Fick dessutom avslag på sällskapsförfrågan, då folke j som är snäppet klokare än jårs truli valde vila. Och lillebrodern var mer på stucket än hugget. Och tommy f märkligt nog hade för sig att långlenkki ska ketas på söndag?!?
Något omorsk paltade jag på mig och smet ut genom dörren med orden "såpass känner jag kroppen vid detta här laget, att jag vet att det inte går snabbt idag". Och med planen att hållas inom stenkast hemifrån. Och med telefunken i flaidbältet.
En liten uppmuntrande detalj var att GPS-pulsen var förhållandevis låg, och som lördagspuls betraktat rentutav utomordentligt låg. Så då tänkte jag att inte förkyld eller övertränad. Bara nertränad efter två rejäla belastningsveckor. Men garmin pep nog ofta, icke oväntat. Jag anammade en välbeprövad metod, som gör lågpulsketaset uthärdligt även om det går långsamt: efter högpulsvarning saktar jag riktigt rejält och tassar iväg nästan från noll, hittandes hyfsad hållning och sökandes njutbart steg med fokus på att hålla nere pulsen snarare än att vinna väg. Så småningom -ibland efter tie meter och ibland efter en kilsar eller mer- har tempot stigit såpass att garmin finner för gott att pipa en varning igen. Änd ån änd ån.. Blir samtidigt mer dynamiskt så att benen blir mindre slösluggtrögsjuka.
Började med lockanberget, trots att ingen skulle möta upp där, för jag hade bestämt att första extrakringelikroken skulle vara runt hamnskogen där. Inte spåret, men vägen. Andra kringelirundan blev runt karvikshall&vegakvarteret. Tredje kringlan var östanpåskogsvägen, inpå spåret där. Och fjärde en vända via strandis. Det blev kort i skallen genom att det framskred via jeppis-runt, utan att fördenskull behövas två varv. Även om jårs truli diggar både långlenkki och lonesome running så kan två varv kännas nålite övervälmande på solokvisten. Speciellt en omorsk dag, Femte kringlan placerade sig i rosasholmen och sjätte i sandsund. Sjunde blev ingen varsinainen kringla, utan snarare en avstivkare via skutnabba. I sandsund fick jag, passligt nog, sällskap under dryga kilsarn. Magnus f råkade dyka upp som gubben ur pedtunneln, precis som jag skulle börja söka mig tillbaka mot omfartsvägen baket engelska skogen. Trevligt! Så småningom närmade sig lockanberget igen. Och jårs truli hade ruttpalaver inne i skallbenet:
(hade inte kollat distans en endaste liten gång under lenkkins gång)
-under trettifem => närmsta vägen hem, nöjandes med beblivlig distans
-trettifemish, eller mer => skarvar jeppis-runt genom att påbörja ett andra varv, siktandes på fullmaradistans
-närmare förti => direkt hem, eventuellt via behövlig omväg för att få fulldist.
Visade sig trettisex på mätarn, så det blev förlängning kring kråkholmssjön
och därmed full maradistans. Årets andra lågpulsmaratondistanslenkki. Snittempo 6:19 och sluttid 4:26:+ vilket är sämre än senast (6:13 och 4:23:+). Rimligt så, efter tuffare träningsveckor i den proverbiala ryggsäcken. På slutet infann sig rena långlenkkikänslan i benen...
(janå det var ju faktiskt långlenkki, men jag menar -kändes mer än senast)
Inte bonkvarning, men tröttömstyvhet. Och för första gången på ett bra tag, tröttömma fötter. I VFF TrekAscentInsulated. Nu är viloveckan välkommen!
Efter välbehövlig stretchgympa, bastu och rikaväridrink, lagade min kära fru och jårs truli goov och näringsrik och kaloririk mat. Lite vegeinspad och strikt HCHFHP. Jag lagade linsbiffar och hon lagade batatmos och yogurtsoltorkadtomatgegg. Var för sig smarriga, nog så. Men det remarkabla var hur helheten blev utbristligt större än summan av delarna. Posetiv överraskning.
Inatt sov jag desto bättre. Och idag har vi friskluftat via gamlahamnsisen med stig. På väg hem diggade vi terassen, som något oväntat har högsäsong
Och på eftermiddagen blev det en tretimmars tupplur. Som kändes väldigt välgörande, faktiskt. Tvivlar på att den ens kräppar kommande natts sömn.
Och nu som sagt dags för vilovecka. Som jårs truli inte tess befarar såsom förra gången, utan rent av ser fram emot. Av förekommen anledning. Och det blir fullskalig vilovecka, trots bara två belastningsveckor. Eftersom de varit relativt hårda. Hårda enligt en klen gubbes måttskala, vill säga.
Åålrajtski denn, bara att steja tjuund då! Och kolla in hur viloveckan lyckas. Och hur länge den känns lockande och behövlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar