torsdag 31 oktober 2013

qigongare necesse est

Ifall denna blog ska vara vigd åt funderingar kring ämnen och aktiviteter som intresserar mig, vilket jag väl preliminärt föreställer mig, så kan man befara att qigong kommer att avhandlas till lust och leda. Vi får se hur det blir med den saken, nu vill jag i alla fall se om jag kan utreda hur jag hamnade in i qigongvärlden. Det är omöjligt att säga hur mycket av mina hågkomster som stämmer överens med hur det skedde i verkligheten och hur mycket som är efterkonstruktioner, men så är det väl med det mesta?

Säkert är att nyfikenhet om den fanns innan qigongen i början av tjugohundratalet blev tillgänglig här på hemmaplan, allra senast mot slutet av 90-talet. Inom svensk sjukgymnastik var den etablerad och det torde vara en av källorna för mitt intresse, sen omnämns qigong i en hel del litteratur om kampkonst som på den tiden intresserade mig. Jag läste nog en del böcker om qigong också, men fick ingen början på utövandet därigenom. Exakt vad i qigongen som väckte min nyfikenhet vet jag inte. Föreställningar om hälsosamhet torde ha spelat in, men kan neppärligen ha utgjort hela lockelsen. Månne inte föreställningar och funderingar kring ki-energin -som talades om i karatesammanhang- också hade sin betydelse, även om någon direkt hågkomst inte kan frammanas vid återblickandet nu.

I början av sommaren 2002 gör så qigongen intåg i jeppis, genom Petri Pelkonen som inbjuden av Fitness Club börjar dra träningar vid gamla hamn. Till första tillfället hade ett 70-tal nyfikna samlats, däribland jårs truli. Som parentes kan nämnas att Petri har berättat att han körde förbi först och tänkte något i stil med att "undrar vad de har på g där för skoj, som drar sådär mycket folk..", det tog sin tid och ett telefonsamtal till Milla (arrangören) innan han insåg att det var hans gäng! Jag placerade mig i första rad för att inte missa något och lite åt sidan för att inte skymma mer än nödvändigt, där förblev jag i praktiken så länge Petri drog träningar här i trakterna, som något av ett inventarium. Jag var som en svamp, nötte in grunderna och sög i mig detaljerna; helt såld direkt från början, långt innan jag ens lyckades "känna qi". I själva verket minns jag en gång när vi skulle leka med qi och Petri efteråt frågade hur många som kände nåt. Ett par personer sträckte upp handen och berättade om sina förnimmelser, jag tänkte "..jee rajt!". Det var först på hösten, sen träningarna hade flyttas inomhus till FC (som den tiden huserade i Prismakomplexet) som min första qi-känning plötsligt bara fanns där...
*WOW*
...ville aldrig sluta övningen, tänk om det försvinner!
Det försvann inte.

Minns tiden med värme, många nya bekanta och jag deltog i alla kurser och träningar jag bara kunde. Petri hade rätt stor repertoar. Svårt att säga varför det sa klick direkt, speciellt med tanke på att qi-känslan kom först senare, men på något sätt passade nog qigongen mig - och jag den! Det var relativt lätt för mig att ta till mig rörelserna, avslappnande och skönt, andningen -vars betydelse jag delvis redan kände- var central, men jag spekulerar för jag kan faktiskt inte riktigt sätta fingret på det.
foto: Ulla Linder

Sommarlägren började i krombi 2004 och slutade med 10-årsjubileum i Pörkenäs 2013 *RIP*. En rätt gedigen instruktörsutbildning, kallad livsbalans, hölls i krombi feb -06 till okt -07. Där var vi över 20 deltagare, varav inte många började dra träningar och säkert långt ifrån alla ens fortsatte med qigongandet. Själv var jag väldigt ivrig som nybakad instruktör, trodde ju att alla skulle vara lika eld och lågor som jag. Försökte dra veckoträningar och ordna kurser, tänkte t.o.m att det skulle bli en del av mitt levebröd. Det tog nog nästan fem år innan det slutligen sjönk in i min tröga skalle, att alla mänskor inte finner qigong riktigt lika oändligt spännande som jag :o)

Nåväl, numera är jag pensionerad från dragaset och lycklig qigongeremit, har sorterat bort kanske halva repertoaren eftersom jag inte behöver hålla mig med gruppvänliga övningar längre. Qigongar gör jag dagligen, oftast på morgonen innan jobb. Föreställer mig iofs att det kan ha hälsofrämjande effekter, men ivern eller motivationen är inte avhängiga det. Glöden är lika stark som någonsin och djupet på förnimmelserna så himla veej bijånd allt jag hade kunnat föreställa mig, att jag är beredd att sätta kroppsdelar i pant på att vem som helst som finge lika starka, konkreta och njutbara upplevelser ur qigongen, som jårs truli idag, aldrig någånsin skulle missa en enda dag!

ps: förutom Petri förtjänar åtminstone qrt och stina sina platser i min varma tacksamhet, uutan äär sko intt naa a vaartti ti naa!

tisdag 29 oktober 2013

det långa läkandet

Tänkte hoppa över "del 3.a)" specifik kort- eller på sin höjd medelsiktig symtombehandling (för gamnackar och sementkepsar och spända mellangärden..) och istället avhandla det som känns väsentligt för jårs truli. Man kan göra så på sin egen blog, vettu. Nog intresserar mig den symtomatiska behandlingen också, förvisso, och jag jobbar med det dagligen, men nu just lockar och pockar inte det i tangentfingret.

Vad jag vill presentera är inte något recept, eller ens något jag föreslår -än mindre rekommenderar- någon att företa sig. Det är bara ett sätt att försöka beskriva hurudana metoder som har attraherat- och förefallit ha en djuptgående läkande effekt i mig. En nyckel är att det inte finns någon (en) nyckel. När någon presenterar sin metod som den saliggörande är en rejäl näve salt bra att ha till hands, varmed inte sagt att metoden ifråga skulle sakna förtjänster. Däremot finns det gott om nycklar, och skramlar man ihop tillräckligt många så får man upp ett helande momentum. Lite som ett eget inre fångarnapåfortet, eventuellt med inslag av tomtarnapåloftet.
De olika aspekterna överlappar varandra och min uppdelning är mer eller mindre godtycklig, den syftar till att göra helheten överskådligare. En del av "nycklarna" kunde som sådana utgöra "3.a)"or. Endast tillsammans kan de bidra till genuin läkning.

Fysiken är en aspekt, och en tacksamt konkret sådan dessutom. Genom töjningar och rörelser försöker jag komma åt styvhet och stramhet; spänningar försöker jag släppa vartefter jag blir varse dem. Speciellt hårda och omedgörliga, sannolikt gamla, fysiska blockeringar kan behöva hjälp utifrån, genom olika behandligar. Ingen nämnd och ingen glömd. Hållningen strävar jag till att få balanserad, de uppmjukade styvheterna ger tillgång till den rörlighet som en balanserad hållning förutsätter, tillkommer att släppa taget för att låta kroppsdelarna vila på varandra och stöda varandra samt väcka liv i naturliga hållningsreflexer.
Andningen är ju en aspekt som jag redan har tjatat om, dock inte tjatat klart ifall någon nu trodde det. Mitt första uppdrag med andningen är att kunna fästa uppmärksamheten vid den och ändå låta den förbli automatisk och ostyrd. En ohygglig uppgift bara det, låt oss inte lura varandra. Nästa uppdrag blir att minska styvhet och spändhet som begränsar andningsrörelsen. Inte gjort i en handvändning och, liksom övriga aspekter, en process som avstannar eller backar om jag inte håller liv i den och tar hand om biprodukterna. Jag hävdar att det sistnämnda åstadkoms genom att vi integrerar de olika aspekterna i leken. Inte ens andningen, hur central och väsentlig den än är, leder i ensamt majestät vidare än till en viss gräns. Qigong, som ligger mig varmt om den pumpande inälvan, kombinerar förtjänstfullt andning, hållning, fysik och uppmärksamhet.

