kotirataultra i kvevlax

Det blev tidigt kväll i kveis, så natten blev lång och sömnen god. Behövde inte ens väckas, utan var vederbörligen vaken typ trekvart före telefunken skulle ha börjat härja. Diggade fet frukost jämte två espressi. Sen kom kusken, lillebror timo. Han fick också en espresso och jag min tredje. Och sen så pärttade vi iväg söderut, i hans lilla röda.

Matkan rullade så smidigt att vi var framme i god förtid. Så vi for via stejschönvann på fulkaffe och bonuskräpp. Sen var vi redo för äkschön. Ådrorna spärrade och ögonen stirrade, av koffein. David b släppte iväg oss vid tietiden, efter vackert gruppfoto och fyrfaldigt leve för dagens hjälte. Alltså jonny m som fyller femti och skulle keta femti.
Det var rejält kallt, -15ºC vid start, givårtejk. Från början störde det bara om händerna. Och fingrarna blev kalldomnade. Men snart nog fick de upp värmen, kanske de har sin effekt de där bäkånträk handskarna, ändå? Jårs truli, liksom många andra, började lugnt. Men eftersom tanken var häppiländ, så lät jag kroppen bestämma tempo hela tiden. Hade garmin väl gömd och nästan glömd, under jackärmen. Optisk pulsmätning från handleden, så jag slapp omaket med pulsbälte. Och det tyckstade faktiskt tåjma.

Vartefter solen tillverkade mildare temp, så ökade vinden istället. Redan under tredje varvet började jårs truli få besvär med andningen. Det gjorde att jag justerade planen, till spjeldet ipi fr.o.m femte varvet. Av åtta. Andningen fortsatte nog att mankemanga, men det blev i alla fall uthärdlligt. Men det ökade också tempo. Därmed blev ansträngningen -och totalbelastningen med den- högre än planerat. Och, iofs, tiden bättre. Efter fjärde varvet var jag också tvungen att titta in hos sportstugan för att lätta på det bladerala trycket. Med nytömd blåsa och sjeldet ipi, var femte varvet rentav en njutning. Förutom mot andningen, så var vädret också obarmhärtigt mot mina känsliga ögon. Hade svårt att se på slutet, och direkt efteråt. Kyla och bitande vind verkar inte vara riktigt vänliga mot den här gubbstackarn.

I början av sjätte varvet tog jag sista slurken av första medhavda flaidan. Issörja. Efter det började magen knipa. Och det tog ganska länge innan den besinnade sig. Hade blandat vitargo sportdryck. Inte så mycket för att orka hela distansen, utan mest för att negåschiera totalbelastningen. Fast eftersom tempo blev högre än planerat, så kändes den nog hjälpsam. Utom då den intogs i issörjeform, vill säga. Andra flaidan hade jag haft bakom ryggen, så den var okallare. De två 3 dl:s flaidorna med vitargo var allt jag intog under färden. Växlade mellan att ha kallt och lagom, kände mig aldrig varm eller svettig. Förrän efter. Förutom smörgåstårta hade jag under kämpiga stunder på slutvarven sett fram emot bastu. Men väl framme och inne märkte jag hur varm och svettig jag egentligen var. Skippade bastun och nöjde mig med en het dusch.

Sen. Ahh! Den efterlängtade smörgåstårtan. Tyvärr började magen småkrampa efter en bit. Onum sed leonum, det var en duktig bit. Janå jonny behövde ju få sin beskärda del han också. Här kommer han i mål, tillsammans med pejsärn. Det är jonny som är kransförsedd

Ni ser vad fint lyft i steget, trots femti år och femti kilsar! Sen skålade vi i prosecco. Skål!
Lillebror timo nöjde sig med ett varvs ökning från i fjol. 37,5 kilsar. Grattis till det!
När vi hade startat hemvägen, blev vi haffade av polisen. Lite spännande då kusken hade supit en massa skumpa. Låt vara en försvinnande liten massa. Men för bara några minsar sen och utan annat på. Janå eftersom han inte blev arresterad och slängd i finkaburum. Utan vi fick fortsätta vår hemresa. Så antar jag att det inte visade nå hisnande promillar.

På hemvägen och hemma i riklajnärn med fötterna i högläge diggade jag nå frukt. Och sen for kära frun och hennes trötte och vid det laget hungrige gubbe till en av stadens pizzerior. En där man händelsevis får rågbottenpizzor. Jårs truli har länge drömt om att beställa en large, nån gång när man är riktigt riktigt hungrig. Utomordentligt tillfredsställande!

Ja just det. Tiden då. Som sagt högre tempo än planerat. Siktade på personbästa på femti. Och hade nöjt mig med 5:10 eller så. Nu blev det 4:48:58. Kul men inte odelat positivt. För nu vet man aldrig vilken best till återhämtning som vankas. Fast såklart. Ifall det råkar gå förhållandevis lindrigt, så var det ju en långlenkki av rang och dignitet. Men rejält medtagen nog. Klart mer än från nå tidigare ketor detta år.
Verkar minsann som att du behöver steja en smula tjuund! Och följa med hur det går. Med återhämtningen och så...

inför kotirataultra

Detta veckoslut innebär något av ombytta roller. Idag är det kalenderligen lördag, men fiilingen är söndaglig. Jårs truli har diggat solskenet solo, med den -på sistone- osunt behövliga snöskottan. Och sen baket frukost tillsammans med kära frun och våvven stig. Promenerandes. Och fixat frusa. Och kirrat krysset i mellanmålstempo. Och tupplurat. Totalitärt söndaga aktiviteter. Jämte passiviteter. Lägg därtill att det blir långlenkki imorgon. I skepnad av kotirataultra i kvevlax. Långlenkki som brukar tillhöra lördagens domäner.

