långsemppu & sista (?) alternativpasset

Semppupemppu, som sagt, i fredags.
Och tidig start på roadtrippen. Gössi f anlände i tid. Först trodde jag att det åskade, men det var hans brakande hd. Eller janå en minut försenad, men på semppu kan man ju visa nålite överseende.

Vi dundrade iväg norrut. Körde i behaglig fart och pausade ofta. Rovaniemi vidpass fyratiden på eftermiddagen. Välförtjänt brunch, i skepnad av den efterlängtade poroburgaren. Vädigt god och bra lagad. Stället, kauppayhtiö, kan rekommenderas ilman muuta.
Sen lämnade vi inte å digga rovaniemi desto vidare, utan fortsatte till tornio för övernattning.
(efter att jårs truli med viss möda och omständigheter lotsat oss ut ur staden och ombord på rätt väg)
Hela första dagen avnjöts i ypperligt körväder. Najs.

Och på lördagen via harapanda för nå finvinfynd. Ett par amarone och ett par nebbiolo. Och så nå finskumpa. Och en moine kan eventuellt ha slunkit med, trots köpstopp (pga fullproppat skåp) på whiskyfronten.
Sen var det bara att köra hem. Ett par regn fick vi äran att uppleva. Och nå diaboliskt bred transport som inte släppte oss förbi. Nu minns jag inte om vi hamnade bakom den redan vid pyhäjoki eller om det var nålite senare, men vid himanka hade vi fått nog och tog en paus. Gössi dåinkkade in en pizza, men jårs truli som ju hade en kräftskiva att se fram emot nöjde mig med sallad. Goov sådan.
Sista etappen diggades i härligt körväder. Najs.
Härlig utfärd, som sig bör. Tradition med en rejäl utfärd tillsammans med gössi. Najs.
Ännu en bild, från första pausen:

Väl hemma hann jårs truli bara lasta av yammun och byta kläder, och sen tråmade kära frun in mig i bilen och så tjoppade vi iväg till kiviloose.
Oerhört väldigt goov mat och dryck och mjusik och trevligt sällskap. Mange tack till värdarna på numero kuusi. Najs.
Igår blev det också nå yammas. Fast bara nå oerhört lite. Då det var så körvänligt väder, så foro vi till oravais på nå burgers. Dock inte poro denna gång. Faktiskt strömming för jårs truli.
Ingen hit, to bii kvajt ånist.
Men najsinaff avslappnad söndagsköra och därmed blev det över tusen kilsar under den semppun. Vilket väl ändå gör att man kan tala om en ganska temmärligen lång semppu?

Vänsterknäet har fortsatt att bli bättre för var dag. Imorse såg det inte nå svullet ut längre. Annat än att vissa strukturer ännu verkar nålite tjocka. Men ingen uppenbar vätska i eller kring leden. Och under promenaden till jobbet kändes det helt bra. Knäet föreföll signalera att hej nu kan vi nog börja fundera på nå lenkki så småningom. Najs.
Ikväll nöjde jag mig trots allt med StairMaster. Svettigt värre. Utan besvär från knäet och behövde inte stöda desto brutalare på armarna. Vilket behövdes förra gången. Och gick bra att gå hem efteråt. Sen vågade jag mig på nå varsam rörlighetsgympa. Typ dynamisk stretch. Annars hyfsat men böja knäleden är nog begränsat ännu. Måhända baker's cystan som spökar och är i vägen?
Om och ifall allt fortsätter på den goda vägen och inget oönskat tillstöter, så blir det något försiktigt lenkkiliknande på onsdagen...
(imorgon tänker jag trimma diken änd staff)
...och om ifall inte, så avvaktar vi med oerhört gigantiskt tålamod. Efter två och en halv veckor löpvila, varav första veckan på kryckor, ska väl någon dag hit eller dit knappast vara hela världen eller halva pruppan?
Fast nog blir det svårare att tänka sig löplöshet, ju friskare knäet känns. Då jårs truli hade fullt sjå att ta mig fram kryckstödd så ville ingen fiber i hela gubben keta. Och så länge det har tagit sjukt i tid och otid, och sett obra och svullet och eländigt ut, så har det varit märkligt lätt att acceptera vilaset. Men som det är idag, så börjar nog fibrerna som önskar sig ut bli alldeles fler..

Janå vi säger väl att du stejar tjuund. Så då får du ju veta det som en person behöver veta. Nämligen hur det blir med kammbäkken. Och när det blir..

AAAaa

uppåt vägarna

Semppupemppu igen då. Många små denna "sommar". Najs hittills, sen blir det till att utvärdera när det börjar bli mörkt framåt vintern. Om och huruvida gubbraatet har fått tillräcklig vila.
Under juli månad har jag jobbat tre dagar per vecka, och i augusti ska jag ha lediga fredagar. Sen blir det ju ett par resor i september. Varav berlin är tänkt som maratonresa. Hur det blir med den saken återstår att se. Janå berlin blir det, om inte annat så turismus. Drömmen är inte längre att knäcka 3:30 utan snarare att över huvudtaget kunna keta. Av förekommen anledning.

