Idag är det en vecka sen jakupas maraton och gedignare semppukickoff, än den jag avnjutit, är svårligt att ställa sig före. Först maraton på fredagen. Lördagen i vilandets tecken, med gammaldagsbesök och musikalisk kvällsunderhållning i skepnad ungdomsorkester och bluesband. Söndagen rostades kaffi, ny blend som är helt sagolik. Sen for vi på morgonkaffi till nuorgam, det var en gedigen keikka..
( liten filmsnutt därifrån )
..som bidrog till att komma ner i verkligen djupt semppustadium.
Och visade att långa köror har väldigt mycket gemensamt med långa ketor. Precis som med löpning så behöver man komma förbi de första motstånden. Då hjärnan försöker antyda att det vore en bra idé att sluta nu, för denna gång. För att få tillgång till, eller ens förtjäna, de riktiga belöningarna och stadierna av njutning.
Vi mänskor är evolutionärt piskade att understundom mätta de receptorer som aktiveras i den här nivån av engagemang. Men det är ganska vanligt att man inte förmår sig att göra det av egen kraft. Krävs en del spirit, eller sisu. Och de är alldeles för himla lätta att mätta syntetiskt. Och visst gettar man övej med det också. Om man så vill. Sen kan man fråga sig om det är fullvärdigt mänskligt liv. Eller så kan man fråga mig. Som säger nig.
I onsdags klev jag ombord igen, på lenkkibanan. En tur-returvända till strandis, tillsammans med folke j. Och igår en morgonbrorunda, som fick fart på aptiten inför frukost. Även om den i sig inte innehöll någon fart att orda om. Idag ska jag troligen få med lillebror timo på en bennäs-edsevö-runda. Sen far de på husseresa, så behöver passa på. Den lenkkin är medium-lång. Och därmed första ickekorta efter jakupas. Skönt var det med många vilodagar. Säkert också bra för foten. Och mycket mycket skönt var det, att komma igång igen. Har känt att återhämtningen är igång, men inte fullbordad. Hoppas på tecken idag, att den tagit ytterligare ett kliv, saasii..
Finns en del maror att välja på här framöver. Men då formen är som den är, misstänker jag att det blir en träningsperiod för jårs truli. Kanske halva på venetialais, eller nåt i den stilen. Men nästa helmara torde bli LochNess och då bara som långlenkki/semppunjutning. Kanske till kankaanpää, kunde man hoppas att formen hunnit växa till sig. Så man finge uppleva ett rejält PB-försök ännu denna säsong..
Janå, steja tjuund så alldeles nu, så får du se och höra!
fredag 29 juli 2016
lördag 23 juli 2016
jakupas maraton 2016
Tuff och idiotisk taktik, vad det sagt. Och numera gjort. Tack vare tommy f blev taktiken tilåmed tuffare än tänkt. Planen var nog att köra hårt, alltså på hög ansträngning, första varvet. Och sen ta sig runt andra på sätt eller annat. Men eftersom tillfälle bjöds så hakade jag på tommys turbofart i början. Eller så länge jag dög därtill, Vilket visade sig vara ett fyrtal kilsar. Då redan visste jag nog att bonken var oundviklig. Hade kastat ett getöga på pulsen och konstaterat att den var på tok för hög. Och fortsatte i så hög takt jag orkade ännu till kanske tie kilsar. Där nånstans kom första bonken. Janå det var ju bara trettitvå kilsar kvar..
Vid husbilen fick jag nya flaidor av hannah. Och påhejor av det najsa gänget där. Och bestämde mig för att söka häppiländ och ligga där så länge det tillståndet fanns tillgänglig. Tänkte liksom att kanske det går att skölja de värsta syrorna ur musklerna genom måttlig framfart. Häppiländ visade sig vara tillgängligt tills 18-19 kilsar, givårtejk. Före varvning fick jag igen fräscha flaidor, av min kära fru. Hade verkligen ingen lust att keta ett varv till. Ingen lust alls. Kändes faktiskt rejält motbjudande. Bra tillfälle att träna viljestyrka.
Ut till staffansnäs var andra varvet förhållandevis plågsamt. Kroppen ville gåvila. Hade liksom lovat mig att jag får gåvila hur mycket jag vill, som muta för att förmå mig att inte bryta vid varvning. Det var jobbigt, men jag försökte ändå hålla igång, för att det inte skulle ta så himla länge. Hade ju ett skumpapaardej att isäntä.
Just före järnvägsviaduktsbacken började vaderna krampa. Lindrigt. Men tog det ändå som en ursäkt att gå uppför..
(passade på att filma en videohälsning, men den blev så kräppigt exponerad så jag ids inte ladda upp den)
..tillika välkommen vila för pulsen.
Sen dog jag. Och för varje död gick det att ladda lite nytt liv genom gåvila. Förstås blev löpsträckorna kortare och gåditorna allt längre. Nu hade vaderna -och underbenen över huvudtaget- börjat krampa ganska besvärande. Och ena baklåret lindrigt. Och magen. Typ andningsmuskulaturen, snarare än inälvorna. Kraft fanns nog, men var inte så lätt att använda, om vi säger så.
Vid andra husbilen fick jag nya flaidor igen. Av min kära fru denna gång. Och blev erjuikkad en öl, som jag inte vågade tacka ja till, i rädskap om att inte hitta mållinjen. Fortsatte gå-jogga. Vid slussarna hittade jag jonas e, som jag djåjnade. Vi tröstade och peppade varandra i ganska många kilsar. Och diilade om att klara fyratimmarsgränsen. Med fem-ish kilsar kvar började vänsterfoten ömma lindrigt. Med ett par kilsar kvar kände jag endokannabinoidkicken. Bigtajm. När jag smellade barnen. Lade in en tillstymmelse till slutspurt. Inget tog sjukt mer. Inklusive foten. Bara att njuta och kuta. Vid en kilsar kvar gick jag iofs femti meter, men det var bara för att bekvämt få i mig sista supen vitargo.