Energetisk rensning utgör, lustigt nog, också en aspekt av det läkande förloppet, på tal om qigong. Inte som visualisering eller föreställning, utan som konkret förnimmelse. Det här har säkert samband med mitt qigongande och jag föreställer mig att inte alla upplever något liknande, även de som på sitt eget unika sätt genomfars av motsvarande förlopp. Känslan är lika konkret som vilken sinnesförnimmelse som helst och tydligare urskiljbar från ordinär kroppskänsla än smak från doft, om än inte lika tydligt som syn från hörsel. Förutom att många qigongövningar i sig innehåller rensande, kan jag få känslan att nu finns stagnerad energi någonstans i kroppen. Energi som jag behöver släppa ut. Vad det här har för organiska- och/eller kemiska korrelat, om några alls, avstår jag från att spekulera i. Spekulation är spekulation och upplevelse är upplevelse, kvalificerat för min uppmärksamhet är det i alla fulla fall!

De Känslor som är intressanta i sammanhanget är de ovälkomna, de som har fått så kräppigt gensvar att jag har tagit avstånd från dem. Det är förmodligen himla individuellt vilka specifika känslor det gäller. För mig har ilska varit en av tungviktarna, en inte helt flyktig tid levde jag på riktigt i villfarelsen att jag inte kan bli arg. Eller gråta, för den delen. Skam, sorg, rädsla, våthävjuu, poängen är att det är värt besväret att etablera kontakt med de känslor till vilka jag saknar access. Få kontakt. Tillåta. Ta hand om. (Er)Känna. Rensa. Ladda ur. Tömma uppdämda lager. Tenderar, baserat på egna erfarenheter, beskriva jobbet med känslor som grovt och urladdande i början, glidande mot alltmer finstämt och omhändertagande med tiden.

Om jag dessutom lyckas medvetandegöra automatiska uppfattningar och barnsliga slutsatser som undermedvetet formulerar mig själv och världen, kan jag t.o.m minska risken för att emotionellt bagage laddas upp och fylls på igen. För mig har dessa metoder för avslöjande av dolda egostrukturer sprungit ur voice dialogue, som också behöll tyngdpunkten länge. Ett tag var nog VD min saliggörandemetod, misstänkt likt sånt som jag varnar för, hmm.. Senare har tyngdpunkten legat hos drömarbete, dvs material har fiskats upp ur drömmar och ännu senare ur fungerande/reaktioner i levande livet. Den här upptäcktsfärden och djupdykningen i självet, medvetandegörandet av det dittills undermedvetna, har hos jårs truli börjat i brant uppförsbacke. Starkt motstånd. Med tiden avtog motlutet och friktionen minskade. På senare tid har det rullat på i veritabel nerförsbacke. Trots det initiala motståndet graviterade jag tidigt mot den här utforskningen, obevekligen.

Summa summarum: det är ingalunda så att jag skulle ha tänkt att "nu så ska jag ta hand om min bångstyva kropp och mina oläkta emotionella sår" och valt de här metoderna i instrumentellt syfte. Snarare har aktiviteterna känts lockande och meningsfulla, även om det understundom varit det starka motbjudet som aktiverat magnetismen. För någon annan kanske kost-näring spelar en roll, eller rollspel, musik eller något helt annat. Övertygelsen kvarstår: det behövs tillräckligt många bäckar för att få ån att flyta!

söndag 27 oktober 2013

ide god idé

Det är inte speciellt vanligt för en trög och rigid gammal farbroder som jårs truli att nya intressen får plats i livet, men bland mina tämligen få hobbysar finns det faktiskt en nykomling som tagit plats med väldig fart. Vi pratar vespa! Det var lindrigt uttryckt något av en högoddsare att jag ens skulle våga testa, för att inte tala om fastna för, något sådant. Det är inte så att jag skulle sakna uppskattning för fartens tjusning, men något större behov av fartupplevelser har inte gjort sig gällande.. och rask promenad har räckt gott och väl för att stilla den mån som ändå uppstått.

