närmare om det vetna - kort svar från gårdagen

I förra inlägget hävdade jag "Vad den här sortens kroniska spänning har för typer av effekter på muskulatur, rörelsemönster, hållning, andning undsoweiter vet jag så säkert jag överhuvutaget vet någonting alls" och blev ombedd att utveckla. Konstaterade att vetandet upplevs mer som en allmän känsla och erfarenhet, men jag lovade icke desto mindre att försöka utkristallisera några formulerade tankar ut sörjan.
Tänker härmed göra ett försök till det.

Kärnan i reaktionsmönstren tycks vara andningen och mellangärdet.
Det finns mycket variation i hur mönstret ser ut, mänskor emellan, men gemensamt tycks vara ofri/spänd andning. Kanske är diafragman den känsligaste muskeln när det gäller känslor, den som först reagerar, den som först spänns då vi håller igen? Kring mellangärdet finns också buk och ryggmuskler, som hjälper till att hålla in. Likaså musklerna mellan revbenen, håller bröstkorgen stilla och behärskar andningen då känsla kontrolleras. Andningen begränsas alltså genom att spänning byggs in i diafragma, rygg/mag- och intercostala (mellanrevbensliga) muskler.

Mönstret kan gå igen i hela kroppen, även extremiteter (armar och ben), genom att rörelsen blir överdrivet kontrollerad och ofri. På sikt leder det här till minskad elasticitet och svikt i leder. Mycket vanligt är att delar av bröstkorgen och ryggraden helt eller delvis mister sin rörlighet. Ju längre från centrum (mellangärde och andning) desto större variation i uttryck. Jag har sett teoretiska modeller som föreslår samband mellan specifika känslor och engagerad kroppsdel, men de övertygar inte.
De här (fasiska=dynamiska) musklerna som vi belastar med ständig -ehuru inte nödvändigtvis hög- spänning, klarar stor belastning men far illa vid långvarig sådan, de är liksom byggda för rörelse och kraft, inte statiskt arbete. Man kan tala om relativ överbelastning, med tillstramning och utmattning, vilket straffar sig i nedsatt ork, omfång och kvalitet på rörelsen när den väl behövs.

Förändringar i hållning varierar också, men typiskt är det framskjutna huvudet och de uppdragna axlarna. Vanligheten kommer sig måhända av att minst två mekanismer hjälps åt att åstadkomma den här effekten.

Dels är hopkrypandet en nedärvd reflex när man blir skrämd. Jag stelnar, drar upp axlarna och trycker ner huvudet. Dels gör den återhållna andningen att hjälpandningssystem missbrukas, med påföljd att huvudet dras framåt; låt mig selitta:
Bälgen som skapar undertryck i lungorna -alltså diafragma som dras neråt och bröstkorgen utvidgas- underfunktionerar pga spänning och stelhet, alltså sugs inte luft i lungorna i tillräcklig mån. Därför slås hjälpandningssystemet på; nacken spänns för att hålla emot och (ffa) halsmusklerna häver upp bröstkorgen. Det här systemet kan vi utan ledsamma konsekvenser utnyttja kortare perioder, vid ansträninging, men det blir utmattat vid långvarig aktivitet. Resultatet är spända nackmuskler som drar upp axlarna, samt strama och trötta halsmuskler som drar huvudet framåt.



Det här var alltså inte mitt vetande, utan de formuleringar som klämstade fram ur det, själva vetandet är mer som.. ja, ett vetande. Som någon form av källhänvisning erbjuikkar jag lång klinisk erfarenhet och intresse för dylikt, lästa artiklar och böcker samt gångna kurser och framför allt annat subjektiv erfarenhet genom temmärligen utförlig utforskning och långt fört arbete med den egna kroppen och upplevelsen.
(så du inte tror att jag bara dillar och håplar)