från feber till feber

Fotfeber:
Nu har jårs truli vilat fem dagar baket jakupas maran. Minns inte när jag sist hade fem vilodagar i rad. Det har varken varit frivilligt eller motvilligt. Skavsåret på hälen började osåras och fast själva sårläkningen har kommit igång så bra man kunade hoppas åpå, så har infektionen spritt sig till yttre knylan och området därikring. Det har varit riktigt onätt. Mörkrött, svullet och varmt. Och sjukt. Haltat och ynklat och haft mig. Så kroppen har dels liksom inte tess haft lust att anstränga sig, utan koncentrerat energin på att bekämpa bobborna i foten. Och dels har IT-bandet fått extradagar att läka ordentligt, så mentalt också acceptabelt att vila extra. Baket en mara också bra med några dagar vila, speciellt om den var ansträngande. Min kära fru antydde finkänsligt att det tilåmed hade varit okorkat att fara å visa foten åt nå proffs. Men jag lade in veto, med den briljanta invändningen: det hade erbjuikkats antibiotika med schyna stor säkerhet. Kroppens immunförsvar tar hand om angreppet, medan antibiotika hade tagit hand om både immunförsvar och angrepp = helst inte, om kan vikas und. Det hade en gång för alla begravt alla drömmar om start i SUM. Inte för att jag har nå stora förhoppelser kvar om den. Målet var ju ursprungligen 100K på 12h. Sen blev det att klara sträckan öht, man har max 15 timmar på sig. Med B-gräns att klara personligt distansrekord, som är 63 kilsar. Som det ser ut nu, hoppas jag kunna starta. Har sanningen att säga, svårt att föreställa mig nå scenarium där jag faktiskt når mållinjen. Fast själva skavsåret har börjat läka ok, så lossnade en försvarlig bit skinn, så inte hindar det växa till sig på en dryg vecka. FajvFingers kan jag sannolikt glömma. Det pärttar :o(
I bästa fall, ett compeedplåster på den läkande tunnhuden några dagar före loppet. Och merrell bare access. Starta om möjligt, och tassa på en stund i bästa fall. Digga stämningen och glufsa i sig vad man hindar och orkar av förplägnaden, så får man ju nåt i alla fall för startavgiten :o)  Målsättningen i dagsläget är en skön stockholmskeikka.
Femtiårsfeber:
För drygt två år sen skaffade jag, pga omständigheter över vilka jag neppärligen rådde, en vackert röd vespamoped. Med den hindade jag köra 500 kilsar, varav många tillsammans med min kära fru, som hade en vit retrosolifer. Sen böövade vi större radie. Spells större vespa. Då skaffade vi varsin nålite större vespa. En vackert röd 250 för mig och en vit 125 för min kära fru. Och radie fick vi. Åtskilliga dagsturer och tvenne rejäla semppukeikkor har duggits. På två år körde jag 13500 kilsar med min. Och kul som bara dess va, har det varit. Vespadiggare blev jag, direkt!
Så i år, av okänd anledning. Kanske femtiårskris. Kanske nåt annat. Kanske bara rändåm. Så håkade jag att jag böövär en cruiser. Tänkte mig först en viagramoppe. Alltså en Virago, av lagom storlek. Typ 550-1100? Och ha vespan kvar. Följde myckenhet sökande och bökande och velande och tvekande. Sen råkade jag på en DragStar 650 irl. Och blev förälskad så det sade *klik* Då päätade jag att det nog är en sådan jag böövär. 650 dessutom lagom dimension för en fisian nybörjare. Funtsade också att det kanske ändå är vettigast att sätta bort vespan, ehuru med sorg i inälvorna. Det exemplar som jag hade sett lajv fanns mycket nära hemknutarna, men säljaren och jårs truli befolkade inte riktigt samma galax, prajsvajs, så det blev till att söka vidare. Bra gick det. Hämtade skönheten..