Dagens MRI-bild visar baker's cystan i vänster knäveck. Och den förmodade broskbiten inuti cystan. Den första (sagittala) bilden har ett streck genom sig, och det strecket visar på vilken höjd den andra (axiala) bilden är skuren. Bägge bilderna är från FS sekvenser, vilket betyder att de är FluidSensitive och det vita är således vätska. Den andra bilden är spegelvänd, kunde man utbrista. Dvs om man skulle glo på vänsterknäet uppifrån så skulle egentligen cystan vara på insidan. Medialt, alltsåledes den sidan som är närmare högerbenet.

De är bra och kula att leka med, de här moderna viewprogrammen som följer med MRI-CDarna nuförtiden.
Cystan är inget jag grubblar mig fördärvad över. Utan tjångar upp bilden för skojs skull och som oerhört behövlig undervisning i MRI-tydning.
(av reaktionerna på förriga bilden att döma :o)

Knäet har egentligen blivit bättre för varje dag. Någon enstaka dag kan ha kännts som att det stampar på stället. Men de flesta dagar har inneburit en tydlig förbättring jfr föregående. Nu sjätte dagen utan krycka och andra dagen promenerandes till och från jobb. Det går inte bra, men det går.
Jårs truli har hunnit testa nålite alternativ träning också. Motionspeed går helt bra för knäet, men är allra fruktansvärt töögigast. CrossTrainer känns inte helt bekvämt för knä, men är något mindre töögigt än peeden. StairMaster är i paritet med CT för knä, men med kanske nog bättre förutsättningar att avlasta mha armarna. Och den överlägset otöögigaste av de tre som jag hittills testat. Alla är ju low-no impact, så inte är jag orolig fast det känns nåilte. Och helt klart ska de där övningarna vara helt symtomfria, förrän vi kan ens börja fundera på att tänka på nå lenkki.
StairMastern var faktiskt såpass positiv överaskning, att jårs truli överväger att plocka in den som vakio kompletterande träning också sen jag kommit igång med ketas igen. Den skulle också kunna ge oerhört väldigt ganska behövllig benmuskelträning. Som skulle kanske avlasta nålite de gubbigt kaputtsluta knäderna.
Typ byta ut en lenkki per vecka mot ett pass på SM. Klevärt, inte sant?

Det innebär såklart att ännu en av årets lågprio målsättningar kräppas. Eller janå egentligen har den här oplanderade löpvilan redan kräppat den i praktiken. Och nåot to self. Ingen målsättning med årsmängd till nästa år! Förbjudet! Det är ju inte som att jårs truli skulle behöva motiveras att keta mer, liksom.. juh

Eftersom det inte är aktuellt att drömma om lenkki ännu. Let ölåon långlenkki. Och vädret prognosas varmt och mysigt så det kaplar i buskagerna. Så söker sig funderingarna osökt till nå roadtrip.
Och då poroburgare i rovaniemi fastnade på jårs trulis hjärncell, öppnar det ju för en utmärkt möjlighet att få bort den därifrån.
Därföre medborgare, därföre. Imorgon bär det av norrut. Mot sommarhettan. Tillsammans med gössi f på sin HD. Det ser jag oerhört ivrigt fram emot. Vi brukar ha oerhört väldigt gemytliga utfärder. Vore neppärligen ämnat att förvåna, om det blir så denna här gången också.
Yammun är tankad och däcktryck och olja kollad, ivrig och redo att rulla. Eller janå sidväskorna ska hakas fast. Att packa i om man sku råka fynda någon trevlig amarone i harapanda. Men plexi får stanna hemma. Om man ska täckas åka med gössi och hans astuffa HD. Plus att det blir säkert ingenting mindre än hur allra fläktande skönt som helst, i värmen och hettan och skönvädret. Najs.

Fast till lördagen behöver vi vara hemma tillbaka. Ty då vankas kräftskiva. Också något oerhört najs att se fram emot. Inte ska det behöva bli några större störtfloder av tårar pga uteblivna lenkkiar, under denna här semppupemppun, trots allt. Även om längtan växer för varje litet framsteg som knäet uppvisar.

Ållrajtski denn. Hördududu. Du gör bäst i att lÿÿda och steja ganska väldigt tjuund.
(och håll föralldel ett öga på fejsbukk och/eller instagram, ty där kan råka ploppa upp nå helt och hållet fantastiskt bildsköna bilder från roadtrippen)

AAAaa

MRI-utlåtande

Jårs truli åkte som sagt på utfärd till oulu i fredags, för att få vänsterknäet MRI-at. Med hopp om att få stressfraktur eller -reaktion uteslutna.
Det var helt najs utfärd, trots förekommande skurar. Hann tillbaka såpass att jag slank in via värkstaden för en första glimt av bilderna och sen via centralplan och digga starten på jakupas halva.
Sen åkte jag till husbilen och diggade resten av jakupas. Najs.
Något terrasshäng blev det inte, pga den förhållandevisa svalkan. Men avfirning av lillebrodrens oerhörda halvmaratonprestation icke desto mindre.

Igår fick vi vara med på en ännu hejdundrandare firning. Av en femtiåring. Med utomhusugnsbakta pizzor och levande musik och allt möjligt. Fantastiko najs.

Igår hann jag också granska bilderna x antal gånger. Och tyckte mig se nå antydan till benödem i skenbenet, någorlunda korresponderande med symtomen. Men också vätska bland pes anserinus, ganska väldigt korresponderande med symtomen.
Men såklart litar jag inte på egna tolkningar av MRI-bilder, utan väntade otåligt på expertutlåtande.
Den kvarvarande kryckan lämnades bort igår, eftersom det hade slutat ömma vid steg. Det har nog blivit mindre svullet och ömt för varje dag.

