kulturell klass och veritabel velocitet

På fredagen uppmärksammade folke j och jårs truli rune bergs vecka, genom en rune bergsk vända som fredagslenkki. Lågpuls och rätt så sega ben.
Men gav god aptit till kvällens haggis. Med GCWC. Jårs truli fick igen äran och förtroendet att slakta haggisen

*på bild alltså slaktaren, inte haggisen (red.anm)
Troligen delvis tack vare att jag är den ende i sällskapet som gjort mig besväret att lära mig "ode to a haggis" av robban burns? Vare sig hur det vill med den saken, så uppskattar jag storligen såväl dikten, som uppdraget och inte minst måltiden! Apritretaren, eller de två matsmältningsmiducinerna för den delen, var det inte så hemskt mycket att klaga på heller..
*sláinte*
..janå det vore i så fall att jag, med tanke på lördagens långlenkki, inte kunde ta påfyllning. Det kunde jag å andra sidan göra med haggisen, med fördel dessutom.
*brrrrrps*

Och så lördagen. Och långlenkki. Med hårt avsnitt mot slutet. Tanken var en jeppis-runt-baserad historia i ansträngt men lugnt och stadigt tempo. För att sen växla upp till i stort sett viidipi och mata på där ett tag. Och sist bara nedjogg via lämplig ramp, hem.
Uppvärmningen till lockanberget, där folke j och jårs truli hade sedvanlig sammanstrålning, gick med andan nålite i halsen pga att tiden blev knappare än beräknat. Och det är så pinsamt att få skällor för att man kommer sent. Vilket jag har en tendens att göra. Alltid med någon lysande ursäkt, naturligtvis. Även om nog mjukstart hade varit gynnsammare, tänkte jag att janåja nog jämnar det ut sig i god tid förns det är dags att växla upp till hårdkörning. Och det gjorde det ju.
Sen andningen jämnat ut sig och vi hittat dagens tempo så landade det nog på en bra nivå. Ansträngande, men som sagt lugnt och stadigt. Farten var också överraskande god. Jag har inte räknat efter desto nogrannare, men gissningsvis kring 5:30, givårtejk. Kanske inte god fart, äs satsch, men förbättring från samma ansträngningsnivå för någon vecka sen. Dock svårt att säga med säkerhet att det beror på stigande form, ty det kan ju vara haggisens förtjänst snarare?
Janå sen dumpade jag som sagt kompisen..
*dump*
och gav det proverbiala järnet. Fartökningen gick bra, men det blev nog tungt att hålla tempot. Kanske den kräppiga uppvärmningen gjorde mixen av bränsle alltför glykogenisk på fettets bekostnad? Med påföljd att glykogendepoerna var för tomma när de väl hade behövts? Eller, och kanske mer sannolikt, kroppen är inte van vid de här ºerna av ansträngning? Eller, och kanske mest sannolikt, det är så här det ska vara? Tufft att hålla tempot, speciellt om man kickar i turbon nålite för ivrigt. Janå nöjd är jag, med farten och med känslan efteråt. Och just det ja. Jag kom faktiskt upp i maratonfart på det hårda partiet. Här heller, har jag inte ränkat nå desto nogare, men öbaot, givårtejk.
(polarflow hade så underbar funktion där man bara kunde klamra in ett avsnitt och få dets stats, saknar verkligen det hos garmin connect)

Om. Och det är ett stort tjockt OM. Eller janå i alla fall måttligt. Det alltså visar sig att kroppen återhämtar sig och förmår absorbera det här passet som piisåfkejk. Så då är nog basen god. Och förutsättningarna för ett mindre kräpp år, än i fjol, befintliga. Men det kan ju också visa sig att det tär mer än det ger. Alltså var alltför tufft. I så fall hamnar saken i ett annat läge. Så än vågar jag inte ropa att björnen är över andra sidan gräset. Fast det behöver erkännas: fast jag var slut och medtagen igår, jämte hög som en hiskelig husbil, så inte kändes det desto slitnare. Och idag känns det bra. Dock nog så en promenad räcker. Janå en hård vecka till bara. Sen viloveka igen, och den ska tas på seriösaste tänkbara allvar. Telljuvått.

Menhej. Pådej. Det är ju desto spännandare med nålite osäkerhet i kalkylen. Och x i ekvationen. Så då har du desto fler nålar att sitta på. Där du sitter och stejar tjuund. Ju..
Men minns att röra på dig också, mellan varven.
Men framför allt annat, steja tjuund!