..från smessbyn i söndags. I den mån något på två hjul kan vara lika vackert som en vespa? Det har såklart dragit bi till att vilodagarna från ketaset har härdats ut. Hon var körd cirkulus tusen kilsar per år. Sen i söndags har det blivit >700 kilsar. Förstås nyhetens behag. Semppu. Ketasförbud. Dessutom behöver jag lära mig och öva att köra en växlad tvåhjuling. Helt nytt. Inte svårt, äs satsch, men annorlunda och nya motoriska program böövär nötas in. Börjar redan gå nålite mindre urursligt. Till all lycka får jag fortsättningsvis cruisa med vespisterna. Är ju nog vespadiggare änninu, även om jag kör med annat för närvarande...
(saa sii sitten vad man kör nästa säsong, om tess)
...dock gäller veto mot frasnig läderväst och boots + jag får inte köra först. JeppisVespaDiggers FTW!

Alltnog. Inbillar och intalar mig att foten ändrar till det bättre, nålite per dag. Och kroppen har börjat kännas som den vill börja göra nåt. Hoppas på försiktig barfotalenkki endera dagen. Återkommer nog ännu före vi åker till stukkålma, en gång eller två. Åtminstone. Steja därföre tjuunad, mån fröör!

plågsamt och plågsamt långsamt..

Jårs truli hade ju som sagt var kunnat förbereda mig tillfredsställandis inför jakupas maraton. Väderprognoserna lovade också språngbara förhållanden. Hade käkat mycket och laddat glykogendepåerna, så energi fanns. Och sista natten sovde jag alldeilis över förväntan. Vaknade dock med lindrig huvudvärk, som satt kvar till start och typ första varvet. Hade nålite lämningar från skavsår, så jag compeedade och plåstrade fötterna omständigt, innan de tråmades in i nya fajvisarna. Inledde som planerat lugnt och nätt. Fick snart följe av folke j och kaj l, vilket var trevligt. Publikumen och hejapåarna var sköna! Vid omfartsvägen petade jag i tvåan. Det känstade lätt i kropp och ben, andningen en smula ansträngd pga vad som känstade som nålite svullna slemhinnor. Typ som ½stockad utan att vara snoroig. Päättade därför att keta med spjeldi fast bara tills vi vänder från omfartsvägen, istället för hela första varvet. Vid fårholmsbacken hade vårt fenomenala supporter/söörvistiim ställt husbilen. Där fick jag min första vatoflaida utbytt. Och sång och dans och påhejningar, med fin skylt och alltihopa. Najs!
Vid slussarna-ish gav kajs kilometertidskommentarer första antydelserna om att jag kanske inte var i PB-slag den dagen. Fortsatte ändå enligt upplagd strategi, givårtejk, med ansträngningsnivåer. Slutet av första varvet var tyngre och kämpigare än jag hade föreställt mig att det skulle bööva vara. Fick andra flaidan utbytt av min kära vespaburna fru. Och en dos sympati. Vid varvning med nydoppad svamp fräschade fiilisen upp sig någorlunda. Och andra varvet påbörjades vid gott mod. Det bekanta konstaterandet att man nu passerar den här paikkan för sista gången idag, fann sig in. Publikum och medlöpare, och funktionärer, hade tunnats ut temmärligen. Inte så najs. Halvvägs längs omfartsvägen började det bli tungt och plågsamt big tajm. Tänkte att jag får tugga kilsare ett tag nu, och snart nog börja planera slutstadierna med eller utan spurt. Vid husbilen var det fullt hålligång ännu, trots löpargleshet. Så skall det se ut!
Resten av färden var en armades plåga. Allt svårare att få ner nåt i maggen, tilåmed vatten känstade. Började gå vid stationerna, dels för att magen skulle vara mer emottaglig och dels för att sänka pulsen några slag så fortsatta joggaset skulle bli uthärdligt. Aldrig-mer känslan infann sig. Tillika med vissheten att den kommer att utbytas i nååsåss eufori så fort mållinjen är passerad. Bland sista kilsarskylten stod ambulansen och låg en dam, tror jag det var. Taskigt att sippa så nära mål, tänkte jag. Själv slutspurtade jag jimån att inte sänka spiiden nå ytterligare. Fajvisarna hade börjat kännas en smula obekväma, så jag plejade tilåmed med tanken på att ta av dem och lufsa sista kilsarn barfota. Men orkade inte fullfölja den idisen. Mållinjen var nålite välkommen. Direkt baket hade jag att välja på att svimma och att läksa ner och få upp benen. Då vaderna plötsligt slutar pumpa uppåt blodet så stannar det i benen och den enorma hjärna blir utan. Min kära fru tog emot mig i mål och höll upp mina trötta ben. Najs.
Vi diggade några målgångar, bl.a kaj l och mathias l. Ville vänta in folke j också, men han dök aldrig upp. Pratade med kaj n, som tog reda på att han mycket riktigt hade brutit. Söis denna gång.
Mitt resultat var urursliga >3.52. Har tilåmed ketat sträckan snabbare på vanlig lenkki. Eller nåja, vanlig och vanlig, men maratonlenkki. Vet inte heller varför det inte tåjmade igår. Inför loppet var det ijenttärligen bara vänster (utsida) knä som skrämde. Var schyna övertygad om att ifall knä håller, så blir det PB. Assit :o(  Janå, himla skönt trots allt att knädet höll. Nog känstade det en aning av, men inte nå värre på andra- än första varvet. Visst har hjärnan i bakgrunden tomgångssurrat om nå possibla orsaker, men inget obviöst har dykt upp. Väl an, det gick så där denna gång. Hade jag haft bättre koll på fart och tempo och med säkerhet vetat att jag inte ketade för PB, så hade jag minskat ansträngningsºen och försökt njuta av loppet mer. Kanske borde man börja använda (puls)klocka i alla fall?
Fötterna, och speciellt vänster häl, tog nålite stryk. Fick ett compeedplåster på den i kveis. Och det lilla jag vandrat idag, har jag kålkkåhaltat. Inte pga knädet, som befarat, utan hälen. Sen kollade jag hur det såg ut, och fick en viss förståelse för pitoheten. Eftersom jag erhållit en del uppmuntrande fiidbäkk på mina söta fotbilder, ska jag roa er med ein par bilder på eländet:

Blåsan håller på att smita ur compeedplåstret och tecken på inflammation omkring. Värme, rodnad, ömhet, svullnad. Aj! Ijenttärligen ska man låta de här plåstren vara kvar tills de självdör. Men nu tyckte jag att det böövade åtgärdas. Kunade ju knappt gå, och apselut inte tråma foten i nå skoliknande. Drog ynkligt bort plåstret och duihkade septidin åpå.

Och så fick kära frun applicera ein nyan compeed åpå. Det stretar mindre, tack vare att en hel del vätska rann ut. Och slutade packa å värka. Så nu helt ok att sitta i riklajnärn, med fötter uppe. Avstod dock från planerat jeppisdagsdiggande ikväll. Och tanken på skor är inte lockande. Nu blir det ett försvarligt gäng vilodagar. Och sen troligtvis nå barfotaketas så småningom. Och hålla tummarna för att det ska hinda läka åådänttligt tills SUM om tvenne uger.
Lämnar det på dig att försöka klura ut hur du ska bära dig åt för att få reda på hur det ska gå..

semppu och funderingar inför jakupas maraton

För en vecka sen var det onksdag. Då ketade jårs truli, som planerat, med många kläder på mig. Blev svettigt, likaledes planerat. Och på fredagen började semppu. Steg upp tidigt och for på maratonintervallpass före frukost...
(för vi ville starta vespakeikkans första etapp, till pargas, på förmiddagen)
...uppvärmning och vilojoggar och nedjogg i ultraväxel. Körorna 5,4,3,2,1 kilsar i stigande tempo. Var det määrat. Men 2:an blev i själva verket något saktare än trean. Men bra tempo annars och tillfredsställande hårdpass. Känstade en aning i knäet. Som bajdövej har varit nålite mer svullet dagarna efter lenkki, hård som lugn. Och nålite mindre svullet däremellan. Bra ketasvecka öht och bra fiilis inför vespakeikkan. Hade gjort läxorna inför maran och böövade bara nålite underhållsketas under resan. Blev en semilugn sjua på eckerö tillsammans med kennet l. Och så idag en pigga-upp-benen lenkki, som blev elva kilsar med raskare episod nånstans i mitten. Dagens ketas känstade tungt och trögt...
(helt väntat med tanke på gårdagens vespaköras eckerö-mariehamn på förmiddagen och åbo-jeppis på kvällen/natten i delvis regn)
...och tyvärr spände det nålite på knädets utsida. Janå, schitt dösejm. Jag startar på fredagen och gör mitt bästa, så får det gå som det behagar.
Om benet håller så ketar jag, som sagt, för PB.
Sen återstår två semppuveckor. Då ska jag keta nålite om knädet håller för maran, utan att bli desto värre baket. Och keta inget eller ytterst sparsamt, om det blir sjukt. Sen stukkhålmas ultra. Ser inte fram emot själva ketaset med samma iver som om förberedelserna hade tåjmat som määrat, men blir en najs resa. Tror jag nog!
Förutom att vi har kommit igång med vespaköraset. Äntligen. Så har jårs truli detso värrigare drabbats av femtiårsfeber. Det kan stå farbror dyrt. Janå det finns nålite kvar i femtiårsbudgeten och teneriffakeikkan är pröjsad, så våtdöhekk. Återkommer då jag vet ännu mer, Steja därför tjuunad till ytterlighet!
ps; traditionell lomaparta:

Yvigt, eliho?

preliminära prognoser

Kaffi blev kanon, bigtajm.. se nu till att komma och tejsta så länge det är färskt!
Och fredagens lenkki blev en tia, tillsammans med ketaskompisen. Känstade helt ok och vi tassade på en smula raskare än på ett tag. De sista 1-2 kilsarna kanske jag anade en halv antydan till känning vid knäet, om jag kände efter riktigt nogsamt. Inte smärta åtminstone. Däremot var det tvivelsförutan mer svullet på lördagen. Inte jättebautasvullet, men tydligt mer än före. Dessutom en aning värme. Därför bestams det att söndagens planerade lenkki skulle skippas, utan förhandlingsmån.
Under söndagen var det nog tillbaka till som före. Och idag än mindre svulstighet, vill jag påstå. Därför viss tillförsikt inför dagens lenkki. Som skulle bli en specialare, avsedd att trigga en specifik anpassning. Nämligen hög % av ketasbränslet ur fettförbränning, upp i nålite högre velociteter. Det var syftet. Följande var metoden:
-fastade från söndag kväld, för att i någon mån minska tillgängligt glyokogen i befintliga depåer.
-inledde lenkkin mycket lugnt, för att säkert få igång fettmotorn.
-delade upp femtonkilsarsvändan i fyra (givårtejk) lika små bitar, och ökade tempot gradvis för varje fjärdedel.
-första fjärdedelen gick i uppvärmnings-/ultraväxel, och på sista var siktet på något i stil med maratontempo.
Määran också att specifikträna inför jakupas mara, för att inte bööva käka så mycket under rejset och ändå kunna hoppas på pers. Saa sii sitten. Har ännu inte granskat (trackerns) detaljer från kvällens vända. Men det viktigaste, benet tåjmade bra. Hee hövosaatschi he! Återstår såklart att se hur det ser ut imorgon. Men kul och skönt att få keta utan känningar. Ett annat bra tecken var att det gick bra att keta lite osaktare trots fastedygn bakom sig. Förstås har jag inte ketat just nå på sistone, så säkert var lagren fylldare än de brukar på fastedagslenkkiar. Men i alla fall.
Fortsatte inköraset av nya Fajv Fingärsarna, som är förstahandsval både för jakupas maran och SUM. Tyvärr hade högerhälen ett skavsår från promenadaset till koncerton i fredags. Så det skavades sönder nog, hade böövt plåstra.

