tråkigt men sunt?

Hoppas att du inte har stejat så relativt väldigt tjuund denna vecka? Men så tråkiga lenkkiar som viloveckan har bjudit på, så hade du dalat ner i dvala om du tvungits att ta del av mer än en summarisk sammanfattning av dem.
Summeringen säger att utomhuslenkkiarna har bekräftat att det första steget upp ur formsvackan är ett faktum, medan onsdagens löpande bandmil hävdar att gubben sitter fast i dyngan ännu. Dagens lågpulsiga besök via staffansnäs och kivilös gick med ett snittempo på 6,01. Även om inte det nödvändigtvis är tecken på ytterligare förbättring från förrlördagens maratondistans i 6:13, så nog är det nöjaktigt och nog bekräftar det att något har ändrat.
Bara en av veckans få och små lenkkiar, har inneburit icebug. I tisdags blev det TrekAscentInsulated, fast det var ganska slintigt sist och slutligen. Men idag blev det de somrigare, oinsulatade, TA:na.

Och greppet var utmärkt på den frostiga isen och asfalten respektive. Najs!
Gubbmagen för dagen drabbad av någon konstig pömppighet, den hade nog gärna varit ute i några timmar till, menmen..
Och sällskap med ketaskompisen folke j. Också najs!
Fast jårs truli ska ingalunda sticka under sittmöbel med att det känns fjuttigt med en lågpuls femtonkilsare som lördagslenkki. Men desto mer ses fram emot kommande träningsblock. Som iofs är bara tvåveckors, men vi får försöka göra det gediget. Alternativt lätta på reglerna för därpåföljande återhämtningsvecka. Nästa veckas pass har redan nått en viss º av mognad på skissbordet. Förutom nå lågpuls distanspass, planeras två nyckelpass. Tisdag fartlek och lördag långlenkki med hårt parti mot slutet. Nog är de bra ändå de här viloveckorna, ehuru något prövande. Förutom att kroppsdelar känns hela och starka, så känner jårs truli mig krejsigt sugen på att ta itu med kommande träningsblock.

Broder timo och svägerska L8, de har flugit iväg till en av de canariska holmarna de. På träningsläger, misstänker jårs truli. Aavisk är man, jupjup.
Och oroad, icke desto måttligare. Det lappinenska halvmaratonrekordet står skrivet i jårs trulis namn, äs vii spiik. Och det lyder på 1:40:19. Ens om jag nernår min helt huvudlösa årsmålsättning på distansen. <1:35 så är det inte särskilt troligt att jag får behålla rekordet i mitt namn. Men åtminstone torde det vara en förutsättning. Åt allra minstone ifall min yngre och begåvadare broder får vara frisk och skadefri denna säsong.
(jårs truli är förvisso skitbegåvad, nog, men det hjälper inte så oföga när man ska keta)
En annan orsak till oro är utterleden. Där utgörs FajvFingärsBanrekordet -enigt tillförlitlig källa- av jårs trulis 7:10. Och den ifrågavarande brodern har hotat att krossa det i år. Det oerhört fristsammaste med det, är att jag har kaveerat att om någon förbättrar det rekordet så måste jag ju svara. Leker tilåmed med tanken på att ge mig i kast med den -för otekniska gubbar i fajvisar- utomordentligt ovänliga banan, igen. Bara för att bevaka mina intressen, så till spika.
På helmaraton är oron svalare. Gissar att den käre broderns mängdbank ännu inte räcker till att utmana den långsamme men förhållandevis uthållige gammbrodern riktigt änninu. Speciellt ifall jag råkar rå på PortEllen, vilket jag tänker göra i år. Minns var du hörde det först! Bara för att jag sa det, blir det väl första distansen han whippar mitt akterkastell i. Väl unnt, i så fall!
Årets tredje stora målsättning. Pers på 6h. Är neppärligen hotat, med eller utan putsning. Av den enkla anledningen att lillebror inte har visat nå desto brinnandare intresse för den grenen. Fast sen han väl tassat några helmaror och en intakt utterled i benen, så kommer det nog att börja locka. Minns var du hörde det först!
Har inte egentligen något klart minne av att vi skulle ha någon nämnvärt tävlingsinriktad inbördes historia. Kamtotinkåvit. Men det är bra för gammal att vara äldst. Såheså. Unna en åldrande gentlegubbe sina få kvarvarande glädjeämnen i livet, villjoo?