I mål trött och lycklig. På 3:56 nånting. Hög som en husbil.
Tog en bansku och en mugg saft. Och så packade kära frun in mig i bilen och råodade hem mig.
Några supportrar dök upp för skumpapaardej. Det var najs. Vi satt på terrassen hela kvällen. Janå mellan varven röikte och fundeerade vi karlakarlar vederbörligen. Lyckad dag alltsomallt.
Vädret var nog för tufft för mig att springa i. Och starten var åt skogen för hård. Men det var ju planen också. Att inte tänka på konsekvenserna, utan ta dem som de kommer. Eftersom det var tionde maran visste jag att jag inte kliver av i första taget. En liten missräkning/bonus (beroende på hur man ser det) var att bonken var så fullkomlig redan före varvning. Pannbenet fick en aning mera träning än det beggade fåår. Janå det kommer väl väl till pass. Under något framtida pass.
Kramperna var besvärliga. Överlägset krampigaste loppet jag upplevt.
Kul grej under dagen var alla kommentarer i stil med "du har ju skor!?!"
Nästa år ketar jag barfota. Kom ihåg var du hörde det först.
Fast steja föralldel tjuund. Blir ganska många viktiga nyheter före det nog.
ps: nu helvila ända till onsdag
pstvå: foten mindre sjuk än under/efter kvevlax (som bara var ½a) = bättringsväg
pstre: tuff gubbe!
Vid husbilen fick jag nya flaidor av hannah. Och påhejor av det najsa gänget där. Och bestämde mig för att söka häppiländ och ligga där så länge det tillståndet fanns tillgänglig. Tänkte liksom att kanske det går att skölja de värsta syrorna ur musklerna genom måttlig framfart. Häppiländ visade sig vara tillgängligt tills 18-19 kilsar, givårtejk. Före varvning fick jag igen fräscha flaidor, av min kära fru. Hade verkligen ingen lust att keta ett varv till. Ingen lust alls. Kändes faktiskt rejält motbjudande. Bra tillfälle att träna viljestyrka.
Ut till staffansnäs var andra varvet förhållandevis plågsamt. Kroppen ville gåvila. Hade liksom lovat mig att jag får gåvila hur mycket jag vill, som muta för att förmå mig att inte bryta vid varvning. Det var jobbigt, men jag försökte ändå hålla igång, för att det inte skulle ta så himla länge. Hade ju ett skumpapaardej att isäntä.
Just före järnvägsviaduktsbacken började vaderna krampa. Lindrigt. Men tog det ändå som en ursäkt att gå uppför..
(passade på att filma en videohälsning, men den blev så kräppigt exponerad så jag ids inte ladda upp den)
..tillika välkommen vila för pulsen.
Sen dog jag. Och för varje död gick det att ladda lite nytt liv genom gåvila. Förstås blev löpsträckorna kortare och gåditorna allt längre. Nu hade vaderna -och underbenen över huvudtaget- börjat krampa ganska besvärande. Och ena baklåret lindrigt. Och magen. Typ andningsmuskulaturen, snarare än inälvorna. Kraft fanns nog, men var inte så lätt att använda, om vi säger så.
Vid andra husbilen fick jag nya flaidor igen. Av min kära fru denna gång. Och blev erjuikkad en öl, som jag inte vågade tacka ja till, i rädskap om att inte hitta mållinjen. Fortsatte gå-jogga. Vid slussarna hittade jag jonas e, som jag djåjnade. Vi tröstade och peppade varandra i ganska många kilsar. Och diilade om att klara fyratimmarsgränsen. Med fem-ish kilsar kvar började vänsterfoten ömma lindrigt. Med ett par kilsar kvar kände jag endokannabinoidkicken. Bigtajm. När jag smellade barnen. Lade in en tillstymmelse till slutspurt. Inget tog sjukt mer. Inklusive foten. Bara att njuta och kuta. Vid en kilsar kvar gick jag iofs femti meter, men det var bara för att bekvämt få i mig sista supen vitargo.
I mål trött och lycklig. På 3:56 nånting. Hög som en husbil.
Tog en bansku och en mugg saft. Och så packade kära frun in mig i bilen och råodade hem mig.
Några supportrar dök upp för skumpapaardej. Det var najs. Vi satt på terrassen hela kvällen. Janå mellan varven röikte och fundeerade vi karlakarlar vederbörligen. Lyckad dag alltsomallt.
Vädret var nog för tufft för mig att springa i. Och starten var åt skogen för hård. Men det var ju planen också. Att inte tänka på konsekvenserna, utan ta dem som de kommer. Eftersom det var tionde maran visste jag att jag inte kliver av i första taget. En liten missräkning/bonus (beroende på hur man ser det) var att bonken var så fullkomlig redan före varvning. Pannbenet fick en aning mera träning än det beggade fåår. Janå det kommer väl väl till pass. Under något framtida pass.
Kramperna var besvärliga. Överlägset krampigaste loppet jag upplevt.
Kul grej under dagen var alla kommentarer i stil med "du har ju skor!?!"
Nästa år ketar jag barfota. Kom ihåg var du hörde det först.
