vilande impulskontroll

Awlrajt, hördududuu. Kanske vi kirrar denna här viloveckan också, mittiallt? I början av veckan blev det plusºer och icebugföre. Det haittade inte så oerhört, för dels så har man klarat sig utan rätt länge och dels var det fråga om ganska väldigt korta, oambitiösa och lugna återhämtningslenkkiar.

Måndagens cikoriavända gick i 6:36-tempo och det var kroppen&benen snarare än garmins pulsvarning som bestämde fart. På tisdagen var rune berg i tur, då också med kropp&ben som farthållare -fast janå, nog pep garmin några gånger i motluten- i 6:17-tempo.
I förrgår var det onsdag, vilket innebar löpande band. Som vanligt denna säsong gick det, ovanligt nog, sämre än utomhus. Fast förbättring från senaste lågpulsare på bandet, nog. 6:22 i snitt.
Fortfarande kan jårs truli inte kalkylera ut varför det går sämre på bandet än utomhus. Allt och alla, utom verkligheten, talar för att bandet ska gå lättare. Gåo figjör, som sagt!
Igår var naturligtvis vilodag, med torsdagsdejt änd staff. Och städning. Kan vara att pulsen steg ganska så svindlande högt. Men jag hade inte på pulsmätare så det räknas inte.

Idag återtog vi cikoriavändaset. Tillsammans med folke j. Som också var med i början av veckan. Trots att buggarna lämnades i skohyllan, till förmån för FajvFingärs TrekAscent, kändes det obekvämt och konstigt från början. Egentligen inte förrän vi hade vänt och var håombaond började löpningen kännas riktigt bekväm och njutbar. Igen var det kropp&ben som fick bestämma tempo. Och ju bekvämare det kändes, desto högre tempo blev det. Tills garmin satte gränsen, förstås, eftersom det ju var lågpulslenkki. Och lustigt nog så repade vi till med årets första lågpulslenkki i under sexminsarstempo

temmärligen väldigt förhållandesvis oerhört uppmuntrande måste jårs truli känna er, nog!
Senast en lågpulsare slank in under 6:00 var mellan LochNess och kankaanpää. Och det var en kort barfota lunchrunda. Ruskigt najs att vara tillbaka. Ruskigt ännu najsare om man kunde hållas här ett tag.
Imorgon blir det faktiskt inte lågpuls trots vilovecka. Eller janå, nog är det meningen som lågpuls. Men det blir inte pulsvarning. För det ska gå åt skogen med oss. Eller så kallad trailrunning, som man behöver kalla det om man ska vara trendig. Vilket man så oerhört klart ska! Tänker engagera folke j som guide. Han känner terrängen bland ådö-fäboda-pörkenäs-junejmitskogarna bättre än jårs truli känner min qigongmatta. Och den känner jag ganska bra. Trailrunning är inte så hemskt kompatibel med lågpuls, på nå sorts sätt. Inte FengShujigt, skulle man mycket väl kunna utbrista. Eller som sagt, låt vara lågpuls, men inte pulsvarning. Tänker inte ens ta pulsband, faktiskt. Om garmin går med på att mäta från handleden, Fajn! Men om inte så inte då heller. Och klockan får hålla sig under jackärmen.
Terräng förmodas vara bra variation, så man tål mer (mängd) utan att fara illa. Dessutom kan det vara på sin plats att träna en smula terräng, för den hemska händelse att man skulle måsta fara med och lära kära pikkuvelivekkupili hur man ketar en utterled i FajvFingärs. Hoppas ju nog innerligen, gör jårs truli, att det inte ska behövas. Men djast in kejs, vettu?

Eftersom det inte blir nå långa lenkkiar denna vikåslut så hade jårs truli avsett käka något återhållsammare än vanligt. Men av någon outgrundlig anledning blev-blir det inte så. Samma intag och laddning som om det hade vankats långlenkki. Janå det är väl bara att hänga med och njuta, eftersom man ändå inte verkar ha något inflytande över intaget. Ajgess?
Och på tal om inflytande. Eller riktigare dets frånvaro. Så har jårs truli råkat klicka in en anmälan till kyrönjoki maraton 29.4. Vilaset faciliterar klickfingret? Eller vad vet jag? Ser jag ut som nå doktor?

Åålrajtski denn. Steja nu tjuund, så får du veta om jårs truli lyckas avsluta viloveckan med äran i behåll, eller om folke j blir tvungen att dumpa mig i skogen, såsom varande av hopplöst fall!
(såo kååld djampless fåål)