Janå redan nästa vecka torde ordningen bli återställd. För då är långlenkki på lördag. Eventuellt och preliminärt i skepnad av hallimaraton i botniahallen. Även om det är onödigt nära inpå morgondagens planerade 50K och vi är rörande eniga om att jårs truli är långt ifrån någon rekordform, så kunde det bli najs att keta lättklädd och utan desto grymmare behov av icebuggar. Vi ska ingalunda glömma att nästa maraton blir min trettonde. Och skrockfulla vidskepnader som vi är, vill vi neppärligen att PortEllen ska stå eller falla på den trettonde maran!
Men låt oss återkomma till den diskussionen ifall full maratondistans fortfarande känns aktuell, efter morgondagens insats.

Imorgon ja. Då firas 50 med 50. Det är alltså jonny m som fyller jämnt och firar med synnerligen kompatibelt kilsarantal. Väldigt lämpligast uppvaktning är ju då att djåjna, och alltså keta med. Om det eventuellt kan måjttas vara en smula slitsamt för kroppen, så är det i alla fall skonsamt för knoppen. Ty alternativet vore, som du förstår, att sjunga en väl vald sång. Vilket, i jårs trulis kejs, sannerligen är synnerligen skadligt för knoppen. Eftersom någon eller några eller alla med omedelbar verkan reagerar på min skönsång genom att slänga ganska stora stenar i mitt huvuds generala direktion

Bättre är till öja fara, åsta äta kuutulaan. Fast än bättre, och allra bäst, att helt enkelt keta de femti kilsarna. Väldigt troligt att man blir ståond ändå, men i så fall på kroppseget knark. Dessutom utlovas smörgåstårta. Och jårs truli är en smula svag för smörgåstårta. Janå vem är nu inte det. Om det nu finns nå kvar när jag sent omsider är klar. Senast det begav sig kom jag i mål sist av samtliga. Trots att jag slog mitt personbästa på 50K. Från StockholmUltraMaraton (anno 2014). Med en hel minut. Kanske bäst att medtaga nålite nödproviant? Även om ju nog målet är att persa igen. Kanske rentav med två minuter denna gång? SpännandeSpännande!

Lillebror timo ska följa med imorgon. Han ketade 5 varv i fjol. Tänker väl inte försöka sig på alla 8 varven (för femti) i år heller. Men siktar ändå på fler varv än i fjol. Troligen 6 om allt tåjmar. Kul. Väder och före ser ut att bli tjänliga. Så inget behov av icebuggar. Skönt. Om du är härifrån jeppistrakten och behöver kyyti så hör av dig! Vi torde ha plats i bilen.
Nu ska jag vänta hem kära frun, som är och dumpar stig. Sen ska vi laga nåt kaloririkt och gott. En av de trevliga sidorna med att förbereda sig för långlenkki, är att man inte behöver banta så oerhört hårt. Det gäller likaledes för att återhämta sig från långlenkki. Ganska praktiskt, om man som jårs truli är en snålända.

Åålrajtski denn. Steja tjuund så återkommer jag imorgon kväll med rapport från äventyret!

fortfarande ofortfarande

Viloveckan är över och årets tredje träningsblock har inletts. Pga omständigheter kommer det att bli på dryga tre veckor denna gång. Gäller att inte ge på alldeles för hårt, så jag blir tvungen att tråma in nå extra viloperiod och tappar takten.
Denna vecka inleddes något märkligt med omåttligt ledig känsla i kropp och ben, men med en oväntat hög puls som naggade njutningen i kanten evär såo slajtli. Janå redan i tisdags blev det något bättre och tillät mer njutning. Eftersom jårs truli på söndagen hade varit rejält trött och tupplurat mest hela tiden, så tänker jag mig att det var mitt sätt att ta hand om kära fruns bobbor. Trötthet i stället för sjuk hals och snuru och så?
Folke j tog ut pekkanen så måndagens strandis och tisdagens staffansnäs blev sologa. Drog lite alternativa sträckningar av den anledningen. Visst blev det en förhållandevis väldigt vacker helhet, då man superimposerar?

Jeppis-runt norr och söder, liksom. Lustigt nog nästan identiska sträckor,också. Fajvfingärs, också.
Igår, onsdag, velade jag mellan intervaller på löpande band eller tempopass ute. Eftersom snöstormen ännu inte hade kommit igång, så valde jag ute. Inte menade jag att snöfall sku haitta så himlades. Äs satsch. Men eventuell snömodd, nog.
Avsikten var rejält hög ansträngning. Och förhoppningen var ganska god fart. Tyckte mig ha anledning att hoppas på kilsartempo neremot 4:50-trakten. Känslan blev ungefär vad jag var ute efter. Och pulsen låg på rätt nivå, givårtejk. Så nog blev det effektmässigt sådant pass jag önskade. Men farten lämnade väldigt mycket i övrigt att önska. 5:02 per kilsar, mer exakt. Besvikelse såtillvida.

