backspegelns kranka blekhet

Januari var en ganska bra månad, i år. Tyvärr, skulle man kunna brista sig ut, innehöll året några månader till. Kondis var hyfsad, då, och på stigande. Jårs truli ketade distanspass i lågpuls, och intervallpass på löpande band, och långlenkkiar med hårda avslut. Vissa känningar i vänster höft, höger knä och vänster fot. Men annars fantastiskt. Den svinkallaste veckan på hela året, hade jag prickat in 6x25 kilsar. Och inget fel med det, kallaste dagen = torsdan, hamnade 8/25 på löpande band. MenMen. Veckan därpå hade behövt bli vilovecka. Med facit på hand. I stället blev det kotirataultra på söndagen. Det, föreställer jårs truli mig i retrospekt, var avgörande för fortsättningen.
Efter det blev det bara elände. I stort sett. Pulsen började strula och vänsterfoten började strula hårdare. Då var pulsstrulet ett mysterium. Senare var gissningen överträning. Idag ser det ut att ha varit blodbrist. Av allt att döma. Kanske överträning också?
Hallimaraton gick ännu bra. PB, ehuru endast med 18 sek. Å andra sidan var det avsett som en halvhjärtad koll på formen efter vinterns träning. Och kul att få sin första barfotamara genomförd, ehuru inomhus.
Men sen var det kört. Stort PB i toholampi talvimaraton, ½-distans, men där kräppade vänsterfoten aivan totaalisesti. Och sen var det den som hade hundhuvudrollen de närmaste fem månaderna. Omöjliggjorde allt FajvFingärs-, let ölåon barfotaketas, i fem månader. Eländigheters elände!
Sprang korta lenkkiar. I lågpuls. I saucony och merrell. Och klagade än om pulsen och än om vänsterfoten. Surkea!
I juni ketade jag en halvmara på dryga 1:41. Vilket jag än i denna dag inte fattar hur det var möjligt. Med snittpuls på 178, tror jag det var. (maxpuls 183) Borde inte kunna gå. Fem före svimning flera gånger. Varav en gång bigtajm. Idag tror jag det berodde på lågt hb. Mene ja tiedä.
I juli jakupas mara på 3:56 något. Skitdålig taktik (medvetet) och skitdålig form.
Sen började saker och ting tåjma bättre. Kroppen började ta emot träning och vänsterfoten började kännas bra. Sprang två halvmaror med iofs sämre tider än kvevlax (för att inte tala om toholampi) men med starkare fiiling och lägre puls. Började så småningom springa i FajvFingärs och barfota.
Och inför LochNessMaraton började lågpulslenkkiarna söka sig under 6 min/km. Och formen började kännas god. I backspegeln gissar jag att hb, av någon/några anledning/ar höll på och normaliserade sig? Mene ja tiedä.
I skottland bet nessie jårs truli i vaderna. BigTajm. De var bejsikli sjuka tills kankaanpää. Och där blev de sjuka på nytt redan på andra -av fyra- varvet.
Efter det blev pulsen aldrig sig lik. Tvärtom, den blev sämre och sämre. I betydelsen att lågpulsfarten blev saktare och saktare. Hela november var en sorglig historia, med hårt accelererande förfall.
På självständighetsmaraton. Då pulsen per fart var på sin absoluta nollpunkt, hittills. Slogs jårs truli av tanken på lågt hb. Följande dag började jag ta (nå prismakarkki-) järntillskott. Men det tog tills 23e förrän jag mätte hb. Och då bara med en hemmamätare som jag hade hittat på nätet. Visade alarmerande 9,0 g/dl.
(vilket jag inte trodde på, men trots allt fick mig att beställa riktigt blodprov)
Därefter skaffade jag nå potentare apoteksjärnpastiller och ökade dosen. Till vilken nytta är än så länge oklart.
(som parentes kan nämnas att pulsformen verkade plana ut efter självständighetsdagen och förbättras julveckan, för att åter försämras denna vecka)
Idag var jag till labben för riktigt blodprov. Dröjer såklart innan jag får svaret. Och så tog jag nytt prov med hemmaleksaken. Denna gång utan att klämma fram nå blodsdroppe ur fingret..
(vilket inte var det lättaste, krävde nog > en kvart gympande och vevande)
..och då var resultatet faktiskt 1,25. Nog så sannolikare än 9,0. Och då inbillar jag mig inte att det har stigit från 90 -> 125 på en vecka, utan att man faktiskt INTE SKA klämma fram droppen. Skulle inte förvåna mig om facit visar in trakten av 125. Men vi får se. Så steja tjuund!
Idag blev det en kort lenkki. Tillsammans med folke j och med ururslig fart. 6:38. Men det kula var att årets distansmål nåddes. Finland runt. Signifikativt för hela året i allmänhet -och dagens lenkki i synnerhet- var att sista kilsarn på finlandruntan gick på just 6:38.
Jårs truli skröt inför folke j, att vi avslutar detta år med två riktigt kräppiga lenkkiar. Idag och imorgon. Och så börjar vi ett helt nytt år. Med uppåt pekande kurva. Blir det så? Steja duvetvad, så får du veta!
Imorgon således. Gammårsjogg. Tänkt långlenkki. Första sen självständighetsmaran. Men om pulsen kräppar bigtajm igen, så veta fæn hur långt man orkar. Storm och icebugföre dessutom, vad det befarar sig.
Men sen, vettu, sen..
Dagens kaffi var i alla fall i skick.

