avslutande etappen

Jårs truli blev tidigt trött i kveis. Tyckte inte heller det var värt att kämpa emot, så det blev en tidig kväll och därmed temmärligen kort långfredag. Sov gott nog, och vaknade förstås rätt tidigt. Hann därför frukosta rejält, utan att behöva starta dagens etapp alltför stinnpemppad.
Tår och fötter var ganska ömsvidstyva efter ytliga men rikliga skavkänningar. Trek Ascent:arna tycks, i likhet med sina föregångare Spyridon, inte funka perfekt då de blir blöta. För att skona utan att behöva plåstra eller vaselina, kom jag på den briljanta idén att testa injinjistrumporna..

..som visade sig skydda perfekt, men tullar nog i ärlighetens namn några % från FajvFingärsarnas löpkänsla och -njutning. Samt att det känns en smula perverst när de blir våta, i motsats till barfota-i-fajvisar. Funkar, men kommer inte att användas mer än nödvändigt.
Startade elva idag också, trots att ingen tänkte haka på hela etappen. Pulsen var i början hög, så jag fick kytta på den rätt ivrigt. Visade sig nog att farten inte var riktigt lika låg som den kändes, så det förklarar delvis. Hursomhelst gick de inledande kilsarna fort, upplevelsemässigt, i det ärendet. Sen mötte brodertimo efter kanske fem kilsar, givårtejk. Därifrån mårade vi åpå och juttade och skuttade och tiden gick snabbt värre. Efter sandsundavstickaren stack timo, vid c femton för mig. Jårs truli fortsatte norrut längs omfartsvägen, tacksamt noterande att rätt många kilsar hamnade under sexminsarsgränsen. Började tilåmed leka med tanken på att tråma en skumpaflaida i snödrivan när jag kommer hem, ifall jag äntligen skulle få snittfarten under 6. Anade väl att det inte låter sig göras, men det fördrev tiden kivasti under sololöpningen. Sen efter tjugo märkte jag nog att pulsen började drifta, så inte skulle det bli nån skumpa inte...
(och med gårdagens 6:26 i åtanke; föga förvånande)
...men vid det laget kunde jag redan börja spana efter och hoppas på folke j:s bekanta gestalt.
Och mycket riktigt, vid slussarna dök han upp. Välkommet sällskap, minsann, då benen hade börjat kännas hyfsat trötta. Gick igen lätt ett tag. Och vi valde bort runebergska avstickaren, som befarades bestå av urursligt före idag. I stället tog vi en avstickare ut mot fabriksporten, för att jårs truli skulle få 30 K fulla, utan alltför krumbuktigt skarvande på slutet. Dumpade folke j vid lockanberget. Sen bara hem via kyrkan, i riktig lusfart. Där var påskadubbeln komplett. Bra dubbel långlenkki, utan att vara desto utmanandare..
(fjolårets påskurakka, med 35+35+30 var avsevärt värre)
..enligt polarflow ska jag vara nere på "balanserad" igen på måndan. Passar bra, för imorgon är rosteridag. Och vilodag från löpningen.
Kaffi är utomordentligt goov ännu, trots snart fem veckor ur rosten. Och belöningsespresson lät sig väldigt väl smaka. Men det börjar ta slut, så nytt behövs rostas.
Efter stretch, USD och bastu, kändes det inte helt tokigt att riklajna en stund. Med en rikaväridrink inom bekvämt räckhåll. Och snart får vi söka oss till kivilös, för att fira en (sannolikt snudd på hednisk) påskafton.
Åålrajtski denn, steja tjuund så får du veta hur nästa vecka börjar. Och huruvida det blir upptrappning eller nedvarvning inför toholammin talvi(halvförmindel)maraton!