Meen, de är nu närmast en kosmetisk fråga. Inte störde det nå nämnvärt under ketaset. Och i övrigt tror jag att nyfajvisarna börjar vara inkörda. Kanske böövär smeta nålite compeed på hälarna då man ska på nå längre keikkor, på sin höjd.
Nästa lenkkidag om allt går väl, är onksdagen. Då tänker jag mig en kort värmerunda. Eftersom ingen luftvärme utlovas, så blir det att klä sig temmärligt. Inte verkar man bööva vara nå acklimatiserad i år, men synd och skam vore det att vejsta effekten av den plågsamt varma trettikilsarn för ett tag sen. Djast in kejs. Kan ju fortfarande bli varmt i stukkhålma, även om jakup verkar ha sitt på det svala.
Inför jakupas mara känner jag mig, bajdövej, nåsånär förberedd. Helt redo att keta för PB, om väderprognoserna och benet håller...
(sista nyckelpasset, maratoninspajärd intervallpass, är määrat till fredag)
...men med ultran är det en helt aadäran femma. De två senaste nyckelpassen har slagit sig till pållor, delvis eller helt. Pga benet, mest. Känns inte tess nå förtroendeingivande, tyvärr. Janå, siktar på att få tillfredsställande ketas i jeppis och så blir ståkkålm som det blir. Kanske kan vara kul i alla fall, böövär åtminstone inte funtsa på nå målsättningar.
Åålrajtski, som sagt preliminärt verkar det lovande med benet. Om det ser bra ut imorgon så börjar det bli dags att skifta från aktiv rehab till sekundärprevention. Och om inte så får vi taga oss en ny funderare. Hoppas på det förstnämnda, ty det är inte nå vidare lockande att bööva börja fundera, så här nära inpå semppu.
Steja tjund, vettja, så får du veta hur det utvecklar sig!

ringrostig

Igår var det nästan exakt onksdag. Jårs truli jobbade duktigt och med oerhörd yrkesskicklighet. Nästan bländande! (lägg märke till den klädsamma blygsamheten, ijenttärligen var det nog bländande) Baket utförda jobb, blev det motion. IT-bandet hade varit snällt, om än med en lindrig svulstighet vid knäet (lat. epicondylen). Ihan planenligt värmde jag upp med en halvtimme på kråsstrejnärn. Himlades vad töögigt det är. Och tungt. Alltså ansträngande fast pulsen knappt stiger. Med ketas får man upp pulsen mycket bättre, utan att det tess hindar bli ansträngande...
(varmed inte antytt att inte ketas kan och ska vara ansträngande)
...janå med rändåm plej i örat så nog tickade ju halvtimmen iväg i fulla fall. Sen var det löpande bandets tur. Det brukar också vara töögigt, i jämförelse med utomhusketas. Men baket kråsstrejnärn var det rena underhållningen. Tassade på barfota i en halvtimme, utan smärta i/mellan höft eller knä...
(fast märkvärdigt hur fläskigt och flämtigt det känstade baket ändåbara tre vilodagar)
...najs, så långt. Det vågar jag inte ta som nåt bevis för att benet är i skick. Snarare hade smärta varit synnerligen oroande tecken på motsatsen. Men såo faar såo godd. Dock, om jag är paranoid, inte åtminstone mindre svullnad kring epicondylen, idag.
Fast idag vilodag. Skippar tilåmed stretch och foamrollaset varannan dag nu. Bara för att det känstade som att det hade skuttat fram ett kliv, baket jag testade med helviladag. Vilodagen till ära, passar jag på och knegar i rosteriet.

Hyfsad temp på terrassen, cirkulus +18ºC. Ändå är nog rostens termometer opåligtlig under omständigheterna. Blir därför att lita än mer på utseende (bönornas, inte den bildsköna rostmästarens), doft, och ljud (äs in 1st änd 2nd kräkk) för att styra rostningsprocessen. Och stanna den vid rätt moment.
Ska rosta fem bätchar ikväld. Två olika arabicor á två 500 g:s bätchar och en ½-kilos robusta. Efter att ha kört 100% arabica och experimenterat med ljusare rostning blandat med mörkare, under första halvåret, är jag nu sjukeligt sugen på nå riktigt karakaffi till semppun! Alltså med tjugotalet pråsang robusta och rejäl rostning. Våjvåj vad jag ser fram emot att tejsta dagens skörd. Men den böövär vila, så tidigast imorgon. Ikväld får jag nöja mig med gammkaffi, som ingalunda är fyskam, det heller. Välkommen, föralldel, på provsmakning under sommaren!
Imorgon blir det nålite kortarte arbetsdag. Så jag hindar med en smärre lenkki, innan vi ska på koncerto. Bir högst en tia. Beroendis åpå. Men sju-tie kilsar. Om knädet är mindre svulstigt och jag får sällskap, blir det nog tie. Annars mindre. Och så riihäb, baket. Och förhoppelselunda karakaffi på det. Najs. Speciellt om knädet uppför sig imorgon också!
Hur som det med den saken blifver. Och huruvida sommarkaffi blir kanon eller kalkon. De spännandisa sakerna håller du kåll på jimån att steja så armades tjuund att det står häftiga till!