Egentligen är det min kära frus fel. Eller rätt. Det hela hade sin grogrund i en rad märkliga sammanträffanden som resulterade i att frun körde en retromoped och jag i sinom tid skaffade en vespamoped för att hinna med henne, vilket jag för övrigt ändå inte gjorde. Med god hjälp av fortsatta sammanträffanden kom det sig att vi i månadsskiftet juli-augusti skaffade riktiga vespor. Onödigt sent på säsongen, befarade vi då, men sensommaren och hösten har ju varit superba. Det har blivit många långa och korta köror och fina upplevelser.

Men. Oundvikligen har säsongen lidit mot sitt slut och numera rent av glidit förbi det. I fredags höll vi värdigt och vemodigt gravöl över en härlig säsong, tillsammans med några goda vespavänner, som händelsevis också råkar vara våra vänner. Och idag plockade jag in batteriet och ställde vespan för vintervila.
Sov gott, min vackra italienska!

Några längre färder har det inte varit fråga om denna inledande säsong, från korta rundor till dagsutfärder. Inga övernattningar än så länge. Ibland ensam, ibland med kära frun och några gånger i grupp. Alla varianterna har sin tjusning.
En kulig grej är att välja ett ställe som antas lämpa sig för qigongande, och sen åka dit och gonga. Fast det görs helst utan allför många kompisar med, annars är nog risken stor att de övrigas tålamod skulle prövas i övermått. Dock har min kära fru utstått ett par sådana keikkor.
Nästa säsongs färdidéer håller redan på att kläckas i fantasierna och på skrivborden, vidlyftiga veteraner drömmer om europa medan nervösa nybörjare håller perspektivet nordiskt.
Många långa mörker väntar innan det blir dags att ladda batteriet för en ny säsong. Hoppas inget akut behov att tjusas av fart tänds under tiden, eller alternativt att den raksa promenaden behållit sin magi...
krypa ner i ide, likt björnar och vespor, vore måhända ingen dum idé?

fredag 25 oktober 2013

närmare om det vetna - kort svar från gårdagen

I förra inlägget hävdade jag "Vad den här sortens kroniska spänning har för typer av effekter på muskulatur, rörelsemönster, hållning, andning undsoweiter vet jag så säkert jag överhuvutaget vet någonting alls" och blev ombedd att utveckla. Konstaterade att vetandet upplevs mer som en allmän känsla och erfarenhet, men jag lovade icke desto mindre att försöka utkristallisera några formulerade tankar ut sörjan.
Tänker härmed göra ett försök till det.

Kärnan i reaktionsmönstren tycks vara andningen och mellangärdet.
Det finns mycket variation i hur mönstret ser ut, mänskor emellan, men gemensamt tycks vara ofri/spänd andning. Kanske är diafragman den känsligaste muskeln när det gäller känslor, den som först reagerar, den som först spänns då vi håller igen? Kring mellangärdet finns också buk och ryggmuskler, som hjälper till att hålla in. Likaså musklerna mellan revbenen, håller bröstkorgen stilla och behärskar andningen då känsla kontrolleras. Andningen begränsas alltså genom att spänning byggs in i diafragma, rygg/mag- och intercostala (mellanrevbensliga) muskler.

Mönstret kan gå igen i hela kroppen, även extremiteter (armar och ben), genom att rörelsen blir överdrivet kontrollerad och ofri. På sikt leder det här till minskad elasticitet och svikt i leder. Mycket vanligt är att delar av bröstkorgen och ryggraden helt eller delvis mister sin rörlighet. Ju längre från centrum (mellangärde och andning) desto större variation i uttryck. Jag har sett teoretiska modeller som föreslår samband mellan specifika känslor och engagerad kroppsdel, men de övertygar inte.
De här (fasiska=dynamiska) musklerna som vi belastar med ständig -ehuru inte nödvändigtvis hög- spänning, klarar stor belastning men far illa vid långvarig sådan, de är liksom byggda för rörelse och kraft, inte statiskt arbete. Man kan tala om relativ överbelastning, med tillstramning och utmattning, vilket straffar sig i nedsatt ork, omfång och kvalitet på rörelsen när den väl behövs.

Förändringar i hållning varierar också, men typiskt är det framskjutna huvudet och de uppdragna axlarna. Vanligheten kommer sig måhända av att minst två mekanismer hjälps åt att åstadkomma den här effekten.

Dels är hopkrypandet en nedärvd reflex när man blir skrämd. Jag stelnar, drar upp axlarna och trycker ner huvudet. Dels gör den återhållna andningen att hjälpandningssystem missbrukas, med påföljd att huvudet dras framåt; låt mig selitta:
Bälgen som skapar undertryck i lungorna -alltså diafragma som dras neråt och bröstkorgen utvidgas- underfunktionerar pga spänning och stelhet, alltså sugs inte luft i lungorna i tillräcklig mån. Därför slås hjälpandningssystemet på; nacken spänns för att hålla emot och (ffa) halsmusklerna häver upp bröstkorgen. Det här systemet kan vi utan ledsamma konsekvenser utnyttja kortare perioder, vid ansträninging, men det blir utmattat vid långvarig aktivitet. Resultatet är spända nackmuskler som drar upp axlarna, samt strama och trötta halsmuskler som drar huvudet framåt.



Det här var alltså inte mitt vetande, utan de formuleringar som klämstade fram ur det, själva vetandet är mer som.. ja, ett vetande. Som någon form av källhänvisning erbjuikkar jag lång klinisk erfarenhet och intresse för dylikt, lästa artiklar och böcker samt gångna kurser och framför allt annat subjektiv erfarenhet genom temmärligen utförlig utforskning och långt fört arbete med den egna kroppen och upplevelsen.
(så du inte tror att jag bara dillar och håplar)

torsdag 24 oktober 2013

positivtänkarnas felslut

Tankens kraft är överskattad!

Förmågan att tänka kommer nog väl till pass, vore mig främmande att förneka det, men tänkandet har åt helskotta för stor roll i fålttschis liv. Åt helskotta för stor! Av sig själv känner man andra. Någon sorts "default position" förefaller vara att stor del av uppmärksamheten vilar på tankeflödet, som i sin tur plottrar på i någon sorts tomgång eller idiotloop. Endast förhållandevis rejäl stimulus utifrån, för att inte tala om inifrån (kroppen), förmår attrahera uppmärksamhet en stund och ge lite ny material åt tankekvarnen att grajnda.

Det specifika temat för dagens funtsor är något i stil med hur tanken påverkar känslor och mående, och kanske framförallt mina invändningar mot övertro på tankestyrningstekniker och deras läkande potenital. Inspirationen som triggade igång den här tankeloopen för mig kommer i stor utsträckning från facebook, där visdomsord trängs med positivatankartips och väldigt många förefaller ha för sig att bara jag lyckas ändra mitt tänkande så försvinner problemet. Alltså att tänkandet ger upphov till känslan som blir problematisk och alla mina problem och nojor upplöses i tomma intet bara jag lär mig några enkla knep att kontrollera tankeverksamheten, eller något åt det hållet.

Budskapet verkar vara att det är väldigt enkelt, jag har bara inte sett det uppenbara.
Så enkelt är det inte.

Här vill jag bakgrunda med några rader om hur jag föreställer mig att våra emotionella sår och känslomässiga knutar uppstår:
Känslor som inte släpps fram i stunden då de uppstår, fastnar. De tar form av spänningar i kroppen, alltså kroppen spänns för att förhindra att känslan kommer till ytan; delar av de här spänningarna verkar stanna kvar fast den uppenbaraste stålsättningen släpper. Den här kroniska stålsättningen lagras på med åren till ett i vissa fall synnerligen robust pansar. Av sig själv känner man andra, igen. I andra fall kan de fysiska manifestationerna av försvar(and)et vara subtilare, men om du inbillar dig att det bara gäller neurotiker eller undantagfall -absolut inte dig- så har du "another thing coming". Det är naturligvis obehagliga känslor som ivrigast undantrycks, t.ex skam, rädsla, ilska, sorg. Varma goa känslor är det ju skojigare att känna, även om individuella skillnader pga betingning torde vara mycket betydande.


