åland marathon 2014

Le Grande Finale på årets, min första, "tävlings"säsong.
Åland Marathon.
Till skillnad från kåkkelbymaran, som jag hoppade på sisådär apropå utan desto märkvärdigare förberedelser eller målsättningar, hade jag inför åland förberett mig enligt bästa förmåga och siktade på allra minst nytt PB och helst under fyra timmar. Kåkkelby var avsedd som en rejäl långlänk och erfarenhet, där jag kunde testköra nålite taktik.
Ingen dålig idé, tycker jag, så här i efterskott.

Måste ändå börja med att rikta ett varmt tack till Kennet L och Jean K, för fantastisk gästfrihet och trevligt sällskap. Ni gjorde vår ålandsvisit så mycket rikare!

Banan var 10,5 kilsar och ketades två (½-maraton) eller fyra gånger. Starten gick vidpass 3,5 kilsar från första vändpunkten. Den första avstickaren, innan man vände tillbaka till start/varvningspunkten, var temmärligen backig, som framgår av banprofilen i förra inlägget. Bl.a en tjufemmeters stigning på mindre än en km. Sen passerade vi starten och gav oss ut på den längre vändan, där vändpunkten låg cirkulus 7 kilsar från start. På den vändan fanns nog tillräckligt med backar för en ynklig pampes, ehuru ingenting jämfört med stumpen åt andra hållet. Här låg vinden i bringan på väg ut, och i ryggen på väg hem.
Två vätskestationer, en vid varvning och en längs den längre armen.
Själv hade jag två 1½ dl:s vattenflaidor i bältet och kära frun, som utgjorde söörvistiim, hade bytestflaidor på lager. Gick åt tre sådana, alltså inalles 4,5 dl vatten. Samt 1,25 dl chiagel. Inte mycket således. Drack gjorde jag enligt törst. Har svårt att dricka ut plastmugg i farten och ogillar att stanna, för då tappar jag rytmen, därför egna flaidor.

Målet var, som sagt, under fyra timmar. Enligt hur träningen tåjmat ansåg jag att den kapaciteten sku borda finnas. Dock fullt medveten om min ringa erfarenhet, vilket gör sådana ansågningar nålite rändåmliga. Fast ju mer jag studerade banprofilen och vindstyrkeprognoserna, desto mer skrajsnade jag. Janå hursomhelst var planen att keta enligt ansträngning och andning. Brukar aldrig annars heller kolla tid eller fart under pågående ketas. Så då tänkte jag att backar och vind inte borde knäcka mig, även om de kanske knäcker min målsättning.
Taktiken var: första stumpen till vändning = uppvärmning, för att få igång kroppen på rätt sätt. Följt av ett ½-maraton (till andra ändan och tibaks) i njutfart, med spjeldi fast. Sen en sträcka (10,5 kils) med njutfart+ och spjeldi ipi, sen sista sju in till mål enligt ork = om möjligt lite spurtfiilis.
Tanken var att man höjer ansträngningsº vartefter, så det känns som om man ökar, för att i praktiken inte tappa så mycket fart.
Det tåjmade till stor del. Men. Backarna på andra varvet känstade ganska tuffa, och där trodde jag nog att farten bedarrade avgörande. Å andra sidan utlöste den ansträngningen en rejäl extrados av endorfin, så baket det hade jag några av loppets skönaste kilsare. Men sen! Jag är inte helt säker på att backarna hade vuxit från första varvet, men helt säkert hade vinden ökat under förmiddagen. Vägen ut mot sista vändning blev riktigt tuff! Tryckte nog på vad jag orkade, väl medveten om att chansen till slutspurt sannolik brann upp där. Mycket riktigt. Ont i magen och femförekramp i vaderna, in mot vändning. Fick ta det lugnt och hoppas på nytändning, för eventuell slutspurt med vinden i ryggen. Någon sådan blev det inte. Ingen "vägg" heller, iofs, så det var ju skönt. Utan de sista kilsarna betades av, utan större njutning eller lidande. Direkt efter målgång hade jag knappast hållstat på benen utan hjälp av min kära fru. Men dosen endocannabinoider, som tillåter en att inte ta smärtan så hårt på slutet, åker rakt upp i kraniet då man stannar. Och man blir hög som en husbil. Eventuell "aldrig mer" från de sista kämpiga kilsarna -ingen sådan denna gång dock- förbyts ögonblickligen i "det här måste jag göra om" :o)

Och tiden då. På sista tian hade jag i huvudet komponerat ett rörande försvarstal. Om hur jag hade kondis nog, men blev orättvist taxerad av backar och (mot)vind, annars hade jag nog fixat sub-4. Men assit böövade jag hålla nå sånt tal. 3:50:41 hade varit alldeilis lysande under de gynnsammaste förhållanden. Och då blir backarna och vinden bara en fjäder i den proverbiala hatten. Stolt och nöjd och lycklig farbroder, ehuru med sjuka vader och svulstiga fötter.
På tal om fötterna var det en annan -snabbare typ- som ketade i fajvisar, så ingen moralisk seger i fajvfingärsklassen denna gång :o(
Skojig medalj nog ändå, trots inte så avancerad placering:

Alltnog, en synnerligen tillfredsställande urladdning som avslutning på "tävlings"säsongen och nu ska det bli förnöjsamt att lufsa åpå i lugn takt hela korta vintern...
(bara vaderna sku bli nålite osjukare)
...nästa hårda pass, vemvet, kanske testloppet i bastucup?

i startblocken..

Resfebern börjar göra sig gällande. Klockan är snart 21 och tvåtiden inatt kör vi iväg ner mot Åbo. Båten pruttar iväg 8.45 så vi har gott om tid, vilket kan böövas när vädret är lite knasigt. Men till söndan har bra, för att inte utbrista förträffligt, ketasväder utlovats. I nuläget är det bara banprofilen som gör mig närkke.

Om backarna suger musten ur en stackars gammal farbroder så kanske det inte blir så himlades kul på slutet, eller heller så speciellt imppande personbästa att stoltsera med. Janå kommer jag ens i mål så blir det i alla fall pers på åland!
Underlaget är jag inte helt hundra på, därför tänker jag ta med tvenne skopar.

VFF Kommodosport, till höger i bild, är förstahandsval och de jag är van att keta med. De har över 900 kilsar på mätaren. VFF Spyridon, till vänster för den som inte hade kalkylerat ut det, har bara ketat förti kilsar -inte ens rittit inkörda- och är införskaffade med tanke på terräng och vinterföre. Fast om det visar sig vara myckenhet (grov) grusväg, så blir det nog Spyridonerna i alla fulla fall. Grövre skor än så kommer inte på fråga och därför ej heller med på resan...
(janå tar väl eccoarna på fötterna då vi åker, men lär inte keta i dem)
...dress har utvalts och packats ner. Inga alternativ där, en tunn&tajt vinddräkt ska döga!

Goovkaffi har malts till bryggº, ehuru skärandes i hjärtat, såsom utlovats åt värdarna. De lär nämligen sakna något så nödtorftligt som en kaffikvarn!?! och jag ville förära dem med lite heimroosta.
Dåså, dags att försöka stjäla sig en tupplur inför avfärd.

Målsättning söis:
*först och främst njuta så mycket som möjligt och plågas så lite som möjligt*
-under fyra timmar
-personbästa (under 4:07)
-ta sig i mål
Lasch mii vikk!

nedtrapptrull

Imorgon ska inspande Ingo keta marathon på mallåkra och själv ska jag en vecka senare keta samma distans (ehuru naturligtvis oerhört mycket långsammare) på ålandet. De riktiga löparna tycks bruka minska träningen inför (större) lopp. Och det tycker jag låter som en gooär idis! För två veckor sen ketade jag trettiåtta kilsar och förra lördags ketade jag tjugoåtta och idag ketade jag åderton...
(nåja, enligt sportstracker då, som iofs har en förfärlig ovana att gena i östanpåskogen)
...känstade lite fjuttigt för en lördagsketning, vilket är nålite av meningen också. Liksom att kroppen lämnar en smula otillfredsställd och benen laddas med en massa extraspring.

Dagens runda blev en förlängning av barfotasäsongen. På många sätt lyckat. Dels fick jag inte riktigt åådänttligt upp värmen i fötterna, vilket gör mig temmärligen helhjärtat beredd att borsta av barfotingarna och stuva undan dem i nån gömma tills våren.

