fajvfingärsförsök

Länge sen jårs truli visat sig här på bloggen. Synd och skam, ty det är kul att kunna gå tillbaka och se vad man pynjat med och funderat. Janå det är nååleess mycket på gång den här tiden på året, verkar det som. Men nu ska jag få ändan ur vagnen. Eller ner i riklajnärn, snarare.
De tre vilodagar som omtaltes i förra inlägget, gjorde väl inte så mycket hit eller dit. För vänsterfoten. Men de senaste dagarna har en klar förbättring låtit sig skönjas. I lördags tappade jag omdömet, i ett rus av endorfin, och belastade foten rejält hårdare än planerat. Men verkar ha kommit undan ostraffat. Fick lite hopp att tändas. KUR har jag nog skjutit upp till nästa år...
(alltså Kåkkelby Ultra Run, där jårs truli var anmäld till sprintdistansen = 6h)
...eller om själva verket ska fram så är det mitt deltagande, inte själva KUR, som jag skjutit upp till nästa år. Saa sii sitten, huruvida jag söker fram nåt ultralopp dessförinnan.
(om man stejar tjuund, vill säga)
Men David-40 maratonet. Som hålls i kvevlax om en månad. 18/6. Har jag nå små förhoppningar om att kunna delta i. Fast jag har inte anmält mig än. Och tänker panta på det ett tag. Ifall det visar sig att jag inte kan träna ens något så när som folk, så har jag ingen lust att fara dit och jogga i fyra timmar. Inte har jag nå hopp om PortEllen då ännu, men jag ska nog lyckas intala mig att jag ketar för PB för att motivera deltagande.
Ifall jag är i halvskick kan jag alltid keta halvan. Eller så far jag bara och hejar på lillabror och andra skojiga tÿÿpa som ska keta där.
En månad tid alltså. Behöver hinna med 2-3 långpass och vidpass dito hårdpass.
För en månad sen testade jag FajvFingärs, för första gången sen toholampi. Det blev fiasko. Idag hade det blivit dags att göra ett nytt försök. Först när tanken hade slagit rot, insåg jag hur himlades mycket jag saknat det

Såg ivrigt fram emot att få tassa i de kära fajvisarna. Tillika rädd att det skulle skita sig igen. Minnandes hur led och frustrerad jag var då. Siktade på en sakta brorunda. Så efter jobbet drog jag de välinkörda KSarna på fötterna och tassade iväg. Först kändes inget speciellt. Annat än att det var skönt att fajvfingra. Redan det bättre än senast. Men snart nog började foten kännas av. Ömma. Inte förfärligt, men klart mer än merrell eller saucony har gjort på rätt länge. Inte helt önskat besked alltså. Något dämpad optimism inför maratonsatsningen. Å andra sidan har jag nog kunnat springa och sakta men säkert bli bättre, trots att foten har känts av lika mycket och mer, i merrell/saucony. Får avvakta och se de närmaste par dagarna. Huruvida utvecklingen fortsätter. Eller avstannar. Eller vänder.
Steja tjuund så får du veta. Och steja tjuund så får du veta vilket blir nästa steg i återgången till normalt ketasliv. Och i maratonsatsningen.