mellan vanda och porto

Vi är temmärligen oerhört exakt halvvägs, givårtejk, mellan vanda och porto.
Förra veckans träning bestod av återhämtning baket vanda och nästa veckas träning ska bestå av nedtrappning inför porto. Samt självaste porto-maraton, på söndagen.

Vad består då denna veckas träning av?
Tjaeoo.. ska vi kalla det vilovecka?

Förutom att jårs truli var limin med sjuka vader och lår, var förra veckan oväntat kul och inspirerande att jogga.
Kanske för att enda ambitionen var att det skulle vara lätt.
•snittempo har legat en god bit över 6min/kilsar och snittpuls under 125•
Skönt. Och najs.
För då känns porto än mer lockande. Och även om ingen prestation finns på önskelistan där, så får ju gubbdelarna gärna hållas någotsånär intakta.
Preliminärt verkar det som att återhämtningen ska tåjma bra. Ehuru fullt medveten om att en tsunami av residual utmattning mycket väl kan bonka gubbskrället tileksempelvis halvvägs in i porto-maratonet.
Hee så tå.,,

I lördags ketade jag nålite längre. Edsevö-bennäs. Och ympade in några avsnitt med högre ansträngning med väl valda mellanrum. Typ fartlek. Fast mer lek än fart.
(måår liik dänn faart?)
Det väckte nytt liv i vadernas ömhet.
Janå bra att skaka om dem nålite såhär under pågående återhämtning. Ännu igår på ultralätt distans gjorde sig en måttlig-lindrig ömhet gällande.
(även om det i övrigt känns som att jag fått tillbaka gubbkroppen från marans grepp)
Så ikväll ska jag ta högklackat (×) för att avlasta vaderna. Och om de inte är helt smärtfria igen i övermorgon så kanske man borde boka in nå muskelunderhåll?

(×) i detta fall saucony med 4 mm drop; som kuriosa kan nämnas att första försiktiga lenkkin baket maraton -med ännu assjuka ben- begicks med gammsauconyerna med sina ohyggeliga 6 mm drop

Idag är det som var imorgon igår.
Hajhiils lenkkin igår begicks med nöjda vader. Fast janå som sagt, eldprovet kommer ikväll i FajvFingärs. KSO-evo med precisare ord.
Det hade också spontant skiftat från ultralätt- till lätt distans. Gissningsvis tack vare att benen och resterna av gubben hämtar sig från vandaliska vandan.
Fantastiskt oerhört najs med kyliga oktoberkvällar. Nog för att jårs truli kan bekänna mig nålite harmsen över att inte hinna tillvarata solljuset dessa dagar. Men å andra sidan har LaLuna varit ganska väldigt förförisk och förtrollande och oerhört magisk. För att inte säga förryckande?

                                                      looniesome runner?

Framtidsutsikter.

Efter porto. Jämte ev. återhämtningsperiod, om så behövs...
(ifall man drabbas av oerhört nummerlappssyndrom eller tsunamibonkar eller nå)
...börjar vinterträningen.
Då blir alla distanspass lätta. Alltså egentligen som nu. Med uppdrag att njuta. Och lätthet som ambition. Hurudan fokus långlenkkiarna och effektpassen ska få, bestäms oerhört av vad sorts ambitioner som skulla läggas inför nästa år.

En smulas aning har jårs truli nog redan börjat jonglera med några idéer och kolla vilka som frambringar mest dregel. Såsom.
-ge upp spiid och börja samla maror?
-satsa hårt på 100K / 12h?
-satsa på spiid => försöka förbättra helan och halvan ytterligare

Och det lutar med viss betänklighet mot något mer än halvhjärtad satsning på att ännu förbättra helan och halvan.
Samt halvhjärtad satsning på 100K / 12h. Inte med explicit målsättning..
(fast tanken på den sistnämnda nog väcker stark känslomässig respons)
..ty den första attempten kommer nästan säkert ändå att bli en läropeng. Så då resonerar jårs truli som så, att lika bra att inte satsa hela vinterträningen och säsongen på det. Utan ta det som en första trevande kännare, för att bekanta sig med något som torde vara temmärligen väsensskilt från maraton och 6h.
Dessutom brinner det i de proverbiala buskarna vad spiiden anbelangar. För åldrande gubbraatär. Medan uthålligheten beviljar något rimligare dispens.