Lite stats för att belysa:
(och påminner om -de överdrivet optimistiska?- årsmålen: maraton <3:30, 6h PB = >63,3 men helst >65K och ½maraton <1:35)
-inför kankaanpää -15 (snitt 5:05) tempopassade jag i 4:45
-inför kankaanpää -16 (snitt 5:07) tempopassade jag 4:47
På den smala basen kunde man dra den preliminära slutsatsen att jag måste tempopassa under 4:40 för att ha chans på PortEllen. Och sanningen är väl nog att jag behöver komma rejält under..
Ser inte så överdrivet bra ut med den saken, eller hur?
Bra saker är basen, uthålligheten, skadefriheten och att det är kul med utmaningar!
Halvmaraton brukar jag kunna snitta i paritet med tempopassfarten. Med andra ord borde jag bli småsäker på 4:30 / kilsar på tempopassen. Huhhu. Och det borde vara njutlöpning som går i tempo kring 5:00. Nu typ 5:40 Hahha.

Nåväl an. Imorgon lågpuls på löpande band och på söndagen 50K i kvevlax. Vad gör man inte för nålite smörgåstårta? Gemytlig målsättning i form av nytt personbästa på distansen. Till all lycka ligger gällande PB på oförskräckliga 5:15 från just kvevlaxkotirata i fjol.  Lördagen vila. Försåvitt det inte blir icbugvarning inför söndagen. För i så fall blir det en buggad mikrolenkki på lördagen, för att underlätta transitionen.

Jaa hördu. Hur blir det med de ålderstigna gubbebenen, ska vi lyckas få nå fart på dem?
Nu mer än nånsin, behöver du steja alldeles förbluffande tjuund, minsann!

cementklumpens skogstur

I kveis hade jårs truli lagat en meducinsk chili-con-sojakross gryta, för att bota min kära fru. Väldigt rik på ingefära och vitlök och något måttligare rik på chili. Naga morich och rökt aji christal. Mums. Men. Tsåkkhövo -som bajdövej inte utgjordes av min kära fru- måste ju tvunget slafsa i sig allt som var kvar i grytan sen, alla var mätta och belåtna. Och för att säkert inget skulle gå i hukka, därtill torka ur både tallrik och gryta med djiiajjsemlor.
*huhhu*
Ju längre kvällen led, desto mer led jårs trulis oerhört stinnpemppade vamb. Kan i efterskott föreställa mig hur semmelmassan sög åt sig all vätska och tillverkade en rejäl klump av betongliknande materia, som var näst intill omöjlig för matsmältningsapparaten att rå på.
Seinon var lidande och natten var kvidande.
Inte en chans att ens tänka på frukost före folke j:s och jårs trulis skogslenkki. Klämde i mig ett par espressoshottar, för att ruska liv i kroppen.
Elvatiden körde jag iväg till folkes (märkväl hur seriöst jag faktiskt tar det här viloveckaset, annars hade det ju varit najs att keta dit som uppvärmning). Och så tassade vi iväg till skogs. Förutom en fruktansvärd uppförsbacke med glashal is, där det tenderade att suta nålite, var det helt ok före. Icebug som gällde nog. Med nå annat hade nog man varit i det proverbiala pisset. Det är helt kul att lufsa åpå i terrängen. Inte lika kul som att nöta asfalt eller liknande, men veej kulare än löpande band.
Benen kändes en smula trögsprungna, oklart varför. Måhända de ovana omständugheterna?
Magen kändes kompakt och klumpig. Sura uppstötningar varvade med vitlöks- och ingefäradoftande rapar. Som om man just hade stigit upp från middagsbordet, trots att det hade gått öbaot-givårtejk femton timmar. Huruvida det som slank ut akterifrån också doftade vitlök&ingefära, framgår inte. Eftersom folke j tåjmade som utmärkt guide, så ketade han framför. Och snyggt, aj majt ädd

Lite dryga tolv kilsar fick vi ihop. Och förutom den omnämnda backen i början hölls uppenbarligen pulsen i lågzon. Snitt 120 placerar sig nog i viloveckasammanhang med marginal. Snittempo 7:02 även om det är ointressant som en gammal ostkant i trailsammanhang.
Trots gymping, USD (utan desto märkvärdigare uppstötningar, note bene) och lååångt bastubad, känns tanken på frukost ännu inte speciellt lockande. Skulle helst tupplura. Men kanske bäst att försöka börja på och se vad som händer?
Ska nog testa lite annat upplägg inför nästa söndags kotirataultra, även om energin säkertligen hade ruckit till femti kilsar idag!
Annars och i övrigt, helnajs med en riktig vårfiilingdag. Sen är vi redo för en vintervecka. Imorgon får man sannolikt motionera med snöskottas. Hoppas ändå på måttligt, så det inte kräppar min vilovecka!
Janå det där nålite, stejaen tjuund nu så jag inte behöver taga fram trätarfingret något!

vilande impulskontroll

Awlrajt, hördududuu. Kanske vi kirrar denna här viloveckan också, mittiallt? I början av veckan blev det plusºer och icebugföre. Det haittade inte så oerhört, för dels så har man klarat sig utan rätt länge och dels var det fråga om ganska väldigt korta, oambitiösa och lugna återhämtningslenkkiar.