Janå sådärnålite. Kivoga saker att se fram emot och att hålla sig ájour bland. Så steja mycket tjuundare än du hade behövt steja denna vecka, ifall du bara hade vetat om det. Hur relativt otjuund du egentligen hade klarat dig med att steja. Men hjort är hjort och stejat är stejat. Huvudsaken är att vi är rörande eniga om att det är långt bättre att steja "för tjuund"...
(vilket man egenligen inte ens kan säga, utan det borde heta "något mer än nödvändigt tjuund")
..än att inte steja tjuund nog!
Jårs truli blir såpass rörd till tårar och hungrig av vår påtagliga enighet, att nu behöver jag avsluta denna avhandling och taga itu med dagens kalkon. Najs och kanon!

lågpulsmaratondistanspersonbästa

Nu är årets första treveckorsblock över och avklarat. Stundar en vilovecka. Och tack vare att dessa tre veckor har rymt både mängd och intensitet i något mått, så känns det helt ok. Så här inför, åt allra minstone. Planen är korta lenkkiar -á max tolv kilsar- och extra vilodag på fredag och så 12-15 på lördag. Allt i lågpuls.
Som riktig garanti för att återhämtningen blir optimal, lär det bli haggis på lördagen. Vilken boost åt därpå följande tvåveckors träningsblock!
Orsaken till att följande block är på bara två veckor, är att jag inte vill att kotirataultra ska infalla på en vilovecka. Det gjorde den i fjol, vilket misstänks vara en delförklaring till att det ketasåret blev till en temmärligen disastruös historia. För att förmå mig att ta viloveckorna på allvar försöker jårs truli intala mig att det är under viloveckan som det föregående träningsblockets belastning absorberas, och att fusk leder till att insatsen går till spillo. Återstår att bli varse huruvida det tåjmar.

På fredagen blev det en brorunda eftersom jag var lämnad åt mina egna divajsär. Tvekade ett tag på om jag skulle våga anstränga mig ens måttligt, och därmed riskera att kräppa lördagens långlenkki. Men chansade och tog i hyggligt i alla fall. Gott och väl inom häppiländ, men ändå snäppet hårdare än i tisdags. Och garmin gav 24 timmars återhämtningstid. Så jag hade behövt starta först femtiden på lördagen, för att lyda det. Men startade lite före tolv och hoppades på det bästa.
Det är väldigt trevligt med sällskap på långlenkki, så jårs truli hade gjort några halvhjärtade försök att engagera medlöpare. Janå folke j var med, om än inte riktigt hela vägen. Och hans boss var med på fiskars-edsevö-bennäs-sandsund delen. Hon tyckte iofs att vi ketade märkligt sakta i motluten, men folke skyllde på mig och jag i min tur på garmin. Så det blev nog riktigt bra.
Första två och sista knappa femton blev lonesomma. Bara spåtifaj som sällskap. Och det gick nog helt bra det. Inte minst för att tempot inte behövde bedarra riktigt så förfärligt mycket som vissa gånger.
Planen på förhand var: från lockanberget rakt ut mot edsevö, sen bennäs-sandsund och sen öppet. Önskemål >30 kilsar, för att öka från förra långisen..
(de senaste långa: 27, 28, 30)
..både 33 och 34 hade varit logiska och bra. Men allra drömskaste var tanken på maratondistans. Men att slå fast det på förhand och riskera att hamna på 7+ tempo kändes inte nå lockande. Jårs truli tänkte att då snittet börjar närma sig 6:30 så söker jag mig hemåt. Inte minst med tanke på 6-timmars i maj, föreföll maratondistans som en förträfflig idé.
På fredagen kändes icebuggarna hemska. Såg inte nå fram emot att keta med dem på lördag. Men såg heller inga möjligheter till nå alternativ. Och med facit på fot, var det bra att ta smällen på fredagen. För då kändes de inte lika hemska längre igår. Man vänjer sig.
GPS-pulsen var superhög, men då jårs truli hamnade i nålite tajt tidtabula och inte tog mig tid att låta den lugna sig så brydde jag mig inte om det. Med tanke på att jag var skyldig garmin ännu fem timmar återhämtning, hade jag inte räknat med nån kanonpuls. Men ganska fort -efter någon uppvärmningskilsar- visade det sig att vi fick hålla rätt snyggt tempo. I stil med söndagens, alltså förra långlenkkin. Så när vi kom till sandsund/kivilös, hade jårs truli bestämt mig för att följa jeppis-runt så länge det kändes vettigt. Och helst ända till pirilövägen, för maratondistans. Kul nog kom folke j med via staffansnäs, så jag fick behålla sällskap längre än befarat.
Där, på bättre sidan om tjugo, hade nog farten börjat bedarra. Det brukar bli en pulshöjning (som på lågpulslenkkiar alltså sänker farten) efter tjugo, även på bra dagar. Men inte nå drastiskt igår. Efter att folke j sökt sig hemåt, och trettistrecket började närma sig, kom en skönjbar fartsänkning till, Och även om den var markant, så hamnade jag inte värst vidare långt över 6:30. Snarare därikring. Och då kropp och ben kändes starka och hela, så var det inte mycket att fundera över => maratondistans!
Tidigare i veckan drömde jag om formbesked på löpande band, och i så fall att utmana rekordet i lågpulsmaratondistans på lördagens långpass. Fast då beskedet förblev skralt, släppte jag den tanken. Men då snittempo vid tretti låg klart under förra långlenkkins totala snitt (30 kilsar alltså), så vaknade hoppet igen. Och eftersom tempot aldrig behövde löjelbrutalsänkas, så var personbästa ett faktum. Najs!
4:23+ Och snittempo på högst användbara 6:13.
Löpande bandet får säga vad det vill, men gubben håller på att bli i skick. Eller åt allra minstone på att sluta vara i sådant förskräckligt oskick! Hög som en skyskrapa och kännandes mig som en stålgubbe..