Janå.
Jårs truli återkommer med oerhört gripande förtäljelser om fokus för nästa säsong samt upplägg för vinterträningen.
Och framför oerhört allt. Nagelbitande detaljer om resfeber inför porto. Och oerhört ofrånkomliga spekulationer, trots låg ambitionsnivå.
Så det behövs att du stejar tjuund.
Siitä ei pääse yli eikä ympäri!

ps: jaa det är ju torsdag äs vii spiik och behövs rapporteras att gårdagens lätt distans-brorunda inte genererade nå gnäll från vaderna. Tess..
Najs

vanda maraton 2018

Det är en limin gubb som sitter här och författar denna stårja om ett oerhört spännande lopp.
Vantaan maraton 2018.

Loppet är en fyravarvsvariant utan desto utmanandare höjdskillnader. Min favvotyp när det gäller att försöka prestera. I de fall där upplevelsen är viktigare, så är ju förstås envarvs- eller A->B-bana att föredra.
Det är också tillräckligt stort för att man inte ska behöva keta lonesome. Och tillräckligt litet för att det inte ska bli nå anmärkningsvärd trängsel.

Väderprognosen var gynnsam. Varmt för en oktoberdag. Och delvis sol. Lite blåsigt, men inte så det störde nå.
Najs.
Uppladdningen och nedtrappningen hade också gått bra. Fast det var i sista stund som gubbmagen började tåjma...
•tillskriver jag dels två helvila dagar och stillasittandet i bilen mest hela fredagen•
...men lagom till start var det problemet ur magen.
Således läge för riktigt bra resultat i förhållande till befintlig kondis.

Jårs truli har sovit löjligt bra ända sen ultraintervall lägret. Och tack vare min pessimism inför denna mara, sov jag bra tilåmed natten före.
Tala om goda förutsättningar.
Najs.

Strategier och tankar inför.

De gånger jårs truli tagit energigel på lopp, har effekten förefallit hålla under förhållandevis kort tid. Så den här gången tänkte jag testa med mera gel. Mycket mera gel.
Typ shortsfickorna så fulla att det var obekvämt från början.

Trots relativ värme och utlovat solsken var jag inte desto skrajare för värmebonk. Jag menar kom igen. Det är hej oktober.
Så jag hoppades klara mig på medhavd vattenmängd. Och inte behöva försöka kråta med att dricka ur de där fyrrbaikkade plastkopparna.
•mycket svåra att dricka ur i farten, och stanna har inte långsamma gubbar råd med•
Två 1½ dl:s i bältet och tre dito softflaidor; en i var hand och en i de redan överbelamrade poketterna.

Ett lätt uppvärmning, utan högtempo.
-Första varvet hålla igen. Utforska banan och låta kroppen komma igång utan kraftödande pådrag. OM jag får kontakt med 3:30-haren så har jag rätt att haka på och hänga med så länge jag kan. Men också plikt att släppa vid minsta känsla av att det går för hårt.
-Andra varvet är allt lätt och fint. Det lönar sig inte att slösa kraft på att kämpa. Det går relativt kvickt ändå.
-Tredje varvet kan kämpandet ge utdelning. Speciellt vid svackor, som annars hotar att konsumera sekunder.
-Sista varvet får det kännas. Nu behöver vi inte spara. Inte bry mig om hur benen eller magen känns, utan tryck på vad andningen förmår.
-Första energigelen vid fem kilsar. Sen några med 4 kilsars mellanrum. Resten med två kilsars mellanrum. Förutsatt att magen tar emot dem.

Det var alltså upplägget.

Vi vaknade rätt så tidigt på fredagen och körde ner till helsinki. Drumsö närmare bestämt. Och kaffecentralens serviceverkstad. Där dumpade vi LaMarzoccon som förtjänar en yrkesmans genomgång.
•vi klarar oss med LaPavoni under tiden, men kan inte bjuikka nå större mängder kaffigäster i gången•
Sen slingrade vi oss till dickursby. Där hotellet och maratonet skulle begfinna sig.
Efter incheck och tupplur promenerade vi till trio-areena för att hämta startnumran.
216
För att ens nålite få sträcka ut benen.