Och dels börjar jag förnimma någon sorts mättnad med spånbaneketaset, så det blir ingen väsentlig pÿÿl eller tandagnisslan när skidrarna ockuperar östanpåspåret.

I onksdags ketade jag ett riktigt viidipi spiidpass, enligt planerna i förriga inlägget. Det gick bra och höll liv i hoppet om möjligheterna till en tid under fyra timmar på åland. Men det var på nå sätt som om det sku ha spookat i dagens löpning. Jag hade lite svårt att hitta balans mellan teknik, tempo och andning. Det brukar jag inte ha barfota i östanpå, där jag har nött åpå ganska så många varv denna säsong. Janå jag har ju två korta pass den kommande veckan att hitta rytmen...
(och kräppar det sig så har jag ju rätt många kilsar på mig på ålandet)
...måndagens fastedagspass och onksdagens aptitretare inför söndagens särdeles spännandis spektakel.

I övrigt känns kroppen stark (låt vara på ett gammfarbroderligt sätt) och kondisen bra (enligt min egen referensram), så det skulle nästan vara nååleess antiklimaktologiskt att fejda in i vinterdvalaträningen utan ännu en rejäl utmaning...
(en prick över det proverbiala i:et, kunde man kanske utbrista)
...med andra ord ser jag ivrigt fram emot ålandskeikkan. Det bli ju neppärligen rokogare av att vi ska träffa trevligt folk där!

..och hoppeligen har den dåtida dirren nappat på min utnaming, åtminstone halvisan  :o)

kaontdaon

Igår ketade jag till laahmo, där Dan L ställde upp som guide på dömsis råddiga spånbanetrassel. Själva banan var inte lika kul som min favvo i östanpå, men fantastiskt vacker miljö nog. Och kålkkigt kul att surra med Dan, som är en gammal god vän från svunna kampkonstiga tider. Vi brukar ses i samband med torsdagsshoppaset, men där hindar man inte prepla så mycket som man böövär.
Förhandstipset var att hela passet skulle bli kring tjufem kilsar: cirkulus tie till och från, jämte femman på bana. Det blev dock mer -enligt trackern hela 28 kilsar. På så sätt kvalificerandes som långlänk...
(nuvarande skala säger <15 = kort, 15-25 = medium och >25 = lång)
...fast det känstade inte som nå långlänk. Mer nog bejsik lagom lördagsrundastuk. Ingen gel eller ätbart med, bara en ½-liter vatten, varav åtgick ett par deci. Varken trött mot slutet eller baket. Icke desto mindre skola det bli sista långpasset före åland, som trillar in om två veckor prick från idag räknat.

Preliminär plan för upplägget för de två veckorna är som följer:

Fastedagslänkar bägge måndagarna, imorgon medium och nästa måndag kort. Inkommande onsdag spiidpass. Då ska jag försöka hårdköra en brorunda. 2010 när jag kom igång med ketaset (mest för att avhjälpa den galopperande viktökning som kommenserade baket pensioneringen från slagsmåleriet) var jag temmärligen ivrig, jagandes polarklockans viikliga pokaler. Då klockade jag brorundan på 1.08 + skriplona. Den tiden ska slaktas nu. Däremot torde jag ha hÿfsat långt till personbästa, från vejbäkkvenn, som lyder på 57.58.
(vore kul att utmana den tiden så småningom, om inte åldern visar sig ha kommit emot, men inte denna säsong)
Det spiidpasset torde samtidigt bli årets sista "kvalitetspass", dit jag räknar back- intervall- och spiidpass. Inkommande lördag blir det förmodligen ett mediumpass, gärna i terräng. Sen sista rundan inför åland ska bli kort och lätt, högst brorundedistans, på onksdagen. Upplägget ska ladda nålite extraspring i benen och möjliggöra en njutbar maraton på ålandet den tjusjätte samt gärna en tid under fyra timmar.