..och som sagt: nu förmår tanken på vilovecka föga förskräcka!

Årets första målsättning. Alltså under 5:15 på kotirataultra. Förefaller inte helt ouppnåelig. Under fem timmar och en kvart -nota bene- inte snittempo under 5:15. Nu blir det också väldigt kul och inspirerande att under viloveckan roa sig med att göra upp nå plan för kommande träningsblock. Steja tjuund så får du veta hur det går med vilningen och vad gubbraatet kommer upp med för planer och idéer!

fetabetas magister

Den sista veckan i årets första treveckorsblock har kommit en bra bit på väg. Hittills ett par pass utan pulsbegränsning. Bägge i FajvFingärs och på riktigt njutbar häppiländ ansträngningsnivå. Tisdagen dessutom med sällskap, då ketaskompisen folke j hade passligt att komma ölång fåår dö rajd.
Eftersom utelenkkiarna har antytt stigande form, hoppades jårs truli på besked på löpande band. Igår alltså. Och visst gick det bättre än förra veckas 6:53, för att inte tala om dessförinnans 7:03..
(nej låtom oss sannerligen inte tala om den)
..men inte är 6:40 något att jubla över, även om pulsen stabiliserade sig "redan" vid 6:35.
Janå, nästa vecka är vilovecka. Då får löpande bandet nästa chans. I linje med jårs trulis nyårslöfte, har viloveckan strikta regler:
-enbart lågpuls
-inga pass med distans 16 kilsar eller mer
-OM ett pass lämnas bort, så får högst ett börja på max 15, annars är längsta tillåtna distans 12,XX
Tufft, men orättvist, men håppeligen hollbart?
Det blir tillika något av utvärdering av första blocket. Och ger tid samt kött på benen för planering av nästa block, som för övrigt torde bli tvåveckors.

Efter att väsentligen inte ha hävt baken ur riklajnärn tess, under hela december, har jårs trulis gubbmage expanderat mycket mer än bara nå rändåm jul- och nyårsfiras hade tillåtit. Därför har återgången till något normalare (löp)mängder, och varför inte den varsamma ökningen av intensitet, varit väldigt välkommen. Även viktig ur viktsynpunkt. Och om än jag inte har återinfört 24h-fastorna, har jag försökt att hålla tillbaka ens en liten smula på frosseriet från början av veckorna. Med den gynnsamma följden att gubbmagens enormitet har börjat avta en aning av en anings aning.
Det är sannerligen inte fråga om något sikspäkkdeff. Eller ens något som antydelsevis påminner om något sådant.