påskadubbelns allra första etapp

Kl elva tasan, reikä reikä, tassade vi iväg från fridhemmet. Kaj l och jårs truli. Märkte direkt att pulsen var hög, men det var räknat med. Vid lockanberget fick vi sällskap. Ketaskompisen folke j och två utifrånkommande deltagare. Mycket kul att se!
Farten var blygsam. Förstås, för att hålla lågpuls trots trotsig puls. Pasi och anne a hade inte tålamod med vårt saktmod, så de försvann i horisonten. Förståeligt. Annars hade ingen i vår lilla men naggande goda församling något att måjtta på den makliga takten. Föret var helt ok, även om det var slaskigt och blött på sina ställen. De relativt nya fajvisarna (TrekAscent) skapade skav för första gången, så tårna var aningen medfarna efteråt. Men nemas problemas. Vädret förbättrar banorna äs vii spiik. Imorgon kommer jag att kunna välja och vraka mellan sommarfajvisar (KommodoSport), Feelmax och Merrell. Lutar mest mot KS, de är så assköna att springa i. Även om de kan bli slintiga på evenuella snö-ispartier.
Redan vidapass halvvägs märkte jårs truli att benen höll på att bli trötta. Mer än brukligt. Janå det var inte så konstigt, med tanke på onsdagens intervaller. Snarare noterades med tacksamhet att de var pigga från start. Den halvannandeciliters vattenflaida jag hade med, lät sig väl smakas under andra halvan. Och en till hade nog slunkit ner, men jag trodde en skulle räcka bra, Trots ruggiga vindar i början, blev det varmt sen, med vinden i ryggen längs omfartsvägen. Noterade också att pulsen stabiliserade sig och jag behövde inte sakta ner så löjligt mycket i motlut på slutet. Bra tecken inför morgondagen?
(den som stejar tjuund får se)
Tillbaka vid lockanberget dumpade vi alla andra och endast kaj l och jårs truli sökto oss förbi kyrkan tillbaka till fridhemmet. Och fridhemska kafferiet. Där avnjöt vi välförtjänta govvkaffiar, i form av cappuccino & espresso. Kaj l blev så mäkta imponerad att han snudd på lovade att joina imorgon också. Men uppbringandes en självdisciplin utan dess like, lyckades han avstå. Ingen av de övriga verkade heller överhövan intresserade av att dacapa. Så gänget blir fåhövdadare då. Jårs truli såklart, och så kommer lillebror timo l att haka på i någon del av lenkkin. Och eventuellt kommer folke j emot på slutet. Vore snällt, för det kan bli tungt på slutet, med tanke på hurpass det kändes idag. Å andra sidan anser nog polarflow att jag ska vara tillbaka nera på "balanserad" imorgon. Och benen har ju en till "vilodag" efter onsdagens hårda pass. Janå vi får se, DEN SOM STEJAR TJUUND, vill säga!
Nu ska det bakas nå runner's pizza och sen lagas energirik efterrätt. Så det finns nåt att ta av imorgon. Pizza kan göras på många olika sätt, men om det ska vara runner's pizza så är denna komponent absolut nödvändig:

den får måjja sig i bottnet tillsammans med rågmjöl och spelt. Och olja. Enligt en välgjord vetenskaplig studie, är de vanligaste misstagen vid bakning av runner's pizza:
-för lite cognac
-man häller cognaken i bagaren i stället för i chiagelen
Men här kommer hantverket att utföras med fokus och uppsåt. Man vill ju inte jeopardisera morgondagens etapp, nå mer än behövligt..
Åålrajtski denn, steja tjuund så återkommer jårs truli med berättelsen om den ootrooligt spännande avslutningen av påskadubbeln!

inför påskadubbeln

I måndags började jårs truli tycka att pulsen uppförde sig något normalare än på länge. Och kände hopp. För att under dagarna efter det igen landa nere på jorden, med anletet först. Börjar bli standard kuvio :o(  Ibland lindrig huvudvärk och ibland lindrigt stockad om om nosen på nätterna, förekommer också.
Janå inom ett par timmar kåmmensar påskadubbeln och den tänker jag lufsa i lågpuls så får det ta fast hela helgen. Vädret ser ut att bli milt och behagligt. Aningen blåst, men ingen storm och vi tar den i ryggen längs omfartsvägen. Föret blir mellan lindrigt- och måttligt kräpp idag...
(troligen farbart enligt tidningshämtningsexpeditionen att döma)

...imorgon sannolikt helt perfekt.
Planen är alltså tretti kilsar idag och tretti imorgon. Vi ser ut att kunna bli ett glatt litet gäng idag. Och troligen färre imorgon, kanske sologubbe. Banan bygger på jeppis-runt, med fyra avstickare:
-skutnabba
-sandsund
-rosasholmen
-runeberg
Från- och tillbaka till fridhemmet temmärligen exakt tretti. Och från- och tillbaka till lockanberget kring tjusex, givårtejk. Det är en trevlig rutt, och jag brukar ha svårt att tro att den är såpass lång som den är för den känns så kort. Säkert för att avstickarna kommer så lämpligt och innan man vet ordet av så var det sista och sen är man nästan hemma. Ser nog fram emot lenkkiarna och hoppas att pulsen inte ska vara så amper att det blir frustrerande. Nog har det ändå oftast gått att hålla njutbart flyt i steget -bortsett från uppförsbackar- den senaste tiden.
I förrgår var avsikten att avverka tusingar på löpande band. Mäktade bara med en. Just&just. Ändå en smula stolt och nöjd över att jag klarade av att mobilisera fajtingspirit till en hyfsat hård tvåtusing efter en joggtusings relativ vila. Lätt hänt trots allt att luften går ur en, om det inte löper enligt planA. Fartmässigt var tvåtusingen mycket saktare än tusingen, men ansträngningen hann nog bli nära max. Summarum ett tillfredsställande pass. Förra veckan var benen rejält svårsprungna på fredagen. Efter intervaller på onsdagen. Få se hur det blir idag. Ifall de är stumma så ska jag försöka tänka att det blir desto effektivare uthållighetsträning...
(avsikten är ju nimenomaan att få bra uthållighetsträning, utan alltför monstruös återhämtningsskuld)
...och att jag ju har tretti kilsar på mig att mjuka upp dem!
De som hänger med på ena eller båda eller andra etapperna i påskadubbeln, så att de slutar här hos fridis, ska belönas med goovkaffi!
(folk har ketat längre för blygsammare belöning :o)
Åålrajtski denn. Ifall du mot förmodan inte tänker hänga med på påskalöpaset, så föreslår jag bestämt att du stejar tjuund. Så ska jårs truli nådigt förse dig med uppdateringar vartefter projektet framskrider!

