välkommen vila

Fredagens nålite bättre pulsform, än annars på senare tid, visade sig inte vara början på en uppåtvändande trend. Snarare en studs från nå klippkant på väg ner i avgrunden. För sen dess har formen hamnat tillbaka där den var före. Vill säga i fria fallets acceleration.
Det blev nog långlenkki ändå i lördags. Trots att varken föret eller vädret var nå särdeles välkomnande. Tog injinji innanför TrekAscentarna. Visst förtar det en del av löpglädjen ur dem. Och minskar fotnjutningen. Men svårt att föreställa sig nån hejdundrande fotnjutning med nå annat heller, under omständigheterna som rådde.
Fast i ärlighetetns namn. Inte var det föret och inte var det vädret och inte var det strumpornas fel, att jårs truli blev tvungen att nöja mig med rekordlåg fart för att hållas i lågpuls.
Under första kilsarn höll jag på att bli påkörd. Händerna-på-torpedplåten-femföre, såpass. Och så gled ena strumpan under hälen, så jag fick så lov å stanna å kårja det ett par gånger. Såna irritationsmoment stressar ju nog en känslig gubbs kropp. Så i början försökte jag skylla den känsliga pulsen på det. För det hade ju sett hyfsat lovande ut dan före. Och vädergudinnorna skola veta att det hade varit lättare att negåschiera de yttre omständigheterna med bättre pulsmarginaler. Men snart nog fick jag finna mig i att det blir en långsam lenkki. Och det blev det. 6:35 i snittempo. Tögade mig ändå igenom hela lenkkin som tänkt, mest för att inte träna in svampighet i pannbenet. Och så behövde jag ju hinna få i mig vitargon, när jag nu en gång hade blandat och tatt med. Nån bansku blev det inte.
Under slutmilerna bestämde jag mig för att ta ännu en extra vilodag den kommande återhämtningsveckan. Alltså denna.
Efter en trött och trög söndag och en huvudvärklig natt. Inatt. Har alltså viloveckan nu rullat igång. Huvudvärken började inatt. Ska vi säga med måttlig kraft. I morse var det bara lindrigt kvar av den. Och trögtröttheten från igår var kvar. Under förmiddagen försvunno de som genom ett trollslag. Om det berodde på andra espresson för dagen, eller solskenet. Eller bara rändåmli var dags då. Vete tusenfotingen. Men skönt var det.
Ikväll blev det en lätt cikoriavända tillsammans med folke j. I 6:34 tempo. Kändes riktigt lätt och skönt i början. Och på slutet ok, men med aningen trötta ben. Som vanligt på fastelenkki kändes tempot inte i närheten så långsamt eller tögigt som det var.
Till nästa måndags utmaning hoppas jag kunna hålla något högre tempo, men osvuret är bäst.
Garmin brukar föreslå hur länge man ska vila efter lenkkiarna. Efter dagens ynka tia sa den 18 h

det var som synes ett tag sen.
Nåt sorts rekord, det också. Efter brorundor brukar den föreslå 12-15 h, beroende på form och väder och vind. Och cikoriavändan är ännu kortare. Fast nemas problemas dock. Jårs truli tänker vila ännu längre. Det blir två dagar helvila nu. Varav imorgon med simhallsbesök -vattenmassage, puppelbool och ångbastu- som planA. Och på onsdagen är torsdagsdejt, lustigt nog, planA.
Faktiskt ser jårs truli fram emot att ta det smått och sakta denna vecka. Ska bli gõtt. Knappast någon risk heller för att långlenkkinerven ska börja värka mot slutet av veckan. Dels vet jag ju att formen är på väg käpprätt i avgrunden. Och dels är det självständighetsmaratonlenkki på måndagen. Så att..
Men steja hej tjuund och följ med på vilaset. Och så kan du ju hänga med på maratonlenkkin om en vecka. Första varvet, andra varvet, eller varför inte båda?
Då säger vi så då!