Kunde orda mycket mer om det här ämnet *OJ* kunde jag evär orda mer om det.. kanske nån annan gång!

Nu håller jag såklart med -och det är mycket enkelt för var och en att för sig själv kolla- att om en jobbig tanke loopar och det känns illa, så kan jag rikta uppmärksamheten åt annat håll eller ändra tanken till något annat. Det kräver en smula träning att bli effektiv, men är ytterst enkelt att konstatera fenomenet.
Låt oss ta ett exempel:
jag befinner mig i en lindrigt skrämmande situation, men rädsla vill jag (omedvetet?) inte veta av så istället triggas en livlig tankeverksamhet igång (oroande).
Feslutet:
om jag nu tänker positivt (min samlingsterm i den här texten för diverse mentala manövrar) så blir känslan i kroppen mycket najsare, följdaktligen berodde rädslan på tanken.
Något närmare verkligheten:
situationen tåjmade som "nyckelretning" genom att påminna om något gammalt skrämmande och väckte den björn som sov. Björnen, i det här exet rädslan, började brumma förfärligt hotfullt och triggade mycket riktigt igång en frenetisk tankeverksamhet, som i sin tur attraherade uppmärksamheten. Tacka tusan för det, alternativet hade varit att uppleva rädslan!

Så, vad är problemet?
Inget, det är inget problem, det är en lösning. Men. Lösningen är kortsiktig och den känslomässiga knuten -det oläkta såret- finns kvar, redo att väckas nästa gång jag försätts (eller försätter mig) i en "lämplig" situation.
Det oläkta, olevda, finns kvar. Spänningen finns kvar och växte kanske en liten liten aning igen (janå där har vi ju problemet). Vad den här sortens kroniska spänning har för typer av effekter på muskulatur, rörelsemönster, hållning, andning undsoweiter vet jag så säkert jag överhuvutaget vet någonting alls. Vad det har för effekter på djupare aspekter av hälsa har jag väl i svaga stunder spekulerat över, men på den arenan vore det temmärligen överdrivet att tala om vetande.

Vad är då långsiktig lösning?
Det är det som gör ämnet verkligen intressant och följdaktligen kvalificerat för denna blog, säkerligen återkommer jag förr eller senare med funderingar och synpunkter om det..

onsdag 23 oktober 2013

kafferistens malande

Bland de ämnen man ofrånkomligen måste begrunda och fördjupa om, försåvitt man försöker göra gällande att ens blog handlar om intressanta grejer, tillhör kaffi de självskrivnaste. Händelsevis och till all lycka råkar det infalla sig så, att jag är en ivrig kaffiperson. Dock ingen stordrickare, utan jag försöker av diverse skäl fokusera mer på kvalitet än kvantitet, som de paa säga. Mitt påjsån är espresso. Espresso är som att betrakta kaffe med magnifieringsutrustning: såväl förtjänster som defekter förstärks och koncentreras.


Historiens tunga vingslag har lärt mig (vad vi finnar kallar kantapään kautta) att stor koffeinkonsumtion har sina nackdelar, av vilka infernalisk huvudvärk lömskt nog uppenbarar sig först när intaget stryps. En annan nackdel med hyperkonsumtion är att den uppiggande effekten blir försumbar, möjligen med undantag för dagens första dos. Låg konsumtion däremot, tillåter abstinens utan tillhörande besvär, och gör att de få dropparna blir ännu åtråvärdare och njutbarare. I själva verket utgör en goov espresso den intensivaste doft-smaknjutning jag kan ha, låt vara oblygt utmanad av en välgjord rökig singelmalt.