Ser redan ivrigt fram emot att få börja hitta på kula upplägg för vinterketaset. Bl.a har håller en plan på att ta form, för min första vecka som 49-åring, steja tjuunad om du vill följa med!
Och på tal om säsongsskiftelser riskerar vespasäsongen att ta slut idag. Vårens första långköra gick till blå stunden, där artos goda pizza diggades, och drömmen om att avsluta i samma anda har varit seg, men vissnar nog nu. Istället tar vi sikte på nyykaabi och cindy's fish´n´chips..
..allttiili något!

siisöns end medmera..

barfotaset...
...har nog fortsatt. Precis som jag funderade för ett tag sen, har det blivit mestadels spånbana jämte dit och hem. Östanpå spånbana för att vara exakt. Men tyvärr måste jag konstatera att det håller på att bli dags att lägga barfotaset på hyllan för den här säsongen :o(

Inte pga av kylan -änsålänge- utan mörkret. Baket arbetet på kvällarna hindar det bli mörkt innan man har klarat av en försvarlig runda. Och i mörkret hittar jag inget njutbart, avslappnat flyt. Ögorna vill liksom ha koll på var jag klampar ner fussingarna. Janå nog på spånbana, men man ska ju dit & hem också. Klart man kan fajvfingra/adidasa transportsträckan, och inte ska jag heller säga att det är definitivt finito, men noo byri he lettast vaa lopi.
Imorgon tänker jag keta med Fitness Club som utgångspunkt, för att paardej-piiplarna som ska husera här hemma ska få paardeja ifred. Baket jobbet, alltså 18-tiden. Och då är faktiskt barfota, till gamla hamn och några varv där, ett av alternativen. Ett annat är kort fajvfingärsvända och komplettering på löpande band. Beror på väder och humör.

Rekordjakt å -slakt...
...har ju mitt i en plötslig hast börjat kännas lite småkul. Redan inför jakupashalvan hade jag lite funderingar på att klara under 2 timmar. Men värmen gjorde att jag fegade ur. Tassade som bekant barfota istället. Bra gick det ändå, enligt egen skala. 2:03 + skriplona. Sen fick jag chansen i sju sjöar och där klarade jag rentav den gränsen. Resultatet var nålite över 1:56. Två timmar känns som en stor gräns att spränga så nu vet jag inte inför nästa säsong vad man ska sikta in sig på, om det blir att delta i nå halvmaror då. 1:45 verkar som nästa signifikanta gräns. Och vem vet, kanske en gammal övervintrad farbror blir som ung och får såpass ambition att den börjar drömma i dylika svindelbanor?
Fast på nåt sätt intressantare och utmanandare är marathon. Där överträffade jag mina egna gissningar i kåkkelby. Hade inte planer att keta där, men det blevde så. Inför åland hade jag vagt funderat kring 4:15-4:25. Men redan i kåkkelby på veneziansk kirrade jag den distansen på 4:07 och skriplona. Därför tänker jag nog sänka ribban inför åland. Det må vara högmod, men jag sticker tappert iväg och jagar fyratimmarsgränsen om det inte är snö/storm eller förbaikkat backigt.
Liksom halvans tvåtimmar, är helans fyratimmar en stor grej för lilla mej. Vad ska man sikta på nästa säsong, ifall man vill delta i nå maratoner då? Förutsatt att jag repar till och klarar gränsen i höst då. I säsongens sista lopp. Janå de spekulationerna känns -märker jag- märkbart mer teoretiska, härifrån söligare sidan av fyratimmarsstrecket.

Vinterdvalan...
...inleds baket ålandsmaraton, som ketas av staplen 26.10 på officiell vintertid. Synd att inte starten går sommartid och målgång vinterdito. Man sku ha sitt livs chans att klara tre timmar :o)
Men nåja, får ju sova en timme extra i alla fall.
Under vinterdvalaset tänker jag inte keta nå hårda pass tess. Ska glida in i liknande låotek-version av lågpulsträning som jag gjorde i våras. Då blev det 2-3 månader. I vinter ska det bli mer. Förmodligen en hel del distans dock. Riktiga ketare brukar mäta pulsen när de ketar, men jag nöjer mig med att styra genom andningen.
Har nog några idisar bubblande i bakhuvudet, som kommer att göra lånintensitetsketaset högintressant. För en gammal bekväm farbror i alla fall. Återkommer om det baket åland..
...baket jag fått skryta mig fördärvlig om fyratimmarsunderskridandet ;o)