planer och bananer

Nästa vecka har jårs truli sen länge inplanerad som återhämtningsvecka. Rejäl sådan. Något i denna här stilen har jag tänkt mig:
-inga lenkkiar över brorundedistans (12 kilsar)
-minst en extra vilodag (max 4 lenkkiar)
-och kaloriintag på samma nivå som en vanlig träningsvecka.
-ja och sova väldigt djupt och skönt samt qigonga dagligen.
-inte illa, eliho?
Som belöning tycker jag mig förtjäna en långlenkki imorgon. Tyvärr är urursligt före att befara. Och så hade jag hoppats på draghjälp på delar av banan. Dels av folke j och dels av lillebror. Men de sviker hjärtlöst gubbstackarn. Med laga förfall, måhända, men icke desto mindre. Hoppas på bättre uppslutning på självständighetsmaratonlenkkin! Ursprungliga språngliga planen är jeppis-runt&bennäs-edsevö. Som i sin kortaste skepnad mäter dryga trettifem kilsar, givårtejk.
Fast om föret blir riktigt megaeländigt kan det nog vara att jag väljer nåt måttligare.
Å andra sidan är det nedbrytande för pannbenet att fega, och det kan lätt straffa sig på själviska maran. Plus att det är svårt att hitta glädje eller inspiration till att genomföra mesiga kompromisser.
Eftersom benen känns hela och pigga, liksom resten av gubbakroppen, känns distansen inte hotfull trots märkliga formfenomen.
Men avsikten för november var ju mängd och gärna med låga glykogennivåer...
(för att möjliggöra maratondistans 5/12 efter 24 h fasta och utan energitankning)
...och det har jårs truli genomfört. En hel del också. Och utan att nödvändigtvis vara helt återställd från höstmarorna. Så egentligen misstänker jag mer nån endokrin nedträning än nå varsinainen överträningsbörjan. Med adrenalinpådrag som inte riktigt fejdar mellan varven.
(som du vet deltar adrenalin när kroppen behöver använda fett som bränsle, vilket den ju behöver när glykogendepåerna är ofyllda)
Fast nu behöver ju inte de funktionerna stressas nå mer. Utan snarare återhämta och ladda upp sig. Så jag har beslutit mig för att öka kolhydratintag den närmaste tiden. Och så hoppas jag ju mycket på "vilo"veckan. Och för att inte morgondagens långlenkki ska vräka ner mig ännu djupare i avgrunden ska jag tanka med vitargo under lenkkin. I stället för vatten. Och kanske ta med nå bansku?

Faktiskt hade jag en vakentimme inatt. Och kände som adrenalinpådrag i kroppen. Snarare än kortisolöverdos...
(det här är eget flum å inte nå vetskap, men jårs truli anar att adrenalin påminner om ilska och kortisol mer om ångest [åt rädsla-skam-sorghållet?], men utan emotionellt klangbotten)
...båda kan ge oönskad nokturnal vakenhet. Det kan iofs de emotionella motsvarigheterna också, men de går lätt att dribbla bort, tillfälligt, genom elementära mentala manövrar. Om man behöver sova då och inte har tid/ork att ta hand om dem.
Och då, inatt alltså, testade jag att gå upp och käka en bansku. Och det tåjmade. Fick sova efter det. Och idag har jag infört den lindriga höjningen av kolhydratintag. Och faktiskt om inte dagens brorunda antydde att trenden har vänt. Att botten är nådd på formsvackan och ljus kan småningom börja anas i ändan av kaamoset. Placebo och/eller tillfälligheter uteslutas ingalunda. Men hopp tänds ändå.
Förutom att lämnas övergiven till morgondagens lenkki, har jårs stackars stackars truli lämnats i gräsänklingatillstånd ikväll. I och med att kära frun for på julmiddag med sina jobbkompisar. Som tröst, och för att ladda nålite extra inför morgondagens prövningar, lagade jag en energipaj.