Bara att en marginell andel av fläsket har omvanlats till ketade kilsar. Vackert så. Än är det länge till man behöver vara lätt i kroppen. Närmare bestämt när det börjar bli dags att börja försöka utmana PortEllen. Då behöver inte jårs truli nå extrakilon att kånka omkring på.
På tal om PortEllen har jag med skaplig vetenskaplig precision kalkylerat ut att när typ halvmaradistans -givårtejk- går i 5-minutersfart med motsvarande ansträngningsnivå som i förrgår, så torde gubben vara redo för en seriös attack. Öbaot. I tisdags gick det på 5:45

Imorgon planeras en kort och koncis vända, för att förtjäna bastu. Utan pulsvarning. Så det blir nog kivasti, ehuru sannolik icebugbehövlighet. Och så på lördag en rejäl långlenkki, så man är alleis redo för viloveckan som komma skall. Tyvärr är väl risken kolossalt nära enorm, att man även då behöver icebugga. Janå med eller utan, icebuggar, blir det ganska riktigt intressant och spännande att se hur hård fart vi får ha. För på lördagen är det lågpuls som gäller igen. Och garmin som gnäller igen. Hoppas förstås i vanlig ordning på sällskap. Hör gärna av dig om du är sugen!
Och ni andra: steja tjuund!
Steja veri veri tjuund!
(så int ja böövär taa framm treetafingri)

gasen ur botten

Stabilt hemmaplanterad, efter två kursdagar i seinäjoki. Min kära fru djåinade på fredag kväll, så vi fick en minisemppu med hotellyx och så slapp jag ju en extra köra tur-retur.
I väntan på frun hann jårs truli med en liten lenkki. Utan pulsvarning. Ja rentav utan puls, nästan, om man får tro garmin. Jag hade rationaliserat bort pulsbältet och valt att lita på optiska sensorn. Huruvida det var den, eller mjukvaran i klockan (mer sannolikt?) som errorade, vete tusingen. Men en snittpuls på 87 visade den. Det har jag typ när jag qigongar. Sprang kort men hyfsat piggt. Hittade en bro över järnvägen, så där firade jag tilåmed med nå vetor i uppförsbackarna.
(vände precis efter den, och sökte mig hemåt hotellet)
Kursen var för övrigt bra. Intressant och kunniga till tusan lärare. Och de avlöste varann, så man hann inte tappa fokus. Och varvade teori med praktik, som i sin tur bestod av undersökningar, behandlingar, övningar om vartannat. Till lunch hade jag på fredagen coleslaw och rostade pumpafrön. Inom parentes hade jag dagen före fått tips om dem -pumpelifjumporna- som iofs förekommit på sallader hos oss. Och att de bl.a är mumziga och innehåller bra med zink. Därav inspiration till fröerna. Kursdragarna, som var oerhört temmärligen a jour med forskning och rön, råkade nämna att zink är viktigt för karlakarlar. Inget zink - inget testo, liksom. Ännu desto viktigare för gubbar, tänkte då jårs truli och kände hur utomordentligt väl vald min lunch var.
Och på lördagens hemfärd, när vi spånade om middagsupplägg, nämnde jag om ovanstående och föreslog att vi skulle pumpa fröna på mer zink. Vilket vi också gjorde. Fast vi åt nog annat också. Ganska väldigt mycket annat också. I något skede började jårs truli, av befogad men icke bifogad anledning, misstänka att de förträffliga fröerna kunde tänkas vara en smula gasbildande.

Idag var det dags för veckans längsta lenkki. För ovanlighetens skull på en söndag. Som jårs truli oftast vilar på. Hade därför inte specifikt planerat långlenkki. Men tänkte nog att, visst, gärna 25-30 om allt känns bra. Lillebror valde att avstå, med laga förfall. Men folke j var pigg att haka på. Så det var kul. Inte för att jårs truli har något emot att långlenkkia ensam, men nog är det ännu trevligare i gott sällskap.
Inatt såg jårs truli mig i ett skede nödd och tvungen att besöka en speciell del av huset. Ett rum, som vi kanske inte behöver beskriva desto noggrannare än att i förbifarten nämna att det har en stol. Som inte är så lätt att flytta, som exempelvis en matsalsstol. Och då har vi ändå hyfsat tunga ekstolar kring matbordet. Något förvånande fick jag erfara att besökets materiella saldo förblev förhållandevis blygsamt. Oerhört blygsamt, rentav, om vi beaktar den gastrointestinala lättnad som det icke desto mindre förmedlade.
Jårs truli inledde dagens lenkki med en uppvärmning via rune berg. Garminen pep ideligen, sannolikt som hämnd för att den inte hade fått säga sitt sen i måndags. Tisdag och fredag voro nämligen pulslarmslösa och på onsdagens löpande band förlitade jag mig på bandets mätning. Före lockanberget mötte jag folke j, som svang om och hakade på. Kylig motvind gjorde att vi längtade ut till omfartsägen, som är vida känd för sin gynnsamma medvind.
I den mån jårs trulis aktrare regioner avgav avgaser i detta skede, skötte motvinden undan dem. Sen kom efterlängtade omfartsvägen. Och medvinden. Och mestadels ett enda smalt upptrampat spår, där det var bekvämt att keta...
(inom parentes ska utbristas med tacksamhet att det var utmärkt FajvFingärsFöre idag, HäppyFeet!)
...med den påföljd att vi mestadels ketade baket varann som ett tågande tåg.
Bra fart (pun intended) fingo vi upp, där i den hjälpande medvinden. Och annat. Berättelsen förtäljer inte huruvida folke j, som ketade bakom eftersom det var jårs trulis puls som bestämde tempo, förmådde njuta av den friska luften eller dagsljuset, eller medvinden för den delen, tess

