plågsamt och plågsamt långsamt..

Jårs truli hade ju som sagt var kunnat förbereda mig tillfredsställandis inför jakupas maraton. Väderprognoserna lovade också språngbara förhållanden. Hade käkat mycket och laddat glykogendepåerna, så energi fanns. Och sista natten sovde jag alldeilis över förväntan. Vaknade dock med lindrig huvudvärk, som satt kvar till start och typ första varvet. Hade nålite lämningar från skavsår, så jag compeedade och plåstrade fötterna omständigt, innan de tråmades in i nya fajvisarna. Inledde som planerat lugnt och nätt. Fick snart följe av folke j och kaj l, vilket var trevligt. Publikumen och hejapåarna var sköna! Vid omfartsvägen petade jag i tvåan. Det känstade lätt i kropp och ben, andningen en smula ansträngd pga vad som känstade som nålite svullna slemhinnor. Typ som ½stockad utan att vara snoroig. Päättade därför att keta med spjeldi fast bara tills vi vänder från omfartsvägen, istället för hela första varvet. Vid fårholmsbacken hade vårt fenomenala supporter/söörvistiim ställt husbilen. Där fick jag min första vatoflaida utbytt. Och sång och dans och påhejningar, med fin skylt och alltihopa. Najs!
Vid slussarna-ish gav kajs kilometertidskommentarer första antydelserna om att jag kanske inte var i PB-slag den dagen. Fortsatte ändå enligt upplagd strategi, givårtejk, med ansträngningsnivåer. Slutet av första varvet var tyngre och kämpigare än jag hade föreställt mig att det skulle bööva vara. Fick andra flaidan utbytt av min kära vespaburna fru. Och en dos sympati. Vid varvning med nydoppad svamp fräschade fiilisen upp sig någorlunda. Och andra varvet påbörjades vid gott mod. Det bekanta konstaterandet att man nu passerar den här paikkan för sista gången idag, fann sig in. Publikum och medlöpare, och funktionärer, hade tunnats ut temmärligen. Inte så najs. Halvvägs längs omfartsvägen började det bli tungt och plågsamt big tajm. Tänkte att jag får tugga kilsare ett tag nu, och snart nog börja planera slutstadierna med eller utan spurt. Vid husbilen var det fullt hålligång ännu, trots löpargleshet. Så skall det se ut!
Resten av färden var en armades plåga. Allt svårare att få ner nåt i maggen, tilåmed vatten känstade. Började gå vid stationerna, dels för att magen skulle vara mer emottaglig och dels för att sänka pulsen några slag så fortsatta joggaset skulle bli uthärdligt. Aldrig-mer känslan infann sig. Tillika med vissheten att den kommer att utbytas i nååsåss eufori så fort mållinjen är passerad. Bland sista kilsarskylten stod ambulansen och låg en dam, tror jag det var. Taskigt att sippa så nära mål, tänkte jag. Själv slutspurtade jag jimån att inte sänka spiiden nå ytterligare. Fajvisarna hade börjat kännas en smula obekväma, så jag plejade tilåmed med tanken på att ta av dem och lufsa sista kilsarn barfota. Men orkade inte fullfölja den idisen. Mållinjen var nålite välkommen. Direkt baket hade jag att välja på att svimma och att läksa ner och få upp benen. Då vaderna plötsligt slutar pumpa uppåt blodet så stannar det i benen och den enorma hjärna blir utan. Min kära fru tog emot mig i mål och höll upp mina trötta ben. Najs.
Vi diggade några målgångar, bl.a kaj l och mathias l. Ville vänta in folke j också, men han dök aldrig upp. Pratade med kaj n, som tog reda på att han mycket riktigt hade brutit. Söis denna gång.
Mitt resultat var urursliga >3.52. Har tilåmed ketat sträckan snabbare på vanlig lenkki. Eller nåja, vanlig och vanlig, men maratonlenkki. Vet inte heller varför det inte tåjmade igår. Inför loppet var det ijenttärligen bara vänster (utsida) knä som skrämde. Var schyna övertygad om att ifall knä håller, så blir det PB. Assit :o(  Janå, himla skönt trots allt att knädet höll. Nog känstade det en aning av, men inte nå värre på andra- än första varvet. Visst har hjärnan i bakgrunden tomgångssurrat om nå possibla orsaker, men inget obviöst har dykt upp. Väl an, det gick så där denna gång. Hade jag haft bättre koll på fart och tempo och med säkerhet vetat att jag inte ketade för PB, så hade jag minskat ansträngningsºen och försökt njuta av loppet mer. Kanske borde man börja använda (puls)klocka i alla fall?
Fötterna, och speciellt vänster häl, tog nålite stryk. Fick ett compeedplåster på den i kveis. Och det lilla jag vandrat idag, har jag kålkkåhaltat. Inte pga knädet, som befarat, utan hälen. Sen kollade jag hur det såg ut, och fick en viss förståelse för pitoheten. Eftersom jag erhållit en del uppmuntrande fiidbäkk på mina söta fotbilder, ska jag roa er med ein par bilder på eländet:

Blåsan håller på att smita ur compeedplåstret och tecken på inflammation omkring. Värme, rodnad, ömhet, svullnad. Aj! Ijenttärligen ska man låta de här plåstren vara kvar tills de självdör. Men nu tyckte jag att det böövade åtgärdas. Kunade ju knappt gå, och apselut inte tråma foten i nå skoliknande. Drog ynkligt bort plåstret och duihkade septidin åpå.

Och så fick kära frun applicera ein nyan compeed åpå. Det stretar mindre, tack vare att en hel del vätska rann ut. Och slutade packa å värka. Så nu helt ok att sitta i riklajnärn, med fötter uppe. Avstod dock från planerat jeppisdagsdiggande ikväll. Och tanken på skor är inte lockande. Nu blir det ett försvarligt gäng vilodagar. Och sen troligtvis nå barfotaketas så småningom. Och hålla tummarna för att det ska hinda läka åådänttligt tills SUM om tvenne uger.
Lämnar det på dig att försöka klura ut hur du ska bära dig åt för att få reda på hur det ska gå..