Problemet är att bra espresso sannerligen inte växer på träd. I våra trakter kan man få drickbar espresso på (allra högst) 2-3 kommersiella ställen, goov espresso på 0.
I större städer är drickbar vara norm, medan man kan få god-goov espresso på några få seriösa ställen. Vad finns då för alternativ till att laga egen?
(lida och plågas och våndas och klaga, såklart, men hur kul är det på en skala?)
Om heimlagat ska lyckas är färskt kaffe av hög kvalitet helt nödvändigt (förtjänsterna), sen gäller det snarast att förstöra det i minsta möjliga mån (minimera defekterna).

Om hur man förser sig med färskt kaffe av hög kvalitet, kunde jag utdraget orda, men det får anstå till senare tillfälle i så fall.

Det faktum att espresso extraheras genom att hett vatten pressas med högt tryck genom en dos kaffe, gör det löjligt lätt att förstöra. Det höga trycket gör att vattnet gärna söker minsta motståndets väg, därför är det förbaskat viktigt att pucken (kaffedosen) är bra lagad. Ett fenomen som kallas kanalisering är följden av svaghet eller ojämnhet i pucken, det innebär att mängder vatten strömmar fram genom en "kanal" och blir inte smaksatt som folk. Resultatet är surt och blaskigt kaffe, lämpat för vasken.

Kaffekvarnen är en av kaffets bästa vänner, om den är bra, och en notorisk kaffekräppare om den är undermålig. Kvarnen behöver mala tillräckligt fint för espresso (för grovt så rinner det igenom utan att plocka med sig tillräcklig smak - för fint igen så chokar det, kaffemaskinen orkar inte pressa vattnet igenom pucken), den behöver mala tillräckligt jämt (för att ge jämnt motstånd => jämn extraktion) och den får gärna vara snabb och lågmäld. På kafferisten ankommer att -förutom att hitta rätt malningsgrad (som passar kaffet ifråga och kaffemaskinen)- fördela dosen jämnt, alltså se till att det malda kaffet hamnar jämnt utspritt i filtret.
Sen gäller det att "tampa", alltså trycka till dosen med en tamper som passar i filterkorgen, mest för att få ner den och undvika att den tar i spridarfiltret (och går sönder) när man spänner fast "portafiltret" i kaffemaskinen.
*många kafferister hävdar att tampningen skulle måsta ske med × antal kilos tryck, men det verkar inte stämma - åtm. med färskt och bra malt kaffe*
Det finns förvisso knep&trick för att kompensera en hyfsad (i motsats till bra) malning och fördelning, som jårs truli var tvungen att pynja med under förra kvarnens karriär, men jag rekommenderar varmt en ordentlig kvarn!

Själva kaffemaskinen behöver kunna ställa upp med pålitligt jämn värme och jämnt tryck, annars blir den något av en slumpgenerator.. en kafferoulette, och så vill vi inte ha det, tro mig! Här är kafferistens uppgift att stoppa shotten vid rätt tidpunkt, vilket är när strålen (eller strålarna, om du kör duppelpipigt) börjar bli genomskinlig och tunn ("fisi" å blaskig). Man kan också extrahera med fastställd tid eller volym, men då blir det kämpigare att hitta och behålla rätt malningsº

Janå, låt dig väl smaka.. det lär bli mer kaffirelaterat här framöver, men jag lovar att välja ett annat ämne för nästa inlägg. Goov kaffi är utomordentligt intressant och det som intresserar är lätt och roligt att skriva om, men däremot misstänker jag att just det här livselixiret är njutsammare att dofta och smutta på - än läsa om!

söndag 20 oktober 2013

jogging och frigörande andning

Andning hör till mina passionerandaste intressen, har faktiskt sysslat med det väldigt länge. Dock utan nämnvärd uppmärksamhet under hittilsa livets första halva. Från studietiden minns jag vagt kroppskännedomsträningens (KROK) andningsinslag, medan det riktigt aktiva intresset väcktes i samband med ett par kurser i början av 90-talet. Ledaren var en enastående kunnig och sympatisk människa, en norsk fysioterapeut och psykolog vid namn Berit Heir Bunkan. Hon kallade sin metod "psykomotorisk fysioterapi" och grävde sina rötter bland bl.a Wilhelm Reich, no less. Sen dess har andningen haft min -ibland mer och ibland mindre- delade uppmärksamhet!

