2018

He va he he!

2018 var fjärde säsongen med mål att underskrida 3:30 i maraton och få öppna PortEllen.
3:31 i botniahallen i början av mars lovade gott. Och i slutet av april öppnades äntligen PortEllen.

•som bajdövej visade sig väl värd att kämpa för•

Sedermera blev 3:30 knäckt två gånger till, innan säsongen tog slut.
Och tilåmed 3:25 i porto maraton.

Najs.

Sämre gick det för halvmaratonmålet. Ehuru inte helt rokot.
1:35 var iofs erkänt osannolikt...
(fast så hade nog å andra sidan 3:25 (på helan) också tett sig. Minsannerligen. Ifall jag ens hade kommit på den befängda iden att sikta dit)
...1:37 underskreds dock, ehuru hiinäjahiinä.

Najs inuff.

Och inga värrigare skador. Verkinnerligen najs!

Nu är vinterträningen igång. Med mycket mängd och förhållandevis blygsamt intensitet.
•försöker klämma in ett pass per vecka med nå hårdare ansträngningar•

På nå sätt tycker jag nog att mängden har gett effekt; plus och minus.
+distans- och långpassen har blivit lättare att utföra- och att återhämta sig ifrån.
-effetkträningen tycks drunkna i mängden. Som liksom hjälper de vintriga omständigheterna att bromsa hårdträningens snittempo.
De förmodade tempo-repeatsen blev så nedmuntrande att jårs truli döpte om dem till effort-repeats.

Idag är nyårsafton, oerhört plötsligt.
Sen jag trappade upp mängden baket porto, har jag inte tagit ut nå återhämtningsveckor.
Dags nu.
Nyåret får i uppdrag att inledas med en återhämtningsvecka.
Gammåret avslutades med ingos nyårsjogg och avlusades i gammårsbastu.
Najs.
På väg hem från FC baket nyårsjoggen -vid carwashen- kände jårs truli att nehep, nu har jag färdigketat för i år.
•slölufsade nog hem, då ingen taxi fanns i den omedelbara viciniteten, men tänkandes att himlades tur att det inte är sextonde augusti, ty nu har den här gubbstrutten färdigketat för i år•

MenHej.
Njut av sista rimejnande timmarna av gammåret och Hej, steja tjuund..
..ty imorgon återkommer jårs truli med några funderingar inför nya året!

vinterträning

Första veckan efter porto maraton idkades såklart återhämtning. Såklart aktiv återhämtning.
Och förra veckan var en övergång mellan återhämtning och vinterträning.
Den här veckan har vinterträningen rullats igång.

Efter en temmärligen hård "tävlings"säsong under sensommar-höst, har jårs truli sett fram emot den kravlösa vinterträningen.
•eller inte kravlös, men helt annorlunda fokus, ja vaihtelu virkistää•
Förvisso -tänker jag med en tacksam tanke till den gamla gubbkroppen- har fysiken hållit överraskande bra.
Redan att klara två hårda maror med tre veckors mellanrum...
(let ölåon persa på den senare)
...och dessutom har återhämtningen framskridit fint och löplusten är fortsatt livskraftig.

Träningsperiodens Tre Tyngdpunkter

•lätt distans: vanliga skööna lätta vardagslenkkiar. Hög mängd till lågt pris (i form av belastning). Extra lätt (ansträngningsnivå) på vintern för att tåla den förhållandevis digra mängden. Viktigaste syfte ökad slagvolym, så 60-75% av maxpuls torde vara bra zon. Det ska inte bli för tungtrögt heller, vilket iofs ruular ut 60-65%-spannet. Väldeligt najs i det oerhört sköna lenkkivädret som rått och råder.

•fartlek: så länge det känns vettigt att köra hårt därute så blir det i form av tempo/tröskel reps, sen saa sii.. syfte att bibehålla tröskelnivåer någorlunda så man inte hamnar på så himlades ankara upprustning mot slutet av vintern. Och, det är trevligt att keta nålite hårdare ibland.

•rejäla långlenkkiar: varierande distans, men föreställer mig 30 och längre minst varannan vecka. Ansträngning högre än lätt-distans. Av två skäl:
-Andning: utmattning i andnings-/magmuskulatur är en begränsande faktor då man vill keta länge med hög ansträngning. Såsom exempelvis om man vill persa på maraton. Om man håller käft (aka spjeldi fast/näsandning) så får man ett motstånd, som gör andningsträningen effektiv trots måttlig totalbelastning.
-Spirit: att hålla ens nålite högre ansträngningsnivå -än det ÿberültrabekväma- under lång tid, är bra träning för (fajtning)spirit/pannben/viljekraft.
Låånga lenkkiar hela vintern. Av två skäl:
-Antas ge bra uthållighet och återhämtningsförmåga. Vilket kanske förhoppningsvis eventuellt -enligt jårs trulis kalkylationer åt allra minstone- leder till att kroppen kan absorbera stenhårda långpass några veckor före nå viktigt maraton.
-Jag älskar långlenkki. Jag älskar att planera långlenkki. Jag älskar att keta långlenkki. Och jag älskar känslan efter en gedigen långlenkki!

I ett trollslaget huj har det nu hunnit bli söndag. Det innebär bland ganska oerhört mycket annat, att jårs truli har diggat veckans långlenkki. Som blev lördagsmorgonlånglenkki. Om du har lust kan du hänga med och ta del av den. Ty jag filmade några snuttar och har tejpat ihop dem med stor enkelhet. Ingen redigering eller nå fänsischmänsi, sårry.

Löparens Gryta blev oerhört brutalväldigt goov. Och då överdriver jag inte edes tess.
Idag diggade min kära fru och jag en söndagspromenad. Den var, precis som gårdagens morgonlenkki, rena ljusterapin. Najs.

Nästa vecka kommer att sakna långlenkki. Ty det närmar sig dag för:
5e TRADITIONELLA SJÄLVSTÄNDIGHETSMARATONDISTANSLENKKI
5/12 start från Fitness Club kl 12:30
Varmt Välkommen med på hela eller delar!

Steja tjuund för mer info!
Och kolla in "löpglädje" på facebook.

Porto Maraton 2018

Maratona do Porto EDP
4.11 2018

Jårs truli hade tänkt tjånga upp nå inlägg med spekulationer och stämningar inför portomaran. Men då jag inte lyckades frammana nån riktig inspis så fick det vara.
Ingen målsättning väckte någon nämnvärd respons inombords. Bortsett från att jag var hell bent att fullfölja. Och kollektera medalj samt finisherTpajta.
Visst hade jag funderingar på att utomlandsPB torde vara möjligt...
(förutsatt att inte vanda kommer och utkräver hämnd, genom totalbonk)
...men det förblev mer en teoretisk målsättning än en riktig motivations- och inspirationskälla.
•som i jess, det ska vi kämpa för!!•¨
Gällande utomlandsPB var LochNess 3:42:nånting, tror jag.

Janå vi pärttade iväg till porto och diggade stan och (s)portvinet ett par dagar. Sen på söndagen var det dags för maratonet.
I och med expot och nummerlappsuthämtningen på lördagen, triggades nog maratonstämningen igång.
Fram till dess hade turismus och portvinstejsting varit av akutare intresse. Bl.a insåg jårs truli att det är (helst ganska temmärligen gamla) tawny som är min grejsimåjs. Vad gäller portviner. Eller sportviner, som de tenderade att bli kallade denna resa.
Det hade blivit morgonjoggar och försvarligt med vandrande i trappor och backar. Inga ambitiösa försök att spara på benen till söndagen alltså.

Men nog tänkte jag att det finns orsaker att bjuda till och försöka keta hårt:
-ju hårdare man anstränger sig, desto roligare belöningskemi brukar hjärnan bjuikka på
-det är säsongens sista mara (lopp), så en rejäl urladdning kunde vara tillfredsställande
Tillika med ursäkter för att taga det lilla lugna:
-vandamaraton tre veckor tidigare, med hård ansträngning och bara en halv minut från PB
•ganska väldigt oerhörd risk för utmattningsbonk•
-lugn öppning kunde ge utrymme för hårdköra på slutet
•kul att avsluta strångt och keta om folk•
-mer utrymme att digga banan och staden och atlanten och dourofloden om man inte håsar och stressar.

Janå. Äh.
Vi ser väl hur det känns baket start.
Känslan i kroppen efter vanda sa iofs att den hade lyckats absorbera det loppet som ett stenhårt långpass. Men förnuftet sa att det är neppärligen möjligt. Alltför friskt vågat kan kosta brutalt.
•jårs truli minns med fasansfull skräck andra halvan av vieskamaraton i fjol, då återhämtningen baket KUR 6h hade missbedömts en smula•
Men jag gav mig tillåtelse att försöka hänga med 3:30 hararna från start. Om de finns i närheten.

Starten gick 9. Vilket var 11 finski tid. Så inte ändå så oerhört tidigt.
Det började regna före start, så benen blev en smula kylda och stela. Jårs truli hade Tpajta, shorts, lippis och V-runFajvisar som stridsmundering.
(lippis mot regnet, jämte vaselin på nipplor och tår)
Skön stämning inför. Vilket tycks höra till på de här nålite större loppen. Prajvet lappinen från HappyFeet med nummer 8959 hade startgrupp B.

•hörde inget startskott, ehuru nog nedräkning, utan märkte bara att massan började röra sig•

Första två kilsarna. Med en smula stigning. Hänger jag, inte utan ganska bemärkbar möda, med 3:30 gruppen.
Det känns tyngre och hårdare än riktigt skönt, men jag har ju licens.
Sen börjar andningen komma igång och benen värms och mjuknar. Jag inser att •åhå• de ketar ju för sakta. Plus att det blir ojämnt och ryckigt, eftersom det är temmärligen tätt med folk.
•det brukar vara så kring pejsrarna•

Janå. Åkejdå. Vi smyger förbi.
Planen är att när jårs truli bonkar, så saktar jag extramycket. Mer än behövligt. För att om möjligt återhämta mig nålite så jag kan haka på en stund igen, sen när det kommer förbi.
Och kanske klara 3:40?
Som hade varit utomlandsrekord med säkerhet.

Vid mina 6-7 (?) kilsar möter jag eliten, som då passerar sin 10 kilsar. Första gången jag bongar eliten på riktigt nära håll.
Oerhört najs. Får ganska väldigt mycket extrainspis.
Vi får vatten i små flaidor. Det är oerhört väldigt praktiskt. Lätta att dricka ur jämfört med de förbaikkade muggarna. Och så kan man ju hålla dem i handen och måra och smutta tills det är tomma. I rådande väder innebär det att de räcker gott och väl till nästa vätskekontroll.
De ploppar upp med femkilsars mellanrum.
•Energigel med koffein hade jag skaffat vid expot, jämte ett praktiskt bälte att bära dem i•

Det är kul att springa. Kroppen och benen känns bra. Mycket folk runt mig. Ändå inte trångt, sen jag lämnade 3:30 gruppen. Hög ansträngning. Njuter men befarar att det kommer att straffa sig.
Janå, hee så tå.

En pikuliten bit efter att vi kommit över bron till vila nova de gaia så passerar vi halvmaraton. Nu har benen och steget börjat kännas en smula trötta och stela och tröga.
Jag noterar att tävlingsklockan visar 1:42:och tickar.
Himmel och platta pannkakor, det är ju PBtempo. Förvisso är benen åt skogen för tröga redan, för att hålla jämn split...
•i själva verket känns det som om bonken har börjat smyga sig på nålite smått•
...men ändå.