raketbränsle

Inte har gubben blivit kvitt den lindriga förkylningen. I måndags verkade det lovande, inga symtom och pulsen inte-normal-men-bättre-än-på-länge. Janå struntade i det och intervallade på löpande band ändå, på onsdagen. Rätt tufft, och sköna endoknarkdoser. Igår en kort och sakta cikorialenkki med folke j, då kändes benen stumma och löpovilliga. Skyllde på intervallkrapula.
Idag var nog benen pigga och kroppen löpglad igen. Men pulsen mer åt röve än på hela veckan :o(
Fullföljde ändå i ren frustration -för att inte säga ursinne- planen. Långlenkki med hårdkörning mot slutet. Wunderbart Wäder och bra banor. Skön känsla i ben och kropp. Bra endoknark. Men nog skulle gärna vaddetnuär få lämna min skröpliga gubbkropp åålredi!
Överträning har jag i stort sett uteslutit. Dels passar så försvinnande få av kriterierna och dels påstår polar flow att jag är allt annat än övertränad..

..den högsta stapeln är hallimaraton och igår var jag på gränsen mellan balanserad och undertränad, efter den varsamma cikorialenkkin. Janå förr eller senare blir jag väl fullt frisk, eller sjuk på riktigt.
För att hinna fira min kära fru, som fyller imorgon och kalasar idag, blev det morgonlenkki. Tog bara en espresso och utövade avsevärd avföring före start. För att orka köra lite hårdare på slutet, och framförallt för att testa om kroppen tar emot, hade jag sportdryck med.
(avsikten är att lära mig använda sportdryck, för att ha extra raketbränsle att ta till på längre lopp)

Det fungerade bra. Kroppen tog tacksamt emot utan känningar från magen. Och vätskan smakade fräscht och gott. Hårdköran blev långsammare än jag hade hoppats på. Ganska mycket långsammare. Men absolut ingen tillstymmelse till bonk trots frukostavsaknad, ett par mils uppvärmning och ändå bra fokus och hög ansträngning. Efteråt också mindre slut än brukligt efter långlenkki med hård episod mot slutet. En liten faktor som kan hjälpa till att få PortEllen öppnad?
Nu fortsätter firaset och imorgon vilodag.
Nästa vecka inleds sakta och smått. På fredag och lördag är planA 30+30. Påskdubbeln. Start från fridhemska kl 11.00 bägge dagarna och lågpulstakt. Hoppeligen lite dryga 6 min/km, men om jag inte får fason på den här pulsen min, så kan det bli mycket dryga..
Välkommen med. Den som hänger med, på ena, båda eller andra, får goovkaffi som belöning!
Åålrajtski denn, steja tjuund så får du vederbörligen veta om och när jårs truli får tillbaka sin lugna fina puls! Och annat väsentligt vetande..

healing

Två vilodagar gjorde en del, men inte mycket, till eller från. Igår for jårs truli ut på en mediumlenkki. Den blev i själva verket närapå lång. En jeppis-runt-variant med långa och krumbuktiga radier. Fantastiskt med mycket asfalt, varav betydlig del torr!
Löpglädjen och -njutningen var aldrig borta efter hallimaraton. Men nog lättheten. Fast den hade kommit tillbaka nu, efter de tvenne vilodagarna. Låt vara att benen stumnade märkbart efter tjufem. Så helt återställd är ingalunda gubben. En annan sak är pulsen, som fortfarande är hög och herkkä. Tydliga förkylningssymtom också, ehuru diskreta. Idag söndag får därför bli en dag för vila och healing. Healingen överlåter jag med varm hand åt kroppen. Utrymme för den ges genom en megaultrasuperdvalatupplur, eller två..