Jårs truli sov som sagt bra. Tog bilen till idrottsparken i god tid för att säkert få parkeringsplats. Värmde upp (halvannan kilsar helt utan hårdtempo) med långärmat och -benat. Men ombyttade till shorts och T-pajta till loppet.

Förverkligandet.

Varv 1
Startar med munnen fast, för att komma igång varsamt och hålla igen tempo. En smula trångt första kilsarn. Inte så det hajttar.
Vid tvåkilsarsskylten öppnar jag mun. Men är mån om att inte drivas med i för hög ansträngning.
Det blir fort svettigt i medvindspartiet och jag känner en liten oro över att egna vattnet inte ska räcka.
Löpningen känns väldigt lätt och bra. Någon hare ser jag inte till.
Bra känsla vid varvning. Nu är vi igång.

Varv 2
Vid varvning ser jag matchuret. Det visar att jag trots harbrist har hållit något i stil med 3:30-tempo. Vackert så.
(alltså inte 3:30 per kilsar utan till 3h30-sluttid tydande tempo)
Nu får jag öka tempo och ansträngningsnivå nålite. Men kom ihåg, kom ihåg: kämpa i detta skede ger dålig utdelning per vad det kostar.
Jag ketar om några och blir omketad av några...
•bl.a stöter jag på 3:30 uppbådet efter 1-2 kilsar - och här offrar jag en dos krut på att göra processen kort med dem. Genom att hasta förbi halvvägs i terrängen, istället för att boxa och baxa och snirkla mig genom skocken•
...avstår från att "tävla".
Lätt och njutbart varv.

Varv 3
Ser att andra varvet, mycket riktigt, gått en smula snabbare än första. Ökar tempo och ansträngning. Nu är det ok med nålite kamp. Och tävlan. Börjar sakta och osäkert plocka ryggar. Några plockar tillbaka.
Fortfarande känns tempot kontrollerat. Då hjärncellen börjar föreslå nedsaktning tråmar jag in en gel. Det verkar tåjma bra.
Det är bara en sort -med päronsmak- som ger magknip.
•aldrig mer den•
Och en sort är så äckelsliskig att aldrig mer den heller, även om den tåjmar äs satsch.
Favoriten blir colasmak med koffein.
Börjar känna trötthet och förekommande smärtor i benen. Vaderna och ljumskarna. Övergående än så länge. Och kommer ihåg: nu är det ok att kämpa. Det får börja kännas.
Kanske bästa varvet av alla, eftersom ryggplockandet ger psykologisk energi?

Varv 4
Nu klarar inte hjärncellen tidskalkyleringen nå mer. Men varvet verkar ha gått snabbt.
Igång med sista växeln.
Lääst one fääst one - inställning.
•i praktiken betyder det att ansträngningsnivån är hög, inte att det går fääst•
Benen och magen får ta sjukta. Håll rytmen så hög som andningen går med på.
Benen börjar kännas stumma, så det märks att tempo bedarrar. Men det är ändå inte så himla plågsamt...
•alltså naturligtvis är det plågsamt, men inte så där övervälmande iilaka-plågsamt•
...det märks också att andningen är ansträngd. Jårs truli är inte helt säker om det är andning eller benens stumhet som begränsar tempo i högre º. Kanske fifti-siksti?
Men spirit finns där. Kampviljan håller och pannbenet intakt.
Najs.
Kilsarna blir långa på slutet. Men aldrig så där riktigt löjligt oändliga.
Vaderna smärtar ganska hårt. Och högra närmar sig krampvarning. Liksom höger baklår. Dock inga kramper denna gång,
Najs.
Efter 38-kilsars-skylten märker jag att "smell-the-barn" effekten har kickat in. Smärtan är inte längre hotande. Den bara finns där.
Vid Y-et där vänster betyder varvning och höger målgång ser jag att matchuret tickar nå 3:26:2någonting.
Kommer att klara 3:30 med god marginal. Vilket på förhand föreföll otänkbart, men som nog under loppets lopp börjat te sig görligt.
Dock ingen PB-chans längre. Vackert så. Mycket oerhört vackert så. Och najs.
Sen ser jag min kära fru som filmar sl(ut/ö)spurten. Som ser precis så trög ut som den kändes.
Men man ser också att det inte är en uppgiven spurt.
Ketasbenen är slagna men inte pannbenet.