Måndagens cikoriavända gick i 6:36-tempo och det var kroppen&benen snarare än garmins pulsvarning som bestämde fart. På tisdagen var rune berg i tur, då också med kropp&ben som farthållare -fast janå, nog pep garmin några gånger i motluten- i 6:17-tempo.
I förrgår var det onsdag, vilket innebar löpande band. Som vanligt denna säsong gick det, ovanligt nog, sämre än utomhus. Fast förbättring från senaste lågpulsare på bandet, nog. 6:22 i snitt.
Fortfarande kan jårs truli inte kalkylera ut varför det går sämre på bandet än utomhus. Allt och alla, utom verkligheten, talar för att bandet ska gå lättare. Gåo figjör, som sagt!
Igår var naturligtvis vilodag, med torsdagsdejt änd staff. Och städning. Kan vara att pulsen steg ganska så svindlande högt. Men jag hade inte på pulsmätare så det räknas inte.

Idag återtog vi cikoriavändaset. Tillsammans med folke j. Som också var med i början av veckan. Trots att buggarna lämnades i skohyllan, till förmån för FajvFingärs TrekAscent, kändes det obekvämt och konstigt från början. Egentligen inte förrän vi hade vänt och var håombaond började löpningen kännas riktigt bekväm och njutbar. Igen var det kropp&ben som fick bestämma tempo. Och ju bekvämare det kändes, desto högre tempo blev det. Tills garmin satte gränsen, förstås, eftersom det ju var lågpulslenkki. Och lustigt nog så repade vi till med årets första lågpulslenkki i under sexminsarstempo

temmärligen väldigt förhållandesvis oerhört uppmuntrande måste jårs truli känna er, nog!
Senast en lågpulsare slank in under 6:00 var mellan LochNess och kankaanpää. Och det var en kort barfota lunchrunda. Ruskigt najs att vara tillbaka. Ruskigt ännu najsare om man kunde hållas här ett tag.
Imorgon blir det faktiskt inte lågpuls trots vilovecka. Eller janå, nog är det meningen som lågpuls. Men det blir inte pulsvarning. För det ska gå åt skogen med oss. Eller så kallad trailrunning, som man behöver kalla det om man ska vara trendig. Vilket man så oerhört klart ska! Tänker engagera folke j som guide. Han känner terrängen bland ådö-fäboda-pörkenäs-junejmitskogarna bättre än jårs truli känner min qigongmatta. Och den känner jag ganska bra. Trailrunning är inte så hemskt kompatibel med lågpuls, på nå sorts sätt. Inte FengShujigt, skulle man mycket väl kunna utbrista. Eller som sagt, låt vara lågpuls, men inte pulsvarning. Tänker inte ens ta pulsband, faktiskt. Om garmin går med på att mäta från handleden, Fajn! Men om inte så inte då heller. Och klockan får hålla sig under jackärmen.
Terräng förmodas vara bra variation, så man tål mer (mängd) utan att fara illa. Dessutom kan det vara på sin plats att träna en smula terräng, för den hemska händelse att man skulle måsta fara med och lära kära pikkuvelivekkupili hur man ketar en utterled i FajvFingärs. Hoppas ju nog innerligen, gör jårs truli, att det inte ska behövas. Men djast in kejs, vettu?

Eftersom det inte blir nå långa lenkkiar denna vikåslut så hade jårs truli avsett käka något återhållsammare än vanligt. Men av någon outgrundlig anledning blev-blir det inte så. Samma intag och laddning som om det hade vankats långlenkki. Janå det är väl bara att hänga med och njuta, eftersom man ändå inte verkar ha något inflytande över intaget. Ajgess?
Och på tal om inflytande. Eller riktigare dets frånvaro. Så har jårs truli råkat klicka in en anmälan till kyrönjoki maraton 29.4. Vilaset faciliterar klickfingret? Eller vad vet jag? Ser jag ut som nå doktor?

Åålrajtski denn. Steja nu tjuund, så får du veta om jårs truli lyckas avsluta viloveckan med äran i behåll, eller om folke j blir tvungen att dumpa mig i skogen, såsom varande av hopplöst fall!
(såo kååld djampless fåål)