Idag påbörjades rentav alternativträningen. Satt och trampade motionsped en stund. Töögigt, men ändå skönt att få anstränga sig ens nålite, efter åtta dagar utan att röra sig ur fläcken. Och ständigt tröstätandes. Ja huhhu.

Och så kom meddelandet "dina resultat är färdiga.."
På en söndag, lustigt nog. Närkke närkke.

Broskskada i lårbensdelen. Inte där jag haft ont. Relevant?
Liten Baker's cysta, med liten broskbit i.
Mycket riktigt svullnad vid pes anserinus bursan.
Benödemet som jag tyckte mig se, omnämndes nog också i löpande texten, men fanns inte ens omnämnt i sammanfattningen. Så det tänker jag inte ta på något oerhördare allvar.
Alltså summa summarum ska jag nog alternativträna tills knäet är helt osvullet och symtombefriat...
(av allt att döma är det pes anserinus som smärtar)
...och sen varsamt tassa igång nå ketas. Hur länge det kan tänkas ta är svårt att prognosa, men med tanke på hittilsa förbättringstakten behöver det väl inte ta så oändligt superduperlänge. Men janå, det kan vara önsketänkande såklart.

Broskskadan då. Hur såg jag inte den. Janå jag letade förstås inte på lårbensdelen. Eftersom smärtan har varit nedanför ledspringan. Men med facit på hand är den obviös:

På bilden har jag skrollat fram till det aktuella området på fyra av fem sekvenser.

Åålrajtski denn. Du får i hedersuppdrag att steja tjuund. Så får du följa med hur rehaben framskrider och vad för alternativträningar jårs truli påhittar. Och så småningom återintroduktion av löpträning..

AAAaa

får bli MRI

Jårs trulis knä, som jag äger och har, har blivit klart bättre för varje dag. Igår använde jag en krycka som moraliskt stöd + och idag kan man nästan säga att den var bara moraliskt stöd. Nog känner jag av det ännu. Ibland lindrig smärta och ibland bara vagt obehag. De gånger jag råkat belasta det utan krycka har dock antytt att det inte är någon brådska att lämna den helt.
Svullnad finns kvar, men också den i minskad version. Inte svullnad som i vatten-i-knä, utan som i svullnade mjukdelar kring leden.

Ännu känner jag ingen panik att komma igång med alternativ träning, utan försöker intala mig att helvila gör bara gott än så länge. Inte enbart pga benet. När känningarna och svullnaden börjar vara borta, så ska jag nog veva igång nåt slag av aktivitet. Om det så ska vara motionsped.

Löpträning då. Visst längtar jag efter lenkki. Och ser ivrigt fram emot att vara igång igen. Men när?
Jag vet ju att det inte kommer att lyckas med att vila för säkerhets skull från löpning. Typ 6 veckor, eller så. Om jag inte har svart på vitt, att det är nödvändigt.
Med andra ord stressreaktion eller dito fraktur.
Därför har jag för säkerhets skull beställt MRI.
Fick tid i oulu till fredag. Ja eller nog hade det funnits tidigare och närmare, typ vasa torsdag, men chefen tyckte inte att vi skulle inkräkta på inbokat jobb nå. Och fredag är ledig dag, så..
Därför blir det en trevlig utfärd till oulu på fredagen. Yammu såklart. Lär väl hinna tillbaka lagom till jakupas maraton. Som jårs truli får avnjuta från åskådarplats denna gång. Troligen vid husbilen.
Vore trevligt om någon ville komma med till oulu. Tidig start, senast halv åtta..
(kära frun är svårflörtad, för hon har minstingen hemma)
..hör för all del av dig om du är intresserad att haka på. Fast du behöver egen hoj, för jag tar inga passagerare.

Ifall MRI visar stressreaktion eller stressfraktur, blir det att bita i det sura alternativträningsäpplet på allraste allvar. Och om inte, så blir det att tassa igång med nå lenkkiar när känningarna och svullnaderna haver dragit sig tillbaka.
I det första fallet blir berlin en turistkeikka. Och i det senare fallet, har vi en oerhört intressant träningsperiod att beskåda fram emot. Våj hemska saker vad tjuund det gäller att steja nu!

Jakupas maraton då?
Alldeles hade det ju varit skoj att delta igen. Även om det redan var klart att inte barfota och att "bara" ta det som en långlenkki, med eller utan hårt andra varv. Men janå nog ska det bli kul att digga från vägkanten också. Och kanske ganska troligen inspirerande.
Verkar ju bli springbarare väder än det kanske brukar vara. Det behöver jårs truli iofs inte harmas över nå, eftersom jag ändå inte hade varit i någon rekordform. På sin höjd rekord för nimenomaan jakupas.
Hoppas det blir många startande!

Och på tal om barfotande, så damp det in ett paket. Du kommer ihåg FYF sockorna, som jag pÿÿlade över att de höll så dålgt. De lovade att skicka ett ersättande par. Janå nu har det kommit. Ser helt likadant ut, så inte lär de hålla nå bättre.