Fast steja föralldel tjuund. Blir ganska många viktiga nyheter före det nog.
ps: nu helvila ända till onsdag
pstvå: foten mindre sjuk än under/efter kvevlax (som bara var ½a) = bättringsväg
pstre: tuff gubbe!
torsdag 21 juli 2016
due giri
Så här kvällen före den enorma drabbningen är fiilingen rätt så temmärlig. Jårs truli har sgs bestämt mig för två varv. Spells helmaraton. Och jag ska bejsikli hämta medaljen och fira tionde maran. Med PB utom räckhåll...
(för att inte tala om PortEllen.. ja snälla tala inte om PortEllen, ty då börjar någon pÿÿla)
...hittar jag ingen vettig målsättning att kämpa för. Tvärt om, om jag börjar fundera potentiella mål, så blir jag taktisk till sinnelaget och börjar analysera optimalt upplägg för att nå det målet. Ingefelmedeingefelmede, ifall målet vore något faktiskt eftersträvansvärt. Som det känns just nu vill jag bara köra hårt och se hur långt det räcker. Och sen köra sakta. Ända i mål. Alltså stentuff taktik och sen ta konsekvenserna. Känns så där löjligt machotufft på ett lagom idiotiskt sätt.
(som att hej det är ingen doktorsavhandling, det är ett jæfvla maratonlopp)
Kanske den här sinnesstämningen är ett uttryck för fajting-spiriten jag efterlös i kveis? Och den kan ju mycket väl skifta, så att jag inatt ligger vaken och kalkylerar strategier. Men just nu är strategin alltså att bränna krut. Och sedan nöta lite pannben. För i mål ska jag. Ifall de plockar upp mig ur diket så smiter jag iväg innan de hunnit plocka av mig chipet. Och ifall de remmar fast mig på båren och tråmar mig i piipabilen, så åberopar jag fårs majöör.
Angående väderprognoserna bjuds det på gaffel mellan molnigt +20ºC och soligt +25ºC. Min strategi garanterar nästan disaastär i vilket fall som helst. Eller janå, ta bort en º eller två och lägg till en skön svalkande vind, förutsatt mulet, så kan jag eventuellt klara mig obonkad. Och då är nog folke j's 3:40:27-gissning i fara. Energibonk är jag inte orolig för. Har vilat som ett tetraplegiskt trögdjur och frossat som en craving creosote i nästan en vecka. Och laddat upp med en hel radda vitargoflaidor
Fotbonk är såklart möjligt, men det ska nog ta ganska sjukt förrän jag kliver av. Det är nog värmebonk som förutspås. Närmare bestämt för hög ansträngning i förhållande till vädret.
Fråga sen på andra varvet om det var en god idé. Och om jårs truli känner sig lika machotuff fortfarandis :o)
"ten miles in bonkländ makes a hard man humble"
(gammalt jakupasmaratonordspråk)
Men som sagt, den tiden den sorgen. Låtom oss nu sikta in oss på häppiländ första varvet. Och se fram emot en härlig dag i spåret. För deltagare och påhejare. Husbilen ska stå på sin plats på fårholmsbackens krön och rocka fett, hörs det från vanligtvis tillförlitlig källa.
Och som traditionen bjuikkar, bjuikkar jårs truli sina hängivna supportrar samt såklart söörvistiim på skumpa efter målgång..
(på fridhemska terrassen)
..janå ge mig tid att duihka av mig tuskahikin bara.
Steja tjuund nu, för det kan komma en närkkeuppdatering ännu före start!
(för att inte tala om PortEllen.. ja snälla tala inte om PortEllen, ty då börjar någon pÿÿla)
...hittar jag ingen vettig målsättning att kämpa för. Tvärt om, om jag börjar fundera potentiella mål, så blir jag taktisk till sinnelaget och börjar analysera optimalt upplägg för att nå det målet. Ingefelmedeingefelmede, ifall målet vore något faktiskt eftersträvansvärt. Som det känns just nu vill jag bara köra hårt och se hur långt det räcker. Och sen köra sakta. Ända i mål. Alltså stentuff taktik och sen ta konsekvenserna. Känns så där löjligt machotufft på ett lagom idiotiskt sätt.
(som att hej det är ingen doktorsavhandling, det är ett jæfvla maratonlopp)
Kanske den här sinnesstämningen är ett uttryck för fajting-spiriten jag efterlös i kveis? Och den kan ju mycket väl skifta, så att jag inatt ligger vaken och kalkylerar strategier. Men just nu är strategin alltså att bränna krut. Och sedan nöta lite pannben. För i mål ska jag. Ifall de plockar upp mig ur diket så smiter jag iväg innan de hunnit plocka av mig chipet. Och ifall de remmar fast mig på båren och tråmar mig i piipabilen, så åberopar jag fårs majöör.
Angående väderprognoserna bjuds det på gaffel mellan molnigt +20ºC och soligt +25ºC. Min strategi garanterar nästan disaastär i vilket fall som helst. Eller janå, ta bort en º eller två och lägg till en skön svalkande vind, förutsatt mulet, så kan jag eventuellt klara mig obonkad. Och då är nog folke j's 3:40:27-gissning i fara. Energibonk är jag inte orolig för. Har vilat som ett tetraplegiskt trögdjur och frossat som en craving creosote i nästan en vecka. Och laddat upp med en hel radda vitargoflaidor
Fråga sen på andra varvet om det var en god idé. Och om jårs truli känner sig lika machotuff fortfarandis :o)
"ten miles in bonkländ makes a hard man humble"
(gammalt jakupasmaratonordspråk)
Men som sagt, den tiden den sorgen. Låtom oss nu sikta in oss på häppiländ första varvet. Och se fram emot en härlig dag i spåret. För deltagare och påhejare. Husbilen ska stå på sin plats på fårholmsbackens krön och rocka fett, hörs det från vanligtvis tillförlitlig källa.