den lusiga linslusen

Stig och jårs truli blev slösittande onödigt länge i fredags, i väntan på min kära frus hemkomst. Därmed blev sängfösning först vid tvåtiden, med alldeles för få sömntimmar innan kroppen hade färdiglugget. Janå kan nog iofs hända att ögonen inte var öppna exakt varje minut under slösittaskvällen heller. Icke desto mindre halvkräpp natt. Småstockad i nosen och halvöm i halsen, dessutom. Inte uttalat okurant, men ej heller skrytbart kurant.
Fick dessutom avslag på sällskapsförfrågan, då folke j som är snäppet klokare än jårs truli valde vila. Och lillebrodern var mer på stucket än hugget. Och tommy f märkligt nog hade för sig att långlenkki ska ketas på söndag?!?
Något omorsk paltade jag på mig och smet ut genom dörren med orden "såpass känner jag kroppen vid detta här laget, att jag vet att det inte går snabbt idag". Och med planen att hållas inom stenkast hemifrån. Och med telefunken i flaidbältet.
En liten uppmuntrande detalj var att GPS-pulsen var förhållandevis låg, och som lördagspuls betraktat rentutav utomordentligt låg. Så då tänkte jag att inte förkyld eller övertränad. Bara nertränad efter två rejäla belastningsveckor. Men garmin pep nog ofta, icke oväntat. Jag anammade en välbeprövad metod, som gör lågpulsketaset uthärdligt även om det går långsamt: efter högpulsvarning saktar jag riktigt rejält och tassar iväg nästan från noll, hittandes hyfsad hållning och sökandes njutbart steg med fokus på att hålla nere pulsen snarare än att vinna väg. Så småningom -ibland efter tie meter och ibland efter en kilsar eller mer- har tempot stigit såpass att garmin finner för gott att pipa en varning igen. Änd ån änd ån.. Blir samtidigt mer dynamiskt så att benen blir mindre slösluggtrögsjuka.
Började med lockanberget, trots att ingen skulle möta upp där, för jag hade bestämt att första extrakringelikroken skulle vara runt hamnskogen där. Inte spåret, men vägen. Andra kringelirundan blev runt karvikshall&vegakvarteret. Tredje kringlan var östanpåskogsvägen, inpå spåret där. Och fjärde en vända via strandis. Det blev kort i skallen genom att det framskred via jeppis-runt, utan att fördenskull behövas två varv. Även om jårs truli diggar både långlenkki och lonesome running så kan två varv kännas nålite övervälmande på solokvisten. Speciellt en omorsk dag, Femte kringlan placerade sig i rosasholmen och sjätte i sandsund. Sjunde blev ingen varsinainen kringla, utan snarare en avstivkare via skutnabba. I sandsund fick jag, passligt nog, sällskap under dryga kilsarn. Magnus f råkade dyka upp som gubben ur pedtunneln, precis som jag skulle börja söka mig tillbaka mot omfartsvägen baket engelska skogen. Trevligt! Så småningom närmade sig lockanberget igen. Och jårs truli hade ruttpalaver inne i skallbenet:
(hade inte kollat distans en endaste liten gång under lenkkins gång)
-under trettifem => närmsta vägen hem, nöjandes med beblivlig distans
-trettifemish, eller mer => skarvar jeppis-runt genom att påbörja ett andra varv, siktandes på fullmaradistans
-närmare förti => direkt hem, eventuellt via behövlig omväg för att få fulldist.
Visade sig trettisex på mätarn, så det blev förlängning kring kråkholmssjön

och därmed full maradistans. Årets andra lågpulsmaratondistanslenkki. Snittempo 6:19 och sluttid 4:26:+ vilket är sämre än senast (6:13 och 4:23:+). Rimligt så, efter tuffare träningsveckor i den proverbiala ryggsäcken. På slutet infann sig rena långlenkkikänslan i benen...
(janå det var ju faktiskt långlenkki, men jag menar -kändes mer än senast)
Inte bonkvarning, men tröttömstyvhet. Och för första gången på ett bra tag, tröttömma fötter. I VFF TrekAscentInsulated. Nu är viloveckan välkommen!
Efter välbehövlig stretchgympa, bastu och rikaväridrink, lagade min kära fru och jårs truli goov och näringsrik och kaloririk mat. Lite vegeinspad och strikt HCHFHP. Jag lagade linsbiffar och hon lagade batatmos och yogurtsoltorkadtomatgegg. Var för sig smarriga, nog så. Men det remarkabla var hur helheten blev utbristligt större än summan av delarna. Posetiv överraskning.
Inatt sov jag desto bättre. Och idag har vi friskluftat via gamlahamnsisen med stig. På väg hem diggade vi terassen, som något oväntat har högsäsong

..vell, kajndåf
Och på eftermiddagen blev det en tretimmars tupplur. Som kändes väldigt välgörande, faktiskt. Tvivlar på att den ens kräppar kommande natts sömn.
Och nu som sagt dags för vilovecka. Som jårs truli inte tess befarar såsom förra gången, utan rent av ser fram emot. Av förekommen anledning. Och det blir fullskalig vilovecka, trots bara två belastningsveckor. Eftersom de varit relativt hårda. Hårda enligt en klen gubbes måttskala, vill säga.
Åålrajtski denn, bara att steja tjuund då! Och kolla in hur viloveckan lyckas. Och hur länge den känns lockande och behövlig.

sluta jogga, börja blogga!

Ikväll är vi ensamma hemma, stig specialhunden och jårs truli, dens specialhusse. Stigs specialmatte for på nå ständap jutska. Vi är förfärligt mätta med vamberna spända som trumskinn. Nyss var vi ute på kakkapromenad. Det sket sig. Ingen av oss kakkade. Nu är vi slöa. Stippelimepippeli slöar på soffan och jårs truli har ockuperat min favvo-fåtölj. Jag laddar till morgondagens långlenkki och stig laddar till nästa kakkapromenad. Få sen se vilkenderas projekt som kräppar totalare.
Vi ska ta hand om stig tills måndan...
(min kära fru och jårs truli. mest min kära fru. hon gillar stig)
...sen donerar vi den till välgörande ändamål, eller nå..
I tisdags var jårs truli på en jeppis-runta. Det var så kallt att jag fick tungt att andas. Vet inte hur klevärt det var att ta den lenkkin utan airtrim? Men det var faktiskt inte kallare än -14ºC vid avfärd och -16ºC vid hemkomst så föga lät sig någon sådan behövlighet anas. Sen dess har min röst understundom varit en liten smula raspig.
Det blev utan pulsvarning. Annars inte hårt, men ansträngande pga att andningen blev så jobbig.
I onsdags blev det löpande band. Inte i lågpuls denna gång, utan som nån sorts intervallstege. Ve och fasa vad tungt det blev. Trots att jag inte gav mig på några desto hårdare tempor. Janå det var första ickelågpulsade löpandebandpasset, på hela denna vinter.
Farten kommer inte frivilligt till gamla gubbeben. I all synnerhet inte för en slösävlig distanstraktor. Om den nu kommer tess, vi får väl se..
Kände mig rejält medtagen nog, efter de passen. Och nog spökar kanske förrlördagens långlenkki, med insprängd hårdkörning och allt, också i kroppen ännu. Kan jag tänka mig. Igår, och tilåmed i morse en smula, övervägde jag ännu att ta en extra vilodag idag. För att öka chansen till bra långlenkki imorgon, om inget annat. Men piggnade till under dagen(s lunchlur) så då bestämde jag mig för att ta en riktigt lugn -typ återhämtnings- brorunda.
Trots föredömligt återhållen takt pipade garmin sin beskärda del pulsvarningar. Och efteråt gav den 24 timmars återhämtningstid. Det är typ rekord efter så kort lenkki. Inte rekord på nå bra sätt, nota bene. Och jag tvivlar på att det enbart berodde på den förtjusande La Luna