I ett försök att väcka benen till liv igen, justerar jag tekniken nå pikulite. Aningen aktivare drajv i steget.
Kilsarna tickar åpå. Efter mina 24 och hans 25 -ish- möter jag david b, som ser oerhört pigg och glad ut. Vi försöker hajfajva. Men då jag har flaidan i vänster hand och försöker nå med högern, så missar vi. Men det är intentionen som kalkyleras.
Och faktiskt; benen börjar kännas mindre tröga. Justeringen tycks bita.
Dock känns tempo temmärligen långsamt. Men spela roll liksom. Ännu är ingalunda dagen kräppad. Och god marginal till målsättningen. Samt utrymme för bonk.
Ännu har inte ens 3:30 gruppen kommit ikapp.

Snart nog är 30 skylten passerad. Och inte långt efter det vänder vi om och startar sista etappen. Västerut och norrut. Tillbaka mot start/målområdet. Vinden har vuxit. Men den kommer att vara mer eller mindre i ryggen resten av loppet.

Nu är jårs truli inne i den intressantaste fasen av maran.
(vissa påstår ju tilåmed att maran börjar baket 30/32/35)
Hjärnan vill sluta. Benen är sjuka. Ofta mittpartiet likaså.
•sistnämnda dock inte denna gång•
Du känner dig tom. Kroppen har liksom ingen kraft kvar. Inte viljan heller.
•men ändå ingen bonk.. ännu ingen bonk•
Du matar på i alla fall..
•koncentrerar mig på att hålla drajven i steget, även om det känns långsamt•
Jag ketar lustigt nog om folk i större utsträckning än blir omketad. Det ger energi och hopp om att tempo inte är fullt så oerhört sakta som det förnimms.

Åhå, liksom.
Var är 3:30 gruppen?
Vid trettifem tar jag en sista vattenflaida. Tycker trettisjätte kilsarn är onödigt lång -tilåmed för att vara i slutet av en mara- tills 37an plötsligt ploppar fram från bakom en buske. Eller nå..
Det är den här kampen som är utmaningen med maran. Att mata på. Länge. Det tar liksom inte slut. Det är onödigt att tänka att det snart tar slut. För det gör det ändå inte.

Om jag vinner den här kampen, så kommer jag att vara oerhört nöjd efteråt. Oberoende av resultat. Det är det som är resultatet. Inte siffrorna. Jag påminns varje gång. Under sista milen av varje (hård) mara.
Och jag kommer att få oerhörd kemisk belöning från hjärnan. Det vet jag.
Japanen som släppte när jag justerade steget, dyker upp igen. Och segar sig förbi.
Snart är väl 3:30orna i tur. Med så här lite kvar borde jag ju kunna haka på?
Men de rackarna kommer ju inte.

I stället är det sista bautarondellen vid 41 som kommer.
Jårs truli tar en sista huikkare ur vattenflaidan innan jag slänger den. Och triggar igång slutspurten. Ketar om "alla".
Sen kommer en kilsar kvar linjen. Där det är stämning, oljud och ståhej. Här triggar de andra igång sina slutspurter. Och ketar om mig tillbaka.
Sista motbacken. Det har börjat regna riktigt rikligt. Känns oerhört väldgit segt, trots att man tar i. Men det ser segt ut för de andra också. Härligt najs och kul. En oerhörd slutstrid i slo-mo liksom.
Och så viker vi in på området. Och vänder en sista gång in på upploppet.

Och jårs truli ser tävlingsklockan. Som tickar 3:25:...
Om jag bjuikkar till så klarar jag 3:26
Det kommer att bli nytt PB trots allt. Fast tanken var omöjlig..
Lyfter lippisen av huvudet och ketar i mål med ett brett flin i fejset.

Kuittar ut medalj, öl och ful finisher Tpajta

och en plastjutta för att skydda edes nålite mot vind och regn. Tänker på att gravera medaljen, men är inte beredd att leta reda på tältet.
MenHej. Där är det ju. Och nästan ingen kö.
Äh, jag repar till. Då får jag ju reda på sluttiden tillika.

Officiell sluttid blev iofs 3:25:30 men chiptiden tänker jag betrakta som rådande PB.
Har ju det tilåmed officiellt på medaljen.

Sen irrar jag frysande och flinande iväg för att söka svämppis och kära frun. Som bjuikkar sin oerhörde hjälte på en espresso.
Och så inleds dagens längsta kilsar. Den tillbaka till hotellet i hårt regn och hård kylig vind. Och slut och jimånvåt gubbe.
Fast janå.
Slut tog den kilsarn också.

Och den låååånga heeeta duihkun lät sig oerhört väl smaka. Och det gjorde även firasTawnyn, ehuru ospektakulär.

I det brutala ovädret på kvällen for vi inte ut å äta. Utan pizzor beställdes till hotellet. Och vår najsa lilla grupp fick låna matsalen.
Najs.
Där diggade vi våra pizzor och skröt ikapp om våra oerhörda bravader och bragder. Alla hade inte ketat maraton, men de flesta hade ketat något. Och resten hade hejat oerhört bra.

Hemresan var lång och startade tidigt. Men i bra sällskap och korta etapper, så nog gick den bra den också. Stort varmt oehrört tack till alla deltagare i truppen.
vi taar på nyytt!
•medóc 2020?•

Det blev en temmärligen väldigt tillfredsställandare avslutning på "tävlings"säsongen, än jårs truli hade edes i min oerhördaste fantasi kunnat föreställa mig.

Idag jag vi råodat yammorna till vinterförvaring. Och så har jag rostat kaffi. Och längtar temmärligen efter att få hem LaMarzoccon från service.

Insidan av vänster fotled sjuknade till. Troligen jännetuppitulehdus?
Skyller på våtslippriga gatstenar. Som det fanns på vissa partier. Inget favvo-underlag för fajvisarna.
Telljuuvått.
Den stormvärkte ikapp med ovädret första natten efter ketaset. Men är mycket bättre idag än igår. Så oroar inte tess på sikt. Fast kanske skjuter fram första palauttavande lenkkin några dagar?
Vi får se..
..och därför ska du steja tjuund å det vederbörligaste!

Kul att du orkade läsa. Tack!

mellan vanda och porto

Vi är temmärligen oerhört exakt halvvägs, givårtejk, mellan vanda och porto.
Förra veckans träning bestod av återhämtning baket vanda och nästa veckas träning ska bestå av nedtrappning inför porto. Samt självaste porto-maraton, på söndagen.

Vad består då denna veckas träning av?
Tjaeoo.. ska vi kalla det vilovecka?

Förutom att jårs truli var limin med sjuka vader och lår, var förra veckan oväntat kul och inspirerande att jogga.
Kanske för att enda ambitionen var att det skulle vara lätt.
•snittempo har legat en god bit över 6min/kilsar och snittpuls under 125•
Skönt. Och najs.
För då känns porto än mer lockande. Och även om ingen prestation finns på önskelistan där, så får ju gubbdelarna gärna hållas någotsånär intakta.
Preliminärt verkar det som att återhämtningen ska tåjma bra. Ehuru fullt medveten om att en tsunami av residual utmattning mycket väl kan bonka gubbskrället tileksempelvis halvvägs in i porto-maratonet.
Hee så tå.,,

I lördags ketade jag nålite längre. Edsevö-bennäs. Och ympade in några avsnitt med högre ansträngning med väl valda mellanrum. Typ fartlek. Fast mer lek än fart.
(måår liik dänn faart?)
Det väckte nytt liv i vadernas ömhet.
Janå bra att skaka om dem nålite såhär under pågående återhämtning. Ännu igår på ultralätt distans gjorde sig en måttlig-lindrig ömhet gällande.
(även om det i övrigt känns som att jag fått tillbaka gubbkroppen från marans grepp)
Så ikväll ska jag ta högklackat (×) för att avlasta vaderna. Och om de inte är helt smärtfria igen i övermorgon så kanske man borde boka in nå muskelunderhåll?

(×) i detta fall saucony med 4 mm drop; som kuriosa kan nämnas att första försiktiga lenkkin baket maraton -med ännu assjuka ben- begicks med gammsauconyerna med sina ohyggeliga 6 mm drop

Idag är det som var imorgon igår.
Hajhiils lenkkin igår begicks med nöjda vader. Fast janå som sagt, eldprovet kommer ikväll i FajvFingärs. KSO-evo med precisare ord.
Det hade också spontant skiftat från ultralätt- till lätt distans. Gissningsvis tack vare att benen och resterna av gubben hämtar sig från vandaliska vandan.
Fantastiskt oerhört najs med kyliga oktoberkvällar. Nog för att jårs truli kan bekänna mig nålite harmsen över att inte hinna tillvarata solljuset dessa dagar. Men å andra sidan har LaLuna varit ganska väldigt förförisk och förtrollande och oerhört magisk. För att inte säga förryckande?

                                                      looniesome runner?

Framtidsutsikter.

Efter porto. Jämte ev. återhämtningsperiod, om så behövs...
(ifall man drabbas av oerhört nummerlappssyndrom eller tsunamibonkar eller nå)
...börjar vinterträningen.
Då blir alla distanspass lätta. Alltså egentligen som nu. Med uppdrag att njuta. Och lätthet som ambition. Hurudan fokus långlenkkiarna och effektpassen ska få, bestäms oerhört av vad sorts ambitioner som skulla läggas inför nästa år.

En smulas aning har jårs truli nog redan börjat jonglera med några idéer och kolla vilka som frambringar mest dregel. Såsom.
-ge upp spiid och börja samla maror?
-satsa hårt på 100K / 12h?
-satsa på spiid => försöka förbättra helan och halvan ytterligare

Och det lutar med viss betänklighet mot något mer än halvhjärtad satsning på att ännu förbättra helan och halvan.
Samt halvhjärtad satsning på 100K / 12h. Inte med explicit målsättning..
(fast tanken på den sistnämnda nog väcker stark känslomässig respons)
..ty den första attempten kommer nästan säkert ändå att bli en läropeng. Så då resonerar jårs truli som så, att lika bra att inte satsa hela vinterträningen och säsongen på det. Utan ta det som en första trevande kännare, för att bekanta sig med något som torde vara temmärligen väsensskilt från maraton och 6h.
Dessutom brinner det i de proverbiala buskarna vad spiiden anbelangar. För åldrande gubbraatär. Medan uthålligheten beviljar något rimligare dispens.

Janå.
Jårs truli återkommer med oerhört gripande förtäljelser om fokus för nästa säsong samt upplägg för vinterträningen.
Och framför oerhört allt. Nagelbitande detaljer om resfeber inför porto. Och oerhört ofrånkomliga spekulationer, trots låg ambitionsnivå.
Så det behövs att du stejar tjuund.
Siitä ei pääse yli eikä ympäri!

ps: jaa det är ju torsdag äs vii spiik och behövs rapporteras att gårdagens lätt distans-brorunda inte genererade nå gnäll från vaderna. Tess..
Najs

vanda maraton 2018

Det är en limin gubb som sitter här och författar denna stårja om ett oerhört spännande lopp.
Vantaan maraton 2018.

Loppet är en fyravarvsvariant utan desto utmanandare höjdskillnader. Min favvotyp när det gäller att försöka prestera. I de fall där upplevelsen är viktigare, så är ju förstås envarvs- eller A->B-bana att föredra.
Det är också tillräckligt stort för att man inte ska behöva keta lonesome. Och tillräckligt litet för att det inte ska bli nå anmärkningsvärd trängsel.

Väderprognosen var gynnsam. Varmt för en oktoberdag. Och delvis sol. Lite blåsigt, men inte så det störde nå.
Najs.
Uppladdningen och nedtrappningen hade också gått bra. Fast det var i sista stund som gubbmagen började tåjma...
•tillskriver jag dels två helvila dagar och stillasittandet i bilen mest hela fredagen•
...men lagom till start var det problemet ur magen.
Således läge för riktigt bra resultat i förhållande till befintlig kondis.

Jårs truli har sovit löjligt bra ända sen ultraintervall lägret. Och tack vare min pessimism inför denna mara, sov jag bra tilåmed natten före.
Tala om goda förutsättningar.
Najs.

Strategier och tankar inför.

De gånger jårs truli tagit energigel på lopp, har effekten förefallit hålla under förhållandevis kort tid. Så den här gången tänkte jag testa med mera gel. Mycket mera gel.
Typ shortsfickorna så fulla att det var obekvämt från början.

Trots relativ värme och utlovat solsken var jag inte desto skrajare för värmebonk. Jag menar kom igen. Det är hej oktober.
Så jag hoppades klara mig på medhavd vattenmängd. Och inte behöva försöka kråta med att dricka ur de där fyrrbaikkade plastkopparna.
•mycket svåra att dricka ur i farten, och stanna har inte långsamma gubbar råd med•
Två 1½ dl:s i bältet och tre dito softflaidor; en i var hand och en i de redan överbelamrade poketterna.

Ett lätt uppvärmning, utan högtempo.
-Första varvet hålla igen. Utforska banan och låta kroppen komma igång utan kraftödande pådrag. OM jag får kontakt med 3:30-haren så har jag rätt att haka på och hänga med så länge jag kan. Men också plikt att släppa vid minsta känsla av att det går för hårt.
-Andra varvet är allt lätt och fint. Det lönar sig inte att slösa kraft på att kämpa. Det går relativt kvickt ändå.
-Tredje varvet kan kämpandet ge utdelning. Speciellt vid svackor, som annars hotar att konsumera sekunder.
-Sista varvet får det kännas. Nu behöver vi inte spara. Inte bry mig om hur benen eller magen känns, utan tryck på vad andningen förmår.
-Första energigelen vid fem kilsar. Sen några med 4 kilsars mellanrum. Resten med två kilsars mellanrum. Förutsatt att magen tar emot dem.

Det var alltså upplägget.

Vi vaknade rätt så tidigt på fredagen och körde ner till helsinki. Drumsö närmare bestämt. Och kaffecentralens serviceverkstad. Där dumpade vi LaMarzoccon som förtjänar en yrkesmans genomgång.
•vi klarar oss med LaPavoni under tiden, men kan inte bjuikka nå större mängder kaffigäster i gången•
Sen slingrade vi oss till dickursby. Där hotellet och maratonet skulle begfinna sig.
Efter incheck och tupplur promenerade vi till trio-areena för att hämta startnumran.
216
För att ens nålite få sträcka ut benen.

Jårs truli sov som sagt bra. Tog bilen till idrottsparken i god tid för att säkert få parkeringsplats. Värmde upp (halvannan kilsar helt utan hårdtempo) med långärmat och -benat. Men ombyttade till shorts och T-pajta till loppet.

Förverkligandet.

Varv 1
Startar med munnen fast, för att komma igång varsamt och hålla igen tempo. En smula trångt första kilsarn. Inte så det hajttar.
Vid tvåkilsarsskylten öppnar jag mun. Men är mån om att inte drivas med i för hög ansträngning.
Det blir fort svettigt i medvindspartiet och jag känner en liten oro över att egna vattnet inte ska räcka.
Löpningen känns väldigt lätt och bra. Någon hare ser jag inte till.
Bra känsla vid varvning. Nu är vi igång.

Varv 2
Vid varvning ser jag matchuret. Det visar att jag trots harbrist har hållit något i stil med 3:30-tempo. Vackert så.
(alltså inte 3:30 per kilsar utan till 3h30-sluttid tydande tempo)
Nu får jag öka tempo och ansträngningsnivå nålite. Men kom ihåg, kom ihåg: kämpa i detta skede ger dålig utdelning per vad det kostar.
Jag ketar om några och blir omketad av några...
•bl.a stöter jag på 3:30 uppbådet efter 1-2 kilsar - och här offrar jag en dos krut på att göra processen kort med dem. Genom att hasta förbi halvvägs i terrängen, istället för att boxa och baxa och snirkla mig genom skocken•
...avstår från att "tävla".
Lätt och njutbart varv.

Varv 3
Ser att andra varvet, mycket riktigt, gått en smula snabbare än första. Ökar tempo och ansträngning. Nu är det ok med nålite kamp. Och tävlan. Börjar sakta och osäkert plocka ryggar. Några plockar tillbaka.
Fortfarande känns tempot kontrollerat. Då hjärncellen börjar föreslå nedsaktning tråmar jag in en gel. Det verkar tåjma bra.
Det är bara en sort -med päronsmak- som ger magknip.
•aldrig mer den•
Och en sort är så äckelsliskig att aldrig mer den heller, även om den tåjmar äs satsch.
Favoriten blir colasmak med koffein.
Börjar känna trötthet och förekommande smärtor i benen. Vaderna och ljumskarna. Övergående än så länge. Och kommer ihåg: nu är det ok att kämpa. Det får börja kännas.
Kanske bästa varvet av alla, eftersom ryggplockandet ger psykologisk energi?

Varv 4
Nu klarar inte hjärncellen tidskalkyleringen nå mer. Men varvet verkar ha gått snabbt.
Igång med sista växeln.
Lääst one fääst one - inställning.
•i praktiken betyder det att ansträngningsnivån är hög, inte att det går fääst•
Benen och magen får ta sjukta. Håll rytmen så hög som andningen går med på.
Benen börjar kännas stumma, så det märks att tempo bedarrar. Men det är ändå inte så himla plågsamt...
•alltså naturligtvis är det plågsamt, men inte så där övervälmande iilaka-plågsamt•
...det märks också att andningen är ansträngd. Jårs truli är inte helt säker om det är andning eller benens stumhet som begränsar tempo i högre º. Kanske fifti-siksti?
Men spirit finns där. Kampviljan håller och pannbenet intakt.
Najs.
Kilsarna blir långa på slutet. Men aldrig så där riktigt löjligt oändliga.
Vaderna smärtar ganska hårt. Och högra närmar sig krampvarning. Liksom höger baklår. Dock inga kramper denna gång,
Najs.
Efter 38-kilsars-skylten märker jag att "smell-the-barn" effekten har kickat in. Smärtan är inte längre hotande. Den bara finns där.
Vid Y-et där vänster betyder varvning och höger målgång ser jag att matchuret tickar nå 3:26:2någonting.
Kommer att klara 3:30 med god marginal. Vilket på förhand föreföll otänkbart, men som nog under loppets lopp börjat te sig görligt.
Dock ingen PB-chans längre. Vackert så. Mycket oerhört vackert så. Och najs.
Sen ser jag min kära fru som filmar sl(ut/ö)spurten. Som ser precis så trög ut som den kändes.
Men man ser också att det inte är en uppgiven spurt.
Ketasbenen är slagna men inte pannbenet.

Får medaljen

och goodiebäggen. Hög som en husbil på endoknark.

Rask avtvagning och iväg norrut.

Jårs truli kör första etappen, till juustoportti..
(det gick att kravla sig ur bilen vid JP och att ta sig in med någon gångliknande förflyttningsmetodik, ehuru med viss möda)
..där jag köper några rikaväriöl och ger bilnyckeln till min kära fru.
Som får köra mörkeretappen.
Knä känns nålite varmt, men inte svullnat. Benen tröttvärker. Skönt.

Vi hinner bra till BlackSheep och diggar de duktiga Son Swagga killarna. Oerhört brutalduktiga.
Najs.

Idag limina ben. Lår och vader. Riktigt limina. Men också skön efterhöghet.
Inget speciellt med knäet.
Det är med ketaset och belöningen så att ju mer du betalar...
•valutan heter ansträngning•
...desto bättre schitt.
Det är kanske det som gör maran så förförisk?
Eller som en gentleman uttryckte det. När han hade haltat in i omklädningsrummet och skulle till att sätta sig...
(där han sedan med ett övertygande kraftuttryck kickade sin sko på jårs truli pga kramp när han tog av den)
..."lajin helppous viehättää"

Janå sådärnålite.
Nu är det tre veckor till porto-maraton.
Det blir återhämtning för hela slanten till en början. Så ska vi se hur pass kroppen hinner komma igen. Just nu känns vägen lång.
Ifall porto blir en lätt skön långlenkki så är det helhelt ok. Och om det finns nå kämpatag kvar vid det lager, så kunde utomlandsrekord vara värt att fajtas för.
•rådande är från LochNess och lyder något i stil med 3:43-givårtejk•
Men framför allt annat blir det några avkopplande semppudagar.

Årets tävlingsäsong är över.

Åålrajtski denn. Du ska steja tjuund!
Så får du ju följa med, vettu, hur återhämtningen tar sig..

Virallinen tulos blev brutto 3:26:38 / netto 3:26:24
Typ halv minut sämre än PB. Trots nog dalande form. Skulle nedtrappning och energistrategi ha varit av samma kvalitet -då i april, som nu- så hade sannolikt det resultatet ha blivit ännu nålite hårdare.

Jårs truli fick fajtas in på fjärde säsongen innan 3h30 gav sig. Och nu har det gått två gånger denna säsong.
Najs.
Formens bästföredatum har som sagt varit och farit. Men ingen totalgenomklappning än så länge.
Najs.

Men som sanottu, steja tjuund!

inför vanda maraton; strategier och spekulationer

Idag är det torsdagen den 11e oktober. I övermorgon kl 11.00 går starten för vanda maraton. Där ju planen är att jårs truli ska deltaga.

I tiderna, när jag mälde mig an till loppet, hoppades jag kunna ge personbästat en match.
Den ursprungliga förhoppningen bottnade i att halvmaratonsäsongen skulle utgöra en hård och effektiv träning inför höstens maror.
Med facit på hand...
•om vi för ögonblicket bortser från det obviösa faktum att vi ännu inte sitter med facit på hand•
...var det antagandet kanske nå pikulite väldigt övermodigt.
Och janå, något antagande -äs satsch- var det inte. Utan mer nog en förhoppning. Kalkylerad risk, äsitvöör.
Verkar nog te sig som att basen inte var tillräckligt bred och djup för att absorbera en såpass diger träningsbelastning. Ultra-intervall-lägret tre veckor före maraton skulle neppärligen ha förespråkat desto oerhördare heller, av någon nu levande maraton-coach?

I lördags lyckades jag ändå injicera någon form av fiiling att formsvackan kanske ändå inte är så armades oerhört brant pekandes neråt. Fast okej. Det var en pikuliten smula manipulerat. Genom att jag åt frukost före, och de hårda kilsarna var verkligen hårda. Hårdare än jårs trulis veka ande normalt förmår klämma ur mitt klena kött.
•inte bara hade det varit otänkbart att keta maraton på den ansträngningsnivån, det hade varit omöjligt att keta ett par hundra meter till per rush•

Men. Ack och men.

Igår var det dags för sista finslipningen före maran.
Planen löd:
Uppvärmning, fyra hårda kilsar där var och en representerar ett varv av maran. Med andningsfrekvens och ansträngningsnivå utgående från det.
Två första förmodades motsvara maratontempo. Givårtejk. Medan de två sista gissades skulla gå raskare. Eftersom på själva maran behöver man öka ansträngning för att bibehålla tempo. Senast halvvägs.
Tanken om att hota PB har jag sedan länge begravt, under högtidliga former. Men tanken i kveis var att hoppas första -eller allra senast andra- hårda kilsarn går under/kring 5 min. Så då kan jag i alla fall drömma om 3:30.
Fem minsar maj ääss.
5:27 blev första hårda och 5:15 andra. Och då ökade jag inför andra mer än planerat. I någon sorts panisk panik.
Onajs.

Janå. 5:27 ketade jag på åland för fyra år sen. Som snitt för min andra mara. Det blev öbaot 3:50:××.
•som var bra då•
Och visst tvivlar jag på att det ska behöva gå riktigt så sakta i övermorgon. Men samtidigt tvivlar jag föga på att något 3:30-påminnande slutresultat är oerhört brutalt kålkkåomöjligt.
Enda lilla tunna spröda ynkliga halmstrået jårs truli kan komma på just nu. För att ens nödtorftligt kunna bringa upp något uns av fajting spirit...

..är att jag har gjort en halvhjärtad ansats till energitömning här under veckans första dagar.
•och därmed inte nödvändigtvis hade riktigt ÿberpemppade glykogendepåer i kveis•
OCH. Att glyko-depåerna har betydligt större betydelse för hårdketastempo än jag någonsin har kunnat ana eller befara eller hoppas eller tro eller föreställa min eller anta. Tess.

Förr i tiden mårade jag och underskattade resultaten i mina spekulationer inför olika lopp. Men på senare tid har jag blivit kusligt träffsäker.
•I sig ingen oväntad utveckling i och med växande erfarenhet, såklarast•
Så realistiskt funderat är medalj och avbockad tjuförsta mara det jag har att hoppas på och strida för. Varmed inte fy eller skam tess. Annat än att det blir svårt att tagga till nå nämnvärt oerhört.

Eller okej. Bajdövej. Vi ska ju hinna hem i tid till Son Swagga's spelning på lördagskvällen. Så jag kan ju peppa mig med att bara jag ketar oerhört hårt så behöver vi inte köra så oerhört hårt.

Hur som.
Idag är det ät-dag. Liksom imorgon. Och vilodag/ar. Inga lenkkiar före maratonstarten.
Och imorgon tjoppar vi iväg från morgonen. Eftersom LaMarzoccon ska på service och behöver befinna sig på drumsön senast 15-ish. Givårtejk.
Blir en najs utfärd.
Och nog ser jårs truli fram emot maratonketaset också. Under temmärligen pöörfekta förhållanden en vacker höstlördag.
•och hemköran och att få digga Son Swagga på kvällen•

Åålrajtski denn. Nu sejvar jag detta här och fortsätter på kvällen, hemifrån. När LaMarzoccon är varsamt placerad i bakluckan och tävlingsdressen nerpackad i någon oerhört lämplig väska.

..alltså nu.

Nu har det blivit såpass sent omsider, att jag inte hittar nå mer att säga. Så jag tar trappar bokstavligen ner och så återkommer jag med oerhört intressant res- och rejs-skildring.
Steja tjuund till dess!

mellan pörkenäs och vanda

Idag är det lördag, två veckor efter ultra intervallerna.

Vänsterknäet svullnade upp betänkligt och har varit mer och mindre styvt i fas med det.
Då blev det lämpligt att testa min hittills återhållsammaste nedtrappning inför maraton. Som ju ska ketas om en vecka. Lördag 13/10. I vanda.
Är det tänkt.

En förutsättning för att orka engagera motivation till den satsningen, var att få till ett vettigt effektpass förra lördagen. Och att knäet skulle hålla någotsånär för den belastningen.
Det fick jag. Och det gjorde det.
Det blev en edsevö-bennäs-runda. Ett 23-kilsars fartlekspass med 5×2 hårda kilsare med tvåkilsars mellanjoggar. Gubbkroppen och benen kändes starka och bra. Men tempo var inte bra. Trots energigeler inför alla -utom första- hårda tvåorna.
Janå ingen katastrof. Inte behöver ju tempo vara så svindlande för maraton. Dock ett jobbigt, ehuru väntad, besked om dalande form.
Knäet svullnade upp samma dag. Men var bäkk ån bättringsträkk nästa dag.

Jårs truli tröstade mig med att uppfinna en C-målsättning. Så nu har vi en najs uppsättning:
A: personbästa
•utopiskt; skulle vilja -men förmår inte- tro att det är möjligt så att man sku orka tagga och satsa•
B: sub-3:30
•jårs truli kan bedra sig, men troppas att det är möjligt•
C: alla tre inhemska marorna i år på/under 3:30 i jimånsnitt
•skulle kräva något i stil med 3:32•
Sämre än dessa så är det skit samma. I så fall gäller det bara att fullfölja så man får en oerhört najs medalj och mitt tjuförsta maraton.

Förra veckan klarade jårs truli av att vara oerhört väldigt återhållsam. Inte minst pga knäet. Lördagens fartlek utgjorde mer än hälften av den veckans mängd.
Den nu på sista versen sjungande veckan har innehållit snäppet mer mängd. Men återhållsamt inuff. Och dagens fartlek var en skalenlig halva av förra lördagens. Dvs 5×1 med enkilsars mellanjoggar.
Före den lenkkin hade jårs truli käkat frukost...
(och kluppit gräs som uppvärmning)
...för att -om möjligt- få nålite mer spiid på hårda kilsarna. I avsikt att ingjuta en dos optimism inför kommande maratonet.
Och det tåjmade. Neppärligen några imponerande temposnittar. Men ger ändå sken av att den dalande formkurvan har hejdat sig en smula.
Najs.
Även om det är nålite manipulativt.
Najs.
"I krig och kärlek och maraton är alla tillåtna medel tillåtna"
(gammalt ketasordspråk)

Det utmanandaste skedet av nedtrappningen -och det befarade jårs truli på förhand- var när knäets tillstånd började visa klara tecken på att vända till det bättre.
Vilket i detta fall hade varit fr.o.m i måndags.
Från tidigare erfarenheter visste jag att då brukar jag betrakta faran som över. Och bli så lättad och ivrig att jag tenderar att börja ösa på som vanligt.
•och oftast går det ju bra•
Den här gången. Med maratonet som förtjänar nedtrappning. Har jårs truli hållit ganska väldigt oerhört hårt i det proverbiala kopplet.

Hittils har det som sagt tåjmat. Bra där gubb!
Och med bara en vecka kvar torde riskerna för förivrelse vara ringa. Speciellt med tanke på att dagens ketas är i hamn. Kanske försumbara?
Lägg därtill till att LaMarzoccon ska på service på fredagen. Vilket gör att vi böövär starta tidigt för att hinna till kaffecentralen i tid. Vilket i sin tur omöjliggör nå sista panisk morgonlenkki på fredagen.
Najs.

Summa summarum. Inför vanda. Det finns tillräckligt mycket positiva aspekter för att piska upp behövlig motivation.
Återstår att se om det förverkligas.
Och återstår oerhört att se vad det i så fall ger för utdelning.
Najs.
Najs att du har sådana ganska oerhörda orsaker och väldigt oerhörda skäl till att steja tjuund.

Därför, min vän.
Steja tjuund!
Steja oerhört oerhört tjuund!
Så ska jårs truli tjånga en försvarlig älgklimp i lådan. Och röika och fundeera.
•och baket röikpausen ska klimpen få simma i skjut nejgjutjärnsgrytan•
Såheså!

Ultra Interval Camp 21-22/9 2018

Fiffig -oerhört fiffig- som jårs truli är, började jag fredagen i fastetillstånd.
Sen en ordentlig lunch efter jobb, på eftermiddagen.

Packade och prackade, så hann inte med den planerade tuppluren innan det var dags att hoppa i bajlen och ratta iväg mot merilä lägergård(s bastubyggnad).
Anlände i god tid och installerade mig på en lämplig plats.
Gruppen samlades och innan vi visste ordet av, hade det blivit dags för första rundan.

Etapp 1/8 fre kl 18:00
(FiveFingers TrekAscent-insulated)
Några selfisar och groupisar och så tassade vi iväg i skogen.
•jårs truli istade inte slarva omkring med telefunken nå, så fotografiskörden blev oerhört blygsam•
Varmt och skönt, ehuru aningen blåsigt ute vid haver.

Inom några kilsar hittar jag mig lonesome. Dock hyfsat övertygad om att jag neppärligen är helt åffsajd eftersom banan är utmärkt utmärkt.
På väg tillbaka, hemåt äsitvöör, möter jag jouni p+sami l+markus s som siktar på 20-kilsarsrunda.
•tuffa gossar, minsannerligen, oerhört•
Varmt och svettigt. Alldeles för mycket kläder på. Skogen skyddar från vinden.
När jag kommer tillbaka dit garmin pirrade 1 kilsar på väg ut, visar den nu bara 7,8. Misstänker att jag har genat nånstans, trots allt?
Skarvar 600-ish meter längs vägen mot nykaabihållet och dito tillbaka. "Hemma" igen behöver jårs neurotiske truli dra ett varv runt stugan, för fulla tie kilsar.
Första rundan avklarad.

Eftersom jag hade nålite uppstötningar under lenkkin, äter jag inget under första pausen. Dricker en del. Inte mycket.
Hör att andra också har noterat kortare än 10 kilsar på officiella rundan. Skönt att höra; det var inte jårs truli som missat banan.
Vilar och försöker sova. Lyckas inte.
"Väckning" halv nie. Ställa sig till nästa lenkki. En turbo-boost (*) inför start.

Etapp 2/8 fre kl 21:00
(Hoka OneOne Speedgoat)
Tjustartar och kirrar "sakkokierros" på vägen. En bit förbi pörkenäs lägergårds infart och tillbaka. För att få fulla tie.
Lättare klädd denna gång. Varmt och skönt. Mörkt. Pannlamporna lyser upp reflexbanden som markerar vår bana. Hamnar i en bra grupp denna gång. Skönt tempo och bra fiiling.
Djupt mörker och nästan ljumma vindar.
Temmärligen magiskt när månen -rakt föröver- lyser genom den tunna molnfilten.
Bästa etappen på hela resan.
Najs

Under andra pausen får jag i mig min minimidos. En havresmörgås och en clif-bar. Förutom dricka. Magen inte speciellt intresserad av mat. Men alltid något.
Tack vare värmen där ute är det inga problem att hålla sig varm under pauserna.
Tacksam.
Gör min lilla fem-ish-minsarsgympa, som jag gör i samtliga pauser.
Vilar och försöker förgäves sova en stund. Inte en blund.
Turbobooster igen. Inför varje start. I ökande dos.
•kan bidra till osovbarheten, både koffein och råkakao är oerhört uppiggande•
Igen redo för start och hinner göra min sakkokierros före gemensamma starten.

Etapp 3/8 midnatt
(FiveFingers TrekAscent)
Hakar på den (tror jag) enda asfaltsnötaren i gänget, bortsett från jårs truli, matias ?. Vi får också med oss markus s, som har gjort två tjugingar och hakar på nu utan att hinna pausa. Brutalt!
Tempot stundtals för högt för mig. Ansträngningsnivån känns ok, men håller på att börja snava. Tar det lugnt och släpper lucka. Men mestadels kör vi stinten tillsammans.
Också ett varmt och skönt och bra pass.
Pannlampan tåjmar bra. Mörkerketaset känns inte alls besvärligt.
Hittillsa tre första etapper har varit idel njutning.

