Första kvartalet av detta år har avverkats i en hisklig hast, lika mycket till så klampar juli på dörren. Mars månad avvek från sina äldre syskon jimån att varken innehålla nå hunttiutmaning eller barfotapass. Januari och februari fick ju varsin barfota brorunda. Mars fick dock ett par fempti-ish länkar, så inte blev ultraketaset på nå sätt utan uppmärksamhet. Saldorna för februari och mars blevo dessutom, lustigt nog, på kilsarn identiska. 

April i sin tur ska inledas med nästa hunttiutmaning, 34*3. Hittills har nog utmaningarna gått hyfsat överkomligt, trots att de alla känstat åtminstone en pikuliten smula intimiderande på förhand. Vågar man hoppas att det ska gälla den kommande också? 

Hosåhelst är planen att inleda på torsdagen. Rutten har jag preliminärt funtsat ut. Har inte klartecken från ketaskompisen ännu, men han brukar vara synnerligen flexibel och överlåta ruttplaneraset åt mig. Långfredagen föreställer jag mig att vi djåjnar det glada gäng som ska starta från FC kl 9, vore ju synd&skam att missa den chansen. Distansen är ju mer eller mindre pöörf. Sen lördagens rutt får vi se, om vi tess duger till att keta nå mer då..

Som rekapitulation kan nämnas att projektet 49-50=100, som inledstades vid min 49-årsdag -givårtejk- består av hunttiutmaningar.100 kilsar komprimerade till allt färre dagar. I november började vi med sju dagar och i februari var vi nere i fyra. Då jag började fantisera om projektet visste jag inte att folke j skulle haka på, men med facit på hand kan jag nog lova att det hade varit ganska väldigt tuffare utan sällskap.

Det ultimata huvudmålet är Stockholm Ultra Marathon, 8/8. PlanA är att 3*34 lyckas nu i påsk, sen kåkkelbyultra skulle bli majmånads etapp och helst 2*50 i juni eller juli. Och 100K i SUM, men det är långt och vägen dit är också lång. Kan ännu hända att jag fegar ur och väljer 75K istället. Ett tag började jag nog känna mig kånfidentisk, men bonken på 49-kilsarn (som var määrad att bli fempti) tog ner den gamla farbrodern på joole. Maratonet nu i lördags återställde nog en smula självförtroende, så om tredarshuntti tåjmar nu så är vi på rätt spår, spår jag. Kanske redo att klicka in anmälan till SUM då, eller kanske bäst att avvakta till baket kåkkelbys ultra, saa sii. Anmäld till kåkkelby är jag i alla fall. Likaså till bastucupen. 

Igår for jag på en kort återställare. Hade en smula limina vader och fötterna hade visst fått en lindrig släng av mässlingen eller nå

från kallblöta spyridonar i lördags. Så jag valde adios och dessutom kompressionsstrumpor. Faktiskt förstå gången på väldigt länge som jag hade strupor på lenkki. Ett halvår? Över? Ingen höjdare; känstade sunkigt och trångt. Annars gick ketaset bra sen man kom igång, medvetet sakta och avspänt. Idag är första av två vilodagar, bara tuggmusklerna som är igång.

Imorgon ska jag bjuikka min kära fru på lunch, inget aprilskämt.

Janå, nästa rapport gissningsvis på torsdagen, baket etapp 1/3 av hunttin. Hoppas på FajvFingärsväder, såklart, solklart! Och på pigga fötter, vader und ben. Blir spännandis, steja tjuunda!