Får medaljen

och goodiebäggen. Hög som en husbil på endoknark.

Rask avtvagning och iväg norrut.

Jårs truli kör första etappen, till juustoportti..
(det gick att kravla sig ur bilen vid JP och att ta sig in med någon gångliknande förflyttningsmetodik, ehuru med viss möda)
..där jag köper några rikaväriöl och ger bilnyckeln till min kära fru.
Som får köra mörkeretappen.
Knä känns nålite varmt, men inte svullnat. Benen tröttvärker. Skönt.

Vi hinner bra till BlackSheep och diggar de duktiga Son Swagga killarna. Oerhört brutalduktiga.
Najs.

Idag limina ben. Lår och vader. Riktigt limina. Men också skön efterhöghet.
Inget speciellt med knäet.
Det är med ketaset och belöningen så att ju mer du betalar...
•valutan heter ansträngning•
...desto bättre schitt.
Det är kanske det som gör maran så förförisk?
Eller som en gentleman uttryckte det. När han hade haltat in i omklädningsrummet och skulle till att sätta sig...
(där han sedan med ett övertygande kraftuttryck kickade sin sko på jårs truli pga kramp när han tog av den)
..."lajin helppous viehättää"

Janå sådärnålite.
Nu är det tre veckor till porto-maraton.
Det blir återhämtning för hela slanten till en början. Så ska vi se hur pass kroppen hinner komma igen. Just nu känns vägen lång.
Ifall porto blir en lätt skön långlenkki så är det helhelt ok. Och om det finns nå kämpatag kvar vid det lager, så kunde utomlandsrekord vara värt att fajtas för.
•rådande är från LochNess och lyder något i stil med 3:43-givårtejk•
Men framför allt annat blir det några avkopplande semppudagar.

Årets tävlingsäsong är över.

Åålrajtski denn. Du ska steja tjuund!
Så får du ju följa med, vettu, hur återhämtningen tar sig..

Virallinen tulos blev brutto 3:26:38 / netto 3:26:24
Typ halv minut sämre än PB. Trots nog dalande form. Skulle nedtrappning och energistrategi ha varit av samma kvalitet -då i april, som nu- så hade sannolikt det resultatet ha blivit ännu nålite hårdare.

Jårs truli fick fajtas in på fjärde säsongen innan 3h30 gav sig. Och nu har det gått två gånger denna säsong.
Najs.
Formens bästföredatum har som sagt varit och farit. Men ingen totalgenomklappning än så länge.
Najs.

Men som sanottu, steja tjuund!

inför vanda maraton; strategier och spekulationer

Idag är det torsdagen den 11e oktober. I övermorgon kl 11.00 går starten för vanda maraton. Där ju planen är att jårs truli ska deltaga.

I tiderna, när jag mälde mig an till loppet, hoppades jag kunna ge personbästat en match.
Den ursprungliga förhoppningen bottnade i att halvmaratonsäsongen skulle utgöra en hård och effektiv träning inför höstens maror.
Med facit på hand...
•om vi för ögonblicket bortser från det obviösa faktum att vi ännu inte sitter med facit på hand•
...var det antagandet kanske nå pikulite väldigt övermodigt.
Och janå, något antagande -äs satsch- var det inte. Utan mer nog en förhoppning. Kalkylerad risk, äsitvöör.
Verkar nog te sig som att basen inte var tillräckligt bred och djup för att absorbera en såpass diger träningsbelastning. Ultra-intervall-lägret tre veckor före maraton skulle neppärligen ha förespråkat desto oerhördare heller, av någon nu levande maraton-coach?