Igen minimidos föda och nålite dricka. Minigympa. Vilar, men sover inte. Låter som om några i gänget i alla fall lyckas slumra till nålite. Inte omysig stämning. Tanken på nästa etapp lockar mer än skrämmer.
Åter en gång turbo-booster och tjuvstart med sakkokierros.

Etapp 4/8 lö kl 3:00
(Saucony FastWich)
Blir ganska snart lonesome. Känns ok efter två sällskapliga etapper. Bra flyt och ännu inte jobbigt, ehuru inte längre lätt.
Undrar om det finns nå vargar här?
Äh. Kanske bäst att inte tänka på sånt. Bara måra åpå och njuta av skogen och löpningen?
*plickdåing*
Så var vi halvvägs. Najs.

I pausen upprepar sig historien. Klämmer i mig minimidosen och dricker nålite. Minigympa. Vilar, men sover inte. Janå kanske slumrar till lite lätt i någon minut. Eller kanske inte. Vet inte så himla noga. Ser fram emot gryningen. Mörkret har haft sin tjusning, men inuff's inuff.
Turboboost igen och -igen- sakkokierros på förhand.
Då man (åt allra minstone jårs truli) sprungit i skogen och kommer ut på väg, så känns steget oerhört trögt och benen tunga och stela. Så om man ska plussa på distans på vägen, så görs det med fördel före skogsketaset.

Etapp 5/8 lö kl 6:00
(FiveFingers KommodoSport)
Inte beckmörkt längre, men ännu inte gryning. Vinden har friskat i. Och luften känns svalare. Nästan kyligt vid havet.
Åter en gång får jag matias ? med mig. Men den här gången är det jag som drar, så tempot blir lugnare. Ändå snavar jag och semifaller. Landar på knän och handflator. Upp igen på studs och fortsätter. Smärta i vänster knä under en kilsar eller två. Sen klingar den av.
Vi försöker hålla en ganska pigg rytm längs långsjövägen, för att undvika trögheten och stumheten i benen. Lyckas väl ganska bra egentligen. Men börjar kännas att he leettast böri vaa lopi.
Pannlampans batteri kroknar i takt med gryningen. Hyfsad tajming.

Pausen oerhört påfallande lik de föregående. Hjärncellen revolterar vid tanken på att måsta pracka och parera för stenar och rötter. Hjälper föga att försöka trösta med dagsljus.
När det börjar dra ihop sig till nästa etapp frågar jårs truli däför matias ? om han skulle vara nå intresserad att ta den på vägen.
Jup.

Etapp 6/8 lö kl 9:00
(FiveFingers Bikila)
Nanoq tur retur. Skönt för hjärnan att bara keta. Men jårs truli får energibonk på väg tillbaka. Ingen oerhörd katastrof, men synd då man för en gångs skull kunde ha slappnat av och bara indjåjjat the rajd.
Bestämmer att nästa paus ska det ätas mer. Så får magen säga vad den vill. Annars blir de två avslutande etapperna neppärligen nå kivoga.
Snabbaste etappen, niidless to sej?

Penultimata pausen.
Jag offrar en halvtimma av pausen för att tvångsmata i mig en bansku och en rågbrödssandvikare med emmentalerost. Utöver minimidosen.
Ger nålite uppstötningar till nästa etapp, men värt det.
Note to self:
Om det blir fler gånger. Liknande. Så ta tvångsmatningen tidigare, ty efter det kom magen igång och tog emot föda nästa paus utan att morra tess.
Hann knappt vila, långt mindre sova.

Etapp 7/8 lö kl 12:00
(FiveFingers KSO-evo)
Skönt med supertunna skor. Men inte lätt. Distansen börjar ta ut sin rätt. Janå det går. Blir lonesome igen. Tänker att sista varvet ska jag se till att hamna i nå porukka.
Ganska väldigt jobbigt.
Mot slutet börjar det spänna i höger underben. Utsida/framsida från knä nedåt. Inte oerhört, men märkbart.
Huh. Skönt. Bara en kvar. Najs.

Sista pausen.
Nu går det bra att äta. Och det gör jårs truli.
Efteråt. När jag ska börja plocka ihop keikkorna och packa vad som går i bilen. Går det knappast att stöda på högerbenet.
Ajdå.
Var det så illa?
Städar haltande undan bäddplatsen. Hoppandes att benet ska mjukna så jag vågar ge mig iväg på sista vändan.
Det mjuknar inte, snarare sjuknar.

Aargh. Vägrar ge mig frivilligt.
Ijenttärligen brukar jårs truli inte tycka att jag är en sådan oerhört himlades drama queen. Men nu fäktas tankarna hysteriskt.
•min andra utterled vid bockabron, då vänsterknät gav upp.. hjälpte föga att bestämma sig att bara en etapp kvar det-få-kännas-hur-det-vill, för benet tåjmade helt enkelt inte•
•minns fjolårets tremånaders svacka efter [bägardroppen] kantlaxlenkkin•
•vandamaraton får vi väl glömma•
•tänk om jag får igång benet, men totalkräppar mitt i skogen•
•asfaltsnötare, bliv vid din väg [fjolårets krångel började baket utterleden]•
•plus en massa annat som jag inte kommer ihåg nu•

Etapp 8/8 lö (före, vi startade nålite tidigt) kl 15:00
(FiveFingers TrekAscent = BäckInBläck)
Nästan omöjligt att få igång något slag av patetiskt haltande jogg. Kommer lååångt på efterkälken. Efter kanske en kilsar börjar det gå att jogga nästan ohaltandes, ehuru smärtsamt.
Kommer så småningom ikapp gänget, delvis tack vare att de går en bit för att vänta in sölkorvarna. Najs. Tack!
Förhandlingar med hjärnan. Bäst att vända nu, om vi måste börja gå, så det inte blir så långt hem. Det räcker nu, börja gå bara.
Försökte känna efter vad som var smärtan och vad som var bara hederlig bonk. Svårt att avgöra. Mot slutet av första halvan av sista vändan började smärtan avta. Eller smetas ut och lösas upp i trötthetssmärtan. Som inte är så plågsam egentligen. Men gör det oerhört svårt att inte stanna. Och börja gå.
Bra pannbensträning.
Länge sen jårs truli varit så bonk.
Oerhört bra pannbensträning.
På "hemvägen" mådde jag knappast nå sämre än kompisarna. Då gick det nästan att njuta av kampen. Påminde mig själv att hur benet än känns imorgon, så kom ihåg att du bestämde att det är värt det.
Till slut var också den kampen över.
Najs.
Oerhört oerhört ganska väldigt najs.
Benen tröttvärkte i bastun, skönt.

Snabbt uppbrott och iväg hem. Igen med ett högerben som knappt gick att stöda på. Troligen en smula trafikfarlig.
Tömde bilen. Skorna fick övernatta på terrassen, för att bli ännu fräschare..

..bilen fick stå med öppna dörrar några minsar, innan jag vågade släppa in min kära fru.
Hon fick köra.
Till kotipizza. Och ultrabelöningen. En large!
Äijä med rågbotten. Toppen!
*plickdåjng*
Sen hem och skåla i skumpa, bra kämpat!
Festade och skålade och skrålade hela natten. Not. Efter ett par tupplurar gav jårs truli upp klockan tjuett. Vaknade kl 6 av magens hugersvrål.
Najs.

Kul grej. Bra ordnat läger. Toppen gäng. Super väder.

Idag är högerbenet återställt. Men vänstra, som jag slog i när jag snavade, svullnade upp och känns tajt. Få se vad det blir av det..
Vilodag idag, hur som helst. Sannolikt imorgon också.
Så gott som säkert ingen vimpelihalva på lördagen. Men osvuret är bäst.

Janå steja tjuund så får du veta med beskedliga besked!


(*) espresso-råkakaomassa-chiagel-dadlar, mixat till geggamojja

jakten på skogssteget

Halvmaratonsäsongen blev ju lyckligen avslutad för ett tag sen.
Och egentligen har helmaratonsäsongen inletts. Alltså träningens fokus siktar på maraton. Långpassen har återinförts på schemat.
Najs.

Inom parentes sagt, kan det bli en halvmara till. Men det blir i så fall träning inför helmaraton.
•frank b ska till vimpeli och keta halvan som inträffar lö 29/9 så om jårs truli "överlever" ultraintervallerna så kan det hända att jag hakar på•
I lördags ketade jag en långlenkki med hård tia mellan 21 och 31 kilsar. Det blir antingen en liknande, eller vimpelihalvan, då 29e.
Om gubben lever och mår och är i ketasskick. Som sagt. Baket ultraintervallerna.

Efter den rätt hårda långlenkkin i lördags har kroppen känts slitnare än planerat. Så denna vecka blev omgjord till återhämtningsperiod.
Hade ursprungligen inte tänkt lätta på gasen nå förrän nedtrappning inför vanda. Men fick som sagt ändra på planerna. Janå vackert så.

Just nu är koncentrationen inriktad på kommande veckosluts ultraintervaller.
Det innebär alltså ett dygn, med starter var tredje timme. Summa 8 starter. Första fre kl 18 och sista lö kl 15.
Fem eller tie kilsars bana. Dessvärre i terräng. Vilket intimiderar oerhört. Ty jårs truli är en grovbrutalt ururslig terränglöpare. Men som sagt då upplägget kändes så kul...
•i intressant och utmanande bemärkelse, snarare än skrattretande•
...så det gick inte att avstå från att mäla sig an.
I fasansfull förskräckelse har jag försökt få till några lenkkiar i terräng. För att hitta något sorts edes nödtorftligt tåjmande skogssteg. Plus att köra in mina nya superduperdämpade hoka one onesar.

Första försöket var längs sandsundledens finaste del. Tillsammans med folke j.
Och senast var igår utåt ådön. Likaledes tillsammans med folke j.
Däremellan rymdes ett modigt fäbodigt äventyr, tillsammans med jouni p och markus s. Här en oerhört vacker gruopie från den resan:

Det har nog tåjmat nålite. Nämligen känner jag att bara det går lugnt och sansat och någon annan navigerar...
•så jårs truli får koncentrera mig på att hålla reda på alla mina fötter, bland stenar troll och rötter•
...så känns det faktiskt inte så himlades livsfarligt.

MenMen. Janå. Vi får se sen på natten i mörkret och när man börjar bli trötter i huvud och fötter.
Intimiderande. Som sagt. Minst sagt.
Ganska oerhört långt utanför jårs trulis komfortzon. Telljuuvått.

Åålrajt. Men vad är nu det nå?
Du tar och stejar tjuund!
Så återkommer jårs truli med rapporter.
Från UltraIntervalCamp. Och från huruvida det blir vimpelihalva eller egen långlenkki med hård etapp. Eller ingendera. Och med mera.

Sen om allt tåjmar och gubbdelarna hålls någorlunda ihop, så drar det så småningom ihop sig till nå spekulationer inför vanda maraton.
Najs.

Steja alldeles därför tjuund under vidlyftiga omständigheter!

jakten på halvmaran, episod 9

Den avslutande delen av följetången om jakten på halvmaran.

I tisdags ketade jårs truli en kort lenkki, med tre nålite hårdare kilsar insprängda i sig.
De kändes tröga och gick långsamt. Gubben var rejält nertagen tillbaka på jorden, från lördagens höga höjder.
Bra så. Så man liksom vaknade till insikten att lördagens resultat inte tänker komma av sig självt.
Fredagens mikrolenkki med två hårdare kilsar gick lättare och snabbare, vilket nog var bra för självförtroendet. Och känslan av starka energiska ben, gav motivation att fylla på med rejäl energitankning.