Och som traditionen bjuikkar, bjuikkar jårs truli sina hängivna supportrar samt såklart söörvistiim på skumpa efter målgång..
(på fridhemska terrassen)
..janå ge mig tid att duihka av mig tuskahikin bara.
Steja tjuund nu, för det kan komma en närkkeuppdatering ännu före start!
onsdag 20 juli 2016
nedräkning mot jakupas..
Om två dar, den här tiden på fredag, är jårs truli klar med jakupas ketaset. Vilket enligt planA och förhoppeligen betyder att jag är i mål på maraton. Yrvädret lovar varmt nog
ehuru vissa chanser till moln mellan varven. Eller kanske förhoppningsvisare under varven. Meteorologiska, med sina ologiska meteorer, ger lite gynnsammare prognos
för de flesta löpare åtminstone. Undantaget är väl ingo j, som springer hur långt som helst hur hårt som helst i hur varmt som helst. Säkert mest begåvning, men också spetsat med inomhusträning på löpande band, så van att svettas. Om utifall att det inte blir värre än enligt prognoserna, så lutar nog det åt maraton för jårs trulis del. Alltså hel.
Eftersom inte formen ändå räcker till PBjakt, så behöver man inte åjaåvåja sig över att värmen kräppar riktigt hårdköras. Och överlevde jag gassande sol och långt över tretti på teneriffa...
(ehuru med PS 4:13:XX)
...så ska jag väl överleva nålite på +20ºC?
Ketaskompisens -den gode folke j:s- stalltips är 3:40:27 och han brukar som bekant lova vidpass 5 minuter bättre än jårs ururslige truli brukar kunna hålla. Vore supernajs, men jag tillåter mig småtvivla. Har lekt med potentiella målsättningar, för att uppbåda nålite fajting spirit i brist på PBform:
-försvara 4eplatsen i H-50 från ifjol (god chans eftersom det knappast blir så himla många fler än tre till som startar)
-inte försämra >50 snittet, torde kräva nåt i stil med <3:54
-förbättra PB jakupas maraton
-hinna ta fast de långsammaste halvmaratonisterna.
Spelar ingen roll om det utvalda målet uppnås eller ej. Sannolikast är värmebonk och gå-jogga andra varvet. Egentliga målet är ändå 10e maran fullföljd, Det viktigaste är att det, målet, kunde väcka nå känsla och trigga fajting spirit.
Hellre fajtas ett varv och slöjogga andra pga bonk. Än slöjogga hela vägen pga bristande motivation att ta i. Mer endoknark också, den förstnämnda vägen.
Janå hur som haver. Imorgon jobbar jag tills kl 13. Sen börjar semppu...
(som föväntas maistua chaabulleeee)
...och jårs truli ser nog ivrigt fram emot att inleda den med en rejäl fysisk utmaning/urladdning/utmattning!
Återkommer imorgon med nya tankegångar och fiillisar, steja väldigt tjuund!
Eftersom inte formen ändå räcker till PBjakt, så behöver man inte åjaåvåja sig över att värmen kräppar riktigt hårdköras. Och överlevde jag gassande sol och långt över tretti på teneriffa...
(ehuru med PS 4:13:XX)
...så ska jag väl överleva nålite på +20ºC?
Ketaskompisens -den gode folke j:s- stalltips är 3:40:27 och han brukar som bekant lova vidpass 5 minuter bättre än jårs ururslige truli brukar kunna hålla. Vore supernajs, men jag tillåter mig småtvivla. Har lekt med potentiella målsättningar, för att uppbåda nålite fajting spirit i brist på PBform:
-försvara 4eplatsen i H-50 från ifjol (god chans eftersom det knappast blir så himla många fler än tre till som startar)
-inte försämra >50 snittet, torde kräva nåt i stil med <3:54
-förbättra PB jakupas maraton
-hinna ta fast de långsammaste halvmaratonisterna.
Spelar ingen roll om det utvalda målet uppnås eller ej. Sannolikast är värmebonk och gå-jogga andra varvet. Egentliga målet är ändå 10e maran fullföljd, Det viktigaste är att det, målet, kunde väcka nå känsla och trigga fajting spirit.
Hellre fajtas ett varv och slöjogga andra pga bonk. Än slöjogga hela vägen pga bristande motivation att ta i. Mer endoknark också, den förstnämnda vägen.
Janå hur som haver. Imorgon jobbar jag tills kl 13. Sen börjar semppu...
(som föväntas maistua chaabulleeee)
...och jårs truli ser nog ivrigt fram emot att inleda den med en rejäl fysisk utmaning/urladdning/utmattning!
Återkommer imorgon med nya tankegångar och fiillisar, steja väldigt tjuund!
torsdag 14 juli 2016
att mara eller halva mara, det är frågan..
På måndagen sprungo vi, folke j och jårs truli, mycket riktigt jeppis-runt på fastande vamber. Inte mycket kraft i benen. Och sakta gick det. Men runt kom vi.
Och onsdagens hårdpass gav mycket riktigt besked om formen. Men inget välkommet sådant. Snittempo (som alltså de föregående onsdagarna varit 4:54 resp 4:50) landade på mediokra 4:51. Själva löpningen kändes ok och ansträngningen hög. Med välförtjänta endorfiner som belöning. Erfaren som gubben börjar vara, förstod jag också att njuta av känslan ordentligt, innan jag kräppade fiilisen genom att kolla hur långsamt det hade gått.