oma vika, iso sika..

Janåjup, redan utan facit på hand fattade jag ju att hunttiutmaningen klämde in sig på helt galen plats. IT-bandet var på bättringsvägen och senaste tian hade tåjmat så gött som symtomfritt. Risken var mycket stor, dels för att sabba riihäbben och dels för att kräppa 50+50...
(vi får aldrig veta om en farbroder i högform hade klarat det)
...men som sagt, vissa saker måste bara försökas. Int jelps he tär sööta öödi. Och att panta på det till senare tidpunkt var, med tanke på jekupas mara och SUM, inte heller någe alternativ.
Efter att tanken på några vilodagar hade sjunkit in, repade jag till med en sika-behandling på lördagskväldet. Plågade riktigt kräppen ur de sjuka ställena. Också över laterala epikondylen som traditionellt är tabu...
(men det "förbudet" bygger troligen på den troligen felaktiga teorin om att ITBS uppstår pga friktion PLUS man får troligen behandla hur och var man vill på sig själv)
...det löste förstås ut en temmärlig reaktion. Hela utsidan av knädet har varit blåmärksöm och värk har förekommit. Någon º av inflammation, nog. Hoppas det tutta igång läkningsprocessen åådänttligt. Nu har jag vilat, idag är tredje dagen, varav endast igår stretch och rollelse ingick. Blåmärksömheten är helt borta nu. En viss svullnad finns kvar. Dags att inleda nå småketas, så småningom. Om inte imorgon så i övermorgon, saa sii. Andra hoket. För att riktigt mjukstarta, har jag tunkit testa en halvtimme kråsstrejnär -ehuru ohyggligt töögigt- och en halvtimme löpande band, som första pass.

Kaffi håller på att ta slut, så ifall ketaset blir uppskjutet till torsdag så blir det kaffirostas imorgon kväld. Och vise värsa, äsitvöör.
Må det eins vara såpass varma kväldar, att terasstempen skulle vara närmare +20ºC än +15ºC! För annars blir det nålite svårt att styra processen.
Mera goovkaffi fåår dö piipl!
Har kört 100% arabica hela halvåret, men nu har jag fått hem en laddning robusta så resten av årets kaffiar lär nog innehålla tjugotalet prosang robusta. Såheså.
Esse run har jag, på tal om kaffi, nog helt slagit ur hågen. Ska nu först kolla om benet visar nå tecken på att börja hålla. Sen har jag kvar förhoppelser om ett maratonförberedande intervall-ish-pass före våran planerade vespasemppukeikka.
Åålrajtsji denn, ei muuta. Aj schäll ritöörn. Antingen imorgon eller övermorgon, med några väl valda ord. Välkommen ombord. Eller som vi bloggare brukar uttrycka oss: stej tjuund!

FajvFingärs och barfota

Det som var määrat att bli huntti på två dag, blev ett maraton på två dar. Söis kan det gå. Anade på förmiddagen att vänsterbenet, utsida knä frammanföreallt, hade irriterat sig av gårdagens svettpass. Dessutom hade ketaskompisen, pga omständigheter, avbokat. Så inte nå hopp om långpass idag. Fick den lysandis idisen att göra ett första försök att köra in nya fajvisarna. De har alltid böövat en rejäl inkörningsperiod, med diverse skavsår och grejsimåjsar, innan de tåjmar bra.