vackrare espresso får du sannerligen leta efter. Och goovare. Säga vad man vill om ketaset, men något dåligt kaffiår har 2016 neppärligen varit!
Mer om utmaningar och tänkbara upplägg inför nya året, kommer snart nog på din apserluta favvoblogg. Så steja med andra ord tjuund. Så armades!

hårdträning på is

Det var den hjulen det, hju. Som gick i ett huj, juh. Imorgon jobbdags igen. Och sen bara två dagar till denna vecka, varpå årets jobb är knegat. Ledig fredag, igen. Och då ska jårs truli passa på att få blodet undersökt pråpärli. Testade idag igen med hemmaleksaken. Det gav exakt samma resultat som i fredags. 9,0 g/dl. Iofs hade jag hoppats på någon decimals ökning, men å andra sidan verkar ju själva apparaten stabil. Hög intratester reliability, so far. Så om man får den kalibrerad mot facit på fredan, så torde den ju vara användbar även om den visar en smula lågt. Vilket ju skulle vara välkommet med tanke på uppföljning.
Åtminstone tre personer. Som jag kommer ihåg på rak arm. Och som inte saknar erfarenhet eller kunskap om träning eller puls. Har påstått att min försämrade lågpulsfart beror på underdosering av hårdare pass. Och jårs truli började själv också sniffa på det spåret. Såpass att jag började dregla över nå planer på januaris träningar. Och mer konkret, nå intervall/fartlek i botniahallen, till en början.
MenMen.
Nu blir det ändrade planer. All hårdare träning är tillsvidare satt på is

och den träning som är förlagd till is, blir ohårdare.
Fastaset får fortsättningsvis frånvara. Det också. Lite längre pass, däremot, får tillåtelse att smyga sig in mellan mikropassen. Dagens strandisvända tillsammans med folke j blev, på tal om det, 16 kilsar. Fast det var meningen att inte överskrida 15 förräns nyårsafton. Men någon tröst behövdes, som kompensation för att coachen skär som värsta sipilän i mina januariga drömmar.
Årets distansmål har trots allt goda förutsättningar att bli uppfyllt. Bara 39,5 fjuttiga kilsar kvar. Som kroppstemp vore det övervälmande, men som mängd för årets återstående lenkkiar är det assit&pikanell.
Någon form av skiss på utmaning till nästa år börjar nog ta form. Och den är inte mesig. Återkommer till det. Steja tjuund!
Och på tal om nästa år, så damp det in inbjudan till kotirataultra 26/2. Samma dag som jonny m fyller samma distans som man ska keta. Kan ha blivit nå syftningfel där, men Kalaskul!
Iofs en vecka före hallimaraton, men vi får nerprioritera den sistnämnda då bara. Jag lovade att försöka fixa blodet i skick till dess. Nå kondis varken hinns det med, eller behövs för den delen. Bara jag bättrar från fjolårets 5:15 så är det väl acceptabelt. Inte så att det för sakens skull skulle behöva förbättras, men längre än så täcks man inte hålla funktionärerna bundna.
På julafton försökte lillebror timo yllyttää jårs truli att diila om utterleden. Hotandes med att han tänker förbättra FajvFingärs banrekordet. Armades illbatting. Jårs truli fick min kära fru att hålla i mig, så änninu har jag inget lovat. Men vi får se. Åtminstone tänker jag keta mer terräng och spånbana nästa säsong. Som träning i allra minsta fall. För att kanske klappra sönder blodkropparna något mindre. Utifallatt det eventuellt har dragit bi till mitt svaga blod. Tänkbart.
Åålrajtski denn. Steja tjuund så får du se hur det går med återstående kilsarna av årsmålet! Och hur hemmamätarn står sig i jämförelse med facit, vad gäller hb-värdet.