..och föga aktivitet eljest. Janå det gripenbergska krysset ska jag nog gripa mig an. Ett särdeles söndagsnöje!
På onsdagen -OM kroppen verkar helt återställd efter maran och förkylningen- blir det dags för intervaller på löpande band. Något extraordinärt är inte inplanerat för den överskådligaste framtiden. Men till påsk ska vi försöka få till 2*30. I avsikt att framkalla något som påminner om ultrastuk i träningen, utan att belasta kroppen med något riktigt långt. Det är trots allt tripp-trapp-trull som är i fokus framöver. Halvan i början av april, Helan i slutet av april och Ultran i maj. PB på alla tre är drömmålet och two-out-of-three-ain't-bad är optimistmålet och åtminstone en är realistiska målet. Kamma noll är mardrömmen.
Tråmade in det färska maratonPBet i en kalkylator och den klämde ur sig 1:42:06 som lämpligt ½maratonresultat. Så där kunde det finnas en dryg minut att hyvla, från 1:43:37. Även om sub-1:40 som jag yrade om i fjol förefaller avlägset. Som det ser ut nu torde det ju finnas chans för bra före i toholampi. Om inte toholammin takatalvet kommer och sätter kräppar i hjulet.
Hur ja hur ska det gå. Steja tjuund, snälla vän, så ska du veta få!

statistiknörderi

Återhämtningen efter årets maratondebut är ingalunda avklarad, dock påbörjad. Korta lågpulsjoggar och vilodagar och matfriskedom. Liminheten har lättat dramatiskt, men än känns det en aning slitet. Idag och imorgon helviliga, så det är ok. Blir ändå inget hårt pass i veckoslutet. Möjligen långt, på lördag. Tidigast onsdag nästa vecka intervall.
Inför maraton klagade ju jårs truli på att pulsen verkade vara onödigt hög, titt som tätast. Misstänkte tilåmed nå bobbor, som kroppens försvar avsatte en del kraft på att kväsa. Tydligen märkte bobborna ifråga att kroppen var en smula upptagen under- och utmattad efter maratonet. Ty då stucko de fram sina anskrämliga anleten och anföll i bred trupp. Vackert så. De avslöjade sig ju därmed och kroppens försvarare hade något konkret att befajta. Har också vetat av antydningar till symtom nu efteråt. Halvtäppt näsa, speciellt till nätterna, framförallt. Ingen karaförkylning, eller uttalad förkylning tess, men ändå markant symtomatigare än mitt normaltillstånd. Som med tillstånd sagt, är synnerligen normalt. Svårt att veta om det påverkar pulsen längre. Den har hursomhelst varit hög men gått neråt, som man skulle förvänta sig efter en hård mara.
Stats från maran då?
Hade mycket riktigt börjat sakta. I själva verket identiskt split med kankaanpää, trots att föresatsen var en något tuffare start. Skyller lite halvhjärtat på den höga&känsliga pulsen igen. Eftersom jag ju lät pulsen begränsa (fram)farten i början. Möjligt nog att en snabbare första halva hade taxerat hårt på andra halvan, men jag var fullt beredd att försöka. Kul med PB såklart, om än bara med sekunder, men inte ger det så mycket info när man kopierar profil och resultat med kuslig presicion. Janå nästa gång?
Förr. Fram till kankaanpää, vill säga. Tenderade första halvan gå (onödigt) hårt, trots att jag avsiktade att hålla igen...
(ex. i fjol i hallen gick första halvan ett par minuter snabbare än i år, trots 12-ish minuter sämre sluttid)
...kanske något ändrade mellan åbo och kankaanpää? Där avsikten att hålla igen på första halvan lyckades över förväntan. Så också i hallen nu. Slutsatsen är väl att jag inte behöver hålla igen i början, utan får tuta och köra. Och se hur jag orkar på slutet då. En annan förändring har varit att farten faktiskt ökat, när ansträngningen ökat, lite längre in i loppet.
Alltså resultatet var strålande, det grämer mig inte tess. Det som harmar en smula är just att jag inte fick testat att öppna något modigare och se hur det påverkar slutet. Hade måhända ändå bort kolla varvtiderna i början..
Nå det om det. Nu till skiss över våren. Dens träning och lopp. Preliminära planer.
Med PortEllen2016 i åtanke.