Alltså. Jårs truli har inte svarat så bra på hårdpassen, som jag hade drömt om. Inför kankaanpää gjorde jag hårdlenkki i 4:45-fart. Och enligt vanligtvis tillförlitlig källa borde jag klara dem på 4:15 för att söndra 3:30 och därmed äntligen få upp korken på PortEllen. Börjar således bli dags att avskriva PortEllen-2016 som ett av årets pinsammaste fiaskon :o(
Men nytt PB innan året är slut, kan man väl ännu drömma om. Dock inte på jakupas maraton. Inte för att jag ens är huntti på att starta i helan. Lockande är det, för att få fira 10-marorsJubileum på hemmaplan. Tillika vore det kul och måhända klokare med halva?
För maraton talar:
-jubileum
-har ketat bara en hela, men två halvor, i år
-förebygga ribbskräck
-rejälare utmaning (spells rejälare belöning)'
-revanchchans för fjolåret, då jag bonkade rätt hårt
-skulle genom deltagande i helan vilja visa min uppskattning för de förbättrade starttiderna, som gör att maratonisterna startar en timme före halvisarna
..även om jag tycker att 1½ timmes fördröjning vore bättre
För halva talar:
-mindre belastning = mindre monstruös att återhämta sig från
-bra träning inför eventuella höstmaror
-svårt att uppbåda helhjärtat engagemang för hela, när man vet att bra resultat är utom räckhåll
-vore kul att se vad några tempopass har gjort för halvmaraformen
-mindre belastande för foten
Janå inte behöver jag ju bestämma mig än. Förhandsanmälan går -om jag minns rätt- ut imorgon. Men man kan efteranmäla sig på plats, upp till en timme före start. Så det blir nog anmälan på plats för min del. Då kan fotens och vädrets skick vägas in.
Foten höll bra nog för långlenkki i lördags. Den var å andra sidan långsam. Däremot ilsknade den till märkbart av söndagens lekfulla barfotalöpas. Även om det var kort. Du har väl snubblat på videon?
riktigt kul och inspirerande projekt. Och bra jobb med filmas och editering av ante b.
Nu blir det bara några ynkliga småpass fram tills nästa fredan, 22a. Möjligen något mindre ulrtakort på måndagen, för att få rejäl uttömning efter tjufyratimmarsfasta. Så energiladdningen kickar igång riktigt ordentligt sen. Men inte mer än 15-16 kilsar då heller.
Om du inte tänker delta i nå sträcka på jakupas, så tycker jag du ska komma och heja på. Längs banan också, kanske framför allt. Det blir så himla goo stämning och ger så mycket till oss som löper. Och den här gången blir kanske inte maratonlöparna så armades övergivna på andra varvet. Med tanke på de omsakade starttiderna. Och verkar som att husbilen ska finnas på plats i år också. Den rockade. Hårt. Och ända till det bittra slutet. Mera sådant. Kan inte den här staden, med en himla massa glada löpare, bjuda upp till en ordentlig maratonfest. Det är ju för höge farao jeppis-dagar och allt. Lÿÿd tÿÿpa!
Fast nu ska du först och förmest koncentrera dig på att steja tjuund. Så du får följa med uppladdningen och nedtrappningen inför. Och lägga märke till hur fjädrorna dras upp och springet laddas i benen på gubben. Åålrajtski denn, steja tjuund!
ps: linken till videon, ifall din manick inte vill visa den direkt
Och onsdagens hårdpass gav mycket riktigt besked om formen. Men inget välkommet sådant. Snittempo (som alltså de föregående onsdagarna varit 4:54 resp 4:50) landade på mediokra 4:51. Själva löpningen kändes ok och ansträngningen hög. Med välförtjänta endorfiner som belöning. Erfaren som gubben börjar vara, förstod jag också att njuta av känslan ordentligt, innan jag kräppade fiilisen genom att kolla hur långsamt det hade gått.
Alltså. Jårs truli har inte svarat så bra på hårdpassen, som jag hade drömt om. Inför kankaanpää gjorde jag hårdlenkki i 4:45-fart. Och enligt vanligtvis tillförlitlig källa borde jag klara dem på 4:15 för att söndra 3:30 och därmed äntligen få upp korken på PortEllen. Börjar således bli dags att avskriva PortEllen-2016 som ett av årets pinsammaste fiaskon :o(
Men nytt PB innan året är slut, kan man väl ännu drömma om. Dock inte på jakupas maraton. Inte för att jag ens är huntti på att starta i helan. Lockande är det, för att få fira 10-marorsJubileum på hemmaplan. Tillika vore det kul och måhända klokare med halva?
För maraton talar:
-jubileum
-har ketat bara en hela, men två halvor, i år
-förebygga ribbskräck
-rejälare utmaning (spells rejälare belöning)'
-revanchchans för fjolåret, då jag bonkade rätt hårt
-skulle genom deltagande i helan vilja visa min uppskattning för de förbättrade starttiderna, som gör att maratonisterna startar en timme före halvisarna
För halva talar:
-mindre belastning = mindre monstruös att återhämta sig från
-bra träning inför eventuella höstmaror
-svårt att uppbåda helhjärtat engagemang för hela, när man vet att bra resultat är utom räckhåll
-vore kul att se vad några tempopass har gjort för halvmaraformen
-mindre belastande för foten
Janå inte behöver jag ju bestämma mig än. Förhandsanmälan går -om jag minns rätt- ut imorgon. Men man kan efteranmäla sig på plats, upp till en timme före start. Så det blir nog anmälan på plats för min del. Då kan fotens och vädrets skick vägas in.
