inför vanda maraton; strategier och spekulationer

Idag är det torsdagen den 11e oktober. I övermorgon kl 11.00 går starten för vanda maraton. Där ju planen är att jårs truli ska deltaga.

I tiderna, när jag mälde mig an till loppet, hoppades jag kunna ge personbästat en match.
Den ursprungliga förhoppningen bottnade i att halvmaratonsäsongen skulle utgöra en hård och effektiv träning inför höstens maror.
Med facit på hand...
•om vi för ögonblicket bortser från det obviösa faktum att vi ännu inte sitter med facit på hand•
...var det antagandet kanske nå pikulite väldigt övermodigt.
Och janå, något antagande -äs satsch- var det inte. Utan mer nog en förhoppning. Kalkylerad risk, äsitvöör.
Verkar nog te sig som att basen inte var tillräckligt bred och djup för att absorbera en såpass diger träningsbelastning. Ultra-intervall-lägret tre veckor före maraton skulle neppärligen ha förespråkat desto oerhördare heller, av någon nu levande maraton-coach?

I lördags lyckades jag ändå injicera någon form av fiiling att formsvackan kanske ändå inte är så armades oerhört brant pekandes neråt. Fast okej. Det var en pikuliten smula manipulerat. Genom att jag åt frukost före, och de hårda kilsarna var verkligen hårda. Hårdare än jårs trulis veka ande normalt förmår klämma ur mitt klena kött.
•inte bara hade det varit otänkbart att keta maraton på den ansträngningsnivån, det hade varit omöjligt att keta ett par hundra meter till per rush•

Men. Ack och men.

Igår var det dags för sista finslipningen före maran.
Planen löd:
Uppvärmning, fyra hårda kilsar där var och en representerar ett varv av maran. Med andningsfrekvens och ansträngningsnivå utgående från det.
Två första förmodades motsvara maratontempo. Givårtejk. Medan de två sista gissades skulla gå raskare. Eftersom på själva maran behöver man öka ansträngning för att bibehålla tempo. Senast halvvägs.
Tanken om att hota PB har jag sedan länge begravt, under högtidliga former. Men tanken i kveis var att hoppas första -eller allra senast andra- hårda kilsarn går under/kring 5 min. Så då kan jag i alla fall drömma om 3:30.
Fem minsar maj ääss.
5:27 blev första hårda och 5:15 andra. Och då ökade jag inför andra mer än planerat. I någon sorts panisk panik.
Onajs.

Janå. 5:27 ketade jag på åland för fyra år sen. Som snitt för min andra mara. Det blev öbaot 3:50:××.
•som var bra då•
Och visst tvivlar jag på att det ska behöva gå riktigt så sakta i övermorgon. Men samtidigt tvivlar jag föga på att något 3:30-påminnande slutresultat är oerhört brutalt kålkkåomöjligt.
Enda lilla tunna spröda ynkliga halmstrået jårs truli kan komma på just nu. För att ens nödtorftligt kunna bringa upp något uns av fajting spirit...

..är att jag har gjort en halvhjärtad ansats till energitömning här under veckans första dagar.
•och därmed inte nödvändigtvis hade riktigt ÿberpemppade glykogendepåer i kveis•
OCH. Att glyko-depåerna har betydligt större betydelse för hårdketastempo än jag någonsin har kunnat ana eller befara eller hoppas eller tro eller föreställa min eller anta. Tess.

Förr i tiden mårade jag och underskattade resultaten i mina spekulationer inför olika lopp. Men på senare tid har jag blivit kusligt träffsäker.
•I sig ingen oväntad utveckling i och med växande erfarenhet, såklarast•
Så realistiskt funderat är medalj och avbockad tjuförsta mara det jag har att hoppas på och strida för. Varmed inte fy eller skam tess. Annat än att det blir svårt att tagga till nå nämnvärt oerhört.

Eller okej. Bajdövej. Vi ska ju hinna hem i tid till Son Swagga's spelning på lördagskvällen. Så jag kan ju peppa mig med att bara jag ketar oerhört hårt så behöver vi inte köra så oerhört hårt.

Hur som.
Idag är det ät-dag. Liksom imorgon. Och vilodag/ar. Inga lenkkiar före maratonstarten.
Och imorgon tjoppar vi iväg från morgonen. Eftersom LaMarzoccon ska på service och behöver befinna sig på drumsön senast 15-ish. Givårtejk.
Blir en najs utfärd.
Och nog ser jårs truli fram emot maratonketaset också. Under temmärligen pöörfekta förhållanden en vacker höstlördag.
•och hemköran och att få digga Son Swagga på kvällen•

Åålrajtski denn. Nu sejvar jag detta här och fortsätter på kvällen, hemifrån. När LaMarzoccon är varsamt placerad i bakluckan och tävlingsdressen nerpackad i någon oerhört lämplig väska.

..alltså nu.

Nu har det blivit såpass sent omsider, att jag inte hittar nå mer att säga. Så jag tar trappar bokstavligen ner och så återkommer jag med oerhört intressant res- och rejs-skildring.
Steja tjuund till dess!