Åland Marathon.
Till skillnad från kåkkelbymaran, som jag hoppade på sisådär apropå utan desto märkvärdigare förberedelser eller målsättningar, hade jag inför åland förberett mig enligt bästa förmåga och siktade på allra minst nytt PB och helst under fyra timmar. Kåkkelby var avsedd som en rejäl långlänk och erfarenhet, där jag kunde testköra nålite taktik.
Ingen dålig idé, tycker jag, så här i efterskott.
Måste ändå börja med att rikta ett varmt tack till Kennet L och Jean K, för fantastisk gästfrihet och trevligt sällskap. Ni gjorde vår ålandsvisit så mycket rikare!
Banan var 10,5 kilsar och ketades två (½-maraton) eller fyra gånger. Starten gick vidpass 3,5 kilsar från första vändpunkten. Den första avstickaren, innan man vände tillbaka till start/varvningspunkten, var temmärligen backig, som framgår av banprofilen i förra inlägget. Bl.a en tjufemmeters stigning på mindre än en km. Sen passerade vi starten och gav oss ut på den längre vändan, där vändpunkten låg cirkulus 7 kilsar från start. På den vändan fanns nog tillräckligt med backar för en ynklig pampes, ehuru ingenting jämfört med stumpen åt andra hållet. Här låg vinden i bringan på väg ut, och i ryggen på väg hem.
Två vätskestationer, en vid varvning och en längs den längre armen.
Själv hade jag två 1½ dl:s vattenflaidor i bältet och kära frun, som utgjorde söörvistiim, hade bytestflaidor på lager. Gick åt tre sådana, alltså inalles 4,5 dl vatten. Samt 1,25 dl chiagel. Inte mycket således. Drack gjorde jag enligt törst. Har svårt att dricka ut plastmugg i farten och ogillar att stanna, för då tappar jag rytmen, därför egna flaidor.
Målet var, som sagt, under fyra timmar. Enligt hur träningen tåjmat ansåg jag att den kapaciteten sku borda finnas. Dock fullt medveten om min ringa erfarenhet, vilket gör sådana ansågningar nålite rändåmliga. Fast ju mer jag studerade banprofilen och vindstyrkeprognoserna, desto mer skrajsnade jag. Janå hursomhelst var planen att keta enligt ansträngning och andning. Brukar aldrig annars heller kolla tid eller fart under pågående ketas. Så då tänkte jag att backar och vind inte borde knäcka mig, även om de kanske knäcker min målsättning.
Taktiken var: första stumpen till vändning = uppvärmning, för att få igång kroppen på rätt sätt. Följt av ett ½-maraton (till andra ändan och tibaks) i njutfart, med spjeldi fast. Sen en sträcka (10,5 kils) med njutfart+ och spjeldi ipi, sen sista sju in till mål enligt ork = om möjligt lite spurtfiilis.
Tanken var att man höjer ansträngningsº vartefter, så det känns som om man ökar, för att i praktiken inte tappa så mycket fart.
Det tåjmade till stor del. Men. Backarna på andra varvet känstade ganska tuffa, och där trodde jag nog att farten bedarrade avgörande. Å andra sidan utlöste den ansträngningen en rejäl extrados av endorfin, så baket det hade jag några av loppets skönaste kilsare. Men sen! Jag är inte helt säker på att backarna hade vuxit från första varvet, men helt säkert hade vinden ökat under förmiddagen. Vägen ut mot sista vändning blev riktigt tuff! Tryckte nog på vad jag orkade, väl medveten om att chansen till slutspurt sannolik brann upp där. Mycket riktigt. Ont i magen och femförekramp i vaderna, in mot vändning. Fick ta det lugnt och hoppas på nytändning, för eventuell slutspurt med vinden i ryggen. Någon sådan blev det inte. Ingen "vägg" heller, iofs, så det var ju skönt. Utan de sista kilsarna betades av, utan större njutning eller lidande. Direkt efter målgång hade jag knappast hållstat på benen utan hjälp av min kära fru. Men dosen endocannabinoider, som tillåter en att inte ta smärtan så hårt på slutet, åker rakt upp i kraniet då man stannar. Och man blir hög som en husbil. Eventuell "aldrig mer" från de sista kämpiga kilsarna -ingen sådan denna gång dock- förbyts ögonblickligen i "det här måste jag göra om" :o)
Och tiden då. På sista tian hade jag i huvudet komponerat ett rörande försvarstal. Om hur jag hade kondis nog, men blev orättvist taxerad av backar och (mot)vind, annars hade jag nog fixat sub-4. Men assit böövade jag hålla nå sånt tal. 3:50:41 hade varit alldeilis lysande under de gynnsammaste förhållanden. Och då blir backarna och vinden bara en fjäder i den proverbiala hatten. Stolt och nöjd och lycklig farbroder, ehuru med sjuka vader och svulstiga fötter.
På tal om fötterna var det en annan -snabbare typ- som ketade i fajvisar, så ingen moralisk seger i fajvfingärsklassen denna gång :o(
Skojig medalj nog ändå, trots inte så avancerad placering:
Alltnog, en synnerligen tillfredsställande urladdning som avslutning på "tävlings"säsongen och nu ska det bli förnöjsamt att lufsa åpå i lugn takt hela korta vintern...
(bara vaderna sku bli nålite osjukare)
...nästa hårda pass, vemvet, kanske testloppet i bastucup?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar