jag bra tilåmed natten före.
Tala om goda förutsättningar.
Najs.

Strategier och tankar inför.

De gånger jårs truli tagit energigel på lopp, har effekten förefallit hålla under förhållandevis kort tid. Så den här gången tänkte jag testa med mera gel. Mycket mera gel.
Typ shortsfickorna så fulla att det var obekvämt från början.

Trots relativ värme och utlovat solsken var jag inte desto skrajare för värmebonk. Jag menar kom igen. Det är hej oktober.
Så jag hoppades klara mig på medhavd vattenmängd. Och inte behöva försöka kråta med att dricka ur de där fyrrbaikkade plastkopparna.
•mycket svåra att dricka ur i farten, och stanna har inte långsamma gubbar råd med•
Två 1½ dl:s i bältet och tre dito softflaidor; en i var hand och en i de redan överbelamrade poketterna.

Ett lätt uppvärmning, utan högtempo.
-Första varvet hålla igen. Utforska banan och låta kroppen komma igång utan kraftödande pådrag. OM jag får kontakt med 3:30-haren så har jag rätt att haka på och hänga med så länge jag kan. Men också plikt att släppa vid minsta känsla av att det går för hårt.
-Andra varvet är allt lätt och fint. Det lönar sig inte att slösa kraft på att kämpa. Det går relativt kvickt ändå.
-Tredje varvet kan kämpandet ge utdelning. Speciellt vid svackor, som annars hotar att konsumera sekunder.
-Sista varvet får det kännas. Nu behöver vi inte spara. Inte bry mig om hur benen eller magen känns, utan tryck på vad andningen förmår.
-Första energigelen vid fem kilsar. Sen några med 4 kilsars mellanrum. Resten med två kilsars mellanrum. Förutsatt att magen tar emot dem.

Det var alltså upplägget.

Vi vaknade rätt så tidigt på fredagen och körde ner till helsinki. Drumsö närmare bestämt. Och kaffecentralens serviceverkstad. Där dumpade vi LaMarzoccon som förtjänar en yrkesmans genomgång.
•vi klarar oss med LaPavoni under tiden, men kan inte bjuikka nå större mängder kaffigäster i gången•
Sen slingrade vi oss till dickursby. Där hotellet och maratonet skulle begfinna sig.
Efter incheck och tupplur promenerade vi till trio-areena för att hämta startnumran.
216
För att ens nålite få sträcka ut benen.

Jårs truli sov som sagt bra. Tog bilen till idrottsparken i god tid för att säkert få parkeringsplats. Värmde upp (halvannan kilsar helt utan hårdtempo) med långärmat och -benat. Men ombyttade till shorts och T-pajta till loppet.

Förverkligandet.

Varv 1
Startar med munnen fast, för att komma igång varsamt och hålla igen tempo. En smula trångt första kilsarn. Inte så det hajttar.
Vid tvåkilsarsskylten öppnar jag mun. Men är mån om att inte drivas med i för hög ansträngning.
Det blir fort svettigt i medvindspartiet och jag känner en liten oro över att egna vattnet inte ska räcka.
Löpningen känns väldigt lätt och bra. Någon hare ser jag inte till.
Bra känsla vid varvning. Nu är vi igång.

Varv 2
Vid varvning ser jag matchuret. Det visar att jag trots harbrist har hållit något i stil med 3:30-tempo. Vackert så.
(alltså inte 3:30 per kilsar utan till 3h30-sluttid tydande tempo)
Nu får jag öka tempo och ansträngningsnivå nålite. Men kom ihåg, kom ihåg: kämpa i detta skede ger dålig utdelning per vad det kostar.
Jag ketar om några och blir omketad av några...
•bl.a stöter jag på 3:30 uppbådet efter 1-2 kilsar - och här offrar jag en dos krut på att göra processen kort med dem. Genom att hasta förbi halvvägs i terrängen, istället för att boxa och baxa och snirkla mig genom skocken•
...avstår från att "tävla".
Lätt och njutbart varv.

Varv 3
Ser att andra varvet, mycket riktigt, gått en smula snabbare än första. Ökar tempo och ansträngning. Nu är det ok med nålite kamp. Och tävlan. Börjar sakta och osäkert plocka ryggar. Några plockar tillbaka.
Fortfarande känns tempot kontrollerat. Då hjärncellen börjar föreslå nedsaktning tråmar jag in en gel. Det verkar tåjma bra.
Det är bara en sort -med päronsmak- som ger magknip.
•aldrig mer den•
Och en sort är så äckelsliskig att aldrig mer den heller, även om den tåjmar äs satsch.
Favoriten blir colasmak med koffein.
Börjar känna trötthet och förekommande smärtor i benen. Vaderna och ljumskarna. Övergående än så länge. Och kommer ihåg: nu är det ok att kämpa. Det får börja kännas.
Kanske bästa varvet av alla, eftersom ryggplockandet ger psykologisk energi?