anemisk julgubbe

Semppudag idag. Med morgonpass i rosteriet. Så nu har vi galaxens färskaste julkaffi, givårtejk.
Ny blend så det blir spännande. Pikulite provsmakade vi redan och det förefaller lovande. Men behöver vila över natten och så ska malningsgraden justeras.
Sen blev det solskenslenkki. Fick ingen ketaskompis, så det blev spåtifaj. Och icebuggar. Kanske 3/4 av sträckan hade gått bra med fajvisar, men där buggsen behövdes så hade nog det blivit kämpig i FF.
Eftersom denna veckas tider har legat sisådär 5 sek/km bättre än förriga, så tänkte jag att 6:30 var sämsta godkännbara. Om man ska lyckas intala sig att det vänder uppåt. Det blev precis exakt 6:30. Med tanke på att det var dagsljus idag så är det inte nödvändigtvis jämförbart, men å andra sidan var det hyfsat motvindigt i hela landet också.
Hur som haver så har jårs truli nu införskaffat en hemoglobinmätare. Utan desto större förväntningar om nån exakt tillförlitlighet. Men tänker att den väl ändå visar nålite ditåt. Kanske.
Och nog är jag mer eller mindre säker på att diagnosen är riktig. Lågt hb

Så himla åt skogen superfel kan det väl ändå neppärligen vara? I så fall kan man ju lika gärna mäta med en roullette. Så nu är prio A att försöka få det i skick, Borde kanske fara på en riktig undersökning. Enligt mina utmärkta medicinska rådgivare. Ska nog ha det i allvarsamlig åtanke.
Medan vi kontemplerar den saken, har jårs truli hämtat nålite potentare järnpastiller från apoteket. Tänker låta några dagar ticka *tic*tic*tic* och sen testa på nytt. Kul grej, onekligen, även om den kan tänkas vara på gränsen till leksak.
(gubbar diggar ju leksaker, enivej)
Janå åålrajtski påålrajtski. Steja tjuund, så får du veta hur bloddopaset utvecklar sig, för årets anemiskaste julgubbe!

årets misslyckanden och klena tröst

Tillräckligt lite kvar av detta år, för att skulla kunna tillåta sig en smärre återblick och så småningom börja fundera på nästa år. Idag är ju dagen med färst ljusa timmar. Så imorgon skola vi hoppas på ljusare tider.
Årets stora mål var två:
-PortEllen-2016. Det misslyckades å det patetiskaste. I klartext hade det krävt maraton på under 3:30. Vilket i sin tur hade krävt förbättring av personbästa med fem minuter. Det blev istället 18 sekunders förbättring. Och det redan i hallimaraton, som endast var ämnad som test av var man låg efter vinterträningen. Resten av maratonsäsongen har varit det ena loppet värre än det andra. Närmast PB kom jårs truli i kankaanpää, där jag missade med ett par minuter. Alltså typ sju minsar från PE-16. Förödmjukande!
-Näst största målsättningen var nytt personbästa (och tillika distansrekord) i KUR h 6. Där kunde jag inte ens starta. Men tror mig ha fått anmälningsavgiften flyttad till 2017, så jag behöver i så fall åtminstone inte notera en DNS. Det bästa jag kommer på att säga om det misslyckandet är att det ger revanschsug till nästa år.
(medan 3:30 i maraton känns så löjligt avlägset, att det inte ens förmår sporra)
-På tredje plats bland målsättningarna kom ½-maratonPB. Och det fixade jårs truli trots allt i toholampi i april. På bekostnad av att vänsterfoten brakade totalt. Fast det braket var väl, med facit på hand, en tidsfråga. Inte riktigt sub 1:40 men nära nog. 1:40:19 är jag mycket stolt över. Rentav nöjd med tills det råkade diilas om nå sub 1:35 för att få öppna fyndet från dalwhinniebesöket.
(tala om att kännas avlägset. om det är något som I N T E är min styrka -det heller- så är det snabbhet)
-Sen hade jag faktiskt en riktigt lågprioriterad reservmålsättning. Som med fördel kan dammas av nu. Årssaldo

det verkar faktiskt kunna uppnås. Har inte nån stor betydelse alls. Men blotta mängden kan åtminstone teoretiskt ge en bra grund inför nästa säsong. Även om kvaliteten önskar att den ens hade varit si och så.

Ifjol var det ju satsning på huntti. Jårs truli tycks vara riktigt riktigt ururslig att fixa mina årsmål. Få se vad jag ska hitta på som huvudprojekt till nästa år. Att mesa bara för att få klara målet med stor sannolikhet kommer inte på fråga. Fullt så desperat är jag inte. Även om det börjar kännas temmärligen patetiskt.

Den pågående veckan har, på tal om ynkedom, varit en aning bättre än förra. Ingen tydlig skillnad, eller dag för dag. Ytterst marginellt, men ändå möjligt att tolka som en potentiell vändning till det bättre. Alla hittillsa insatser har varit pikulite bättre än sina motsvarigheter från förra veckan. Och med tanke på att endast korta lågpulslenkkiar är aktuella, så torde materialet vara hyfsat jämförbart.
Som sådant är 6:35 tempo på löpande band naturligtvis inget att fröjda ihjäl sig över. Men med tanke på att förra veckans var 6:40 och att det under en påtagligt lång tid endast blivit sämre och sämre och sämre och sämre. För varje vecka. Så känns det ändå nålite småkul. Och väcker en liten strimla hopp.
Steja väldigt tjuund nu, så får du följa utvecklingen i veritabel simultantid!

ps: från kafferiet rapporteras att sista påsen gammkaffi öppnades ikväll. Fortfarande kålkkigt goov!

the botten is nådd

Firmajulfesten firades vederbörligt och under utomordentligt högtidliga omständigheter samt omständiga högtidligheter. Som det heter. Fantastisk förplägnad. Ludwig fick med berömmelse godkänt. Förstås dög inget mindre än black angus innerfilé för någon av firmans anställda, när vi visste att chefen bjuikkar!
Denna veckas lenkkiande har varit bedrövligt. Njutbart i all sin stillhet, i godkänt vinterväder, men bedrövligt. Pga den förbaikkade pulsen. Fast inte ännu bedrövligare än tidigare. Och att botten är nått nu, bekräftades av att lördagens lilla runda inte var nå sämre än förra lördagens. Trots firmajulfesten på fredagen. Och att jyrkis matsmältningsmeducin neppärligen var ämnad att sänka pulsen. Så att. Jårs truli betraktar härmed denna pulskurva såsom avplanad. Därmed är det bara att ligga på avgrundens botten och tålmodigt vänta på att det ska börja vända uppåt igen.
Från kafferiet kan rapporteras att julkaffit har anlänt.

10 kg. I vanlig ordning: 2 sorter arabica, á 4 kg samt 1 sort robusta, á 2 kg. Igen robusta från jawa och en arabica harrar från etiopien. Men i stället för guatemalan senast, nu en nicaraguan. Nålite måste man våga förnya sig, även om man är innehavare av galaxens rigidaste hjärncell.
Och mjölkskumningen har blivit en njutning igen, sen vi fick nytt ångrör till bezzeran. Idag ville kära frun ha en cappuccino, men med mindre mjölk. Så då uppfann kafferisten kaffi macchiappu:

En extrasuperduperspecialkaffidrink med mer mjölk än espresso macchiato, men mindre än dubbel cappuccino. Julkaffi torde ska rostas den tjutredje. För då är jårs truli ledig. Och har inte tillåtelse av kåotschen till nå längre än kortlenkki. Eftersom inte pulsformen ännu börjat visa nå tecken på att bli bättre. Utan bara tycks ha slutat bli sämre. Å rei he!
Med den inte så himlades mikroskopiska lillabrodern har vi kommit överens om att årets sista lenkki blir en långlenkki. På nyårsafton. Hör av dig om du vill hänga med! Om du har nå skinkfläsk som behöver sulattas bort, eller så..
(blir av förekommen anledning ingen "skinksmältare", i stil med fjolårets, i år)
Åålrajtski denn. Vi fortsätter i återhämtningens tecken och töcken. Och hoppas på fortsatt FajvFingärsFöre. Steja tjuund så du får veta i samma sekund som jårs trulis morbida puls börjar friskna till! Och om vi får slut på gammkaffi innan julkaffi ska rostas. Finns en dryg påse kvar..
ps: ifall jårs truli vore den personen som är en sådan person att den är en person som är en skrytsam person -ehuru faar bii it fråmm mii- så kanske hen hade råkat nämna vem hen vaknade breivär baket firmajulfesten, men nu råkar ju jårs truli inte vara den personen som är någon sådan person.
(och dessutom skvaldras det att du är ganska temmärligen aldrig så skvaldrig)