Få se vad jag använder dem till.
(neppärligen keta på asfalt i alla fall)
Kanske testa i terräng? Och om de inte tåjmar där heller, glömma att man hört talas om dem.

Åålrajtski påålraktski. Imorgon ännu en arbetsdag. Och sen ny semppupemppu. Som ska inledas med vederbörlig torsdagsdejt, enligt underben som borstas.
(nä skojade baa, enligt vad som ryktas, menade jag ju säga)
Och så som sagt, yammutripp till oulu på fredagen.

Steja mest ganska så tjunnd!
Men fast janå nålite kan du nog digga jakupas dagar också. Mellan stejningarna.
Och så glöm föralldel inte att ut å heja på alla löpare på fredagen. Speciellt på allt maratonlöpare!
(med mindre än att du ketar själv, i vilket fall heja dig)

AAAaa

sönder och sammanbiten

Nå just söis. Braabraa.

I fredags verkade vävnaderna kring vänsterknäet ha lugnat ner sig riktigt bra. Så långlenkkin ut till kantlax förblev aktuell. Upplägget inför blev inte optimalt. Snarare en erfarenhet. Råkade spontanköpa tre liter jordgubb, då stig och jårs truli promenerade förbi en säljare. Och lagade gegg av yogurt, grynost och kvark. Och frossade hejvilt. Utan att tänka på, eller ens känna till, att jordgubbar är brutalt uridrivande. Så på natten besöktes pinkeriet bokstavligen varje timme. Visst försökte jag dricka, men nog var väl vätskenivåerna i kålkkig obalans på morgonkvisten. Gissningsvis.
Janå jag tog camelbaken som rymmer ett par liter.

Redan från första steg var pulsen åt akterkastellen. För att hålla önskad lågpuls blev jag tvungen att hålla 6:45-7 min/km. Nästan promenadfart. Tänkte att kanske lika så bra med tanke på benet, vi får tänka på långlenkkin som striktli fettmotorträning, inte tess som löpträning.
Hade en klocka som pulsvarnade och en som inte. Planen var att knäppa av den varnande, när jag fått nog av sölandet.
Vid sundby började utsidan av knäet ömma lindrigt, ungefär på samma ställe som smärtade för två år sen när det sjuknade under uttersta leden. Det satt i under några kilsar. Sen försvann det och löpningen kändes hyfsad. Så bra det nu kan göra i >6:45 tempo.
Förbi nykaabi bestämde jag mig för att knäppa av varnande klockan efter munsala. Någon gång under den sträckan började knäet ömma medialt..
(nedanför ledspringan vid kl 1-2 skulle jag lokalisera det, kanske tilåmed ut mot kl 2-3)
..åhmen det där är något annat det, det behöver jag inte bry mig om!
*fiffigt ari*

Benen var annars totalsluta mot slutet. Trots eller pga den sakta farten?
Från början försökte jag dricka lite men ofta, med tanken att fylla på vätska. Det var svalt och regnade stundtals, så speciellt stor vätskeförlust under lenkkin befarade jag inte med den låga ansträngningsnivån. Men jordgubbarnas förbannelse satt i, det rann rakt igenom.
(kanske pulsen berodde delvis på att benet inte tåjmade optimalt, men nog tillskriver jag föminskad blodvolym största bondasyckenskapet)
Efter maratondistans promenerade jag en dryg kilsar, under vilken jag suttade i mig den andra av två medhavda koffeingeler. Tog första baket munsala. Och drack resten av vattnet, för vid det laget hade det börjat hållas inne. Sen lufsade jag resten. Unter schmerzen. Tills 47 kilsar biipade. Då stängde jag garmin och började gå. Några hundra meter kvar bara. Och det gick bra att gå.
MEN
Genast efter jag hade bytt om och skulle ställa mig i bastu, var det så gott som omöjligt att ta ett endaste litet steg. Haltade svårt resten av den, i övrigt mycket oerhört trevliga, kvällen.

Trevligt sällskap, god förplägnad, fantastiskt ställe!

Vi kom hem till natten. Och när jag skulle besöka klosetten var jag femföre att svimma. Varje ynkligt försök till steg gjorde infernaliskt ont.
Min kära fru kuittade ut kryckor. Det var fullt sjå att gå ens med dem.

För varje dag som tickat, har det blivit något mindre iilakat. Men inte har jag någon lust att testa gå utan kryckor än i denna dag.

Köra yammu gick däremot bra. Förstås lite bökigt att komma av och på. Och man behövde minnas vilken fot att sätta ner i korsningar där det blev nödvändigt att stanna. Igår blev det en härlig tripp, tillsammans med patric l och i fantastiskt körvader. Heldagsjutska, över femhundra kilsar. Najs.

Vad är det då för fel på knäratet?
Janå det ursprungliga tänker jag mig som irritation av distala ITB. Det har som sagt inte smärtat, utan bara kännts tajt och svullnat. Se röda ringen.
Det nya -och smärtsamma- är på diagonalt motsatt sida av knäet, sett framifrån. Se gröna ringen.
(bilden är från före fredagens långlenkki och där syns nog lite påsighet redan, med facit på hand)

Hoppas på irriterade -eller janå, inflammerade- mjukdelar. Och befarar stressfraktur på tibiala huvudet. Merett borde man få det MRIat, för att utesluta det sistnämnda. Eftersom rehaben då skulle behöva vara temmärligen mycket återhållsammare.
Hur som helst. Kryckor och helvila så länge det gör ont. Sen alternativ träning. Och progressiv återgång till löpträning. Det är löpträningens återintroduktion som skulle behöva uppskjutas mycket längre om det är stressfraktur.