Det ska nog till riktigt ursligt före, om inte den här gubben ska orka långlenkki :o)
Eller är det tomt kaveeras?
(käns inte tomt i den gubbeliga vamben, i alla fulla fall, snarare stinnpemppat med oerhörd påtaglighet)
För att smidigt få reda på det. Och följa med huruvida formkurvan vänder uppåt. Föreslås med viss envetenhet ett fokuserat tjuundstejande!

finskor från tyskland

I förrgår blev det mycket riktigt ganska lång fastelenkki. Prick tjufem. Och mycket riktigt tillsammans med folke j och i KS-evo. Som är otroligt sköna att keta i! Men likt alla andra fajvisar jag har, skaver ordentligt när de blir blöta och man lenkkiar nålite längre. Så även denna gång.
Annars gick det bra och var en skön lenkki. Fast sakta såklart.
På tisdagen kuittade ketaskompisen ut en vilodag. Och själv med fötterna sjuka av skavsår. Valde jårs truli att löpande banda. Så ikväll var det skönt att komma sig ut igen. I härligt lenkkiväder! För årstiden varmt och regnet vilade. Och blåsten måttlig och dessutom nästan varm. Tog saucony, mest som omväxling. Långsam liten brorunda.
Formsvackan visar inga tecken på att vända, tvärtom djupnar den stadigt. Men jag antar att det vänder förr eller senare. Hätä ei ole tämän näköinen.
Men skavsåren kan bli en smula irriterande. Och irriterade. Ingen större orsak att hoppas på oblöta fören inom den överskådliga tiden heller. Så idag drabbades jårs truli av droppen. Du vet den där som får bägaren att rinna över? Eller om det var igår. Eller i förrgår. Men idag skred jag åtminstone till handling. Näthandling närmare bestämt.
*skäms en smula över att jag inte ens kollade med lokala handlarna, men är 99,9999999999% säker på att de inte har vad jag jagade*
En skön vintersko, med bra grepp och som ändå ger möjlighet att hålla fussingarna hyfsat torra och gooa i nålite krävandare fören. FajvFingärs var naturligtvis förstahandsval. Och eftersom mina Trek Ascent

har (skulle nästan säga överlägset) bästa greppet, utom icebugsen, bland mina skor. Lenkki- eller eljest. Så valde jag Trek Ascent Insulated

så nu är det som inget. Dvs som väntans tider!
Nästan så man ser fram emot vintrigare före, bara jag får hem finskorna först. Hittade inga ställen i finland eller svärje som hade i lager, utan beställde från tyskland. Men det brukar tåjma fint. Brukar beställa råkaffi därifrån också. När de kommer indimpande i postlådan så ska de gamla utslitna spyridonerna få en värdig pensionering!
Och på tal om tyskland. Och min garmin, vars optiska pulsmätare började krångla när det blev kallt. Tolkade det först som beroende på kölden och skaffade pulsbälte att stå ut med under vintern. Men när jag använde den på löpande band så kråtade den också?!? Nåvanutå? Då kan det ju inte bero på kylan, juh! Kontaktade supporten och dividerade hit och dit och testade deras tips dit och hit. Till sist lovade de att skicka en ny, bara jag skickar in den här. Så igår tänkte jag ge den en sista chans på löpande bandet. Helt kräpp. Den mätte puslen fint på dan, i aktivitetsmätningsläge. Men när jag kickade igång träningsläge och började tassa på bandet så snappade den upp kadensen och visade den som puls. Men så. På kvällen erbjöds en uppdatering, så jag tänkte "ok, testar utomhus ännu imorgon (läs idag onsdag) parallellt med polaren, allra sista chansen"
(eftersom optiska mätaren tydligt tåjmat i vila, orkade jag hoppas på programkräpp)
Och låo änd bihåold! På dagens brorunda tåjmade den alldeles oklanderligt. Gåo figjör!
Bara att hoppas att roko byri hald nu. Eller att den ger upp slutligt innan garantin går ut. Ana hoki!
Men skönt i alla fall att dens formsvacka verkar vara över. Bara att vänta på att dens husses också går över. Eller ens slutar djupna. När ska det ske, månntro? Och när ska finskorna komma hem från tyskland?
Steja föralldel tjuund, så får du reda på!
Jup!

