ömfotingen

Förra veckan avslutades i kaffirosteriet. Så denna veckan hade vi ultrafärskt goovkaffi att se fram emot. Efter en liten lågpulslenkki tillsammans med folke j i måndags, avsmakades de första kopparna. Och som inte ovanligt häpnades jårs truli över hur goov riktigt färskt kaffi kan vara. Idag då det har mognat några dar och blommat ut, är det egentligen ännu intressantare. Men det är något alldeles speciellt med de där allra första drypande dropparna!
Både blend och rostningsº är liknande som förra gången. Men med en liten variation i rostningsprofiler...
(rostade 5 st ½kilosbätchar; 1 robusta, 2 nicaraguanska arabica och 2 etiopiska arabica och dubbletterna fick sinsemellan något olika profiler. Så att alltså första etiopiern blev inte identisk med andra etiopiern. Mig vara rokog att selitta, men dig fatta?)
...för att se om det kan ge yttermera komplexitet åt härligheten. Men det är inte så lätt att avgöra huruvida det tåjmade, då man inte har a-b test. Men kanske..

På tisdagen fick jag soloketa. Då var det dags för första passet som innehöll något som med riktigt riktigt riktigt god vilja kan kallas fart. Ett så kallat fartlek-pass. På förhand hade jag väl tänkt mig lugnare tempo i grunden och kortare vetor. Mer dynamiskt helt enkelt. Det blev en kort jeppis-runt (vilket vill säga halmvaratondistans, givårtejk) med fyra hårda avsnitt. Hårda är definitivt en bättre benämning än snabba. En kul grej var att tvåtimmarsgränsen på ½maradistans sprack för första gången i år. Och det var ju tack vare den oplanerat höga grundtakten. Att de tuffa avsnitten inte blev så ashårda haittar inte nå. De var ändå snabbare än jag ketat på bra länge, och utgör därmed ett av många små steg i projektet att försöka locka igång nån sorts spiid i gubbabenen. Helst mer spiid, så småningom, än de tidigare har klarat av. Hur nu det ska gå till?
(den klena trösten är att de aldrig varit speciellt kvicka)
Denna vecka ska enligt planA innehålla ännu ett effektpass. Nämligen lördagens långlenkki, som ska ha ett hårt parti framemot slutet. Då benen inte längre är så värst vidare pigga. Det verkar vara ett fungerande sätt att stärka fartuthålligheten. Helst skulle det hårda partiet få gå i trakten av maratonfart, men det befaras nog ännu vara långt till nå sånt. Med maratonfart avser jag alltså kring 5 min/km. Gärna under, såklarast, eftersom den uttalade målsättningen är sub3:30.

Det var väldigt kul och njutfullt att ta itu med veckans pass. Precis som jag anade, efter viloveckan. Ska försöka komma ihåg den fiilingen, som morot för att utstå nästa vilovecka. Som ju inte fjärranare än halvannan vecka.
Gårdagens löpande band gick såklart löjligt sakta. Fattas bara. Iofs något snäpp bättre än senast, ty snittet landade på 6:31/km. Fast det stör inte nämnvärt, eftersom nog utomhuspassen -även i lågpuls- har varit klart bättre. Det som stör ganska väldigt nämnvärt, är att jag inte kan komma på någon gångbar förklaring till varför löpande band konsekvent är signifikant sämre än ute...
(alltså lågpulsfart tiotals sekunder långsammare)
...med tanke på att alla andra jag funtsat med är bättre på löpande band. Vilket också stämmer med egna erfarenheter från förra vintern. Då var lågpulsfarten på löpande band givårtejk halvminuten snabbare per kilsar, än utomhus.

Janå nästa vecka ligger det nära till hands att jag placerar ett fartpass på löpande band. Då får pulsen vara just så hög den vill. Kanske inte ens ids mäta den.
Hittills denna vinter har jårs truli undvikit mina feelmax promenadskor på onsdagarna. Eftersom de har rätt så tunn sula

och fotsulorna brukar vara lite ömma efter löpande bandet. Men igår valde jag att ta dem ändå, för jag tycker att fötterna börjat bli ganska vana. Och inte ömmar så väldigt enormt längre. Men måste nog erkänna att de var ganska pitoga på sandasgruset på pedbanorna. Bra härdning då, kanske?
Om man till äventyrs skulle få för sig att keta någon av årets maratonar barfota. På tal om det har jag mer eller mindre beslutat mig för att delta i hallimaraton, trots att det är bara sex dagar baket kotirataultra. Dock inte barfota. Ej heller full fart. Eftersom jårs truli ändå inte är i närheten av personbästa- let ölåon PortEllen-form, är det onödigt att bränna ut sig. Och inte bara onödigt, utan rentav kontraproduktivt så det visslar i lamellerna. Kanske någon LochNessliknande taktik. Vore ju temmärligen förvånande om man blir kräppad av backar igen. Eller sjöodjur, för den delen.
På kotirataultra är målet att underskrida fem timmar och en kvart. Fem å tie räcker riktigt bra, tänker inte förta mig där heller. Om nu inte det visar sig behövas, för sagda <5:15 förstås. För då är det en annan femma. Och i så fall bojkottar jag hallimaraton. Och blir sur och tvär. Och spottar och svär.
Åålrajtski denn. Men. Mycket kul återstår att steja sig tjuund med innan det. Så slappna av och skärp sinnena. Zanshin. Och steja nog så tjuund!