Tänker nog fortsätta med distanspass i lågpuls som bas i träningen. 1-2 pass per vecka med högre effekt. Intervallerna på löpande band fortsätter 1/1-3 veckor. Ska köra vidare på 3*1000 och sen växla till 2*2000 när det känns dags. Ska nog försöka få till nåt rändåm långpass med hårdkörning mot slutet framöver också. Men då ska hårddelen vara ett eller ett par snäpp hårdare än i vintras. Borde ju så småningom bli före för det också. Ett till utomhus hårdpass som ska plockas fram ur malpåsen, är nån motsvarighet till höstens brorundor. När jag försökte, med viss framgång, slå mitt urgamla PB. Dvs 10-12 kilsar, gärna en bra bit hårdare än önskad marafart. Föreställer mig att de gjorde gott för formen inför kankaanpää.
(bastucupen kommer jag sannolikt att båjkåtta. bara för att tidpunkterna verkar trassla in sig för mycket med mina tänkta lopp, speciellt kyrönjoki och kåkkelbyultra. även om den säkerligen vore effektiv hårdträning)
Ett riktigt viktigt nyckelpass, tillika lopp, kunde toholammin talvimaraton utgöra. Närmare bestämt halvan. Tänker mig en första attack åtminstone ner mot, om inte genom, 3:30-gränsen, i ylistaro. Kyrönjokimaraton på vappafton. Det skulle ge tillräckligt med tid mellan halvan och helan, så man kunde köra viidipi på halvan. Gärna nytt PB, om underlaget är bra. Gällande PB på halvan är på 1:43:xx från HHM och nästbästa några sek sämre från kåkkelby. Inbillar mig att det kunde gå ännu lite fortare. Saa sii.
Något i den stilen. I maj vill jag gärna utmana 6h-PB i kåkkelby ultra. Även om PortEllen inte öppnat sig vid det laget, blir det säkert skönt att fokusera på nåt annat ett tag. Hinner ju med en ny attack mot PortEllenkorken i juni, innan det blir för sommarhett. Närmare bestämt davids40 i kvevlax. Just före midsommar. Den årstiden är det aldrig speciellt varmt i det här landet!
Åålrajtski denn, nu vet vi hur det är tänkt -givårtejk- steja tjuund så får du veta hur det blir förverkligat!

hallimaraton 2016

Härmed är årets maratonsäsong inledd, för jårs truli. 

Vaknade som väntat tidigt, så det blev gott om tid att frukosta samt ladda in espresso och låta dem ha sin verkan. Därmed behövde jag inte heller rädas nå stora ärenden hos vattenklosetten under loppet av självaste loppet. Folke j plockade upp mig som avtalat och så körde vi söderut. Under färden jämförde vi förstår krämpor, som gamlingar förväntas. Jårs truli skröt och skroderade vitt och brett över baklår och vader. Att jag fått baklåren mjukare och blivit av med förekommande krampvarningar. Och att vaderna blivit så tåliga att de slutat bli sjuka och limina efter ansträngningar. Ha ska kaveer så leng a kan!

Några bekantingar bongades i hallen, bland andra ingo j och björn s, som bägge skulle springa halvan. Bytte om till shorts och Tpajta, smorde nipplorna och spände pulsbältet om bringan. Och så lunkade vi ett par varv för att väcka benen och få upp lite värme. Det var svalt i hallen. Inte hann man få upp nån värme, men kroppen behövde nog startas varsamt efter bilsittet. Skviisade ut sista dropparna, för att minimera risken för onödig nödighet under loppet. Tåjmade.

Countdown och *pang*

Jårs truli hade tänkt börja sakta, helst lågpuls men max 140 som planB. Blev plan B. De första fem varven. Sen började jag slutspurten :o) Nånee, men petade i första växeln, nog. Hade reviderat växel och drickplanen till fem jämnlånga skeden. Med alltså tjuo-givårtejk varv per. Den nya planen följde jag och den visade sig vara mycket användbar. Vattnet var välkommet och ny växel likaså, varje gång det var dags. Första halvan ungefär hade jag pulsen som bestämmare över hur hårt det skulle gå. Sen körde jag på känsla, och följde med pulsen bara passivt. 

Första halvan var stor löpnjutning och barfötterna måjjade sig. Någonstans bland halvvägs tyckte jag att det hade tagit rätt länge att komma så långt. Vet inte om det hade gjort det, egentligen, hjärna fungerar inte speciellt bra när man springer ganska hårt. Dessutom hade det börjat kännas lite jobbigt. Valde att försöka öka, för att inte sabba chansen till en tillfredsställande tid och insats. Efter 10-20 varv blev flytet på nåt sätt njutbarare igen. Ingen svacka direkt, men en kämpigare episod där. Kanske mest i huvudet. Hälften kvar och det går inte speciellt fort och distansen börjar redan kännas och så vidare..

Framemot sjutti varv eller så, började kroppsdelar ömma. Lite här och där. Fötter, vader, lår, höfter, mage. Egentligen allt från midjan och ner. Ju mer det började ta sjukt, desto mer förvånades jag över att det ändå gick att hålla vad som kändes som hyggligt tempo. Från 80-85 varv bestod nedre delen av den gubbliga lekamenen av smärta. Tillika en plågsam njutning. Det här är maratonlöpning, liksom. Att kunna ösa åpå när det tar sjukt, sjukt skönt. Och det ger endoknarkdoser som man inte kommer i närheten av på vanlig lenkki. Än idag är jag hög och glad i hela kroppen. Mäktigt. Med tie kilsar kvar räknade jag ut att jag tilåmed kanske kan kämpa för PB, om det går fort på slutet. Och jag hade ju håkat att det går att köra på trots att kroppen signalerar om time-out. Lite skraj om energin skulle räcka. Eftersom det inte fanns nå bansku på bordet då jag tog min första vattenflaida, så utgick jag från att de inte skulle servera nå banan. Först efter målgång märkte jag att de nog hade plockat fram banan och russin med mera, i något skede. Duh! Men jag chansade, och litade på att kroppen skulle ånga på med acceptabel % bränsle ur fettlagren, trots den ovanligt höga ansträngningsºen. Och det funkade, inte fick jag någon energibonk. Om nu inte den rätt myckna smärtan berodde på glykogenisk skralhet. Svårt att veta. Inte var jag heller säker på att jag körde för PB, kalkylerna kändes på inget sätt tillförlitliga. Men realistiskaste planen var ju att kämpa för sub-3:40, och redan det behövde nog försvarlig hårdkörning i det skedet. Så jag malde på. Visst gjorde det ont och var kämpigt på sitt sätt. Men redan då under brinnande kamp, hade jårs truli närvaron att njuta av att det som sagt gick att springa hårt och avslappnat ändå. Och av situationen och gemenskapen. I det skedet kändes inte idén med barfotamaraton som den allra briljantaste längre. 

De sista dryga fem varven fick jag behövliga påhejningar av ingo j, som för länge sen hade finishat sin halva och nedjoggat i lugn och ro. Tack för det! Nånstans på de sista tie började baklåren försöka krampa. Det var en smula krångligt. Att slå av och börja jogga hade inte gått, för då hade krampbörjanen hunnit bita sig fast mellan stegen. Men det löste sig genom en marginell lättning av ansträngning. Tog ett par tre varv. De sista tre varven började hjärnan föreslå, med ökande påträngandeskap, att nu är det så lite kvar att vi kan nog gärna sakta in. Inte så konstigt, för på slutet tryckte jag nog på bra och drog på mig syra. Ohållbart tempo. Men inte behövde det hålla så länge heller. Bara till en relativ slutspurt. Och det gjorde det. I mål på 3:34:24

som jag visste var i trakten av PB. Sekundstrid liksom. Fick kolla gamla resultat, från kankaanpää, för att konstatera att det var nog PB med 18 sek. Enligt deras egen sidas resultatlista

en smula grumlades segeryran av att jag mindes att chiptiden var något bättre. Och jag hade för mig att den var 3:34:19. Så med en aning dåligt samvete valde jag ändå att betrakta det som nytt PB och därigenom berättigande till finskumpa. Inte förrän idag kom jag mig för att gräva fram juoksijalehtis maratontilasto och konstatera att det var nog PB hur man än vrider och bänder på det. Ty chiptiden från kankaanpää var på 3:34:27 och inget annat

Så första barfotamaran fullbordad. Och nytt PB, vilket var riktigt i övre kanten av vad som på förhand föreföll possibelt. Och, med tanke på insatsen, känns välförtjänt. Det ska bli intressant att nörda ner sig i statistiken, men jag föreställer mig att jag fick ut det mesta av befintlig kondis. Och således den rättvisande mätare jag ville ha. PortEllen blir nog en värdig utmaning. 

En kul grej var att loppets vinnare grattade till barfotaprestationen och menade att jag gör 10-15 minuter bättre tid när jag får på mig skor. Men han vägrade ge mig skriftligt på det :o)

Skulle det visa sig räcka till ens fem minuter bättre, så är ju flaidan öppen!

Vad visar statistiken från gårdagens lopp?

Vilka slutsatser ska dras utgående från den?

Hus ska vårträningen byggas upp?

När kommer första attacken på 3:30?

Alla dessa kluriga och högeligen intressanta frågor. Och exakt allt annat som du någonsin kan behöva veta, får du enkelt reda på genom att steja tjuund.

Åålrajtski denn, steja tjuund!

ps: förutom endoknarkhög, är jårs truli idag utrustad med omjuka sjuka vader.. ha ska kaveer så leng a kan!