Ållrajtski denn. Men. Du stejar tjuund!
Så får du veta, om och när ytterligare visdom ernås.

Jakupas maraton får diggas från sidan såklart. Om berlin blir turistupplevelse så blir den. Vi får se..

ps: jordgubbsgeggen blev smarrig!

AAAaa

gräsänklingens hundliv

Vänster knä utsida svullnade mycket riktigt upp igen, efter måndagens intervallpass. På ett diffusare sätt än tidigare. Plus, det har känts en smula varmt de senaste dagarna.
Nog hade det varit trevligt med en kort lätt lenkki, eller två, men har förefallit klokast att vila. Och fast jårs truli inte längre är någon farbror, utan har blivit gubbe, så är ju klok alltjämt mitt midelnejm.

Idag blev det gräsänkling av gubbstackaren. Och hundskötare, till råga på eländet.
Kära frun blev bjuikkad på nå keikka och fick med sig stigs människa. Så då dumpade de stig hos jårs stackars stackars truli.

Under kvällens kakkapromenad lyckades jag föredömligt avstå från att trudelutta...
♫♪ I should go jogging.. not walk-the-dogging.. ♪♫
...och stig, han kakkade föredömligt han.

Imorgon blir det också vilodag, oberoende hur knäet ser ut. Så kanske man med nålite tur kan hålla kvar planen om långlenkki på fredagen.
Idag såg det bajdövej ut så här:

temmärligen robust, neh?
Fortfarande inte sjukt, trots tecken på inflammation. Alltså värme och svullnad. Det känns inte heller tajt på samma sätt längre. Annat än att det såklart är tajt av blotta svullnaden. Fast å andra sidan kan ju föralldel svullnaden tänkas dölja en distinktare tajthet.
Janå jag föreställer mig att det ska vara ok, sen inflammationen fått ha sitt förlopp. Vilket neppärligen borde ta mer än ett par-tre dagar. Väl? Och sen är det bara att njuta kräppen ur fredagens långlenkki.
Oberoende av den föreställningens realistiskhet, så hjälper den mig att digga de här vilodagarna med oerhört rofyllt sinnelag.

Janå vad är nu det nå, du stejar tjuund så får du lämpligen följa med utvecklingen.

AAAaa

intervallpass nr 2: 5×500 m

I morse såg vänsterknäet mindre svullet ut. Inte noll, men tydlig skillnad från igår. Då fick jårs truli löpfiiling. Najs.
Bjöd med folke j på nå intervallträning igen. Och han accepterade. Najs.

Mitt på dan voro kära frun och jag och handlade. Bl.a behövde jag luncher och mellanmål för veckans tre jobbdagar. Och sen fick min kära fru oerhört trevliga besökare. Så då fick jårs truli förtroendet att tåjma som kafferist. Diilade ut varsina kopp önskat goovkaffi, av den ganska väldigt färska blenden. Sen utsåg jag kära frun till vikarie och började ställa mig för dagens pass.

Efter att ha svidat om till ketaskläder, slösade jag en kvart -åt allra minstone- på att leta mina JBLar..
(bluetooth hör"lurar")
..till ingen nytta och till stigande frustration. Till sist tog jag jabrorna, som jag brukar använda till paddan och vars batteristatus var kvestionabel efter heldel videodiggning i kveis. Raatets raat :o(
Janå nog räckte batterierna till dagens behov, tog ändå av dem när jag fick sällskap. Men vart i kalabaliska tjottaheiti har JBLorna svunnit för?!?

Så det blev uppvärmning. Och intervaller på löpbana: 5×500 m med joggvarv som vila. Inget annat intressant från stätsen, än att gammgarmin hade lite svårt att pejla pulsen på själva intervalldelen och att pulsen var för hög / spiid åtminstone under uppvärmning...
(intervalldel och nedjogg kan jag inte avgöra, eftersom referensmatsku saknas)
...ifall lågpuls hade tillämpats, hade den med all säkerhet hamat i 6:15-6:30 spalten. Illa!

Men skönt att pigga upp steget och KSO-evorna känns väldigt oerhört bra på löpbana. Graferna här ovan visar tempo-puls-kadens. Fin tuppkam på den första, neh? (nygarminens)
Löpningen kändes bra och avslappnad på vetorna. Och iofs på joggvarven också. Men på nedjoggen var nog benen tunga och styva. Men bra endorfindos. Najs.
Knäet tog inte sjukt, men kändes av en aning på uppvärmning och nedjogg. Inte tess under intervallsprången.
Trampdynan som irrierades av gårdagens misslyckade barfotalenkki kändes av, men inte mer än att KSO-evo tvivelsförutan var rätt val. Tack leif l för uppmuntran!