Foten höll bra nog för långlenkki i lördags. Den var å andra sidan långsam. Däremot ilsknade den till märkbart av söndagens lekfulla barfotalöpas. Även om det var kort. Du har väl snubblat på videon?
Nu blir det bara några ynkliga småpass fram tills nästa fredan, 22a. Möjligen något mindre ulrtakort på måndagen, för att få rejäl uttömning efter tjufyratimmarsfasta. Så energiladdningen kickar igång riktigt ordentligt sen. Men inte mer än 15-16 kilsar då heller.
Om du inte tänker delta i nå sträcka på jakupas, så tycker jag du ska komma och heja på. Längs banan också, kanske framför allt. Det blir så himla goo stämning och ger så mycket till oss som löper. Och den här gången blir kanske inte maratonlöparna så armades övergivna på andra varvet. Med tanke på de omsakade starttiderna. Och verkar som att husbilen ska finnas på plats i år också. Den rockade. Hårt. Och ända till det bittra slutet. Mera sådant. Kan inte den här staden, med en himla massa glada löpare, bjuda upp till en ordentlig maratonfest. Det är ju för höge farao jeppis-dagar och allt. Lÿÿd tÿÿpa!
Fast nu ska du först och förmest koncentrera dig på att steja tjuund. Så du får följa med uppladdningen och nedtrappningen inför. Och lägga märke till hur fjädrorna dras upp och springet laddas i benen på gubben. Åålrajtski denn, steja tjuund!
ps: linken till videon, ifall din manick inte vill visa den direkt
söndag 10 juli 2016
hård och lång och sjuka skinkor
(inga konstigheter)
Hårdköran i onsdags genomfördes i skönt ketasväder. dryga tie grader och regn. Pulsen hölls, troligen just därför, avsevärt lägre än föregående hårdpass. 161 mot 168 i snitt. Farten bara marginellt bättre: 4:50 mot 4:54. Men trots allt bättre, vilket kändes kul och nålite uppmuntrande.
Hoppas i hemlis att det är tecken på spirande form. Och inte enbart ett resultat av gynsammare väderlek. Nästa hårding. På onsdagen. Tillika sista före jakupas hela eller halva. Kommer väl att ge besked.
Sen erbjuikkades två vilodagar åt foten. Men inte för rumpan.
På fredagen, som bestod av minisemppu, blev det en yammutrip till haparanda. Först dit tillsammans med patric l. Hamstrade några amaronear och en bunnahabhain på svenski sida och några motorpedsrelaterade grejsimåjsar på finski sida. Sen körde jag solokvistig till kalajoki, där jag hittade en kär fru. På hemvägen dinerade vi i himanka. Av alla ställen. Och jårs truli fick äntligen tillfälle att testa sriracha som kusin asmo tipsade om för redan ett par år sen. Najs och goov och spajs. Hemma igen var fötterna nog svullna, men mindre än brukligt tack vare stödstrumpor. Blir nog att börja använda dem på långköror, trots allt. Håkade även under dagen, att överloppsvätskan inte hade så mycket förvaringsspejs i fötterna. Utan behövde ut, så att säga. Pruppan var ganska öm efter. Mer än brukligt, sannolikt för att jag envist snarare än vist hade suttit i samma position hela dagen. Bara för att se hur det skulle påverka.
Men det var inget som inverkade menligt på gårdagens långlenkkiplaner. Har även tidigare håkat att sadelömhet inte verkar drabba löpmuskler. I samband med turkucitymaraton i höstas. Då jårs truli körde ner på fredagen och sprang PB (dåvarande, samt körde hem) på lördagen. En tuff och utmanande keikka alltsomallt.
Diggar utmaningar. Speciellt, vad det verkar, såna som utmanar uthålligheten?
Och att testa och töja bekvämlighetsgränserna. Och understundom laga sönder dem en smula.
Igår då, långlenkki inplanerad.
Planderad rutt var stor del av jeppis-runt och bennäs-edsevö. Hade hopp om broderlig draghjälp till en del av rundan, den bennäs-edsevöska närmare bestämt. Men pga omständigheter över vilka vi inte rådde, förblevo vi separata. Så det blev sololöpning. Men jag hade musik med så det var ok. Förr hade jag nästan alltid musik i öronen på ensamlenkki. Numera ganska sällan. Och då enbart på längre distanser.
Vaknade rätt sent och avnjöt bara ett glas mineralvatten och en bullet-kaffi. Tog en halvliter vatten med. Och så iväg. Som ramp ut till jeppis-runt valde jag kållbyvägen. Sen norrut mot laamos, och vidare j-r motsols. Via staffansnäs och till sandsundska rondellen. Då jag inte hittade nå småbröder tess där, tog jag en vända via gamla bennäsvägen. Där hittade jag ett par labbar jämte matte, men inte några större eller mindre bröder. Gav upp de broderliga efterspaningarna och återvände till rondellen. Därifrån den diggansvärda nypedbanan ut till bennäs. I bladholmen hälsade flugorna att nu har du kommit ut till landet. Ja hejhej. Vände norrut på 8ans pedbana. Här nånstans började pulsdriften bli märkbar. Och farten bedarra. Lågpulsambition igen förstås. Men efter tjufem kilsar är det helt acceptabelt. Litet, ehuru nog så välkommet, tecken på att formen är på väg åt rätt håll, det också?
När jag vände mot stan igen, vid edsevö, fick jag svalkande fläktar mot anletet. Och flugorna svann för, för gott. Gott så. Tack vare intermittent molnighet och just den svalkande motvinden, hölls värmen hanterlig och medhavd halvliter räckte hela vägen. Som visade sig bli 38,6 kilsar lång. Rejäl långlenkki. Egentligen i överkant med mindre än två veckor kvar till jakupas. Men i lågpulsutförande säkert helt absorberbar.