I lördags lyckades jag ändå injicera någon form av fiiling att formsvackan kanske ändå inte är så armades oerhört brant pekandes neråt. Fast okej. Det var en pikuliten smula manipulerat. Genom att jag åt frukost före, och de hårda kilsarna var verkligen hårda. Hårdare än jårs trulis veka ande normalt förmår klämma ur mitt klena kött.
•inte bara hade det varit otänkbart att keta maraton på den ansträngningsnivån, det hade varit omöjligt att keta ett par hundra meter till per rush•

Men. Ack och men.

Igår var det dags för sista finslipningen före maran.
Planen löd:
Uppvärmning, fyra hårda kilsar där var och en representerar ett varv av maran. Med andningsfrekvens och ansträngningsnivå utgående från det.
Två första förmodades motsvara maratontempo. Givårtejk. Medan de två sista gissades skulla gå raskare. Eftersom på själva maran behöver man öka ansträngning för att bibehålla tempo. Senast halvvägs.
Tanken om att hota PB har jag sedan länge begravt, under högtidliga former. Men tanken i kveis var att hoppas första -eller allra senast andra- hårda kilsarn går under/kring 5 min. Så då kan jag i alla fall drömma om 3:30.
Fem minsar maj ääss.
5:27 blev första hårda och 5:15 andra. Och då ökade jag inför andra mer än planerat. I någon sorts panisk panik.
Onajs.

Janå. 5:27 ketade jag på åland för fyra år sen. Som snitt för min andra mara. Det blev öbaot 3:50:××.
•som var bra då•
Och visst tvivlar jag på att det ska behöva gå riktigt så sakta i övermorgon. Men samtidigt tvivlar jag föga på att något 3:30-påminnande slutresultat är oerhört brutalt kålkkåomöjligt.
Enda lilla tunna spröda ynkliga halmstrået jårs truli kan komma på just nu. För att ens nödtorftligt kunna bringa upp något uns av fajting spirit...

..är att jag har gjort en halvhjärtad ansats till energitömning här under veckans första dagar.
•och därmed inte nödvändigtvis hade riktigt ÿberpemppade glykogendepåer i kveis•
OCH. Att glyko-depåerna har betydligt större betydelse för hårdketastempo än jag någonsin har kunnat ana eller befara eller hoppas eller tro eller föreställa min eller anta. Tess.

Förr i tiden mårade jag och underskattade resultaten i mina spekulationer inför olika lopp. Men på senare tid har jag blivit kusligt träffsäker.
•I sig ingen oväntad utveckling i och med växande erfarenhet, såklarast•
Så realistiskt funderat är medalj och avbockad tjuförsta mara det jag har att hoppas på och strida för. Varmed inte fy eller skam tess. Annat än att det blir svårt att tagga till nå nämnvärt oerhört.

Eller okej. Bajdövej. Vi ska ju hinna hem i tid till Son Swagga's spelning på lördagskvällen. Så jag kan ju peppa mig med att bara jag ketar oerhört hårt så behöver vi inte köra så oerhört hårt.

Hur som.
Idag är det ät-dag. Liksom imorgon. Och vilodag/ar. Inga lenkkiar före maratonstarten.
Och imorgon tjoppar vi iväg från morgonen. Eftersom LaMarzoccon ska på service och behöver befinna sig på drumsön senast 15-ish. Givårtejk.
Blir en najs utfärd.
Och nog ser jårs truli fram emot maratonketaset också. Under temmärligen pöörfekta förhållanden en vacker höstlördag.
•och hemköran och att få digga Son Swagga på kvällen•

Åålrajtski denn. Nu sejvar jag detta här och fortsätter på kvällen, hemifrån. När LaMarzoccon är varsamt placerad i bakluckan och tävlingsdressen nerpackad i någon oerhört lämplig väska.

..alltså nu.

Nu har det blivit såpass sent omsider, att jag inte hittar nå mer att säga. Så jag tar trappar bokstavligen ner och så återkommer jag med oerhört intressant res- och rejs-skildring.
Steja tjuund till dess!

mellan pörkenäs och vanda

Idag är det lördag, två veckor efter ultra intervallerna.

Vänsterknäet svullnade upp betänkligt och har varit mer och mindre styvt i fas med det.
Då blev det lämpligt att testa min hittills återhållsammaste nedtrappning inför maraton. Som ju ska ketas om en vecka. Lördag 13/10. I vanda.
Är det tänkt.