Imorgon och/eller övermorgon kan det bli på sin höjd nå riktigt korta lågpulslenkkiar. Typ cikoriavända-brorunda. Beroende på om knäet svullnar upp igen och eventuellt nå andra faktorer. Saa sii sitten. Inget hårt eller långt eller ens måttligt i alla fall. Ty veckans långlenkki planeras till fredagen. Hoppas den låter sig verkställas.
Hoppas också, men orkar inte riktigt tro, att lågpulstempo skulle kunna skärpa sig ens nålite. Ens ner på låga 6:0X som före utterleden. Eller ens nån pikuliten smula åt rätt håll, tess. Under sexgränsen har det inte varit sen inför kåkkelby 6h.
Håller fast i halmstrådiga hoppet om att utterleden ännu inte riktigt har släppt sitt grepp om den gamla skröpliga skräpliga gubbkroppen. Och att det ska lätta nålite när den äntligen behagar göra så.

Åålrajtski denn, det blir nå tjuundstejas för dig igen då. Janå det drabbar ju ingen ovan!

AAAaa

klagovisa

Intervallerna gick bra. Varje fyrahundring prickades in i 5sekundersfönstret som jag siktade på. Nybörjartur?
(troligen)
Knäet svullnade upp efteråt och har hållits på den nivån sen. Men inte gjort nå ont, så planen var nog lenkki idag. Utan att fundera alltför mycket på knäet.
PlanA var jeppis-runt. Folke j tänkte följa med åtminstone en bit. Jårs truli tänkte keta barfota, för att kolla om jakupas lönar sig att ens starta barfota. Hoppades också på att äntligen få se lite piggare lågpulstempo.

Men tillbaka till fre-lö först. Efter morgonlenkkin slukade jårs truli en enorm brunch, och sen bar det av. På yammu. På roadtrip. Tillsammans med kära frun, på sin yammu. Vi hade siktet på sjöområdet söder om jyväskylä. Med päijänne i huvudrollen. Och små trevliga vägar.
(helst asfalt)
Växlande molnighet bägge dagarna. Varmt nog, framförallt igår. Lördag. Det var sjudundrande vackert på många ställen. Behöver inte tess blygas i jämförelse med punkaharju, om du frågar mig.
Vi övernattade på ett lugnt (golfiskt?) hotell i hartola. Tyst och najs.
På hemväg mötte vi hundratals bajkärs. Många av dem skulle till imatra, där de tydligen hade nå jutska på gång.
Bajkärs fanns också på hotellet. Tuffa sådana. På deras Tpajtor stod det "you can't fucking ride with us" eller något i den stilen. Så vi istade inte fråga om vi får rajda med dem. Damen hade armarna fulltatuerade och gentlemannen var bokstavligen tatuerad upp över öronen. Deras bajkar såg också tuffa ut. Inte bekväma, men tuffa.

Jag känner på mig att de var ännu hardkårare än min kära fru och jårs truli.

I kveis, när vi kommit hem, lagade vi en "runner's pizza". Vi hade inte varit å handla nå, så det blev imrpovisation. Mantagervadmanhaver. Men goov. Så då tänkte jag att det går nog bra med ketaset imorgon. Läs idag.

(det gjorde det inte)

Vaknade tidigt idag och spenderade förmiddagen på terrassen. Rostandes kaffi. Gammkaffi är nästan slut. Finns kanske 100g kvar. Det ska doneras till välgörande ändamål. Hann också via butikken och påbörja gräsklipp.
Tvåtiden tassade jag iväg. Mot lockanberget och möte med folke j.
Knäet lindrigt styvt och med lokal svullnad på utsidan. Men inte nå sjukt, som sagt.
Lågpulstempo riktigt dåligt. Mellan 6:15 och 6:30. Svårt säga exakt, med stann ett par gånger och haltgång på slutet. Men en rejäl besvikelse, var pulsformen. Det var den.
Haltaset kom sig inte av knäet, utan av vänster fot. Trampdynan, närmare bestämt. Den började ta sjukt redan före tie kilsar. Vilket är märkligt, med tanke på att jårs truli ketat barfota brorundor, denna sommar, utan bekymmer. Men det var samma sak senast. Fick börja gå på slutet.
Avkortade idag, så det blev 13 kilsar. Mot tänkta 23.
Surt. Riktigt jæfvla bajssurt :o(
Jårs truli skulle egentligen vilja pÿÿla en skvätt. Men klagovisar åt dig här nu istället.

Nålite tröst:
Snart får vi te(j)sta riktigt jæfvla färskt kaffi. Najs.
Lika bra att ta allt elände på en gång, om det med all makt måste kräppa. Kanske lika så bra för knä att det blev kort idag?
Fick skönt solbad och kanske duger som nån sorts värmeträning?

Janå, barfota utomhusmaraton stryks såklart från årets målsättningslista och dumpas tillbaka i bucketlistan. Eller inte stryks från- utan noteras som missat mål. Vore ju oerhört lömskt att försvinna målsättningarna, vartefter man misslyckas med att nå dem.

Åålrajtski denn. Dags för dig att steja tjuund!
Så får du bemärka om och när jårs truli får sluta med klagaset och börja publicera nå nöjdare inlägg åålredi..

AAAaa

konflikt

Måndagen innehöll andra palauttavande hölkkän efter UL. Benen var inte längre sjuka, men nog styva, svaga och otympligt svårsprungna. Lågpulstempo endast marginellt bättre än lördagens. Efteråt gjorde jårs truli en temmärligen rejäl rörlighetsgympa/dynamisk stretch. Det öppnade nog benen, men samtidigt irriterade det vänster knä utsida...