hybrid

Idag var det nära nog perfekt lenkkiväder. Långlenkkiväder rentav. Och igår var jårs truli på långlenkki. Förstås. I sjuåtta sekundmeter, mestadels motvind, och regn kanske halva tiden. Fiffigt gubbe!
Nu har jag slutat hoppas på att formsvackan är nåt tillfälligt, som bara väntar på att gå över genom ett trollslag. Och inser att det är det här som gäller nu. Ska jag keta lågpuls så ska jag keta sakta. Jæfvligt sakta. Därför inga förväntningar på gårdagens lenkki, i den vägen. Planen var att det skulle bli långt, men inte väldigt långt. Minst tjufem. Max tretti. Det blev en hybridlånglenkki, kan man säga. Långt just&just enligt gammskalan. Och långt med viss marginal enligt nya. Hade en del alternativ i kraniet, för utifall att det hade blivit outhärdligt i svinblåsten.
(sårry alla gysar)
Det blev det nästan. Saktaste kilsarn, den sista i motvind, tog 6:58. Och regnet som piskade en i anletet var inte av det ljummaste slaget. Men tack vare ullmax underkläderna, som håller värmen fast de är helt genomblöta, så gick det ändå. Utan att kännas direkt häsovådligt. Så jag valde det längsta alternativet. Som jag hade skattat till c. tretti. Har inte ketat exakt den lenkkin förr, men börjar ha visst gehör för distanser i närregionen. Det blev ganska nära, faktiskt. Endast hundra meter skilde.

30,1 Lite civil olydnad har väl aldrig någon gubbstrutt mått illa av?
Första tolvan gick ruskigt sakta. Men sen jag väl fick vinden i ryggen längs omfartsvägen blev det förhållandevis uthärdligt. Rentav njutligt. Och sista biten hade man ju bastu att se fram emot.
Förutom ullmax hade jag valt en dräkt som inte är vindtät. Men inte heller blir så himla plåtig när den blir blöt. Som min vindtäta blir. Och jag vet inte om jag hade räknat helfel med tajmingen. Eller om det var skitvädret som gjorde det. Men det hann bli mörkt innan jag var hemma igen. Och ingen reflexväst. Vindtäta dressen är i sig reflexig. Men blev inte överkörd nå. Tur.
(man borde alltid ha varselutstyrsel denna årstid)
Nu har fastan hunnit pågå i några timmar. Och ganska många till ska det bli. Innan måndagslenkkin. Som ska bli ganska lång för att vara fastelenkki. Siktar på närmare tjufem. Fast då ska jag nog synas. Som en julgran. Torde också få sällskap av folke j. Kul!
Igår var det blötslask och våt asfalt som gällde. Jag valde trec ascent (FajvFingärs) trots att de sliter på tårna när de blir blöta. För greppet. Vaselinade tårna duktigt. Och med tanke på distansen så klarade de sig hyfsat. Imorgon kan man väl välja skor helt fritt, om vädret sätter fort. I så fall blir det nästan säkert KS-evorna.
Åålrajtski denn. Nu ska du steja tjuund, så du får veta när jårs truli äntligen når bottnet på denna avgrundliga formsvacka!