Starten igår gick såpass sent, att nattsömnen egentligen inte stördes alls. Av närkkehet.
Vaknade väl åttatiden och morgonqigongade före frukost.
Som var rejäl. Och spetsad med råkakao och espresso. Och så tog jag sista decin rödbets/granatäpple råsaften. Som ytterligare doping.

Fiilingen när jag körde mot vasa påminde om i våras när jag rattade mot ylistaro.
Att det skulle råda fina yttre förhållanden och formen torde vara god.
Läge således att kämpa hårt för PB.

Lände an vid startplanen och hann kuitta ut startnumran samt språka med några bekanta löpare.
Najs.

Starten gick 13:30.
Banan var två vändor. En hel del vid vatten, vackert. Och kanske hälften på grusvägar/pedbanor.
Egentligen hade jag föredratt hela på asfalt. Men påstår inte att det saktade nå märkbart?

Hade med 4,5 dl vatten och två energigel med koffein.
Vattnet räckte och hade fått ner lite till om funnits.
(tar ogärna muggarna som arrangörerna bjuikkar, då jag är så oerhört värdelös på att dricka ur dem i farten)
Gelerna kändes som om de behövdes och att de hjälpte. Hade gärna haft en till eller två.
Note to self:
rejält med geler till vanda!

Bongade en del bekanta löpare längs banan också. Maratonisterna hade startat redan kl 12. De hade fyra vändor att avverka.
Bra väder och glada miner.
Lätt regn större delen av mitt lopp.

Jårs truli kämpade hårt. Enligt upplagd plan.
Kastade en blick på matchuret vid varvning. Visade 48 minsar.
Najs.
Hade alltså knaprat in två minsar på PB. Vilket alltså betydde att med gammPB-tempo under andra varvet skulle rekordet förbättras med två minsar...
•anade ju nog att tempo skulle avta en smula även om ansträngningsnivån bibehölls/ökade•
...och jag lyckades tilåmed knapra en minsar till.
Således 1:36:51 lyder jårs oerhört nöjda trulis nya personbästa.
Och jakten på halvmaran avslutas.

För denna gång.
Ty bara två minsar kvar ner till Dalwhinnieberättigande 1:34:××
Så att så att..
inte kan jag ju ge mig nu!

Tillika väldigt sugen på långlenkki nu. Efter abstinens under hela halvmarasatsningen. Och ganska väldigt sugen på att satsa på 12h i kåkkelby i maj.
Som ett första trevande övningsförsök på minst hundra på högs tolv.
Kanske inte halv och ultrasatsning behöver utesluta varandra nästa år?
En brutal bas behövs ju om jag ska klara 100K på 12h.
Och på en sådan bas kunde ju någon form av form byggas framåt sensommaren. Inte olikt denna säsongs sommarträning.
Vi får skåda och se.
•steja nog tjuund•

Kommande veckan siktar jag på långlenkki på fredag morgon. Ser ivrigt fram emot det.
Men ska nog bibehålla något pass per vecka med hårdhet också. Inför kommande höstmaror.
Vanda och Porto.
Vanda blir enligt planA hårdsatsning. Gärna tilåmed under 3:30 en gång till. Som liksom kvitto på att jårs truli blivit nålite bättre och att kyrönjoki inte bara var en rändåm täysosuma.
Etablera mig som sub3:30-kapabel. Liksom. Typ.
Och Porto åter turistupplevelse. Såsom utlandsmarorna behöver vara. Det är för mycket om och kring, för att jårs truli ska kunna satsa på optimalt resultat.
Möjligen kan jag keta för utomlandsrekord eller nåt..

Nästa arrangerade grej är ultra-intervaller. 21-22.9 Starter var tredje timme under ett dygn. Tyvärr i terräng, vilket intimiderar oerhört.
Mest fasar jag för onda fötter av sten och rötter.
Eller att håla och slå mig fördärvad.
En förberedelse grejade jag idag. Nämligen nya skor...
(ska såklart ha med mig några par FajvFingärs -och ett par saucony)
...men nu har jag dessutom kirrat ett par hoka one one speedgoat.
Är tilåmed nålite ivrig att testa. Åt allra minstone torde de skydda bra mot elaka stenar och ondskefulla rötter.
Superdämpade.
Högoddsare, förvisso, att jårs odämpade truli skulle kliva in i ett par såna.
MenHej.
Vaihtelu virkistää!

Återstår att se om jag klarar av att keta i dem.
Det finns oerhört bra sätt att få reda på.
För mig: testa.
För dig: steja tjuund!

jakten på halvmaran, episod 8

Nu skulle vi nästan kunna utbrista att nedräkningen inför vasa halvmaraton har inletts.
Och det är ju den som jårs truli har siktat på. Värrigare.

Inte helt, men nästan, nålite så att jakupas och LKI voro träning inför vasa.
I sig nog helhjärtade insatser och med hopp om goda resultat. Men utan att bjuda kroppen på riktigt optimala möjligheter till ÿberprestation.

Janå.
Återstår att se hur det optimala fångas till vasa. Åtminstone har träningsmängden smalnat av redan äs vii spiik.
Och så utgjorde ju AE-run en oerhört pärrfekt hårdlenkki. Mitt mellan LKI och vasa, som den dessutom var placerad.
Och jårs truli fick utomordentligt värdefull draghjälp av frank b, utan vilken jag inte hade lyckats driva upp tempo såpass från start. Så nog blev det en märkbart hårdare lenkki än jag hade lyckats få till på träning.
Najs.
Resultatet är inte så mycket att fundera på, speciellt som det är cirkulus tie kilsar. Äs åpåost to tietusen meter.
•senast jag rejsade i ett tiekilsarslopp var bajdövej bstucup 2015•
Men enligt garmin var snittempo 4:25. Givårtejk. Vilket är oerhört väldigt hårt på jårs trulis skala.
Oerhört.
Najs.

Dagen efter AE besöktes naapuuri för välbehövlig lihashuolto.

I lördags var någon sorts planA att göra en hamburgare i östanpå. Men med tanke på den synnerligen jobbiga spånmängden -som dränkte både fart, kraft, och till stor del löpglädje där senast- så hade den planen kasserats.
Därför siktade jag på en lördagslenkki som inte var ultrakort. Men utan att fördenskull vara lång. Och som gärna finge innehålla något/några pigga avsnitt.
Och eftersom vi skulle basta och käka på fåris, så blev det en jeppis-runt med start och avslut där. Den jeppis-runtan dekorerades med fem måttliga->hårda kilsar. Utspridda så typ var tredje kilsar var hårdare än bejsik distanstempo.
Något i fartlekstil.
Och tanken var att varje veto skulle vara hårdare än föregående. Det var de också, men inte snabbare. Ty motvind och backar bromsade ganska väldigt på nästsista. Som slutade ut mot staffansnäs.
Då bestämde jag att "läst one fäst one"
Så då sista skulle ha börjat precis vid foten till järnvägsbrons trehundrametersbacke, så sparade jag den till en kilsar senare. Men annars var tredje håål.
Och på slutet nedjogg, varav några kilsar tillsammans med kära frun.
Najs.
Det var en skön lenkki och ett kul sätt att smyga in en smula hårdträning, men med troligen förhållandevis låg totalbelastning.
Kan bli fler gånger.
Benen var pigga, nyhuoltade som de voro.

Denna vecka har jag planerat att keta några korta lenkkiar. Möjligen med några piggare avsnitt här eller där. Inte som hårdträning, utan bara för försöka att bibehålla den pigga känslan i steget.
Sen på lördag smäller det.

Tilåmed har jårs truli tänkt vara så oerhört ganska seriös, att jag ska dåinkka in en dylik under kommande dagar:

-låt vara på impulsär ingivelse när jag var och inhandlade mellanmål till veckan arbetsdagar-

Ett liv efter halvan?
Efter vasa avslutas denna halvmaratonsatsning. Oberoende om resultatet tillfredsställer eller icke.
Någon form av vag målsättning/förhoppning kunde vara 1:37:30...
•eller jag har försökt kalkylera och beräkna och gissa att under perfekta omständigheter och en bra dagsform kunde jag duga till nåt i den klassen•
...fast allt under 1:39 är förvisso oerhört lysande!

Sen är det ju som sagt ultra intervaller några veckor efter det.
Och före dem ska man väl borda hinna med en långlenkki eller två. Som jag har längtat efter med viss oerhördhet.
Senaste långlenkkin var i början av juli. På behörigt avstånd före halvmaratonsäsongen rullades igång. Och under halvmaraperioden har långlenkkis varit förbjuikkade.
Så nu värker det oerdentligt i långlenkkinerven.

Åålrajtski denn.
Du tar och stejar tjuund!
Vettja. Så får du veta hur det går med det ena och det andronde.
Fint, då har vi en diil.
Najs.

jakten på halvmaran, episod 7

Jumi
Efter två hårda halvmaror, med knappa två veckors mellanrum -som i sig fylldes med ovanligt stor mängd- har jårs truli känt en smula handbroms i löpningen.
Inget direkt smärtsamt. Eller energilågt. Eller egentlig slitenhet. Äs satsch.
Men utan driv. Nååleess småseg och jumi i benen.

Därför blev gångna veckan tilåmed tunnare än planerat. Och på onsdagens barfota mikrolenkki började det lossna. Torsdagen erbjuikkade dessutom en skön vilodag.

Igår. Fredag.
Tänkte ge östanpåutmaningen en omgång till. Väl medveten om att det är långt ifrån slagläge änninu.
Joggade dit som uppvärmning.
WHAAAATTT?!?
Miljardtals kubikkilometer med nytt spån på banan, hrmpff!
Som om det inte hade varit alldeilis tillräckligt segt att keta på den från förr. Hur ska man nu ha ens skuggan av en chans att få nå fjång i fötterna?

Janå.
Tänkte att, åålrajt, det är ju träningseffekten jag är ute efter. Hög belastning på kondis och muskler. Låg belastning på bindväv och leder.
Men.
Hur motivera sig att ta i, när hoppet om halvhyfsade varvtider är begravd under oerhörda lassvis med spån?
Janå.
Det gäller att göra sitt bästa. Och se vad därav blifver..
Mot slutet av första varvet kände jag på mig att ansträngningen var hög och på önskad nivå. Så åkejj. Åtminstone ett varv.
Men vågar jag skåda tiden?
•med risk för att totalkräppa motivationen inför andra hårda varvet•

Äh. Jup. Chansar.
*kollade tiden och såg till min oerhörda förvåning och ännu oerhördare förtjusning, att det var en halvminsar bättre än snittet förra gången*
Najs.

Slöjoggade ett varv. Helt i enlighet med receptet för "hamburgaren".
Och sen visste jag att nu kommer nog fajting spirit att finnas. Let's go for "läst one fäst one"
Kämpade som en oerhörd galning i det mjuka sega äckliga spånet. Och lyckades knäppa ett till varv med samma tid.
Najs.

Ännu förstås låångt kvar ner till 22:10 per varv.
Men kampen fortsätter. Dock får oerhört gärna någon annan trampa ner banan. Så det börjar svara edes nålite igen.

Fast glad och lycklig över att jumin har lossnat. Och över förhyfsandevis formbesked i detta skede. nog.

Idag diggade jag ett lätt&lugnt "jeppis-runt" före frukost. Tillsammans med folke j.
Väldigt najs.
Och najs att löpsteget har återvänt, så man kan njuta av det svala sköna ketasvädret.