(på prick samma ställe som var sjuk efter UL-15 då resten av sommaren kräppades, man kan säga att leden tog en sista hämnd på leden)

...som blev en smula tajt och svullen dagen efter = tisdag.

Därför tveksam om lenkki alls på tisdag, men gjorde en varsam brorunda. Bara marginellt lättsprungnare ben, lika urursligt lågpulstempo, men nog ostyvare ben.

Då jårs truli mentalt har släppt utterleden med hel och hållenhet, så känns det som att kroppen borde ha släppt den också. Eller att den borde ha släppt sitt grepp om kroppen. Nåt såo. Därav konflikten. Rent förnuftsbegripligen är det ju inte så värst konstigt att inte återhämtningen har varit riktigt riktigt huntti ännu. Det var trots allt bara en vecka sen igår.

Så då tänkte jag att det nog är bättre att vila. Både knäet och benen och systemet. Fast en lågpuls brorunda är ju nästan vila..

Men så kom de räddande änglarna ante b änd his lavli vajf och terje b och sin förtjusande syrra, på goovkaffi. Så då var det end åf diskaschön. Extra vilodag emottogs med tacksamhet.

Knäets svulstighet har nog bedarrat. För att inte lura mig själv att intala mig själv att tjolahoppas i onödan eller önodan, har jårs truli tagit magiskt vackra fotografier. Och kan konstatera att det faktiskt blir bättre med oerhörd hastighet.

Känns också mindre tajt, för var minut som tickar. 

Därmed sagt och sjunget. Imorgon är det dags att påbörja den emotsedda intervallträningen, som ska markera början på satsningen inför höstens utmaningar. En halva eller två i augusti. Dels som jutskor i och för sig, och dels som viktiga steg mot ny maratonkondis.

Ny och förhoppningsvis bättre än evär.

Därmed är jårs truli också kåmittad att inte köra för fullt på jakupas. För det skulle störa upplägget. Däremot halvfullt möjligt att jag vågar mig på att starta barfota. Liksom inte hela världen eller halva pruppan om man behöver stiga av, om det ändå är närmast långlenkkisyfte. Men kul nog utmaning.

Risk för att det blir knäckebröd resten av sommaren, med på sin höjd smörblommor åpå, men nu är berlinkeikkan pröjsad. Också som ett manifest över kåmittmentet. 

Och för att cementera jakupas lenkkistatus, umgås jårs truli med planer på hyfsat okort långlenkki nästa veckas fredag. Alltså bara en vecka före jakupas.

Men.

Ketas jakupas, ska det. Fattas bara.

Och om inte du själv tänker keta, så ska du komma och heja heja heja utav bara sjutusan!

Inga undanflykter, tess, kan godtas. Lÿÿd! Med oerhörd otadlighet,

Och på båda varven! Lÿÿd!

Sen blir det såklart skumpafest på terrassen för sina hardkåraste anhängare. Förutsatt att jårs truli finishar.

Eftersom det vankas nå yammas imorgon, så får det bli morgonlenkki före start. Alltså introduktion av intervall. Tänker börja med submaximala 400or. I halvmaratempo eller något hårdare. Känns inte helt intimiderande eller som att det borde belasta alltför brutalt. Ordentlig uppvärmning respektive nedjogg, så blir det ändå en gedigen lenkki, som ger bra fiiling inför yammaset. Najs.

Blir intressant att se hur lätt eller svårt det blir att pejla in önskat tempo på 400orna.

Steja hej tjuund som en spanande snajpär, så håller du behändigt koll på den groteskt spännande fortsättningen och uppladdningen inför hösten och utvecklingen av intervallningen och andra kivoga keikkor!

återblick och framåtblick

på halvåret och på leden.

I början av året gick det trögt. Med oerhört sakta lågpulstempo och svag kondis. VO2-max enligt garmin nere på 48. Från att ha varit 51 i början av hösten. Sen började det lossna och våren gick bra. Med ultror och maror i halvhård till hård ansträngning. 

Maratonerna har avklarats på 3:42:ish, 3:35:ish, 3:32:33 (PB) och 4:03:ish och ultrorna 50K på 4:48:ish och 6h = 65 km (PB och A målsättning)

Garmins VO2-max uppe i 54 som bäst, före kyrönjokimaraton 29/4.

Sannolikt har det blivit onödigt myckenhet långa lopp, på bekostnad av optimal träning.

(garmins VO2-max på 52 före utterleden)

Men våttdöhekk. Man behöver ju njuta också. Och bra funkade det för utterleden också. Blev ju oerhört brutal slakt av rekordet där. Personliga rekordet och FajvFingärs banrekordet.

(från 7:10 till 6:26)

Så ingen orsak att pÿÿla och klaga. Och det ska jårs truli inte göra heller. Nå högljutt. 

En av årets mål, ehuru lågprioriterat, är kilsarsaldo på 4000. I månadsskiftet juni-juli borde det således ha varit minst 2000 på mätaren. Den var det inte. Och är det inte ännu heller, trots att andra halvårets kilsare har börjat nötas. Men janå, inte så långt ifrån heller, att det skulle spela någon rock&roll tess, i långaste loppet. Och den målsättningen är nerprioriterad av en orsak. Det ska inte intimidera mig till att fuska med återhämtningen.