firmajulfestligheter

Kort rapport bara, i det jämntjocka töögandet. Lenkkiarna har varit föredömligt korta. Pulsen har varierat, men imom ett ganska snävt område som enligt sin optimistiskast tillgängliga tolkningsmöjlighet ger förhoppning om att botten är nått. Och jårs truli ligger där och sprattlar, i väntan på om det ska vända uppåt eller fortsätta rasa.
Senaste passet var barfota på löpande band i kveis. Skönt i alla fall att få tassa barfota. Även om löpande bandet är tråkigt nog utan att sku ha behövt söla på i 6:40 tempo.
Imorgon tänkte jag försöka klämma in en brorunda mellan jobb och firmajulfest. Kan behövas om man ska orka med alla anställda en hel kväll.

Till all lycka har chefen en hått fru, som man kan försöka flörta med nålite försiktigt.
Åålrajtski, steja därföre tjuund och bli varse huruvida pulsformen hålls kvar på botten. Eller barmhärtigt vänder uppåt. Eller rasar neråt ytterligare, vilket förefaller omöjligt - men det har jag tyckt förr också..
Och inte allra minst för att få veta huruvida jårs truli lyckas charma chefens fru!

bred front

Inte har det blivit av att kolla upp hb. Men det -eller snarare dets brist- får gälla som huvudmisstänkt för jårs trulis trilskande puls. Tills vidare. Utan att fördenskull avfärda nån sorts endokrin obalans.
Därför blir kuren för resten av detta år, att dåinkka in järn för mulla fuggar..

..allt från tabletter till matval. Inklusive något omilitantare veganism än de senaste tidevarven.
Om utifall att någon typ av överträning ligger bakom någon eventuell obalans, så är det väl närmast långlenkkiarna som blivit utförda med viss överdrift?
Total mängd har varit måttlig, tilåmed mindre än vanligt. Och hårda pass har lyst med sin totala frånvaro i snart två månader.
Så därför blir långlenkki också satt på hyllan ett tag. Dock inte resten av året. Minst en långlenkki till ska jårs truli hinna med. Typ sista eller nästsista december. Eventuellt en 23e också, om saker och ting ser ut att börja reda upp sig.
En annan möjlig stressor på senare tid, kunde vara lenkki med låga energidepåer. Därför blir det också uppehåll i fastaset resten av året.
Så där har vi kuren på bred front: vila från såväl långpass som fasta och att ta sig ett järn eller två!
Efter måndagsmaratonlenkkin hade jårs truli en känning i vänster baklår och utsida knä. Så på onsdagen valde jag att rolla bakbenet istället för lenkki. Och det blev nog helt bra.
På fredagen och igår har det blivit korta pass. Med icebuggar på fötterna. Ingen ohygglig löpkänsla i dem direkt, men möjliggör avspänt steg trots isiga vägar. I övrgit är det bästa man kan utbrista om de lenkkiarna, att det inte föreligger nå otvetydiga tecken på att fallet ner i pulsfördärvet fortsätter..
(vissa små tecken på begynnande återhämtning, men också tolkbarheter på fortsatt försämring)
..djadjment suspended!
Vare därmed förstått, att du behöver steja tjuund och följa med!
Och få rapporter på utvecklingen!
Janå då säger vi så då!
Hep!