som måhända inte var full, men sannerligen inte nämnvärt nykter heller.
Med det i åtanke hade det nog varit lika så bra att vila idag. Trots att inte känslan i övrigt -eller heller benen- erbjöd något att klaga på. Också GPS-pulsen var bra, så inte misstänker jag nå förkylning, eller så.
Ej heller befarar jårs truli någon kolossalare kollaps, ty nästa vecka är trots allt vilovecka. Och det var ju meningen att detta träningsblock skulle vara ganska tufft, eftersom det bara är två veckors.
Det är bara morgondagens långlenkki jag känner osäkerhet inför. Meningen var sidu maratondistans i lågpuls. Såsom också förra träningsblocket avslutades. Då blev tiden 4:23:nånting. Och det var helt uthärdligt.
För morgondagens keikka hade jag initialt tänkt mig jeppis-runt+edsevö-bennäs. De brukar gå att addera till maradistans utan större besvär. Men med dagens besked vill jag inte vara på nå långa avstånd hemifrån. Djastinkejs. Mycket flexiblare då. Blir det nå strul med pulsen eller eljest, så går det smidigt att avrunda. Förstås lättare hänt att man hittar nån lämplig ursäkt och avrundar i onödan. Men är man så inihelvete mesig så får man skylla sig själv. Då förtjänar man ingen PortEllen heller, såheså!
Åålrajtski denn. Nu har du saker och grejer att steja tjuund för:
-ska stig uppföra sig ända tills måndan? eller blir vi tvungna att dränka den i brunnen? kommer den nånsin att kakka när dens specialhusse är med?
-får jårs truli avsluta träningsblocket med äran i behåll? eller får jag jogga hem med mjölktåget imorgon?
-lyckas kroppen återhämta sig från belastningarna? eller har jag bitit av en större tugga än den kan svälja? och blir det nån fart på gammbenen, även om kroppen lyckas återhämta sig?
-får jag nå sällskap till morgondagens lång(?)lenkki? eller blir folke j förkyld? går lillebror att yllyttää? nån annan?
-vilka skor tar jag imorgon? eller blir det strumpor?
Åj och våj, vad ooliidligt spännande. Helst skulle jag sitta här och steja mycket väldigt tjuund. För att inte missa ett uns av ett dugg. Men någon måste ju ut och göra riisöörtschen också. Steja därföre desto tjuundare du. Lÿyd!

i strumplästen

Efter en välförtjänt vilodag igår, var det dags för en lågpulsrunda ikväll. Staffansnäs-kivilös tillsammans med folke j, var det som hade skrivit in sig på agendan. Det ganska kuligaste med det, var dagens fotbeklädnad. Nämligen förra veckan råkade mitt norra öga snubbla på nå specialstrumpor. Åhå liksom, jag som aldrig vid min kofot använder strumpor. Eller janå i icebuggarna nog -annars skaver de sönder och samman mina ömtåliga fötter- och när vi gästar nå ställe där jag inte täcks gå barfota eller ha typ feelmax eller nå sånt. Men därutöver bejsikli aldrig. I alla fall.
De här specialstrumporna kallas FYF (FreeYourFeet) och ska vara i stället för-, inte inne i, skor. Drabbades gjorde jag ju, akut och omedelbart, av våldsamt ha-begär.
(jag som just hade konstaterat att jag inte lär behöva skaffa nå nya skor i år, men åkej de här är strumpor)
Och klickade följdaktligen *klickelis* i god tid före hjärncellen hade chans att ta ställning till beställningens º av behövlighet. Hamnar väl i värsta kejs att gräva fram det gamla goda kafferi-begreppet "livets nördtorft"
Alltnog. Som ett brev på posten, hade de kommit hem redan idag

De var iofs inte direkt rekommenderade för vinterbruk, men då det visade -6ºC i eftermiddags, tänkte jag att det kan nu inte vara nå trabbel. Det klarar man väl nästan barfota. Så då pukade jag tårna i sina respektive fack och tassade iväg mot staffansnäs, via lockanberget.
Första kilsarn kändes de kalla, men snart nog hade fötterna arbetat upp värme. Efter det var det inga bekymmer på det området. Fast resten av gubben fick rätt kallt. Och händerna frös trots påsahandskar. Och det visade -13ºC när jag kom hem. De är mycket nära barfota i känslan. Och löpglädjen. Fantastiska såtillvida! Lite skyddar och skonar de fotsulorna, men inte är sandasgruset direkt skönt att springa på nå längre sträckor. Och så tenderar de vassa gruspreplorna, precis som med barfota, att fastna i sulan så man efter några steg vill hasa bort det. Vilket lite grand kräppar rytmen. Men superkul grej, som blir kul att utforska vidare och under andra förhållanden. Speciellt hala är de inte, även om de självklart inte är nå icebuggar.
Och ojojj så sköna att keta i, som sagt!
I övrigt visade kvällens lenkki att kroppen och benen är återhämtade från lördagens, men inte till hundra pråsang. Och på tal om lördagens urakka, digga den här grafiken på pulskurvan från den lenkkin; så här ska det se ut då man petar i turbon