omkalibrering

Janå det ska jag säga er, att kaffi det blev goov det. Nå så ootroovligt goov kaffi, och hittills har det bara blommat ut till ännu bättre för varje dag. Jårs truli har inte jöutats lämna en endaste dag emellan utan att avsmaka härligheten. Om du skulle få smaka så skulle du alldeles helt säkert totalgaranterat dimpa av dån. Så goov är det faktiskt, oskojat!
Fullt så lycksaligt har det inte varit med ketaset. Inte nå totalkatastrof heller. Finns nog positiva grejer att ta fasta på, om man är på det humöret. Också. Såsom att inga ställen är sjuka eller ömma. Vädret och föret har varit rätt taskigt, så man behöver inte harmas över det. Hur nu det kan vara en positiv grej, men i perfekt ketasväder hade det varit småsurt att inte kunna njuta hejvilt av löpningen. Kunna och kunna, men eftersom jårs truli har fått för sig att köra lågpuls resten av året, så behöver jag ju göra det då. Om man så ska hålla sjuminuterstempo. Vilket jag dock inte riktigt har behövt. Ännu.
GPS-pulsen har nästan normaliserat sig. Har legat inom fem slag från det expekterade denna vecka. Medan tempo har måstat hållas nere vid 6:18. Utom i tisdagens värstaväder, då det paradoxalt nog höll för 6:13. Tilåmed idag på löpande band, 6:18.
Det är något som inte stämmer. Men vad?
Fortfarande inga symtom på förkylning, så vi får väl avskriva den teorin. Icke desto mindre som GPS-pulsen är nästan normal. Övertränad? Inte omöjligt med någon tendens åt det hållet. Med tanke på att GPS-pulsen trots allt är marginellt förhöjd, för det mesta. Och så råkade det ju bli en 37a och en 42a, ehuru långsamma, med bara en vilodag mellan sig. Innan jag kanske var helt 100-återhämtad från LochNess&Kankaanpää. Eller kanske snarare kvarhängande återhämtningsskuld, än övertränad. Äkta överträning skulle nästan säkert medföra nå småskavanker eller anpassningkänningar?
På det viset är det ju mestadels uthärdligt. Och till exempel idag på löpande bandet, inte helt oangenämt att tassa på. Trots långsamheten.
En annan gångbar teori, är att jårs truli har kräppat skiten ur kondisen. Genom just marorna. Före LochNess hade ju lågpulstempo på bra dagar hållits under 6 min/km. Sådana velociteter är ett minne blott. Vilket är ganska frustrerande, faktiskt. Och det är inte som att kurvan skulle visa nå desto ivrigare tendenser att peka åt nå gynnsamt håll. Trots extra insatt återhämtningsvecka och annars också reviderade (reducerade) mängder och längder. Nästan trärtom, om något.
Jåna det blir att tassa åpå. Åtminstone resten av året, i lågpuls. Ingen brådska med nå hårdare kondis iofs. Men skönt hade det ju varit att få löpa lite osaktare mellan varven. Fast mera tacksamt nog ändå, att inte lida av nån sjuk vänsterfot, eller liknande. Som i våras och somras. Så sluta pÿÿla nu, gubbraatet!
Imorgon planA långlenkki. Men. Till dagens tema. Omkalibrering. I något skede. För ganska temmärligen rätt länge sen. Ändrade jårs truli skalan till: kort = < 20 K medium = 20-30 K och lång allt över 30 K. Det var baserat på känslan, hur jobbigt det kändes att keta respektive distanser. I den bemärkelsen stämmer nog skalan än i denna dag. Men det har ändå blivit dags att ändra tillbaka till den gamla. Som följer: < 15 = kort. 15-25 = medium och > 25 = lång. Sen kan vi ju addera en bonuskategori: > 35 riktigt lång. Denna skala är alltså baserad på hur hårt det verkar taxera en gammal skröplig gubbkropp, snarare än på hur jobbigt det är att genomföra.
Därmed räcker 25-30 imorgon. Om nu GPS-pulsen, helt mot all förmodan, är tillbaka ända ner på helnormal och lågpuls tillåter klart bättre drajv i steget än på senare tid. Så då får det nog gärna bli nån kilsar över. Men annars max 30. Max. Och därmed punkten och basta!
(disciplineradare gubbe får man leta efter)
Idag har vi gäster. Gamle bekantingen stig och dens nya kompis. Som är en förtjusande förtjusande dam. Hon tyckte att jårs truli var den särdeles bästa pizzabagaren hon nånsin sett. Och helt oöverträffad som kafferist. Tyckte hon också. Att jårs truli var. Inställsamt smicker? Kunde man ju då misstänka. Men hennes ärliga uppsåt var neppärligen att ta miste på. Hon hade inga baktankar över huvudtaget. Endast ett par baktassar. Och de var -och är- också synnerligen förtjusande. Här ser du bildbevis. Pixie är den genomärliga och stig är den suddige

Därmed torde det vara dags för dig att steja tjuund. Snart nog får du veta hur lång lenkki det blir imorgon. Och om vi får sova nå med en massa vovvar i huset. Och huruvida kaffi blommar ut till ännu goovare. Du kan föralldel också titta in till kafferiet. Och få smaka på det goova kaffiet. Så du inte behöver befara att kafferisten driver över. Men i så fall bör du ta en peedjelm med dig. Så du inte slår dig sönder och fördärvad. När du svimpar dån, av den oerhört hisnande upplevelsen!

okurant eller bara gammal?