Varv 4
Nu klarar inte hjärncellen tidskalkyleringen nå mer. Men varvet verkar ha gått snabbt.
Igång med sista växeln.
Lääst one fääst one - inställning.
•i praktiken betyder det att ansträngningsnivån är hög, inte att det går fääst•
Benen och magen får ta sjukta. Håll rytmen så hög som andningen går med på.
Benen börjar kännas stumma, så det märks att tempo bedarrar. Men det är ändå inte så himla plågsamt...
•alltså naturligtvis är det plågsamt, men inte så där övervälmande iilaka-plågsamt•
...det märks också att andningen är ansträngd. Jårs truli är inte helt säker om det är andning eller benens stumhet som begränsar tempo i högre º. Kanske fifti-siksti?
Men spirit finns där. Kampviljan håller och pannbenet intakt.
Najs.
Kilsarna blir långa på slutet. Men aldrig så där riktigt löjligt oändliga.
Vaderna smärtar ganska hårt. Och högra närmar sig krampvarning. Liksom höger baklår. Dock inga kramper denna gång,
Najs.
Efter 38-kilsars-skylten märker jag att "smell-the-barn" effekten har kickat in. Smärtan är inte längre hotande. Den bara finns där.
Vid Y-et där vänster betyder varvning och höger målgång ser jag att matchuret tickar nå 3:26:2någonting.
Kommer att klara 3:30 med god marginal. Vilket på förhand föreföll otänkbart, men som nog under loppets lopp börjat te sig görligt.
Dock ingen PB-chans längre. Vackert så. Mycket oerhört vackert så. Och najs.
Sen ser jag min kära fru som filmar sl(ut/ö)spurten. Som ser precis så trög ut som den kändes.
Men man ser också att det inte är en uppgiven spurt.
Ketasbenen är slagna men inte pannbenet.

Får medaljen

och goodiebäggen. Hög som en husbil på endoknark.

Rask avtvagning och iväg norrut.

Jårs truli kör första etappen, till juustoportti..
(det gick att kravla sig ur bilen vid JP och att ta sig in med någon gångliknande förflyttningsmetodik, ehuru med viss möda)
..där jag köper några rikaväriöl och ger bilnyckeln till min kära fru.
Som får köra mörkeretappen.
Knä känns nålite varmt, men inte svullnat. Benen tröttvärker. Skönt.

Vi hinner bra till BlackSheep och diggar de duktiga Son Swagga killarna. Oerhört brutalduktiga.
Najs.

Idag limina ben. Lår och vader. Riktigt limina. Men också skön efterhöghet.
Inget speciellt med knäet.
Det är med ketaset och belöningen så att ju mer du betalar...
•valutan heter ansträngning•
...desto bättre schitt.
Det är kanske det som gör maran så förförisk?
Eller som en gentleman uttryckte det. När han hade haltat in i omklädningsrummet och skulle till att sätta sig...
(där han sedan med ett övertygande kraftuttryck kickade sin sko på jårs truli pga kramp när han tog av den)
..."lajin helppous viehättää"

Janå sådärnålite.
Nu är det tre veckor till porto-maraton.
Det blir återhämtning för hela slanten till en början. Så ska vi se hur pass kroppen hinner komma igen. Just nu känns vägen lång.
Ifall porto blir en lätt skön långlenkki så är det helhelt ok. Och om det finns nå kämpatag kvar vid det lager, så kunde utomlandsrekord vara värt att fajtas för.
•rådande är från LochNess och lyder något i stil med 3:43-givårtejk•
Men framför allt annat blir det några avkopplande semppudagar.

Årets tävlingsäsong är över.

Åålrajtski denn. Du ska steja tjuund!
Så får du ju följa med, vettu, hur återhämtningen tar sig..

Virallinen tulos blev brutto 3:26:38 / netto 3:26:24
Typ halv minut sämre än PB. Trots nog dalande form. Skulle nedtrappning och energistrategi ha varit av samma kvalitet -då i april, som nu- så hade sannolikt det resultatet ha blivit ännu nålite hårdare.

Jårs truli fick fajtas in på fjärde säsongen innan 3h30 gav sig. Och nu har det gått två gånger denna säsong.
Najs.
Formens bästföredatum har som sagt varit och farit. Men ingen totalgenomklappning än så länge.
Najs.

Men som sanottu, steja tjuund!