Tack vare det pigga tempot längs omfartsvägen, blev snittempo helt hyfsat. Men som sagt vill jag ha besked från ett lyckat pass på löpande band, innan några slutsatser om stigande form vågar dragas. Janå nästa chans på onsdagen. Få se då.
Dagens pass blev tretti kilsar. Alltså långlenkki även med gamla mått mätt. Bra att märka att det tåjmar på söndagar också, om det skulle behövas fler gånger i framtiden.
Nästa veckas planer är lågpuls bara på löpande band och lördagens långlenkki. Andra lenkkiar utan begränsning. Några desto hårdare pass känns neppärligen aktuella ännu, men gärna en ansträngning som känns av, ens nålite.
Steja ganska tjuund, så får du ju veta hur och huruvida planerna manifesterar sig.
Och hur det blir med Aris Argsinta Akterkastell.

sikte på seinäjoki

Imorgon styr jårs truli hyundaien mot seinäjoki. Blir kurs i tvenne dagar. Och tillika mellan kursaset nålite avkoppling tillsammans med kära frun, som djåinar på kvällskvisten. Möjligen ska jag också hinna med en liten lenkki. Imorgon. Roar mig med att spana in potentiella rutter

så blir att packa med lenkkigrejer, nog.
Den här veckans utomhusketas har eventuellt antytt en möjlig stigande formkurva. Därför var det intressant att ställa sig på löpande band i kveis. Som vanligt tog det ner jårs truli på jorden. Pulsen stabiliserade sig först på 6:53 vilket också blev snitt. Inte riktigt lika asbedrövligt som förra veckans 7:03, men sannerligen inget kvitto på bättringsväg, heller.
Janå egentligen för tidigt att hoppas eller tro på sånt ännu. Första passet utan pulsvarning var trots allt i fredags. Och andra i förrgår = tisdags. Så vad skulle nu de ha hunnit komma åstad för underverk? Dessutom var jag inte helt oberörd efter tisdagens insats.
Det blev något snabbare än i fredags. Och med något högre puls. Och hårdare ansträngd andning. Inte snabbare än jag egentligen hade föreställt mig att lågpulslöpning skulle gå på vid det här laget. Men det blir ju inte riktigt allttiili som man tänkt. Om det hade varit så bra ställt, så hade förutsättningarna för kommande säsong varit lysande. Som det nu är, går det helt enkelt inte att gissa. Om det gärna nog vill sig, så kan det ju finnas någon form av grund att bygga på. Men med det får vi vänta och se. Och det är ju ganska väldigt spännande. Och kräver en hel massa tjuundstejande från ditt håll. Men väl värt det!
Ifall det blir en kort runda i seinäjoki imorgon, så får pulsvarningen förbli avstängd då, ehuru utan desto vidare ambitioner. Och så blir veckans längsta pass på söndagen, i lågpuls. Hoppas kanske i bästa fall på sällskap då. Blir att konsultera och försöka yllyttää de usuala suspekterna.
Nästa vecka är sista i detta årets första treveckorsblock. Sen följer en vilovecka. Men mer om dessa senare, så steja tjuund!