självständighetsmaratonlenkki nr.3 5/12 2016

Nu kan vi definitivt tala om tradition. Tredje gången gillt. Alla goda ting är tre. Ei kahta ilman kolmatta. Tre myror är fler än fem elefanter..
*ooops! nu for e*
Föret var egentligen största orosmomentet på förhand. Förstås orken också, i någon mån. Jårs truli har ju nog ketat mycket efter sina 24-h fastor. Under de senaste 2½ åren. Och som längst 30 K, före igår. Och det brukar gå bra, för det mesta, även om man kan kännas lite matt på längre distanser. Eller om man gör misstaget att försöka keta hårt. Så utan att vara säker på det, antog jag ändå att distansen i sig knappast skulle vara mördande. Pulsen och pulsformen, som ju har befunnit sig i fria fallets försämring under hela november. Utan uppenbar orsak. Har nog varit en oroande faktor under tiden som byggt upp mot gårdagens utmaning. Tillika visste jag ju att sista veckan före, skulle vara återhämtningsvecka med kraftigt reducerad mängd och maxdistans på enskilda lenkkiar. Och lördagens lilla cikoriavända gick också i 6:16 tempo, vilket inte är lysande men ändå betydligt bättre än på senaste tid. Så jag drog en sucknadens lätt och utgick från att pulsen inte skulle ställa till med nå nämnvärd störning under själviska maratonet.
Men tji fick jag, så det stod förfärliga till!
Lite bakgrund och rekapitulation.
Före LochNess (25/9) och Kankaanpää (15/10) körde jårs truli polariserat. Med lång- och distanspass i lågpuls och hårda pass i fri puls. Då började lågpulspassen med viss stabilitet hålla sig nära och under 6 min / km. Vilket var en av anledningarna till beslutet att köra 100% lågpuls från kankaanpää och året ut. Som nån sorts grundträning inför nästa år. Tanken på lågpulsträning kändes inte så tögig om man får keta kilsarna på 6 min och under. Sen efter kankaanpää återkom aldrig de lågpulstemporna. Och under hela november har tendensen varit utför. Ehuru interfolierat av mindre urursliga pass. Drastiskt utför. Snittempo är säkert, utan att orka kolla stats, minst en minut sämre per kilsar. Nu, i jämförelse med början av månaden. Då det ingalunda var nå lysande heller. Men du som känner jårs truli, förstår att sen beslutet har tatts. Vi kör lågpuls resten av året. Så kör vi lågpuls resten av året. Om vi så ska gå baklänges i nedförsbackar.
Åter till gårdagens åtagande.
Klockan fyra. 16:00 reikä reikä. Hade jårs truli fastat 24 timmar. Och därmed gick startskottet till årets självständighetsmaratonlenkki.
*PANG*
Sa det inte alls. Utan tyst och stilla tassade jag iväg. Föret hade räddats av en liten snöskur med nära nog hundra%ig precision. Som hade fäst helt ok grepp på isen. Och valet mellan nya FajvFingärs (Trek Ascent Insulated) och Icebug, blev kvallöst. Och fajvisarna tåjmade perfekt. Och var rätt val på 97,3 % av distansen. Och fötterna mådde bra under och efter färden. Så de nya finskorna har nu även presterat på långlenkki. Återstår blöta förhållanden. Ingen brådska dock, det hinns!
Första kilsarn tickade på 6:24 och jag hann tänka det blir godkänd fart, hemma 20:30 tiden. Ett steg senare varnade garmin för hög puls, trots mycket måttlig uppvärmningsfart. Och sen fortsatte den varna var och varannan meter. Rätt enerverande faktiskt. Men det var ju inte dens fel, så jag istade inte kasta den i snödrivan, även som lusten därtill växte sig till påtaglighet under stundom.
Vid lockanbergskorsningen. Eller egenrligen lite före. Mötte två trevliga gentlemän och löpare upp. Gamle gode ketaskompisen folke j och vindsnabbe tommy f. Härligt med sällskap. Och oerhört pinsamt att behöva hålla 6:45 tempo. Janå folke har ju varit med förr när haren har pruppat. Om än aldrig riktigt så ljudligt eller illastinkande. Men 6:30 har inte hört till ovanligheterna. Inte heller jårs trulis ideliga klagande över sin oregerliga puls. Men stackars tommy. Inte var han beredd på eller klädd för ett tempo som mer påminner om inte speciellt rask promenad. Hualigen. Jag lovade att vara i bättre skick nästa år. Alternativt låta pulsen löpa. Men han stod tappert ut. Hela första varvet. Även om han promenerade i vissa uppförsbackar. Stor tack för sällskap!
I början var det ganska ruggigt faktiskt. Men sen vi vände söderut längs omfartsvägen och fick noolan i ryggen så var det varmt och mysigt. Folke j hängde med någon kilsar på andra varvet. Liksom för att hjälpa jårs truli förbi varvningen. Stort tack för det också!
Sen släppte han och jag hade en ganska jobbig period. Kallt i motvädret så jag varken kände av fingrarna eller öronen när jag prackade med att få på spåtifajen. Och farten jag tilläts hålla sjönk ytterligare. Från första varvets 6:45 var det snart nog nere eller uppe i 7:30-8 min / km. Då är det ruskigt svårt att hålla något som påminner om löpning i steget. Och kändes som att det är länge tills man får mat, liksom inte läge att börja se fram emot det ännu. Inget sällskap heller att se fram emot. Förstås disturbed i öronen gjorde gött. Verkligen! Och någon annan nöd på mig gick det inte. Speciellt sen jag väl kom tillbaka till omfartsvägen. Frestelsen att skita blankt i lågpulsidiotin var enorm. Bara liksom keta på och få den här lenkkin överstökad. Men einvisbessin, duvet. Och så kunde jag ju befara att den del av pulsen som inte används till att föra gubbkroppen framåt. Och nå värst vidare stor del av pulsen kan inte ha behövts till det, när man fick glädjas varje gång en kilsar klockade under 7:30. Att resten av pulsen behövs till nåt annat. Som inte jag vet vad det är. Under de långsamma kilsarna hann jag ju fundera på vad det kan vara. Har ju haft teorier hit och dit. Den ena pölligare än den andra. Viloveckan visade sig ju inte ens bromsa accelerationen mot fördärvet. Snarare öka den. En snilleblixt som slog ner i hjärncellen var lågt hemoglobin. Järnbrist. Även om kanske flertalet förståsigpåare skulle påstå hjärnbrist?
Nånstans bland kivilössandsundtrakten dök markus s upp som gubben ur lådan. Kul! Snackade några ord med honom och frågade om han är på långlenkki. Men det visade sig att han nappat på min bana med hjälp av live tracken. Ännu kulare. Sällskap, våj vad glad och tacksam jag blev!
Därefter gick kilsarna med en faslig fart. I subjektiv bemärkelse då, såklart. I ett huj var vi vid lockanberget och jag frågade att han har väl också vidpass två kilsar kvar.
"Jag tänkte nog följa dig ända hem" svarade han då. Armades hammaren vad snällt. Hur tacksam jag än är för det tålmodiga sällskapet på första varvet. Och det är jag. Så värmde och hjälpte lotsningen på den sista milen nog ännu mer. Stort varmt tack!
Hemma med 42,28 på distansmätaren och 5:02 på tiduret. Överdoserad på frisk luft och en smula hög. Och hungrig efter 29 h fasta, varav sista fem i rörelse. Ehuru just och just.
Kära frun hade ställt till med middag och efterrätt. Fint och mysigt och najs. Hemma bäst!
Således nytt distansrekord på fastelenkki. Dock långt ifrån maratonrekord i lågpuls. Det får vi ta en annan gång, när vi fått nån rätsida på den här pulsära överaktiviteten.
På tal om saker som inte tåjmar som de ska. Så har ångröret på bezzeran gett upp. Men min kära fru roadade hem ett nytt från den svärjeska huvudstaden. Så nu börjar det gå att skumma mjölk som folk igen. Dagens morgoncappu fick ingen vacker konst, men som exempel på att det börjar tåjma när man hittar felet och åtgärdar det