Janå imorgon är det jeppis-runt-dags. Utan pulsvarning, men också utan hårdare partier eller vetor. Då blir det nog skor, om än neppärligen nå stadigare än FajvFingärs. Och på onsdagen är det löpande band som vanligt. Men troligen nån sorts intervallstege som ovanligt. Enda chansen att få in ett hårt pass denna vecka. Och det vill jårs truli ha, eftersom nästa är vilovecka.
Åålrajtski denn, steja tjuund så får du veta allt det där du behöver veta, och en försvarlig del av allt det där du bara för ro skull vill veta!

kulturell klass och veritabel velocitet

På fredagen uppmärksammade folke j och jårs truli rune bergs vecka, genom en rune bergsk vända som fredagslenkki. Lågpuls och rätt så sega ben.
Men gav god aptit till kvällens haggis. Med GCWC. Jårs truli fick igen äran och förtroendet att slakta haggisen

*på bild alltså slaktaren, inte haggisen (red.anm)
Troligen delvis tack vare att jag är den ende i sällskapet som gjort mig besväret att lära mig "ode to a haggis" av robban burns? Vare sig hur det vill med den saken, så uppskattar jag storligen såväl dikten, som uppdraget och inte minst måltiden! Apritretaren, eller de två matsmältningsmiducinerna för den delen, var det inte så hemskt mycket att klaga på heller..
*sláinte*
..janå det vore i så fall att jag, med tanke på lördagens långlenkki, inte kunde ta påfyllning. Det kunde jag å andra sidan göra med haggisen, med fördel dessutom.
*brrrrrps*

Och så lördagen. Och långlenkki. Med hårt avsnitt mot slutet. Tanken var en jeppis-runt-baserad historia i ansträngt men lugnt och stadigt tempo. För att sen växla upp till i stort sett viidipi och mata på där ett tag. Och sist bara nedjogg via lämplig ramp, hem.
Uppvärmningen till lockanberget, där folke j och jårs truli hade sedvanlig sammanstrålning, gick med andan nålite i halsen pga att tiden blev knappare än beräknat. Och det är så pinsamt att få skällor för att man kommer sent. Vilket jag har en tendens att göra. Alltid med någon lysande ursäkt, naturligtvis. Även om nog mjukstart hade varit gynnsammare, tänkte jag att janåja nog jämnar det ut sig i god tid förns det är dags att växla upp till hårdkörning. Och det gjorde det ju.
Sen andningen jämnat ut sig och vi hittat dagens tempo så landade det nog på en bra nivå. Ansträngande, men som sagt lugnt och stadigt. Farten var också överraskande god. Jag har inte räknat efter desto nogrannare, men gissningsvis kring 5:30, givårtejk. Kanske inte god fart, äs satsch, men förbättring från samma ansträngningsnivå för någon vecka sen. Dock svårt att säga med säkerhet att det beror på stigande form, ty det kan ju vara haggisens förtjänst snarare?
Janå sen dumpade jag som sagt kompisen..
*dump*
och gav det proverbiala järnet. Fartökningen gick bra, men det blev nog tungt att hålla tempot. Kanske den kräppiga uppvärmningen gjorde mixen av bränsle alltför glykogenisk på fettets bekostnad? Med påföljd att glykogendepoerna var för tomma när de väl hade behövts? Eller, och kanske mer sannolikt, kroppen är inte van vid de här ºerna av ansträngning? Eller, och kanske mest sannolikt, det är så här det ska vara? Tufft att hålla tempot, speciellt om man kickar i turbon nålite för ivrigt. Janå nöjd är jag, med farten och med känslan efteråt. Och just det ja. Jag kom faktiskt upp i maratonfart på det hårda partiet. Här heller, har jag inte ränkat nå desto nogare, men öbaot, givårtejk.
(polarflow hade så underbar funktion där man bara kunde klamra in ett avsnitt och få dets stats, saknar verkligen det hos garmin connect)

Om. Och det är ett stort tjockt OM. Eller janå i alla fall måttligt. Det alltså visar sig att kroppen återhämtar sig och förmår absorbera det här passet som piisåfkejk. Så då är nog basen god. Och förutsättningarna för ett mindre kräpp år, än i fjol, befintliga. Men det kan ju också visa sig att det tär mer än det ger. Alltså var alltför tufft. I så fall hamnar saken i ett annat läge. Så än vågar jag inte ropa att björnen är över andra sidan gräset. Fast det behöver erkännas: fast jag var slut och medtagen igår, jämte hög som en hiskelig husbil, så inte kändes det desto slitnare. Och idag känns det bra. Dock nog så en promenad räcker. Janå en hård vecka till bara. Sen viloveka igen, och den ska tas på seriösaste tänkbara allvar. Telljuvått.

Menhej. Pådej. Det är ju desto spännandare med nålite osäkerhet i kalkylen. Och x i ekvationen. Så då har du desto fler nålar att sitta på. Där du sitter och stejar tjuund. Ju..
Men minns att röra på dig också, mellan varven.
Men framför allt annat, steja tjuund!