Jag kan på rak (eller egentligen ergonomiskt tangentbordskrokig) arm erbjuikka två huvudsakliga argument för att andningen förtjänar våran uppmärksamhet:
-andas utan medvetenhet är ungefär som att äta med uppmärksamheten åt annat håll, du överlever men går miste om upplevelsen, njutningen
-diverse omständigheter, varav oläkta emotionella sår och undertryckta känslor förtjänar nämnas, bygger in spänningar i kropp och andning. Lösningen och läkningen av dessa är i bästa fall svår, och i realistiskaste fall omöjlig, utan mycket intimt umgänge med sin egen andning

 Det finns åtskilliga system och sätt för att påverka andningen, själv förespråkar jag fri och naturlig andning. Jag gillar och hyllar olika övningar och metoder som jobbar bort styvhet och spänningar ur de muskler, leder och reflexer som är engagerade i andningsrörelsen, men avskyr alla försök att åstadkomma en frisk andning genom att härma naturlig andnig. När någon talar om att vi ska "lära oss andas rätt" får jag lust att slunga relativt stora möbler (eller möjligen ganska små fordon) på vederbörande, hur välment den än är i sitt uppsåt. Uppdraget är tudelat:
-lära sig hålla uppmärksamheten på andningen, utan att samtidigt styra den
-få bort alla hinder, spänningar, låsningar, knutar och styvheter, som hindrar andningens frihet i kroppen

Kunde skriva många långa inlägg om de här grejerna, och de kanske dyker upp här framöver, den som andas får se...

Låt oss nu ta ett gigantiskt löpsteg över till joggingen!
I ärlighetens namn vill jag börja med att erkänna att jag inte är någon löpare, samtidigt som jag vill skryta med att jag joggar med både regelbundenhet och njutning. Diilen med mig själv är att bara jag förmår mig att löpa minst ett pass i veckan så har jag befrielse från att pressa mig såpass att det upplevs ansträngande på ett motbjuikkande sätt. Det är en bra diil.

Tills för inte alldeles länge sen andades jag i takt med stegen, x antal steg under inandning och y antal steg under utandning. Ibland kunde jag också styra mer av andningen till buken, om den började kännas alltför ytlig. Det fungerade helt bra som kondisträning, och används för allt jag vet aktivt bland seriösa som oseriösa löpare, dock anade jag ingen koppling till min besatthet med andning.



.

I våras eller somras nån gång, började jag experimentera med fri + medveten andning under löpningen, och det utvecklades till något nytt. Min löpning blev varken bättre eller sämre av det. I själva verket misstänker jag att det stal så mycket uppmärksamhet, att ifall målet hade varit kondishöjning så hade det kunnat tilåme vara kontraproduktivt. Men upplevelsen fördjupades och njutningen klev till nya nivåer. Inte som genom ett trollslag, tvärtom: det förekom och förekommer frustrerande stunder när det inte lossnar, när inget verkar tåjma som det ska, när jag bara vill ge upp och skita i allt.
*då ger jag upp och skiter i allt -och börjar pånytt nästa gång- alternativt fortsätter tills det lossnar eller tills rundan är gjord*

Behållningen är den obeskrivligt tillfredsställande känslan av att mellangärdet flyter upp och ner i egen takt, befriat från stegen som tickar på per autopilot, (kropps)väggarna så mjuka och eftergivliga att de knappt känns. Varje inandning som den första munfullen av svalt vatten när du är riktigt jæfvligt törstig!

Bonusbehållning uppstår i de fall där någon gammal spänning lossnar och ger tillgång till material att jobba med, varom också kunde skrivas × antal inlägg...