I fredags var det dags för försiktig kammbäkk efter de två vilodagarna. Och efter överskridandet av det skenbart odramatiska 51-årsstrecket. Hade siktet inställt på en lugn halvtimma på löpande band. Dels var det ju återhämtningsvecka och dels är jårs trulis ben och fötter ovana vid bandet. Förvånande att bli tvungen att sänka tempo efter ett par kilsar i 6:00. På löpande band?!?
(i vintras gick lågpuls i 5:40 x multipla kisar)
Skumt, men tänkte att kanske de nya banden är helt annorlunda kalibrerade? Icke desto mindre låga förhoppningar inför gårdagens jeppis-runt. Dessutom känsla i kroppen, att allt är inte riktigt riktigt riktigt. Dock utan ens lindriga symtom på förkylning eller söis. Dessutom nummer två, är att det ju är nån sorts återhämtningsvecka alltjämnt, trots medium längd på lenkkin. Alltså jeppis-runt, som i sin kortaste skepnad ändå mäter kring tjugotvå kilsar.
Samma bobbor som här tidigare, som gör ett nytt försök? Nya bobbor, som gör sitt försök? Övertränad, som i vintras? Bara simpli gants ajnfakk plein åold gammal? Låt oss se:
-för bobbteorin talar känslan av inte huntti i kroppen. Och idag, söndag, antydan till tjockhet i slemhinnor i nosen. Som att man vill snyta sig ibland, men utan skörd. Mot den talar egentligen bara frånvaron av ijenttärliga symtom.
-för övertränadteorin talar pulsfenomenet. Att GPS-pulsen liksom arbetsditon är förhöjd. Ibland upp till tjugo slag. Mot teorin talar avsaknaden av småskavanker. Som fanns gott om i vintras. Vänster ljumske. Vänster ITB. Höger knä. Vänster fot. Låt oss föralldel inte glömma vänster fot. Inte uteslutet, men inte huvudmisstänkt heller, ok?
-för ålderdomsteorin talar det faktum att jårs truli fyllde år med bong och yrande hår.
Igår inför jeppis-runt var planen att hitta en avslappnad hållning och tomgångskänsla i löpsteget. Om man nu kan tala om löp i sådana velociteter. Eller snarare avsaknad av velocitet. Ingen koll på pulsen, annat än att lyda då garmin varnar för hög puls.
Mycket riktigt. GPS-pulsen visade med all önskvärd tydlighet att inte allt var riktigt riktigt. Minst tjugo slag över det normala. Jårs truli befarade frustrerande töögighet på banan. Men tack vare att förväntningarna var rimliga, så blev det ändå en njutbar tur. Värdigt framskridande i något om löpning vagt minnande. Och trots avsaknad av endokickar eller runner's highar, så nog är ändå fiilingen god efter dryga två timmar ute i friska luften och sola skenet. Med nån trivsam spåtifajlista i lurarna. Ganska rockig plejlist. Tror det var nåt metallicabaserat och även om några låtar var i mesigaste laget så var det mesta hyfsat hårt. Men efteråt, när jag USDade

så kom mitt i en plötslig hast den där diskopoppiga kisslåten, duvet
"..aj käänt geed iinaff åvjuu bejbee, känn juu ged iinaff åvmii.."
Blev allt rodnande av myötähäpeä. Våj huhhu! Såklart kan gravitationen ha bidragit, till kulören. Men ändå. Våj huhhu!
Hursom haver. På basen av märkligheten i pulsär aktivitet, bestämde jag att ändra nästa veckas planer. Som ursprungligen var rätt massiv mängd. Börjandes med åtminstone medium fastelenkki på måndagen. Nu blir det istället kort lenkki imorgon. Tidigast på lördagen lite längre, och veckomängden ännu måttlig.
Sen var det trevligt program. I kveis. Whiskytejsting, otroligt god mat med rökt kött och chilisås i huvudrollerna. Och en av galaxens skönaste bastuar. I trevligt sällskap. Jårs truli lade örat på kudden klockan tre inatt. Nåt bäd fåår ön åold faart, neh? Fast det gjorde i sin tur att dagens dagsverke kom igång rätt sent. Kaffirostning. Fast nu är sista bätchen i rosten, äs vii spiik. Och råkaffilagret tömt. Dagens skörd blev á 500 g (rå)
-robusta från jawa, här några sek före färdigt