En förutsättning för att orka engagera motivation till den satsningen, var att få till ett vettigt effektpass förra lördagen. Och att knäet skulle hålla någotsånär för den belastningen.
Det fick jag. Och det gjorde det.
Det blev en edsevö-bennäs-runda. Ett 23-kilsars fartlekspass med 5×2 hårda kilsare med tvåkilsars mellanjoggar. Gubbkroppen och benen kändes starka och bra. Men tempo var inte bra. Trots energigeler inför alla -utom första- hårda tvåorna.
Janå ingen katastrof. Inte behöver ju tempo vara så svindlande för maraton. Dock ett jobbigt, ehuru väntad, besked om dalande form.
Knäet svullnade upp samma dag. Men var bäkk ån bättringsträkk nästa dag.

Jårs truli tröstade mig med att uppfinna en C-målsättning. Så nu har vi en najs uppsättning:
A: personbästa
•utopiskt; skulle vilja -men förmår inte- tro att det är möjligt så att man sku orka tagga och satsa•
B: sub-3:30
•jårs truli kan bedra sig, men troppas att det är möjligt•
C: alla tre inhemska marorna i år på/under 3:30 i jimånsnitt
•skulle kräva något i stil med 3:32•
Sämre än dessa så är det skit samma. I så fall gäller det bara att fullfölja så man får en oerhört najs medalj och mitt tjuförsta maraton.

Förra veckan klarade jårs truli av att vara oerhört väldigt återhållsam. Inte minst pga knäet. Lördagens fartlek utgjorde mer än hälften av den veckans mängd.
Den nu på sista versen sjungande veckan har innehållit snäppet mer mängd. Men återhållsamt inuff. Och dagens fartlek var en skalenlig halva av förra lördagens. Dvs 5×1 med enkilsars mellanjoggar.
Före den lenkkin hade jårs truli käkat frukost...
(och kluppit gräs som uppvärmning)
...för att -om möjligt- få nålite mer spiid på hårda kilsarna. I avsikt att ingjuta en dos optimism inför kommande maratonet.
Och det tåjmade. Neppärligen några imponerande temposnittar. Men ger ändå sken av att den dalande formkurvan har hejdat sig en smula.
Najs.
Även om det är nålite manipulativt.
Najs.
"I krig och kärlek och maraton är alla tillåtna medel tillåtna"
(gammalt ketasordspråk)

Det utmanandaste skedet av nedtrappningen -och det befarade jårs truli på förhand- var när knäets tillstånd började visa klara tecken på att vända till det bättre.
Vilket i detta fall hade varit fr.o.m i måndags.
Från tidigare erfarenheter visste jag att då brukar jag betrakta faran som över. Och bli så lättad och ivrig att jag tenderar att börja ösa på som vanligt.
•och oftast går det ju bra•
Den här gången. Med maratonet som förtjänar nedtrappning. Har jårs truli hållit ganska väldigt oerhört hårt i det proverbiala kopplet.

Hittils har det som sagt tåjmat. Bra där gubb!
Och med bara en vecka kvar torde riskerna för förivrelse vara ringa. Speciellt med tanke på att dagens ketas är i hamn. Kanske försumbara?
Lägg därtill till att LaMarzoccon ska på service på fredagen. Vilket gör att vi böövär starta tidigt för att hinna till kaffecentralen i tid. Vilket i sin tur omöjliggör nå sista panisk morgonlenkki på fredagen.
Najs.

Summa summarum. Inför vanda. Det finns tillräckligt mycket positiva aspekter för att piska upp behövlig motivation.
Återstår att se om det förverkligas.
Och återstår oerhört att se vad det i så fall ger för utdelning.
Najs.
Najs att du har sådana ganska oerhörda orsaker och väldigt oerhörda skäl till att steja tjuund.

Därför, min vän.
Steja tjuund!
Steja oerhört oerhört tjuund!
Så ska jårs truli tjånga en försvarlig älgklimp i lådan. Och röika och fundeera.
•och baket röikpausen ska klimpen få simma i skjut nejgjutjärnsgrytan•
Såheså!