kvällen före

Nå nu är "marathon-runner's-pizza" bakad och smakad. Den blev för maffig, så vi fick inte slut på den. Men tillräckligt ÿberladdad med energi, är jårs truli förvisso. Imorgon bitti normal löpdagsfrukost och ett par espressoar. Och så bara att invänta kÿÿti.
Lätt packning och den är nästan klar. Ögorna trötta redan, så det lär bli tidig kväll. Kommer ändå att vakna tidigt och vara ivrig och närkke.
Strategin är vald. Tänker köra med andnings"växlar" och hållas i -alt. återgå till- häppiländ. Förstås om det råkar finnas pråjna till slutspurt, så behöver jag inte hållas kvar i häppiländ då nå mer. Föreställer mig riktigt lugn öppning de första fem½ varven. För att få igång kroppen och få till rätt sorts bränsleblandning i förbränningen. Som ska räcka en bit över hundra varv, ju. Sen "växlar" enligt den enkla matematiken. 1:an, 2:an, 3:an tjufem-ish varv á. Fyran ett bra tag och så eventuell slutspurt i 5:an. Bra plan, va? Vid växlingarna tänker jag mig en bit bansku och vatten. Därutöver vatten vid törst eller huvudvärksvarning. Och saltgrunka ifall saltsug känns av. Ganz einfach.
Vad jag ser fram emot:
-årets första lopp, kalla det tävling om du så vill
-bra före och lätt klädsel
-springa barfota
-springa hårt = hyfsat hög ansträngningsnivå under en längre tid än på mycket länge
=> gedigen urladdning och hoppeligen
-bra fiiling efteråt
-springa bland folk, springa om och bli omsprungen
Vad jag befarar:
-dålig sömn
-dålig form -> alltför dålig tid (som tar modet och luften ur PortEllen2016 satsningen)
-kommer fötterna att hålla för helan?
-något helt oväntat kråteri
En sluttid som känns halvrimlig och som skulle vara tillfredsställande nog för att trigga fajtingspirit på slutet. Att försöka uppna om den visar sig inom räckhåll. Vore sub-3:40. Inom stenkasts avstånd från PB. Som ju är 3:34:xx. Har varit under 3:45 ett par gånger och som sagt under 3:35 en gång, men aldrig mellan 3:35 och 3:40. Öbaot bladi tajm, neh? Egentligen borde ju gubbrekord räcka. Alltså bästa tid som femtiåring. Alltså sub-4:13. Men det sufiserar neppärligen till att trigga nå fajtingspirit och skruvar nog fast PortEllenkorken så hårt att jårs truli lär börja pÿÿla ganska väldigt hårt.
I gråzonen äro hallirekord (3:46:½-ish)

eller 3:45. Ifall det på slutet visar sig att det är något i den klassen jag kämpar om, så återstår det att se hurupass glöd den kampen förmår att trigga.
MenMen. Alla dessa planA:er och taktiker. Sen när hjärnan badar i endorfiner och fria radikaler, och vemvetvad, så kan besluten och omdömen vara en smula överraskande.
Så vi får se.
OM vi stejar tjuund :o)
ps: vaden då?
tja, den skulle inte uppskatta massage, men kommer knappast att protestera över en smula spring..

behövligt handicap

Vinterträningens avslutning och utvärdering närmar sig med stormiga steg. Pratar förstås om hallimaraton. På lördagen. I botniahallen.
Igår utövade jårs truli sista träningspasset inför. Blev en halvtimma på löpande band. En smula tradigt, eftersom jag skippade intervallträning och bara körde i vilojoggtempo hela halva timmen. Bevisen för dålig och sjunkande form fortsätter rada upp sig. Nämligen igår hölls jag i lågpuls 250 m, jämfört med > 800 förra veckan i motsvarande velocitet. Snittpulsen för första kilsarn -som ju var jämförbar eftersom förra veckans hårdvetor började först efter en km på bandet- var även 2 slag högre idag, än då.
Börjar nästan misstänka att det är immunförsvaret som pantar på en liten men märkbar del av metabolismen, och med den pulsen, i kamp mot någon bobbattack. Även om jag inte har några symtom. Annat än en yttterst marginell unilateral stockadhet ibland om jag vaknar på ena sidan. Men inget värre än man kan ha precis när som rändåm helst. Eller kanske snarare intala mig, än misstänka. För att ha ens nåt litet halmstrå hopp om att formen i grund och botten ändå inte är helt botten.
Som back-up plan, för att ha något att skylla underkänt resultat i maran på. Eller kanske för att ge behövligt handicap åt motståndet i barfotaklassen, gav jag högra vaden en smärre kyss idag. Vi baxade på nålite med kära fruns vespa. I något lämpligt skede skulle jag häva baken dens åt höger. Och inte bara skulle. Drämde allra vassaste och hårdaste hörnet av plattan som regsterskylten fäster i, rätt in i övre delen av vaden. Det gjorde ont som bara vad (punintended) och värkte en stund efteråt. Nu är den öm för beröring och om jag spänner eller stretchar den. Janå jag är väldigt pito i vaderna, så inte behöver det vara så mycket. Allvarligt talat tvivlar jag starkt på att det påverkar maratonketaset tess. Men man behöver ju få pladdra närkket av sig.
Idag utövade vi månadens allra första torsdagsdejt. Och torsdagshandlade. Passade på att uppdatera skumpalagret. Så nu klarar vi alla eventualiteter. Utom möjligen underkänt. Energiladdningen är nog i full gång redan. Och imorgon blir det "marathonrunners-pizza". Så glykogendepåerna lär vara stinna på lördagen. Start halvelva, bajdövej. Vilket torde innebära att jag inte behöver få i mig så värst vidare mycket energi under loppet. Ifall de bjuder på bansku så tar jag säkert nån bit i samband med vattentankning. Det tåjmade bra i kankaanpää och där PBade jag ju. Tänker ta egna vattenflaidor med, för de har ett skilt bord där man får ha egna keikkor. (inga konstigheter) Och jag hatar att försöka få i mig nåt ur de förskräckliga muggar som vatten brukar severas i på dylika tillställnigar.
Förra gången (halli) klarade jag mig på tre små (1½ dl) flaidor och en bit saltgurka. Så vätska/energikapittelet är inte något jag tänker ligga sömnlös över. Nån gång ska väl vara första gången jag får problem på det området också, men den tiden - den sorgen.
På tal om reservplaner. Skor? Tänker ju starta barfota. Och planA är såklart att fullfölja barfota. Men om problem uppstår? FajvFingärs eller Feelmax? Feelmax är lättare att dra på i en hast. Å andra sidan har jag ju kaveerat att jag inte ska springa maraton i nåt annat än FajvFingärs, förrän jag har sprungit min första barfota. Hmm..
Janå det ska nog mycket till för att jag ska överge barfota. Vid det laget är sannolikt varken Feelmax eller FajvFingärs något vidare lockande alternativ. Någon annan sko heller, för den delen. Kanske lika bra att DNFa i så fall?
Taktiska upplägget är öppen. Några alternativ uppenbarar sig:
-följa med varvtider på skärmen vid varvning (och eventuellt sikta på någon viss sluttid?)
-följa med pulsen och försöka hålla den inom viss gaffel (rimligtvis högre ju längre loppet går)
-gå på andningsväxlar, som jag gjort hittills i mina maror (och hållas i häppi-länd nästan hela loppet)
Oooliiidligt spännande. Steja tjuund så får du veta hur resonemandet resonligt framskrider. Och i sinom tid hur det går, med det ena och det andra!