På onsdagen ska jårs truli delta i AE-run. Det blir troligen sista riktigt hårda passet före "vasaloppet"
•äs in vasa ½-maraton 1/9•
Efter det har jag bokat in lihashuolto. Som nog kan komma väl till pass, även om jumin som sagt lättat oerhört.
Baket det begränsad mängd. Möjligen med nå små semipigga insatser, för att hålla benen pigga och vakna och alerta och trögheten fjärran.

Fjuutschör.
Då jag bläddrade i arbiskalendern, föll blicken på ein ultra-intervall-evenemang.
Det lät för lockande, ehuru terräng, för att motstå.
Dock är det bara en vecka före kaunistomaraton, så den får stryka på foten. Som det nu ser ut, siktar jag på vanda i stället. Som träffar in två veckor baket ultra-intervallerna. 13/10
Janå.
Vanda är nog omtyckt så jårs truli ser oerhört ivrigt fram emot att få testa det.

Åålrajtski denn.
Fast nu böövär jag påminna dig en smula.
Att steja tjuund.
•hep•
Steja tjuund!!

jakten på halvmaran, episod 6: a.k.a LKI-halvmaraton 2018

Som vi redan konstaterade, höll jårs truli välbehövlig vilodag i onsdags.
Tillsammans med nedtrappning redan före det hann nog löpglädjen återuppväckas lagom till LKI-halvmaraton. Som hölls på torsdagen, med start kl 19:00.

Ehuru utan marginal.

Jag hade bokat in nålite jobb, i föreställning om att halvmaran skulle gå på fredagen.
Men janå, slapp ju därmed närkkedomen under rejsdej.
Och sov så sött så.
Tillika med nedtrappning i träning, hade jårs truli trappat upp energiintag. Dels för att ha lagren välfyllda inför halvmaratonutmaningen. Och dels för kroppen att ha stuff tillgängligt för reparationer efter den förhållandevis betydliga löpmängden efter jakupas halva.

Det var alltså bara två veckor mellan jakupas och LKI.
Inte innebär en halvmara nå sån oerhörd belastning, att det skulle utgöra något problem. Möjligen att optimum hade varit mindre mängd och mer skärpa?
Det som är imppande, däremot, är tommy f och timo k. Som ketade hela jakupas och nu igår ketade hela meteoritmaraton. På var.
Våj armades hammaren vilka ostoppbara stålemän.

Till bennäs sportplan yammade jag. Lände an i god tid och hann därmed umgås med bekanta löpare. Och konstatera att det nog var varmare än det hade upplevts från yammun.
+26º visade termometern där på plan. Och inget i fiilingen förmådde säga emot.
Egentligen varmare än på jakupas. Men tillika hyfsade chanser att hitta kvällsskuggiga partier.
Lika blåsigt också, givårtejk. Men uppskattningsvis odevasterandare riktning.

Känslan var nålite trög och slö i kropp och knopp. Vilket kanske fråndrog från förmågan att uppbåda någon desto oerhördare angst över rådande förhållanden.
Tyngsta målsättningen var att pressa på hårt, så att en till tuff halvmaradistans skulle knackas in på kondiskontot..
•hoppades mer än trodde på hyfsat resultat•
..men inte ens vetskapen om att hög värme och hård motvind gör det svårt att få en bra känsla eller hålla hög ansträngning -alldeles bortsett från resultära ambitioner- förmådde intimidera nämnvärt.

Något halvhjärtat halvvarv uppvärmning. Eller egentligen försök att väcka löpsteget ur dvalan. Gav ingen antydan om att det skulle bli lätt eller desto oerhördare kul.
Hoppades dock på att skulla vakna och piggna till bara vi kom oss igång.

Starten skedde 22 meter före startstrecket. Och klockan 19, som sagt. Inte hann jårs truli ta många steg innan 10-kilsarslöparna kom dundrande förbi som ursinniga pendoliner..
*swooooooosch*
..medan ett gäng halvmaratonister segade iväg i något måttligare, ehuru oerhört imppande, tempo.
När tiorna hade svungit av och halvisarna etablerat sina respektive rytmer, var jag i stort sett leftad till mina owna divajsär.

En dams rygg skymtade på något hundratal meters avstånd. För avlägset för att koppla någon riktig kontaktkänsla, men ändå något att fokusera på.
Det är sidu temmärligen jobbigt att hålla tempo i limbo.
Kring halvvägs tyckte mig jårs truli börja ta in på damryggen ifråga. Så då väcktes jaktinstinkten och tanken på att fördriva andra halvan med att veva in ryggen ifråga. Men efter kanske sisådär 12 kilsar, givårtejk, började gestalten bli allt mindre.
Kanske damen där framme la in en högre växel, eller om gammgubben tappade tryck? Eller både och?
Hur som helst förmådde jag inte ens hålla jämna steg.

Janå kilsarna tickade på. En viss seghet och känsla att steget inte är superpiggt till trots, ganska bra fiiling. Som att det var inte plågsamt, men ändå förmådde jag inte öka.
Vinden svalkade bra och kändes inte på något ställe nämnvärt besvärande. Värmen upplevde jag heller inte som plågsam. Så inga skyllningar på omständigheterna denna afton.

Mentalt förberedde jag mig att glädjas åt rekord på just den här banan. Eftersom det inte riktigt kändes tillräckligt snabbt för nå annat rekord. Och jag var rädd att slöa till om jag inte hade något att fajtas för.
•det två år gamla 1:42:×× borde ändå vara nåbart•
Men när jag var inne i sista kurvan inför upploppet visade klockan där på plan 20:39. Och då starten hade gått 19:00 så kunde jag ju tänka att *himmel och groteska labyrinter* tänk om det finns chans att underskrida magiska 1:40!!?!!
Så då lade jag in det slutspurtliknandaste jag förmådde..
•det kändes som vansinnesrusning, men såg förmodligen ut som bejsik jogg•
..och under hela upploppet slungade jag nervösa blickar mot uret. Rädd att det skulle hinna ticka till 20:40 innan jag var i mål. Utan att ha någon egentlig orsak att förmoda att det uret var synkat tess med officiell tidtagning.
Janå. Det hjälpte mig att få fram nålite extra fajting spirit på slutet. Vilket mycket väl kan ha gett några sekunder. Och med facit på hand kom de väl till pass. För jårs truli krossade ju kräppen ur 1:40 vettu..
1:39:58 lyder nya PB :o)
Najs.

Personbästa med 21 sekunder. Inte fullt så övertygande som 5-minsarsförbättringen i helmaraton här i våras, men najs inuff.
Och ännu erbjuikkas en möjlighet att kapa nålite. I vasa om tre veckor.
Jårs truli ska försöka spetsa formen med AE-runs tia, som infaller mitt emellan LKI och vasa.
Kanske möjligen eventuellt, om andan faller på, dessutom en eller två hamburgare i östanpå.
Men mest lätt distans. Dock inga överdrivna mängder, ty siktar på en oerhörd smula piggare ben än senast. Även om resultatet mer än tillfredsställde. Så känslan kan ha varit skenbar.

Janå. Sisådärnålite. Du ska i oerhörd synnerhet inte glömma att steja tjuund. Så då får du ju följa med finputsningen av halvmaratonformen. Och veta om det blir tredje gången gillt. Eller oerhört bedrövligt fiasko. Eller något mittemellan.
Och hur förhållandena blir. Speciellt blåsten kan spela olustiga spratt.
Ja huuvgaliigen. Så alldeles oerhört spännande.
Steja verkligen tjuund!

jakten på halvmaran, episod 5

Stor mängd var utlovad. Och stor mängd blev det.
•janå efter jårs trulis måttståck då, naturligtvis•
Efter en vilodag baket jakupas, inleddes en putki som varade ända till -men inte med- idag. De första åtta dagarna med minst 15 kils vardera.
Fredag och lördag längre. Lördagen innehöll enda försöket till nå skärpa. I skepnad av en "hamburgare" i östanpåspåret.
•ett hårt varv•ett lugnt varv•ett hårt varv•
I övrigt kanske värmen har inneburit en dos extrabelastning. Annars lätt distans.

Hamburgaren innehöll bajdövej en utmaning. Att klara varven med 8% bättre snittempo än dubbeln härom veckan. Då tog två varv -utan joggvarv emellan sig- 48:12. Ger enligt jårs trulis erbarmligt dåliga mattehuvud 22:10 per varv. Rätta mig gärna, rätta min hjärna, om jag har fel.
(eller janå, bara om jag har räknat för tajt och ijenttärligen har nålite mera tid på mig)
Den utmaningen är jag inte ens i närheten att klara. 1:10 per varv för länge, dröjde jårs sävlige truli. Blir att kämpa vidare med den oerhört värdiga utmaningen.

Och i förrgår inleddes nedtrappning. Då var jårs truli ganska väldigt trött och hade egentligen ingen större lust att bege mig ut på lenkki efter en eftermiddag i yammusadeln.
•som egentligen är en mustang-sadel, juh•
Men man blir svag i huvudet av att ge sig. Och planen var max 10 kilsar. Blev nå pikulite över nie.
Liknande fiiling efter gårdagens arbetsdag. Med 5-6 kilsar i sikte. Trött så in i norra halvklotet.

Och i akut avsaknad av löplust. Janå ett varv runt kråkholmsfjärden blev det. Typ sex kilsar.

Dagens vilodag emottogs med tacksamhet. Telljuuvått. Men tillika börjar nedtrappningen märkas av. För idag kändes det nog som att det hade gått bra att ta en runda. Och tankarna har börjat forma längre och kortare lenkkiplaner för framtiden.
Och. Framför allt.
Tanken på LKI-halvmaran känns inte motbjuikkande längre. Även om, ärligt talat, en till halvmara i betydlig värme och vind inte är det jårs truli allra innerligast längtar efter.

Fast janå. Omständigheterna är som de är. Det man själv kan försöka få till är någotsånär form. Fast det har jårs truli knappast heller bäddat så där överhövan oerhört för.
Med tanke på den överdrivna mängden och den branta nedreappningen.
MenHej. Det är (förhoppeligen) inte sista chansen. PlanA är ju att ännu pricka in vasa 1/9.
Innan halvmaratonkarriären läggs på den proverbiala hyllan.
Och då ska jårs truli vara i form. Är det tunket. Hurudana omständigheter som bjuds på där, återstår självfallet att se.
Och betrakta.

Men åålrajtski denn.
Imorgon kl 19:00 start från bennäs sportplan.
Oerhört spännande racerapport kommer att dyka upp med oerhörd plötslighet på varken mer eller mindre än exakt denna blogg. Inom överskådlig framtid.
Så förslagsvis stejar du tjuund.. oerhört!

Jakobs •halv•marathon 2018 (a.k.a jakten på halvmaran, episod 4)

Det sista inplanerade intervallpasset inför halvmarasäsongen smalt bort.
Klen i huvudet som jårs truli är, kunde jag inte förmå mig att keta nå 5×800 m veckan före jakobs dagar. Någon sorts klen kompensation i form av två varv -med hög ansträngning- på östanpås spånbana, begicks på lördagen.
Alltså en knapp vecka före jakupas.
En gammal utmaning hette att klara två varv under femti minsar. Och det klarade jag. 48:12 tror jag det blev. Najs.

Nordkapp hann vi besöka...
(snarare än beskåda, i dimman)
...kul roadtrip som visade att nya sadeln tåjmar oerhört bra. Men snart nog fick vi nog av ishalvsluften, då vi ju visste att det är sommarväder här hemma. För en gångs skull. Så det blev bara tredagarskeikka. Mer om den senare.
Kanske..