vecka 1

Söndagen diggas ofta som vilodag, av jårs truli. Så ock denna årets första vecka. Ehuru ingalunda första söndag. Första, förra, söndagen var ju våldsamt vackert och stillsamt vinterväder. Det tillvaratogo jårs truli och min kära fru genom en härlig promenad. Idag var skyarnas belysning besynnerligen betagande, från gryningen

och att det senare vecklade ut sig till en något jämngråare -ehuru upplyst av dagsljus- dag, läto vi ingalunda skrämma oss från att återuppta söndagspromenadsutövningen med avsevärd iver.
Mellan detta söndagspar, har, det också rymstat andra dar. Och så gott som allt vetvärt som träffat in på dessa, har med samvetsgrann presicion återgetts på denna blogg.
Bortsett från gårdagen, till vilken vi ännu inte hunnit.
Gårdagen var en lördag. Lördag innebär ofta långlenkki för jårs truli. Jämte stretchning, USD och bastu, en synnerligen tillfredsställande vana.
(nästa veckoslut kommer -på tal om söndagar- att drabbas av rubbade cirklar, pga skolning i seinäjoki fre-lö)
Nyårsafton innebar kammbäkk för långlenkki, efter paus ganska hela december. Då blev det 27 kilsar i 6:46 tempo. Igår blev det 28 kilsar i 6:30 tempo. Snitt alltså. Inte försämring i alla fall. Och föret var faktiskt en smula utmanande mellan edsevö och killingholmen. Janå absolut ingen orsak att skrika hej, men kunde ha varit värre. Innan jårs truli ens preliminärt kan förklara pågående kur framgångsrik, krävs åt allra minstone ett lyckat pass på löpande band. Löpande bandet ger förutsättningar för jämförbara yttre förhållanden och är mycket avslöjande. Många gånger rent brutalt.
Lillebror timo hängde med på gårdagens långlenkki. Närmare bestämt kivilös-bennäs-edsevö-killingholmen av den. Sen vek han av hemåt, fullföljande halvmaradistans. Själv hade jag tänkt mig en skarv via larsmo, men då oplogat kom emot igen vid rosasholmska rondellen, så knäcktes beslutsamheten. Janå på förhand tänkte jag att 23 räcker, om pulsen är jättejobbig. Nu blev det som sagt 28, vilket trots allt kvalificerar som långt och tilåmed är längre än förra veckan. Vilket är kul, då inte det blir nå långlenkki nästa vecka. Och i alla fall inte på lördagen.
Året har börjat rätt bra. Vore det inte för den märkligt eländiga onsdagen skulle jag dra bort rätt.
Ser fram emot nya tag nästa vecka. Som ju ska innehålla två pass utan pulsvarning. Följ med och bli varse vilka dagar de avnjuts. Och hurudana distanser. Och hur farten ökar eller sjunker. Och hur det blir med lågpulsfarten däremellan. Och andra betydelsefulla och behövliga grejer. Genom att steja tjuund, då såklart!

kosläpp och löpglädje

Onsdagens pass på löpande band visade inte att pulsformen skulle vara det minsta lilla på nå tillstymmelse till bättringsväg. Tess. Tvärtom. Brant utför, som ett fritt fall in i ett svart jæfvla hål. 7:03 i snittempo. Sämst i galaxhistorien.
(självständighetsmaraton hade iofs snitt på 7:10, men det var efter 24 h fasta och 42 kilsar)
Men vilopulsen är nere på normal nivå. Ja lustigt nog något slag under vad den var i sensomras/höstas, som lägst. Så jag har inga starka misstankar på att hjärtat är kräpp, i detta skede.
Aktuell gissning är att jårs truli helt enkelt. Eller invecklat, vavetjaa. Är lågpulsförgiftad. Om och ifall det stämmer och äger stor korrekthet, så borde introduktion av hårdare pass hjälpa.
Idag var det dags för första försiktiga försöket i den riktningen. Våj jespulis vad spännande. Jårs truli stängde av pulsvarningen på garmin redan i kveis. Så jag bara inte skulle glömma det. Och hade diilat med folke j om gemensam jeppis-runt med start i första dagsljuset..
(för att få rimlig återhämtningstid inför potentiell långlenkki imorgon)
..träff vid lockanberget 10:00 tasan, reikä reikä.
Kylan intimiderade förvisso, en smula, på förhand. Men jag klädde mig som en liten gysa. På fötterna såklart FajvFingärs (TA-i), fanns ingen risk för icebugbehov. Gömde garmin under ärmen och påsahandsken, för att inte frestas följa med puls eller spiid. Planen var att behålla visst lugn, men ändå anstränga andningen måttligt.
Våj armades hammaren vad härligt, kände mig som en alldeles förskräckligt lycklig kossa som precis blivit utsläppt på våren