överåterhämtad

Återhämtningsperioden fortsätter träget. Faktiskt i den hiskliga mån, att polarflow betraktar jårs truli som undertränad vid det här laget..

..eller heter det överåterhämtad, månne?
Dock inga tecken på att formkurvan skulle lyda mina önskemål, och kollektera in uppdämd kondis.
Ikväll var brorundan njutbar på fint vinterföre, men farten låg. Och kondis som enligt polaren var 60 i årsskiftet, har de senaste tre söndagarna varit 57, 59 och 58. Inte så fruktansvärt låga tal, i sig, men om jårs truli hade fått bestämma så hade åt allra minstone det sista talet varit hisnandare.
Janå det var en förhoppning, som inte besannades. Blir vi väl tvungna att konstatera. Kanske har jag tränat för mycket eller för lite? Eller så var min iver att testa det här med polariserad träning en smula missriktad? Eller så blev det för mycket eller för lite av antingen låg- eller högpuls? Eller så fel sorts högpuls? Frågorna är många och inget facit att bläddra fram till.
I vilket fall som helst ska upplägget ändras mer eller mindre efter hallimaraton. För att så småningom sikta in sig på att ge sig på 3:30-gränsen. Från hallimaran får man fina detaljerade stats, vilket kan ge ledtrådar till vårträningen.
Löpningen har trots allt smakat väldigt bra. Trots vinterföre med allt vad det har inneburit. Ser även fram emot hallimaratonet med påtaglig iver. Första loppet på flera månader. Om man nu inte räknar kotirataultra, vilket man inte gör. Få anstränga sig både hårt och länge. Få springa i shorts och Tpajta. Ingen halka, ingen vind, ingen snö eller is, ingen kyla. Bara njuta. Varv på varv på varv. Och blir det alltför jobbigt är det bara att tänka på pyrosnö i ansiktet!
Ett träningspass ska ännu äga rum, innan maran. Imorgon kväll. Blir en halvtimma på löpande band. Men inga intervaller, utan jag tänker ställa in styrfart och måra åpå. Får ta korvalappustereo på rändåm-plej så det inte blir alltför tråkigt. Intervallträningen har gått bra utan. Men jämntakt i en halvtimma blir nog i mycknaste laget. Sen blir det två helt vilodagar. Kunde säkert ha sina fördelar att ta nån minilenkki ännu torsdag och/eller fredag, för att hålla benen i springtakt. Men den här gången så här. Med bra tur laddar det in en massa extraspring i benen. Och, som sagt. Det finns ändå inga förutsättningar till något rafflande resultat, utan siktet är inställt på rättvisande mätare över formen för närvarande. Liksom kvalitetskontroll på råvaran, som ska förädlas till PortEllen2016-form. Framåt våren-försommaren, eller alternativt på höstkanten. Om möjligt.
Åålrajtski denn. Mycket på gång, som synes. Alltså mycket många anledningar att steja tjuund!
Återkommer nog ännu med ivrigt pladder inför lördagen..