lågpulsmaratondistanspersonbästa

Nu är årets första treveckorsblock över och avklarat. Stundar en vilovecka. Och tack vare att dessa tre veckor har rymt både mängd och intensitet i något mått, så känns det helt ok. Så här inför, åt allra minstone. Planen är korta lenkkiar -á max tolv kilsar- och extra vilodag på fredag och så 12-15 på lördag. Allt i lågpuls.
Som riktig garanti för att återhämtningen blir optimal, lär det bli haggis på lördagen. Vilken boost åt därpå följande tvåveckors träningsblock!
Orsaken till att följande block är på bara två veckor, är att jag inte vill att kotirataultra ska infalla på en vilovecka. Det gjorde den i fjol, vilket misstänks vara en delförklaring till att det ketasåret blev till en temmärligen disastruös historia. För att förmå mig att ta viloveckorna på allvar försöker jårs truli intala mig att det är under viloveckan som det föregående träningsblockets belastning absorberas, och att fusk leder till att insatsen går till spillo. Återstår att bli varse huruvida det tåjmar.

På fredagen blev det en brorunda eftersom jag var lämnad åt mina egna divajsär. Tvekade ett tag på om jag skulle våga anstränga mig ens måttligt, och därmed riskera att kräppa lördagens långlenkki. Men chansade och tog i hyggligt i alla fall. Gott och väl inom häppiländ, men ändå snäppet hårdare än i tisdags. Och garmin gav 24 timmars återhämtningstid. Så jag hade behövt starta först femtiden på lördagen, för att lyda det. Men startade lite före tolv och hoppades på det bästa.
Det är väldigt trevligt med sällskap på långlenkki, så jårs truli hade gjort några halvhjärtade försök att engagera medlöpare. Janå folke j var med, om än inte riktigt hela vägen. Och hans boss var med på fiskars-edsevö-bennäs-sandsund delen. Hon tyckte iofs att vi ketade märkligt sakta i motluten, men folke skyllde på mig och jag i min tur på garmin. Så det blev nog riktigt bra.
Första två och sista knappa femton blev lonesomma. Bara spåtifaj som sällskap. Och det gick nog helt bra det. Inte minst för att tempot inte behövde bedarra riktigt så förfärligt mycket som vissa gånger.
Planen på förhand var: från lockanberget rakt ut mot edsevö, sen bennäs-sandsund och sen öppet. Önskemål >30 kilsar, för att öka från förra långisen..
(de senaste långa: 27, 28, 30)
..både 33 och 34 hade varit logiska och bra. Men allra drömskaste var tanken på maratondistans. Men att slå fast det på förhand och riskera att hamna på 7+ tempo kändes inte nå lockande. Jårs truli tänkte att då snittet börjar närma sig 6:30 så söker jag mig hemåt. Inte minst med tanke på 6-timmars i maj, föreföll maratondistans som en förträfflig idé.
På fredagen kändes icebuggarna hemska. Såg inte nå fram emot att keta med dem på lördag. Men såg heller inga möjligheter till nå alternativ. Och med facit på fot, var det bra att ta smällen på fredagen. För då kändes de inte lika hemska längre igår. Man vänjer sig.
GPS-pulsen var superhög, men då jårs truli hamnade i nålite tajt tidtabula och inte tog mig tid att låta den lugna sig så brydde jag mig inte om det. Med tanke på att jag var skyldig garmin ännu fem timmar återhämtning, hade jag inte räknat med nån kanonpuls. Men ganska fort -efter någon uppvärmningskilsar- visade det sig att vi fick hålla rätt snyggt tempo. I stil med söndagens, alltså förra långlenkkin. Så när vi kom till sandsund/kivilös, hade jårs truli bestämt mig för att följa jeppis-runt så länge det kändes vettigt. Och helst ända till pirilövägen, för maratondistans. Kul nog kom folke j med via staffansnäs, så jag fick behålla sällskap längre än befarat.
Där, på bättre sidan om tjugo, hade nog farten börjat bedarra. Det brukar bli en pulshöjning (som på lågpulslenkkiar alltså sänker farten) efter tjugo, även på bra dagar. Men inte nå drastiskt igår. Efter att folke j sökt sig hemåt, och trettistrecket började närma sig, kom en skönjbar fartsänkning till, Och även om den var markant, så hamnade jag inte värst vidare långt över 6:30. Snarare därikring. Och då kropp och ben kändes starka och hela, så var det inte mycket att fundera över => maratondistans!
Tidigare i veckan drömde jag om formbesked på löpande band, och i så fall att utmana rekordet i lågpulsmaratondistans på lördagens långpass. Fast då beskedet förblev skralt, släppte jag den tanken. Men då snittempo vid tretti låg klart under förra långlenkkins totala snitt (30 kilsar alltså), så vaknade hoppet igen. Och eftersom tempot aldrig behövde löjelbrutalsänkas, så var personbästa ett faktum. Najs!
4:23+ Och snittempo på högst användbara 6:13.
Löpande bandet får säga vad det vill, men gubben håller på att bli i skick. Eller åt allra minstone på att sluta vara i sådant förskräckligt oskick! Hög som en skyskrapa och kännandes mig som en stålgubbe..

..och som sagt: nu förmår tanken på vilovecka föga förskräcka!

Årets första målsättning. Alltså under 5:15 på kotirataultra. Förefaller inte helt ouppnåelig. Under fem timmar och en kvart -nota bene- inte snittempo under 5:15. Nu blir det också väldigt kul och inspirerande att under viloveckan roa sig med att göra upp nå plan för kommande träningsblock. Steja tjuund så får du veta hur det går med vilningen och vad gubbraatet kommer upp med för planer och idéer!