Foten, tejpad och instuvad i saucony, betedde sig. Så inget tvivel om att den ska hålla för en helmara. I skor alltså. Sen en annan femma huruvida den tål en hård mara. Ens i skor. Janå beroende på väder och vind kanske hårdkörning inte ens blir aktuellt. Redan att fullfölja sin tionde mara vore najs och firansvärt. Fast nålite hårdare än gårdagens tempo behöver det nog gå
knappast omöjligt. Tilåmed i santacruz löjliga hetta hölls 6:00 tempo. Fast janå, nog var väl formen ganska mycket hårdare då.
Efter gårdagens lenkki var jårs truli hög om en husvagn. Mycket sällan så efter lågpulslenkki. Behövs tydligen rejäl distans om farten är låg. Men ack så härligt!
På måndagen är folke j:s och jårs trulis planA att köra en jeppis-runta på fastande vamber. Mina tröga gubbeben kommer ingalunda att vara återställda till dess. Men lika bra att gräva ordentligt nu. Sen som sagt hårdlenkki på onsdagen. Och efter det påbörjar vi nedvarvningen och uppladdningen inför jakupas hela eller halva. Just nu. Äs vii spiik. Så lutar det en aning mer mot hela. Men hej, steja tjuund så får du veta!
Hårdköran i onsdags genomfördes i skönt ketasväder. dryga tie grader och regn. Pulsen hölls, troligen just därför, avsevärt lägre än föregående hårdpass. 161 mot 168 i snitt. Farten bara marginellt bättre: 4:50 mot 4:54. Men trots allt bättre, vilket kändes kul och nålite uppmuntrande.
Hoppas i hemlis att det är tecken på spirande form. Och inte enbart ett resultat av gynsammare väderlek. Nästa hårding. På onsdagen. Tillika sista före jakupas hela eller halva. Kommer väl att ge besked.
Sen erbjuikkades två vilodagar åt foten. Men inte för rumpan.
På fredagen, som bestod av minisemppu, blev det en yammutrip till haparanda. Först dit tillsammans med patric l. Hamstrade några amaronear och en bunnahabhain på svenski sida och några motorpedsrelaterade grejsimåjsar på finski sida. Sen körde jag solokvistig till kalajoki, där jag hittade en kär fru. På hemvägen dinerade vi i himanka. Av alla ställen. Och jårs truli fick äntligen tillfälle att testa sriracha som kusin asmo tipsade om för redan ett par år sen. Najs och goov och spajs. Hemma igen var fötterna nog svullna, men mindre än brukligt tack vare stödstrumpor. Blir nog att börja använda dem på långköror, trots allt. Håkade även under dagen, att överloppsvätskan inte hade så mycket förvaringsspejs i fötterna. Utan behövde ut, så att säga. Pruppan var ganska öm efter. Mer än brukligt, sannolikt för att jag envist snarare än vist hade suttit i samma position hela dagen. Bara för att se hur det skulle påverka.
Men det var inget som inverkade menligt på gårdagens långlenkkiplaner. Har även tidigare håkat att sadelömhet inte verkar drabba löpmuskler. I samband med turkucitymaraton i höstas. Då jårs truli körde ner på fredagen och sprang PB (dåvarande, samt körde hem) på lördagen. En tuff och utmanande keikka alltsomallt.
Diggar utmaningar. Speciellt, vad det verkar, såna som utmanar uthålligheten?
Och att testa och töja bekvämlighetsgränserna. Och understundom laga sönder dem en smula.
Igår då, långlenkki inplanerad.
Planderad rutt var stor del av jeppis-runt och bennäs-edsevö. Hade hopp om broderlig draghjälp till en del av rundan, den bennäs-edsevöska närmare bestämt. Men pga omständigheter över vilka vi inte rådde, förblevo vi separata. Så det blev sololöpning. Men jag hade musik med så det var ok. Förr hade jag nästan alltid musik i öronen på ensamlenkki. Numera ganska sällan. Och då enbart på längre distanser.
Vaknade rätt sent och avnjöt bara ett glas mineralvatten och en bullet-kaffi. Tog en halvliter vatten med. Och så iväg. Som ramp ut till jeppis-runt valde jag kållbyvägen. Sen norrut mot laamos, och vidare j-r motsols. Via staffansnäs och till sandsundska rondellen. Då jag inte hittade nå småbröder tess där, tog jag en vända via gamla bennäsvägen. Där hittade jag ett par labbar jämte matte, men inte några större eller mindre bröder. Gav upp de broderliga efterspaningarna och återvände till rondellen. Därifrån den diggansvärda nypedbanan ut till bennäs. I bladholmen hälsade flugorna att nu har du kommit ut till landet. Ja hejhej. Vände norrut på 8ans pedbana. Här nånstans började pulsdriften bli märkbar. Och farten bedarra. Lågpulsambition igen förstås. Men efter tjufem kilsar är det helt acceptabelt. Litet, ehuru nog så välkommet, tecken på att formen är på väg åt rätt håll, det också?
När jag vände mot stan igen, vid edsevö, fick jag svalkande fläktar mot anletet. Och flugorna svann för, för gott. Gott så. Tack vare intermittent molnighet och just den svalkande motvinden, hölls värmen hanterlig och medhavd halvliter räckte hela vägen. Som visade sig bli 38,6 kilsar lång. Rejäl långlenkki. Egentligen i överkant med mindre än två veckor kvar till jakupas. Men i lågpulsutförande säkert helt absorberbar.