Av årets 5 målsättningar återstår således 4. Maraton skulle behöva avklaras på 3:30. Känns varken självklart eller omöjligt. Vi får se. Halvmaraton skulle behöva avklaras på 1:35. Känns fullkomligt omöjligt. Fullkomligt. En barfota maraton utomhus. Känns som en rejäl jæfvla utmaning, ehuru neppärligen fullkomligt omöjligt. Lågprio dock. Likaså som sagt årssaldo.

Janå, vi inleder andra halvåret med gott mod. Så stejar vi tjuund och får se hur det går.

Utterleden då?

Janå, som sagt med god marginal godkänt. Så nog måste jårs truli ha gjort något rätt, trots tecken på dalande kondis. 

(halvkräpp lågpulstempo och garminskt VO2-max, 51 efter dagens palauttavande hölkkä)

Icke desto mindre vill ja seliseli de olägenheter som uppstod. Såsom stumnade lår, krampande lår å underben, samt sjukslagna tår. 

Stumnande lår: Svaga lår pga ovan med annat än temmärligen slät asfalt. Så när låren belastas och blir trötta så blir inte ens de sträckor som kunde ha varit lätta, snabba och njutbara, det.

(potentiell åtgärd: terränglöpning, backträning, stairmaster)

Krampande lår: Mest kanske ovana med höga fotlyft, speciellt med motstånd...

(som då foten fastnat i gegg eller tållat in sig i ris..)

...terräng- och snölöp? Energi och elektrolyter? Kunde kanske ha tagit in mer i början av loppet.

Krampande vader och underben; som van (odämpad) asfaltsnötare är man van att förlita sig övervägande på akilles och fotens rekyl. Då underlaget(s vinklar och fasthet) varierar och kadensen sjunker markant, så tåjmar inte det. Då behöver vadmusklerna jobba aktivare och mer koncentriskt...

(mot isometriskt>excentriskt, för att fixera [akilles]senan)

...så klart musklerna tar stryk och blir sjuka och börjar krampa?

Sjukslagna tår: Kanske best kejs senario med FajvFingärs? Alla slår i tårna, och med fajvisar blir de i bästa fall nålite småsjuka eller så blir de totalkräppade?

Söis. Men som sagt. Nu känns det som ett avslutat kapitel med leden. Jårs truli har satt ett (FajvFingärs såklart) banrekord, som någon behöver göra sig förtjänt av, för att ta ifrån mig. Det känns nååleess tillfredsställande. Och jag fick revansch för förra gångens misslyckande.

Däremot känns inte terräng motbjuikkande nåmer. Gärna mer sådant, som komplement till den älskade asfalten.

När jag studerar stätsen från leden, ser jag bl.a att puls och tempo visar stationerna tydligt: kalijärv, nars, sexsjön, huvudsjön och bockabron. Som du minns från mitt förriga inlägg, så var de rejälaste pauserna vid sexsjön och bockabron. 

Annars hyfsat jämn fart och, enligt jårs trulis ohumbla opinion, hyfsat moget genomfört. Sist och slutligen mer teknik än kondis som begränsade. Och så ska det väl vara, när en asfaltsnötare tar sig an utterleden. Men också blir man bättre med övning. Dels tredje gången UL och dels ett par-tre lenkkiar i terräng, inför.

Förutom liminhet och sjuk lilltå efter leden, så har jårs truli kännt av svullna fötter. Blev kanske inte så mycket bättre av två dagars yammande heller? Janå i övrgit gjorde det gött. Så också för min kära fru, tänker jag mig. Idag var lårsjukheten något mindre alarmerande. Så då blir det lenkki, tänkte jårs truli. 

*Svårsprungna smålimina ben, tråksakta lågpulstempo, i fantastiskt väder*

Fötterna blev väl snarare bättre, än sämre?

Lågpulstempo 6:30. Har inte varit så himla urursligt sen vinterns totalkräpp. 

Förhoppningsvis bra värmeträning, även om det bara var skönt att befinna sig utomhus i den sköna värmen och det sköna solskenet. Förlängde faktiskn någon kilsar, utöver brorundans 12K. För att jag har läst någonstans att effektiv adaptation behöver exponering i värme under ansträngning > 90 minuter.

(iofs svårt att tala om ansträngning, i samband med dagens tempo)

Janå, som första palauttavande hölkkän, ska väl dagens runda få tåjma?

Idag var vi och handlade. Jårs truli hade lovat mig själv en kelpie om jag avklarar leden med tårna i behåll och någotsånär användbara. Och en vault edition om nytt rekord ser dagens ljus. 

Vi handlade nog annat också, men det har vi i stort sett käkat upp. De där godingarna ska få flytta in i skåptet, så he så!

Nu ser jårs truli verkligen fram emot en gedigen träningsperiod. Lågpuls distanspass. Långlenkkiar i mestadels lågpuls. Hårda pass i form av intervaller. Med början 400-ingar. Intervallerna lär inte belasta systemet så hårt, så jag tänker inte vänta tills lågpulstempo kommit ner under någon speciell gräns, såsom 6:00 exempelvis. Utan börjar på med dem, när kroppen känns bra och redo.

Och säkert någon rändom skogsrunda, utöver ovanstående.

Steja tjuund, ty den närmsta tiden är oerhört spännande. Och gastkramande. Oerhört!

AAAaa