På tal om vilket. Imorse sökte jag nålite på järnbrist och lågt hb hos motionärer. Mycket stämde in på mitt fall, om inte allt. Och det ostämda kan bero på att mitt envetna lågpulseri negåschierar vissa aspekter och effekter. Så nu är det den aktuella syndabocken.
(går det på nå smidigt sätt att kolla hb, eller behöver man remiss och lab och elände?)
Tänker mig att en kur järntillskott samtidigt med att min planB för decemberträningen eventuellt kunde fixa felet. Värt ett försök. Mer om planB för decemberträningen får du höra om du stejar tjuund. Och det är nog så intressant, så jag råder dig med synnerlig skärpa att steja tjuund!

fastan inledd

Staden liksom omkringliggande kommuner har visst råkat slarva bort sina plogbilar, så det har varit relativt intressant före att köra i och att keta i. Igår ketade vi en cikoriavända på bitvis helt jungfrulig bana. Typ tie cent snö. I soligaste prajmtajm. Janå helt kul att testa på en kort lenkki. Och nya fajvisarna. TrekAscentInsulated tåjmade till stor belåtenhet. Första bedömningen är nog att de är helfantastiska. Återstår att erfara hur de klarar blötare före och längre lenkkiar.
Imorgon hoppas jårs truli att de ska få göra sitt bästa på en lång lenkki. Men påtaglig risk för icebugföre föreligger. Tyvärr. Kan inte säga att jag ser fram emot 42 kilsar i icebug. Hoppas hårt och håller tummarna hårt och obsessar ivrigt över prognoserna.