-tvenne bätchar guatemala (arabica)
-tvenne bätchar etiopisk harrar (arabica)
Ganska mörkt rostat. Få se om det blir lika goov som sina föregångare! Stejande tjuund är ett sätt att få reda på..
och besökande ari's kafferi är ett annat.
Men steja tjuund behöver du i vilket fall som helst! Såheså!

femettan

Tionde november. Det är idag det. Och det var det också när jårs truli blev utkrystad...
*plopp*
...en drygt fyrakilos fetabeta!
I fjol firade vi hejvilt, när det var så jämnt och fint med halvsekel och allting. Så i år tyckte jag inte att det behövde firas nå. Men hade nu kaffimaskinen varm utifall att någon skulle komma och vilja sjunga lös en skvätt. Några dykte upp och så blev vi av med några bönor gammkaffi och får desto större orsak att rosta färskt på söndagen.
Jårs truli blev också begåvad med gåvor. I matchande kulörer, dessutom. Häpnadsväckande.

ser ivrigt fram emot att få bläddra i glenn s' bok. Han torde också vara av utsökt årgång, försåvitt mitt gamla minne inte sviker. Och ser ivrigt fram emot att synas väldigt bra i novembermörkret. Inte utan att man besitter smärre exhibitionistiska drag, skulle man livligt kunna utrbrista.
Med ketaset blev det som sagt återhämtningsvecka. Den har utövats genom två korta lenkkiar tillsammans med folke j. Och framför ännu alltare genom två konsekutiva vilodagar. Så imorgon är det dags för en rolig halvtimma på löpande band. Löpande band är inte galaxens absolut roligaste tingest. Men efter två långa vilodagar torde det vara roligt att få keta tess. Utomhus skulle en halvtimme knappt hinna börja innan den tar slut, men på bandet kan det mycket möjligt bli helt tillräckligt.
Så långt helt huntti återhämtningsvecka. Fast sen på lördagen är planen någon variant av jeppis-runt. Och även om man tar den kortaste möjliga varianten så blir det medium. Alltså inte kort lenkki. I så fall kan vi kalla denna en relativ återhämtningsvecka, tycker jag. Bestämt. Kortaste varianten blir i stil med halvmaradistans. Tillräckligt för att få en tillfredsställande lördagslenkki och ändå inget som kuormittar kräppen ur den himla gamla kroppen.
(icke att förväxla med himlakroppen)
Vilodagar ger upphov till sprudlande hjärncellsaktivitet. Hjärnan börjar spekulera om kommande lenkkiar och nästa säsongs lopp. Här lite brejnstårmingsresultat:
-hallimaraton (hel/halv)
-toholampi talvi (hel/halv)
-komian kirkon halva
-rom maraton
-kyrönjoki hela
-Kokkola Ultra Run 6 h, torde vara spikad iom att årets anmälan blev framflyttad (om jag förstått saken rätt) då jårs truli inte kunde delta. Ser jag mycket fram emot, siktar på PB!
-stockholm maraton
-utterleden
- jakupas maraton (barfota?)
-LKI halva
-ultravasan
-venetialais (hel/halv)
-vasa maraton
-berlin maraton
-sju sjöar
-kankaanpää (hel/halv)
-vanda maraton
Förutom KUR är inget spikat eller bestämt. De får bubbla i grytan och fler kan tillkomma. Sen får man se vilka som känns både lockande och möjliga. Berlin har inte funnits i tankarna förrän igår kväll, då den planterades dit av utomstående omständigheter. Såklart ett drömlopp i sig. Och som tack vare omständigheter kan tänkas bli aktuellt nästa år.
Menhej, nu fick jag plötsligt en otroligt snilleblixtig idé: tänk om du skulle steja alldeles tjuund!
Och följa med hur listan utvecklar sig, vilka går från BS (brejnstårm) till BS (bullshit) och vilka till BS (best selection)?