Jårs truli knaprar av semestern nålite sådär on och off. Inga hellängds arbetsveckor förrän tidigast september. Men inte heller nå hellediga veckor inplanerade äs vii spiik.
Den modellen passar oerhört bra för min värkstads värksamhet. Så bara gubben får behövlig återhämtning så blir det att köra på så tills vidare.

Inför jakupas var tanken att den blir första försöket på halvmaraton. Av minst tre. Troligen tre. Varav minst en borde inbringa nytt PB. Och i den egenskapen föga förväntan om nå oerhört superbra resultat ännu där.
Dock nog små förhoppningar om en liten puts redan, för att gjuta mod i barmar och ben.
Fast så fortsatte ju värmen att förgylla sommarklimatet, på ett sällan skådat sätt. Så då insåg jag nog att nytt pers inte var så himla väldigt sannolikt.

I torsdags. Alltså dagen före jakupas. Jobbade jårs truli typ halva dagen. Ish. Givårtejk. Och hade fasteperiod. Som brukligt på fredagarna. Tyckte inte det fanns nå anledning att försöka optimera förberedelserna inför en halva som ändå i bästa fall skulle bli halvdan.
Tog också en mikrolenkki runt kråkholms fjärden innan fastan bröts. För att pigga upp benen. Det var oerhört svårt att få igång ens någotsånär halvhyggligt tempo. Men när det väl gick så märkte jag att nog går det att anstränga sig ganska hårt också när det är varmt.
Men hur länge? Löd frågan.
Visst finns det de som kan pressa sig tills de helt enkelt kippar av för hög core-temp. Men de är antingen illa tränade eller ganska väldigt tuffa mentalt.
På jårs trulis mesiga nivå är det nog bara en fråga om hur långt man kan förmå sig..

Efter fastan åt jag desto ivrigare, med 24h på mig att fylla depåerna. Också på fredagen laddade jag försvarligt, med både frukost och lunch. Bra träning inför LKI, som går på kvällen.
•har jag för mig åt allra minstone•
Himmelska pannkakor och mojitos!!!
Kollade nyss, för att bekräfta tiden. Och jepulis jup. Tiden är kl 19:00 reikä reikä. Men. Und aber. Änd but. Y pero. Dagen har ändrat sig till torstai 9/8. Himlades tur i pannkakan att jag råkade kolla. Hade en äpåjntment i vasa som jag flyttade med oerhörd plötslighet..
•alltså det var äpåjntmenten jag flyttade, ifall vasa är på fel ställe så är det någon annan som har varit framme•
..janå ska bara jobba till tretiden då på torsdagen, så blir nog bra. Får skippa fastaset den veckan. Och så får man ju nå kivasti att fokusera på under dagen. Räddandes mig från överdriven närkkighet.
Förstås nära inpå, om man vill få till nå effektpass i östanpåspåret nu på fre-lö.
Och det vill man.
Mutta kÿllä tämä tästa!

Till centralplan begav mig jårs truli halvannan timme före start. För att kunna heja iväg helmaratonisterna, när de startade. Kl 15. Termograderna visade 24-25ºC när jag lände an. Och ändrade inte nämnvärt under tiden fram till halvmarastarten.
Under befaran. Hade nästan väldigt räknat med 27-30º. Najs.
Janå. Nänå. Nog räckte värmen av och slapp till ändå. Men det var definitivt inte den hetaste dagen.

I början av loppet kändes det som att det går för hårt. Andningen orkar inte med. Men så brukar det få vara. Speciellt om man inte värmt upp nå desto ivrigare.
•några varv med små vetor var allt jag hade skramlat ihop, för att få igång steget•
Men det dröjde nog ett tag innan värmen på allvar började plåga. Vid fårholmsbacken hade jag inte mina piggaste kilsar. Men då kom till min häpnadsveckelse lillebroder timo emot..
(trodde de skulle vara på husbilssemppu ännu då)
..och frågade om jag böövade is. Jup, jag böövade is.
 Najs.

Sen efter tolv kilsar av hög ansträngning, tänkte jårs truli att nu är det tillräckligt. Att även om värmebonken kommer nu, så har det som träningspass betraktat blivit ok. Om det var den tanken eller nåt annat som gjorde det, vets inte. Men faktum är att jag piggnade till en pikuliten smula.
Efter att ha svängt bort från omfartsvägen till furuholmnsvägen, fick jag tillgång till min turboboost. Espresso-råkakao-pepsimax-mix.
•tåjmade bra, men var nålite bubblig att få i sig + en geting tyckte om det och satte sig på min hand.. sen stack den, men sen stack den•
I övrigt drack jag vatten. Så mycket vatten jag lyckades få i mig. Kanske onödigt mycket?
Blev nålite stinnpemppad och rapig och hindrade andningen en smula som värst.
Men janå. Inte i någon oroande mån dehydrerad i alla fall.

Mot slutet -typ 700 m kvar- sa en medlöperska att med en riktigt brutal spurt kan man komma under 1:40. Men någon sådan spurt fanns inte i jårs truli. Kämpade ändå ursinningt, med eventuellt personbästa och finskumpa i åtanke. Men fick nöja mig med årsbästa. Men en sekund :o)
Najs inuff!

Efteråt inga större problem. Pigg och glad och njöt av en lång och skön traditionell skumpaflödande terrassittning, i goda vänners och supportrars sällskap.
Mycket najs!

På lördagen var jag en aning seg och varm. Och tröttvärk i lår och vader. Men en halvtimme till knähöjd i isande havet redde upp det. Och vadmusklerna slutade tillika plocka.
Ingen liminhet. Och söndagens palauttavande hölkkä förvandlades till ett bejsik lätt distanspass pga överraskande pigga ben.

Nu följer förhållandevis stor mängd -enligt plänA- av mestadels lätt distans. Och fre/lö som sagt något slag av tehopass på spånbanan.
Och sen ny och oerhört spännande drabbning nästa veckas torsdag kl 19:00.
Då ska vi ha PB-finskumpa?

Jaadu. Steja tjuund så får du veta!

jakten på halvmaran, episod 3

Onsdagen -tror jag det var- före öja-långlenkkin, klarade jårs truli av 5×600 m i önskat tempo.
Najs.

Och mycket lämpligt att inleda ny distans, 5×800 m, utan värrigare förväntningar. Med tanke på förväntad kvardröjande utmattning i benen efter 57-kilsarn.

Vädret på den intervalldagen. Alltså första försöket på 5×800, var perfektamentalt. Med sval temp och lagom regn. Ändå gick det, föga förvånande, sakta.

I lördags klämde jårs truli till med en trettikilsare. Alltså ganska långt. Ehuru lugnt. Ganska väldigt långt med tanke på att benen var nålite semisega ännu efter cafebryggultran.
Men sidu då det håller på att dra ihop sig till halvmaratonsäsong, så det blir dåligt med långlenkkiar framöver. Plus att jag håller på att bygga upp motivation till att välkomna helvila under våran stundande road-trip. Genom att trötta ut kroppen en evärsåoslajt smula.

Idag hade turen kommit till andra passet med 5×800. Som bajdövej är temmärligen intimiderande. För en klenhågsen gubbstrutt.
Det var ganska varmt, så det var också en smula skrämmande. Jårs truli packade och prackade med mig ganska mycket vatten. Termometern visade +26ºC i skuggan.
På löpbanorna fanns skugga på upploppet. Alltid något.
Vetorna gick ganska temmärligen hyfsat. Inte önskat tempo. Eller ens i närheten. Men bättre än senast, trots avsevärt krävandare väder. Det tillskriver jårs truli att benen börjar vara någotsånär återhämtade efter bryggbesöket.
Men trots att jag inte minns av någon känsla av högmod. Som skulle ha föregått fallet i detta fall.
Så blev det ett oerhört fall.
På nedjoggningen, nota bene.
Inga konstiga symtom med matthet, yrsel eller tess nå känningar. Utan bara att stortån fastnade i banan och stjälpte stora lass.

Något plattare att snava på, än en löpbana, får man sannerligen leta efter. Men om man är tillräckligt klantig så behöver man ju inte det. Knäet fick sig också en skrapa.

MenHej. Det där är ytliga småsaker.
Jårs truli är veterligen oskadad. Och trots en smula sliten, vid gott mod.
Imorgon enligt plänA ett varv i östanpåspåret.
Och sen roadtrip, med helvila från löpning.
Najs.

Yammun har fått nytt bakdäck och ny sadel.
Oerhört najs.

Vad belangar halvmaraträningen an, så torde ännu ett intervallpass hinnas med nästa vecka. Sen börjar det bli dags för själva halvmarorna. Som i sin tur lär räcka som hårdträning under den period som de pågår. Möjligen eventuellt kanhändligen kan ett intervallpass klämmas in där någonstans, om så känns behövligt.
Men det behöver du steja tjuund för att få reda på.

Och så behöver du oerhört steja tjuund för att höra hur det blir med självaste halvmaratönerna.
Det är ju meningen att jårs truli ska sätta åt allra minstone ett PB.
•på tre -givårtejk- försök•

Så att, detdäran.
Steja tjuund!

i stället för utter-trail

Under den gångna veckan har jårs trulis lenkkiar varit korta och lätta. Med undantag av onsdagens intervallpass, som var normalhårt. Ty extraspring behövdes i benen, med anledning av lördagens planerade ultralenkki.
"I stället för utter-trail"
eller
"Café bryggan tur/retur"
eller
"Öja-ultra"
eller nå..

Redan när folke j och jårs truli sprang via bodö på en "kåkkelby-home-run" så väcktes idén om den lenkkin. Så den har legat och grott i hjärncellen nästan fyra år. Tala om hög tid att förverkliga!
Preliminär distans-uppskattning var 55 kilsar.
Givårtejk.
Visade sig stämma ganska ditåt. Blev sist och slutligen 57,6.
Motvinden på första halvan var jobbig. Första halvan var tretti kilsar. Alltså normi lördagslånglenkki som jårs truli brukar beta av före frukost. Därför tänkte jag att frukost ute vid café bryggan, inför returen, blir bra. Fast med facit på hand, blev det nog nålite magert. Fast janå iofs kanske 57 kilsar inte behöver kännas så himlades ultralätt?
Fast hmm.. kramperna hade kunnat få utebli, för allt vad jag bryr mig.
Medvinden på returen var skön.
Och sällskapet värdefullt.
Och janå, det gick ju. Idag limin och tom. Men inga skadekänningar.
Najs.
Mer om den lenkkin i dagens film. Steja tjuund!

I onsdags anlände LaPavonin till "ari's kafferi". Glada tider. Till min lättnad och glädje gick det smidigt att komma igång och kunna tillverka drickbara till bra shottar.
Riktigt kvalitets goovkaffi, trots att inget riktigt färskt finns hemma.
Inte samma brutalt intensiva tjockhet som från LaMarzoccon. Men kanske tilåmed högre upplösning i smakspektrat.
Och bara man får häng på hantverket, finns ju större möjligheter att justera tryckprofilen extraktionen igenom. Genom att hon är manuell.
•där som LaMarzoccon är halvautomat•
Mer om LaPavoni i början av dagens film. Steja tjuund!

Idag har varit temmärlig vilodag. Har sköljt de värsta insektkadavren av yammun. Och på fredagen ska hon få nytt bakdäck. Kanske månne det blir nordkapp i sommar..

MenHej. Ta och häng med sådär nålite virtuellt och spirituellt på gårdagens lördagslånglenkki. Genom att oerhört digga dagens film..

..och sen får du väl ta och steja tjuund, vettja!