Garmin durrade till ett par gånger under rampen ut till jeppis-runt, tillika lockanberget och väntande folke j. Men det var bara för att notera de tvenne kilsarna dit. Den pyylade inte en endaste gång för hög puls. Kan du tänka dig.
Vilken oerhört enorm bautalättnad att äntligen få ta de första trevande stegen ut ur det sega frustrerande becktröga lågpulsträsket. Löpglädje i kvadrubik!
Ansträngningen blev just som planerat. Kylan störde inte alls. Längs omfartsvägens medvind blev det tvärtom svettigt. Vaderna började känna sig lindrigt tajta, och det var såå skönt att känna något annat från benen än den trögstyva värken av låångsam slöjogg. Endoknarknivåerna skyhögre än på månader. Redan från de första kilsarna.
Och så obeskrivligt vackert när solen började kasta sina morgonpigga strålar i grantopparna som spanades från järnvägsbron. Hade lust att stanna och ta en oerhört vacker selfie med ifrågavarande toppar i bakgrunden. Men besinnade mig bl.a för att jag inte hade någon selfietagningskompatibel apparatur tillgänglig.
Om de 2½ tögtråkiga lågpulsmånaderna med sitt frustrerande pulskrångel inte får något annat till stånd, än att förhöja denna dags upplevelse, så var det ändå väl värt omaket.
Huruvida jårs truli ska överväga att testa lågpulsputki i framtiden, eller förespråka det rent allmänt, beror på hur kroppen börjar ta emot riktig träning här framöver.
Det krävs inte att du är inloggad för att följa med den hisneligt spännande utvecklingen. Men nog att du stejar tjuund, som en noshörning som väntar på telefonsamtal från noshörningsBB åt allra minstone.
Imorgon erbjuds potentiell långlenkki. Och då är nog pulsvarningen påkopplad igen, är jag illa räddslagen. Men det måste inte bli långt, bara gärna. Kanske -och hoppas- lillabror hakar på.
Vi hade lite kul vadslagning om dagens stats, med folke j. Han vann med en ynka poäng. I övrigt tänker jag inte analysera desto vidare, för att denna här lenkkin var ju bara tänkt som en första stimulus för att varsamt väcka kroppen ur lågpulsdvalan.
Åålrajtski denn, ha det gõtt..
..änd hej, lets stej tjuund aot däär!

planB

Idag fick jårs truli domen. Och det visade sig att mitt hb inte alls är så förfärligt lågt. 145. Inget att skryta med, men förvisso inte någon godtagbar förklaring till de märkliga pulsfenomenen som hava förbryllat mig de senaste månaderna.
Därmed flyttas misstankarna över till den sekundära suspekten. Jårs truli är helt enkelt åt skogen för otränad. Eller låt oss säga illa tränad. Nån sorts grundkondis lär väl finnas, men inget därutöver. Nada. Noll, Niente. Nichts. Nuhen. Assit.
Och egentligen. Med fjolåret i akterspegeln. Nog var det försvinnande lite hårdträning som blev utfört. Främst pga den bångstyriga vänsterfoten. Plus att jag ville ge lågpulsträningen en rejäl chans.
Garmin håller med. Kondis är kräpp och har befunnit sig i sjunkande tillstånd de senaste månaderna

Den medicinska expertisen föreslog nog vidare utredningar. Men jag tänker avvakta med det. Fördenskull inte avfärda. Men nu först en försiktig ökning av intensitet, och se hur kroppen svarar.
Tänker mig söis, för den första treveckorsperioden:
-vecka 1 en lenkki med pulsvarningen avstängd och utan att kolla puls eller tempo förrän efteråt. Meningen lugnt, men att kroppen får hitta sin njutfart.
-vecka 2 likadant, men två sådana lenkkiar.
-vecka 3 följdaktligen tre sådana lenkkiar.
Övriga pass alltjämt i lågpuls. Och sen en vilovecka samt utvärdering.
Detta året har nog börjat bättre än det förra slutade. Precis som planerat. Inte bra, men bättre. Och jag känner mig frisk och stark.
På ett sätt hade det ju varit tacksamt med lågt hb. Bara genom att få upp det hade man ju fått bättre kondis. Lite som att dopa sig till normalläge. Ifall den nu aktuella suspekten visar sig stämma bättre, så blir det jobbigare att höja kondis. Men som sagt lite grund borde och torde finnas, att bygga på. Inte tror jag heller att den veritabla vilomånaden kom nå illa till pass. Åål tings kånsidärd. Även om kondis just nu inte räcker till roko ens.
Imorgon löpande band. Blir intressant att se om det också visar sig gå ens nålite bättre än förra veckan.
Också ohyggligt intressant följa med hur det börjar gå med kondis. I första hand som svar på den föredömligt varsamma upptrappningen av intensitet.
Således blir slutledningen att du behöver steja tjuund även i år!
Janå tå så!

sjutton också!