kåkkelby-home-run

På tisdagen fick benen sin utlovade spa-vilodag. Dessutom blev fredagen en extra vilodag. Annars hade jag tänkt mig en halvtimme på löpande band. Barfota. Blir så svårt att pricka in barfotapass i vintermörkret. Och jag vill inte att sulorna ska atrofiera till assit. Vill hålla liv i drömmen om en utomhusmara barfota. På lördagen var den ursprungliga planen att hitta på någonting halvlångt. Men tack vare de två extra vilodagarna, gissade jårs truli att kroppen var redo för nästa långlenkki...
(en riktigt ururslig jæfvla kräppgissning, skulle det visa sig)
...och siktade därföre på säsongens sista kåkkelby-home-run. Försökte utan framgång locka med lillebror. Men folke j lovade att möta upp på slutet, även om han inte kände sig redo för hela. Han, och lillebrodern också för den delen, känner sig själva och sina kroppar bättre än vissa andra. Utan att nämna någon specifik gubbe vid namn.
Kära frun ställde upp som roadare. Hon dumpade gubbskrället vid avtaget in mot kåkkelby centrum. Planen var lågpuls och hoppet var god fart och skön solskensdag. Med tanke på de två rejäla långlenkkiarna, 37 resp 42 kilsar, häromsistens, förmodades en trettifyra kännas temmärligen fjuttig. KS-evo blev skoval. Och ullmax under vindtät jacka. Rejäl pipo och tjocka handskar. Vindtäta böxer. Och reservplan att om pulsen trots allt kräppar och jag måste börja slötassa, så kan jag ta av skorna på slutet. Och njuta av en smula barfotalöpning.
Kroppen kändes lätt och benen fräscha. Från början. Men pulsen tillät inte nån trevlig spiid. Första milen i 6:22 tempo. Jaha, blir en lååång eftermiddag. Passade på att njuta av ljusterapin och de fina vyerna. Det var faktiskt riktigt vackert. Och relativ medvind, som annars hade kunnat vara rätt bitande. Andra milen marginellt piggare, och efter den låg snittempo på 6:17. Sen sjönk det igen och slutade på totalt 6:20

Det är riktigt bedrövligt. Och KS-evorna, som aldrig har gett nå skavbekymmer, hittade bikilornas hälsningar från i måndags. Kände redan tidigt på vänster bautatå. Kring tjugo började benen kännas trötta. Och vaderna sjuka. Och kroppen sliten. Mer och mer. Det var inte fel på pulsen eller benen. Det var fel på min bedömning.
Men. När holm city närmade sig med ostormiga steg tog jag av tossorna. Dels som utlovad belöning, men framför allt var det hög tid att befria stortån så länge det fanns nåt kvar av den. Så sista dryga milen fick avnjutas barfota. Fast då var gubbeländet redan så slitet, att det inte var odelat njutbart. För att vara riktigt ärlig. Men två. I ungefär samma veva mötte folke j upp. Och trevligt sällskap gör nog underverk i såna situationer. Häälit! Han följde ända hem till fridhemmet, innan han tassade vidare hem till sitt.
Inte mådde jag direkt illa efteråt, men slitnaden gjorde nog att det behövdes stretch, USD och en espresso innan endoruset bröt igenom och fiilingen blev god. Sen efter bastu och rikaväridrink var gubben såpass återställd att det gick fint att baka runner's pizza. Och en energipaj, som fick godkänt av både jårs truli och min kära fru.
Med ny respekt för långlenkkiarnas tull på kroppen och återhämtningsbehov, åker resten av månadens träning tillbaka till ritbordet. Hade tänkt mata på ända till sista veckan. Och ha den som återhämtningsvecka. Nu blir det någon form av återhämtningsvecka redan kommande vecka. Antingen helt eller relativt. Beror på hur det börjar se ut och kännas. Steja tjuund så får du veta hur det visar sig bli!
Idag tvättäkta vilodag. Tupplur efter frukost. Sen solskenspromenad till järviseututalo, för ljusterapi och för att digga en utställning. Helt slut av det lilla. Sen ny tupplur efter lunch. Nu dags för kvällsbit. Tuppfan kommer varken att veta ut eller in. Få se om den klarar sig ogalen. Steja tjuund..