Gooär idis, böövär ju få dem inkörda helt och fullt till SUM. Tog inte mycket vatten med, väl vetandes att det inte blir långt idag. Riktade nosen mot schåmans, planerandes minst brorunda, gärna lite till. Redan vid pedvägen som parallellar östanpåspåret började det skava...
(ända från början gav sig knäet till känna, om än uthärdligt)
...insåg att brorunda är max idag. I trakten av runeberg och svanen började jag funtsa på att ta av fajvisarna och keta barfota. Vid omfartsvägskorsningen gjorde jag det. Först känstade det riktigt bra, knä tystnade. Men vid järnbron återkom känningen. I medlutet mellan fårholmen och rosasholmen rullad det så bra, att jag kom på mig själv med att trycka på nålite i steget. Känstade bra. Och baket några hundra meter tystnade knäet igen. Och ketaset tåjmade. Löpnjutning! Började tilåmed tänka på att förlänga, typ så länge fotsulorna känns ok. Men insåg att det kan vara det något högre tempot som endoknarkade så knä tystnade. Så det blev brorunda. Piste. Ändå kivogärt att få ett bra avslut på lenkkin. Väl hemkommen fick jag kämpa mot lusten att ge mig ut på nytt :o)
Ålrajtski, men det här benet är nog en bekymmersamhet. Bör erkännas. Nu just är planen öppen. Beror på hur det känns de närmsta dagarna. Är nog öppen för tanken på att helt hålla upp med ketaset ett tag, så det får lugna ner sig. Saa sii..
I övrgit känstade resten utaf kroppen och vädret super idag, hade varit gårrkålkkånajs med långlenkki. Hoppas någon annan fick digga den istället!
Janå, steja tjuund år bii skväär!

äbåårt mischön

Onksdagens rehablenkki mätte bara tie kilsar, men förhållandevis många celsiusar. Väderprognosen inför (fre)dagens tänkta långlenkki hotade hett och då tyckte jag att det böövär värmeacklimatiseras så bästa man kan. En viss förkärlek för redikulöst overkill kan tillstås. Så jag klädde mig temmärligt: kåttån (bejsik, ickeketas-) T-pajta, mellanvarm långärmd ketaspajta och tunn (ketas) vindtygsjacka. På benen böxer av motsvarande tunn vindtyg och utanpå dem fläskig kålidjbralla. Och på hjässan stickapipo. +20ºC i skuggan och varmt i solstrålen. För säkerhets skull schejds, för att ingen skulle rekognajsa mig. Och på pipopannan "nutcase", djastinkejs. Svettades ganska väldigt oerhört rikligt. Tänkte att nu börjar man väl vara acklimatiserad till sommarvärmen, när väl den länder an.
(vilket mycket riktigt visade sig vara idag)