Det blev helt enligt planerna igår. Årets kanske kräppigaste lenkki, vad puls och fart beträffar.
(så nu är vi redo för ett nytt och förbaikkat mycket bättre år)
I övrigt trevligt på flera sätt: med sällskap från fyra till fjorton kilsar, i former av folke j och lillebror. Solskenlig ljusterapi. Några steg löpglädje i utförsbacken från järnvägsbron nära roskatunturi, med hård medvind. Och en dos, ehuru mild, endoknark på slutet när benen började kännas trötta.
(ojsan&våjsan vad det hade varit skönt att öka tempo med en ½-1 min/km)
Sen diggade vi årsskiftet under synnerligen angenäma omständigheter i kivilös.
Och idag hava vi duggit årsbörjanet och solskenet i promenadtakt, jårs truli och min kära fru.
Sjuttons bra början, tjugohundrasjutton!

Skisser inför nya året:
Eftersom pulsen fortfarande trilskas och det är under utredning, har jag inte istat planera så detaljerat som jag egentligen ville. Utan har grovskissat enligt olika scenarier.
a) lågt hb bekräftas (huvudmisstänkt, min gissning 120-130) -> då blir huvudfokus på att få upp det.
(matval och järnpiller och kanske nå vitaminer, vavetjaa, i samråd med läkare naturalmang)
Fortsatt lågpuls, men nog längre lenkkiar ibland. Och så tänker jag i så fall tillåta mig en lenkki per vecka utan pulslarm. Lugnt, men i tempo som kroppen får välja. Sen först i efterskott kolla var puls och tempo legat. Börjandes med riktigt korta lenkkiar..
b) hb visar sig bra, trots allt -> då flyttas hundhuvudet till bristande hårdträning. Kanske slagvolymen krymper om pumpen aldrig behöver ta i? Och då måste hjärtat pumpa allt frenetiskare för att få nå syre till vävnaderna.
(facit kan ju vara kombo av suspekterna)
I så fall blir upplägget att hårda lenkkiar introduceras med omedelbar verkan. Först kanske nå försiktiga fartlekar och sen ser vi hur det börjar svara..
Speciellt längre framåt våren är avsikten att springa på mer varierade underlag, med terräng och spånbana förutom det kära asfaltsnötandet.

Utmaningar inför året:
"Tredje gången gillt!"
Två senaste årens utmaningar har kraschat i förödmjukande fiaskon. Nu kunde det vara dags att lyckas, enligt ovanstående? Jårs truli tänker sannerligen inte hjälpa till genom att hänga upp några alltför realistiska eller lättuppnåeliga mål. Utan det får bli ett knippe som ärligt och på riktigt känns mer omöjligt än möjligt, ur dagens perspektiv. Rejäla utmaningar, med andra ord:
-PortEllen2017 (maraton sub 3:30)
-Dalwhinnie2017 (½maraton sub 1:35)
-6h > 65 kilsar
"Alla goda ting är tre"
Piis åf kejk, neh?
Men sen har jårs truli också nå små jutskor, som jag gärna skulle vilja, men som inte är uttalade målsättningar, ehuru nog utmaningar:
-årssaldo > 4000 (liksom i fjol blir årssaldo lågprioriterat och nyårslöftet får bli att hålla regelbundna viloveckor och ta dem på blodigaste allvar)
-jakupas maraton barfota (inget tidsmål, men under 4h gärna)

Loppmarknaden:
-Jonny m's femtiårskalas sista söndagen i feb. Målsättning PB på femmilen. (<5:15)
-KUR 6 h 20.5 Målsättning PB (>63,3 kilsar, men gärna >65)
-Jakupas Maraton (gärna barfota)
-Berlin Maraton 24.9 (upplevelse viktigare än resultat)
-Hitta kula helor och halvor att delta i, med större eller mindre ambitioner.
-Knappast, eller nästan alldeilis säkert inte, utterleden...

Åålrsjtski denn.
Steja tjuund i år, är som du märker, vad du behöver göra nå så infernaliskt!