Foten, tejpad och instuvad i saucony, betedde sig. Så inget tvivel om att den ska hålla för en helmara. I skor alltså. Sen en annan femma huruvida den tål en hård mara. Ens i skor. Janå beroende på väder och vind kanske hårdkörning inte ens blir aktuellt. Redan att fullfölja sin tionde mara vore najs och firansvärt. Fast nålite hårdare än gårdagens tempo behöver det nog gå
Efter gårdagens lenkki var jårs truli hög om en husvagn. Mycket sällan så efter lågpulslenkki. Behövs tydligen rejäl distans om farten är låg. Men ack så härligt!
På måndagen är folke j:s och jårs trulis planA att köra en jeppis-runta på fastande vamber. Mina tröga gubbeben kommer ingalunda att vara återställda till dess. Men lika bra att gräva ordentligt nu. Sen som sagt hårdlenkki på onsdagen. Och efter det påbörjar vi nedvarvningen och uppladdningen inför jakupas hela eller halva. Just nu. Äs vii spiik. Så lutar det en aning mer mot hela. Men hej, steja tjuund så får du veta!
tisdag 5 juli 2016
ombyte förnöjer
Lördagens lenkki blev längre än tänkt. Termometern visade +23ºC innan start. Och jårs truli utrustad med tvenne halvannan deciliters vattenflaida. Tre dl vatten i tjugotre graders värme brukar inte räcka värst vidare långt, för mig. Inledde med runebergsk ramp ut till jeppis-runt-banan. Den, plus jeppis-runt plus samma ramp tillbaka hem, torde ge 26-27 kilsar. Vilket kändes som helt ok mål. Och tanken att ta tidigare avrundning, om vattnet tar slut och törsten blir besvärande.
Flugor och varmt under rampen. Sen fläktades flugorna bort när jag äntrade jeppis-runt-banan och vände ut mot havet. Pulsen var onödigt hög, men inte så besvärande hög att framfarten blev alltför olidlig trots lågpulsambitioner. Vid lockanberget joinade folke j. Då hade jag redan sju kilsar. Vi fortsatte j-r banan motsols, via staffansnäs. Vände sen norrut längs omfartsvägen, som vi följde till rosasholmsrondellen. Där skulle folke ta av hemåt, medan jårs truli hade för avsikt att fullfölja varvet och vända hemåt vid runebergska avfarten. Men istället hängde jag med folkes rutt genom sveden och kråkholmen mot lockanberget. När folke j fortsatte hemåt, böjd att vara nöjd med sin insats, hade jag redan tjugo kilsar och kände mig helfräsch. Regnskurar hade nämligen dykt upp -eller kanske rättare, ner- med perfekta mellanrum. Och svalkat löparnas hotta kroppar, varigenom drygat ut den medhavda vätskan. Så jag klev än en gång ombord på j-r. Denna gång medsols. Tänkandes lika bra att fortsätta tills vattnet tar slut. Eller något annat tar slut. Fortsatta regnskurar höll kroppen kool. Först vid pirilövägens pedtunnel tog jag sista klunken. Och istället för att ta gensate vägen, via permo fladan, valde jag pirilövägen till östra ringvägen.
Hemma igen visade polaren 34 kilsar. Och trots pulsdrift på slutet, hade lågpulsambitionen fullföljts.
Najs. Dagens kanon!
På kvällen röktes dagens kalkon. (jämte champinioner)
Goovt och mättande. Ändå asvrålhungrig på söndagen. Men då lagade arto pizza åt oss, så det kirrade kurret.
Gårdagens pass blev av det, för jårs insnöade truli, ovanligare slaget. En terrängvända från lillsand till rämilandet och tillbaka. Tillsammans med mikael m och folke j. Najs med omväxling, men terränglöpning är inte min grej. Annat än som just variation. Och lär inte bli så heller. Får inte nåt riktigt flyt i löpningen och blir trött i skallen av att måsta koncentrera mig. En annan minusdetalj, var att jag pga vänsterfoten inte vågade ta annat än saucony...
(hade varit väldigt oerhört gõttare barfota eller i fajvisar)
...ändå ömnade den till nålite onödigt mycket.
Imorgon dags för nästa hårdpass. 4:54 pejs to biit.
Saa sii sitten.
Steja med andra ord tjuund!
På tal om omväxling har jårs truli skolkat från hakrak i sommar. Dels känns rakaset avsevärt oövervälmandare, då man vet att det bara är skallen. Och dels är det en smula tradition att kolla in hur projekt gråskägg framskrider
även om jag brukar nöja mig med semppuveckorna. Och det framskrider. Rejält gråsprängd, värdigt en femtiårig gubbe!
Steja tjuund så får du se hur länge jag orkar hålla på denna gång!
Hittills har det inte varit nå problem. Tess. Bara kulskoj.
Den avsedda mängdminskningen. Kilsarledes. Som skulle koincidera med införseln av hårdpass. Kom visst lite av sig. Å andra sidan behöver jag mängd om jag ska klara jakupas helan..
(vilket jag ännu drömmer om: vore koolt, som säkert sagts, att jubilera 10e maraton på hemmaplan.
Steja tjuund med alert uppmärksamhet, så får du veta vartåt det lutar)
..utan att må så kräpp på andra halvan av andra varvet som ifjol.
För att ha något annat att hänga upp hoppet om fotförbättring på, har jag börjat ha den tejpad. Under arbetsdagen och under lenkki. Kanske det tåjmar?
(kommer du på något du kunde göra, ifall du vill få reda på hur det vecklar sig ut?)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)