Till idag och imorgon har jag alltså drömt om 50+50, alltså sista hunttiutmaningen före SUM. Med tanke på vänsterbenet, som genomgår riihäb sen utterleden pga ITBS...
(och i mindre mån höger lilltå som fick sig en kyss av en över öronen förälskad stubbe, därute)
...har det nog förefallit nålite utopiskt, även utan klimat modell tropiskt, att fullfölja. Men vissa saker böövär man bara försöka.
Dessutom hade jag lyckats locka med ketaskompisen, som ju har varit med på alla hunttina hittills också. Söis blev det stympad jobbdag idag och så mötstade vi vid lockande berget vid ettiden...
(hade skippat kåkkelby home-run, pga logistiska utmaningar och för att smidigare kunna avrunda v.b)
...camelbak på ryggen och fajvfingärs på fötterna. Takten synnerligen modest. Instruerade farthållaren att hålla sådant tempo som känns att man kan måra åpå i hur långt som helst. Första tian gick mycket bra. Sen började det höras på kompisen, så jag förstod att i fall av två varv så blir nog andra ömsand. Men redan vid sandsund konstaterade han att det bli rakast möjliga hemresa för honom. Kände nog att den egna beslutsamheten försvagades med 68,4%. Men med ståpäls och 160-puls vid 6+fart så var det inte bara rätt, utan rätt nödvändigt kåål. Vände själv av norrut längs omfartsvägen, redan kännandes tvivlens gnag trots att jag mådde helt bra. Ynkedomars ynkedom, vad är nu detta? Värmen?
(hade iofs lovat att ta med förnuftiga farbrodern idag, spec. med tanke på vänsterbenet, och inte bara einviisbessin)
Benet hade för övrigt varit tyst första milen och började kännas nålite smått andra. Tredje milen skulle det visa sig kännas stadigare, ehuru lindrigt. Janåmen, jag lufsade på. Inga beslut änninu, utan bara se till att hålla hållbart tempo. Mot slutet av andra milen började nog värmen kännas tuff. Inte outhärdligt, men som att kanske det inte blir femti idag hosåhelst. Vid det laget lyste tre lampor gult...
(beslutsamheten-naggad av kompisförlust, termostaten-prövad av värmen, vänster ben-naggad av ITBS)
...men ingen röd. Då passar innerlåren på att meddela att de håller på att få skavsår från shortsen. Nå jÿst söis! Den proverbiala droppen som får den proverbiala bägaren att rinna över. Åålrajtski denn, det blir bara ein varv idag! Väl medveten om att den typen av ynkedom inte kommer att vara till någon stor gagn vid SUM 100K :o(  
Janå, kanske sparande av benet och fortsatt riihäb, utgör förutsättning att tess kunna hoppas på SUM. Och kanske dagens pass var ett utomordentligt värmepass, även om det avslöjade att acklimatiseringen inte var så imppande långt gången som jårs truli hade billat sig in. Och kanske vi får till ett hyfsat dubbelpass ändå, om man får till nå 20-30 kilsars runda imorgon också.
Dagens blev bajdövej tretti. Och det är också en smärre skamfläck. Låt mig selitta:
I vintras repade vi av en femtirunda i ohyggligt väder. Två varv jeppis-runt med diverse avstick. Och den tänkte jag kopsa idag. Men då, i vintras, tog vi två avstick. Nejmli sandsund och östanpå. Det hade jag glömt och siktade på fyra avstick idag. Som ijenttärligen tillhör vår trettikilsarsbana, vilket var orsaken till att jag landade på tretti idag, trots bara ein varv. Råddfabbo!
Det känns bra nu baket, i kroppen åtminstone, trots det snöpliga mjölktåget hem. Endoknarkad och nöjd med trots allt gediget pass. I huvudet farhågor. Liksomatt, både jakupas maran och SUM kan mycket väl begås i lika varmt eller varmare. Hur ska det gå då. To bii kvajt ånist, förmodlligen illa. Fast det finns ju tid att acklimatisera sig ännu nålite och så har man ju bättre möjligheter att hålla core-tempen nere tack vare tillgång till svamp, vatten och duihkar. Glad ändå att det gick tess, att keta i värmen. Kuitti på att mödorna nog har bitit. Glad också att inte benet totalkräppade värrigare.
Och så kan man allttiili inbilla sig att, trots att det psykologiskt hade varit välkommet med lyckat 50+50, så kan det mycket väl vara fysiologiskt väl så fördelaktigt med 30+??
På slutet började nog värmen kännas riktigt paha, kånfessas gärna. Bestämde vid lockande berget, med ett par kilsar kvar, att gå sista snutten (= fridhemska vägen) och dricka vatten till lust och leda. När fridhemska vägen väl började närma sig var det såpass svagt och vingelkantigt, att jag tänkte bra om jag hålls på benen dit eins.

Nå problem att få på sig FajvFingärs var det inte. Och merrellarnas skönhet till trots, nog var det njutbart med dömsis tunna bottnar. Svullnaden i foten är inte nå att pÿÿla om nåmer, om än självaste lilltån ser en pikuliten aning skojig ut änninu.

Söis. Tillfredsställade ändå, åålinåål. Återkommer med ny konfession imorgon. Då som sagt inga stora ämbischöns. Du böövär steja tjuund, siitä ei pääse yli eikä ympäri. Så steja tjuund!
ps: skippar bildbevis på shortsskavet, av blyghet snarare än blygsamhet, men lustiga förnimmelser i duihken kan rapporteras