Äs vii spiik, är jårs truli fyra timmar in i tjugofyratimmarsfastan. Som alltså ska föregå självständighetsmaratonlenkkin. Startskott alltså kl 16:00 imorgon. Reikä reikä. Från fridhemsvägen. Och riktningen blir medsols, eftersom rejäl noola är att vänta. Således kommer lockanbergskorsningen att passeras från mariahemmethållet. Typ 12-15 minsar över fyra. Som tips, ifall någon till äventyrs vill haka på där. Folke j torde hittas där, han brukar vara ute i god tid.
Utmaningen. Om utifall att du har råkat missa det...
(genom att fuska med tjuundstejandet, i vilket fall du behöver skämmas å det gruvligaste)
...ligger i att klara maratondistansen utan att ta in energi. Och som sagt efter att först ha fastat ett dygn. Någon hastighetsmålsättning har jag inte. Tvärtom är det lågpuls som gäller. För att ens ha någon liten chans att orka hela distansen. Hoppas ändå att det inte ska behöva ta så himla mycket längre än 4½ h. För att vara klar i någon rimlig tid, mest.
Kära frun har lovat att fixa matlagningen, så belöning väntar. Får ha det att se fram emot, ifall det råkar börja kännas segt på slutet. Kanske efter att folke j avrundar, speciellt ifall ingen annan kommer med. Vilket det inte har kommit nå indikationer på att någon ämnar.
Tänker nog ta med hörisar att ta på om/när jag blir övergiven. I något skede hade jag i avsikt att LiveTracka via FB, men då det nu inte finns nå intresse så blir det nog bara för kära frun. Så hon kan följa med och hava nålite koll på tajmingen.
Och för att ni andra ska få veta hur det går. Huruvida gubben klarar utmaningen. Eller får ta mjölktåget hem. Och hur länge det tar och hurudana dojjor och annat värdefullt samt behövligt vetande. Behöver ni med oklanderligt fokus steja tjuund!

julkappsutdelning

Härom dagen torde man ju ha fått ett smärre bidrag från skattebjörnen. På tal om julklappar. Men det var inte det vi skulle tala om nu. Utan en annan julklapp.
Fast först uppdatering angående vilaset. Det har gått som planerat. Två helviladagar, varav tisdagen inkuderandes spa och onsdagen inkluderandes torsdagsdejt.
(sunny s fick förtroendet att baka pizza och den blev hyfsat spajsi :o)
Idag roadade jag min kära fru till krombi, för vidare befordran till estocolmo. Så nu är jårs truli en stackars stackars ömsandis gräsänkling.'
Och sen blev det en stund på löpande band. Hade hoppats på att få något tecken på att formsvackan ska börja vända. Tycker mig vara värd det, men all vila och mat...
(kvällens wok behöver, på tal om chili, neppärligen heller skämmas för sig något, på en skala)
...men ingalunda sa gunda. Inte ens nå tecken på att fallfarten, med vilken formen rasar, skulle avta. Om det blir nå värre så får jag försöka ställa bandet på rivöörs :o(
Janå om man ska med våld gräva fram något hoppingivande, så är det att vilo- och GPSpuls är normala. Dvs inte längre förhöjda. Ändå något!
Stackars Stackars eländige gubbe.
Då är det verkligen ganska väldigt tur att det var dags för julklapssutdelning idag. Finskorna hade nämligen kommit hem från tyskland. Och de känns helt underbart sköna.

Imorgon är det vilodag igen. Men förhoppningsvis blir det före att testa skönheterna på lördagens korta runda. Kanske brorunda. Ingenting längre i alla fall. Och så hoppas jag ju få anledning att välja dem till måndagens maratonlenkki. Till vilken jårs truli synnerligen sannerligen hoppas att vilandet har gett någon kännbar effekt också på lenkkipulsen. Annars blir det en låång kväll.
Men janå jag har nog en plan i beredskap för fortsättningen, ifall formen inte tar sig i kragen i och med denna här viloveckan. Så får själva självständighetsaftonens självständighetsmaratonlenkki i själva verket gå så sakta den bladivell behagar. Såheså.
Verkar inte ändå finnas nå intresse för deltagande. Utöver ketaskompisen folke j. Och han tvivlar på att han orkar riktigt hela vägen. Än om han nog siktar på personligt fastelenkkidistansrekord. I smyg hoppas jårs truli ändå på någon/några till. Vi får se..
Därför anser jag att du behöver steja tjuund. Så får också du se. Fast ännu egentligare behöver du komma med på lenkkin. Så får du både se och höra och känna och dessutom en smula kondis på köpet. Tala om julklapp!