ömfotingen

Förra veckan avslutades i kaffirosteriet. Så denna veckan hade vi ultrafärskt goovkaffi att se fram emot. Efter en liten lågpulslenkki tillsammans med folke j i måndags, avsmakades de första kopparna. Och som inte ovanligt häpnades jårs truli över hur goov riktigt färskt kaffi kan vara. Idag då det har mognat några dar och blommat ut, är det egentligen ännu intressantare. Men det är något alldeles speciellt med de där allra första drypande dropparna!
Både blend och rostningsº är liknande som förra gången. Men med en liten variation i rostningsprofiler...
(rostade 5 st ½kilosbätchar; 1 robusta, 2 nicaraguanska arabica och 2 etiopiska arabica och dubbletterna fick sinsemellan något olika profiler. Så att alltså första etiopiern blev inte identisk med andra etiopiern. Mig vara rokog att selitta, men dig fatta?)
...för att se om det kan ge yttermera komplexitet åt härligheten. Men det är inte så lätt att avgöra huruvida det tåjmade, då man inte har a-b test. Men kanske..

På tisdagen fick jag soloketa. Då var det dags för första passet som innehöll något som med riktigt riktigt riktigt god vilja kan kallas fart. Ett så kallat fartlek-pass. På förhand hade jag väl tänkt mig lugnare tempo i grunden och kortare vetor. Mer dynamiskt helt enkelt. Det blev en kort jeppis-runt (vilket vill säga halmvaratondistans, givårtejk) med fyra hårda avsnitt. Hårda är definitivt en bättre benämning än snabba. En kul grej var att tvåtimmarsgränsen på ½maradistans sprack för första gången i år. Och det var ju tack vare den oplanerat höga grundtakten. Att de tuffa avsnitten inte blev så ashårda haittar inte nå. De var ändå snabbare än jag ketat på bra länge, och utgör därmed ett av många små steg i projektet att försöka locka igång nån sorts spiid i gubbabenen. Helst mer spiid, så småningom, än de tidigare har klarat av. Hur nu det ska gå till?
(den klena trösten är att de aldrig varit speciellt kvicka)
Denna vecka ska enligt planA innehålla ännu ett effektpass. Nämligen lördagens långlenkki, som ska ha ett hårt parti framemot slutet. Då benen inte längre är så värst vidare pigga. Det verkar vara ett fungerande sätt att stärka fartuthålligheten. Helst skulle det hårda partiet få gå i trakten av maratonfart, men det befaras nog ännu vara långt till nå sånt. Med maratonfart avser jag alltså kring 5 min/km. Gärna under, såklarast, eftersom den uttalade målsättningen är sub3:30.

Det var väldigt kul och njutfullt att ta itu med veckans pass. Precis som jag anade, efter viloveckan. Ska försöka komma ihåg den fiilingen, som morot för att utstå nästa vilovecka. Som ju inte fjärranare än halvannan vecka.
Gårdagens löpande band gick såklart löjligt sakta. Fattas bara. Iofs något snäpp bättre än senast, ty snittet landade på 6:31/km. Fast det stör inte nämnvärt, eftersom nog utomhuspassen -även i lågpuls- har varit klart bättre. Det som stör ganska väldigt nämnvärt, är att jag inte kan komma på någon gångbar förklaring till varför löpande band konsekvent är signifikant sämre än ute...
(alltså lågpulsfart tiotals sekunder långsammare)
...med tanke på att alla andra jag funtsat med är bättre på löpande band. Vilket också stämmer med egna erfarenheter från förra vintern. Då var lågpulsfarten på löpande band givårtejk halvminuten snabbare per kilsar, än utomhus.

Janå nästa vecka ligger det nära till hands att jag placerar ett fartpass på löpande band. Då får pulsen vara just så hög den vill. Kanske inte ens ids mäta den.
Hittills denna vinter har jårs truli undvikit mina feelmax promenadskor på onsdagarna. Eftersom de har rätt så tunn sula

och fotsulorna brukar vara lite ömma efter löpande bandet. Men igår valde jag att ta dem ändå, för jag tycker att fötterna börjat bli ganska vana. Och inte ömmar så väldigt enormt längre. Men måste nog erkänna att de var ganska pitoga på sandasgruset på pedbanorna. Bra härdning då, kanske?
Om man till äventyrs skulle få för sig att keta någon av årets maratonar barfota. På tal om det har jag mer eller mindre beslutat mig för att delta i hallimaraton, trots att det är bara sex dagar baket kotirataultra. Dock inte barfota. Ej heller full fart. Eftersom jårs truli ändå inte är i närheten av personbästa- let ölåon PortEllen-form, är det onödigt att bränna ut sig. Och inte bara onödigt, utan rentav kontraproduktivt så det visslar i lamellerna. Kanske någon LochNessliknande taktik. Vore ju temmärligen förvånande om man blir kräppad av backar igen. Eller sjöodjur, för den delen.
På kotirataultra är målet att underskrida fem timmar och en kvart. Fem å tie räcker riktigt bra, tänker inte förta mig där heller. Om nu inte det visar sig behövas, för sagda <5:15 förstås. För då är det en annan femma. Och i så fall bojkottar jag hallimaraton. Och blir sur och tvär. Och spottar och svär.
Åålrajtski denn. Men. Mycket kul återstår att steja sig tjuund med innan det. Så slappna av och skärp sinnena. Zanshin. Och steja nog så tjuund!