toholampirapport

Uppladdningen inför loppet (Toholammin Talvimaraton) gick hyfsat, två helviloga dagar och mycket mat. Sömnen god och riklig utom sista natten, som blev ok men inte lysande. Tycks höra till med lite grand nerver och iver inför evärsåo obetydliga lopp. Kul på sitt sätt, och en natt med suboptimal lullning klarar jag utan problematiska besvär. Morgonqigong och sedvanlig lördagsfrukost inklusive kapselespresso hindades också med.
Kl 8:20 infann sig keikkakompisen folke j planenligt. Jag lastade alla mina ketasskor i bilen och så laddade vi adressen i gepeessen. I god tid framme, hindade tilåme byta några ord med en bekanting bland förhandsstartarna. Arrangörerna lovade isfritt mestadels och en kort snutt sandat, så spyridon blev skoval även om de nöter skinn då de blir blöta. Startskottet gick kl 11 "paikoillanne" .. *PANG*
Själva loppet är en traditionsrik tillställning, årets lopp var trettiosjätte. Veteranerna talte om tider då det ketades bort en väg och sen tillbaka. Numera löps det på en knappt 8-kilsars bana, med en "blindtarm" på första varvet som utjämning. Dvs för maratonarna blev första varvet 10595 m och de fyra resten varven á 7900 m.
Första delen -gissningsvis 6 kilsar- av första varvet tog jag som uppvärmning och baket vändningen på "blindtarmen" ökade jag en smula. Kände mig superslö i jämförelse med hur folk pajnade iväg. Men minstade åland, där man fick plocka in en hel del av hararna under loppet :o)
Vid första varvning tog jag en första slurp av min medhavda, slajtligen spetsade, chiagel. Nedsköljt med ein skvätt vatten. Och ökade tempo ett snäpp till. Andra varvet gick bra, löpningen gick lätt fast känstade inte speciellt snabb. Bekantade mig grundligare med banan och började så småningom känna att loppet är igång. Inför tredje varvet liknande laddning, chiagel och vatten. Och öppnade spjeldi, ökandes farten nålite igen. Hade med en 1,5 dl:s skviistub chiagel och två 1,5 dl:s flaidor vatten. Räckte bra i det kyliga regniga vädret. Tredje varvet var störtskönt, bästa på hela loppet. Nu är vi igång och löpningen tickar på bekvämt -ehuru lagom ansträngt- inget ställe har börjat ta sjukt eller tröttvärka ännu. Ny chiagulp inför fjärde varvet. Gick fortfarande bra, men märkstade att man måste anstränga sig mer för att hålla uppe tempo...
(hur farten i själva verket fördelade sig vet jag inte, hade valt bort telefunk och därmed tracker)
...tröttheten började komma smygande in i de gamla farbroderrliga benen. Ryggarna som började komma emot redan under tredje varvet, alltså hararna som jag hade släppt iväg i början, hjalp sympatfullt till att hålla farten uppe.
Inför sista varvet tog jag söis sista skviisen ur chiatuben. Och tänkte att nu spelar det ingen roll hur det känns, det är ju sista varvet. Trötta lindrigt ömma ben men inget specifikt sjukt ställe och maskinen mullrade strångt. Energi och kraft fanns i systemet. Tvivlar på att farten bedarrade så himlades mycket på slutet. Detta styrkstade också baket loppet, då en som jag ketade om på sista varvet utbristade att jag hade ketat hårt på slutet. Han määrade att han själv hade hållit temmärligen jämn takt hela loppet och hade försökt haka på, men bara orkat hänga med ein par minuter. Och det verkade vara en riktig veteran, så torde ha hyfsad koll nog. Tilåmed någon patetisk antydan till slutspurt åstadkom jag!
Åttakilsarsbana är bra. Tillräckligt lång för att bita märkbara tuggor ur distansen per varv, ändå tillräckligt kort för att kännas hanterbar. Ketaskompisen hade samma upplevelse. Bådar gott inför Stockholm Ultra, som ju också löps på en (knappt) åttakilsars bana.
PB blev det, hyvlade ett par minsar från hallimaratons 3:46:28 och landade på 3:44:05
Tillräckligt för finskumpa, men inte Dom Perignon. Hade måstat underskrida 3:40 för det. Vilket förvisso inte känstade rimligt, med tanke på att spiidpasset i onksdagst gick i 5:12 pejs. Och den rundan är bara tolv kilsar. 3:40 hade krävt i stort sett den velociteten i 42 kilsar, puh!
På väg hem kändes belöningsknarket, endorfinerna och endokannabinoiderna och våtthävjuu, mycket starka. Och än idag är kroppen påtagligt glad, även om den omedelbaraste euforin lagt sig. Undra på, som det stod i dagens tidning, att motion tåjmar så bra mot depression!
Kan söisledes konstatera att mars månads ynkliga början till kvalitetsträning inte har gjort nå underverk för farten. Men förhoppeligen har de förberett kropp & knopp inför en smula tuffare spiid och backpass framöver. Däremot distansträningen har tyckstat tåjma, eller om det var den medhavda extraenergin som gjorde susen. För det var mindre svackigt än i botniahallen och det gick bra att käka baket. Smällde i mig en bansku, ein epel, en sembla och en apfelsin utan att det tess tog emot i magen. Baket hallimaraton måstade jag ta det lugnt och vänta mellan ätprojekten.
Kanske bådiåkk. Men hur som haver så känns motorn stark och uthållig. Nu dags att försöka få trimmat eins nå tillstymmelse till spiid i den. Stora målet är att få öppna whiskyskåpets drottning

en 27-årig Port Ellen, som bott där i över fem år redan. Till det krävs sub 3:30, vilket vill säga en kvart bort från PB. Kommer att ta länge om jag fortsätter med osthyvelmetoden. Janå, inte särskilt sannolikt att det går i år. Å andra sidan blir whiskyn dyrare för varje år (eftersom destilleriet är nedlagt sen början av 80-talet), och därmed goovare, väl?
Åålrajtski, nästa spännandis projekt blir ny hunttiutmaning. Alltså 3*34=100, som planeras börja inkommande torsdag. Fredagens etapp sker eventuellt tillsammans med "löpglädje" ketarna, som tänker ta en larsmotur från FC, fast de ska starta redan kl 9. Steja alerta och tjuunade, ty rapporteringarna skola icke lysa med sina frånvaror!

förfärliga fåårkaastär

Måndagens fasteketas blev schyna exakt kopia av förriga måndagens. Dock känstade benen mindre tomma. Däremot samma sävliga tempo, och korta distans, allt enligt planerna. Märker nog att den här rikaväriperioden börjar ta. Benen, och kroppen annars också, känns pigga. Igår, alltså onksdagen, blev det som määrat ett spiidpass. Klarade av att klippa bort cirkulus 6 s/km på brorundan -från årsbästa- vilket betyder att farten ökar men temmärligen långsamt. Janå, den här månadens "kvalitetspass" är inte ämnade att vara stenhårda. Snarare varna kroppen för kommande, nålite effektivare, kvalitetsarbete. Icke desto mindre ser jag ivrigt fram emot att testa formen i lördagens maratonlopp, efter en månad som har innehållit både långa distanspass och eins nå tillstymmelse till spiid och backar. Däremot tycker jag att spågubborna och -gummarna är snudd på övertydliga i sitt jækelskap:

de prickar in den apsärlut värsta kräppen just de timmarna som loppet står av gapeln. Försöker trösta mig med att de ännu hinner ta sitt förnuft till fånga och däremellan utför jag en arg och krigisk dans och gapar "venn dö gåoing gets taff, dö taff get gåoing". Och om någon snyftade så var det tamejfan inte jag, såheså.
Om jag blir tvungen att ta mjölktåget hem, utan PB, så kan jag allttiili skylla på vädret, ajgess.
Nästa vecka sen, påskveckan, blir det dags för nästa hunttiutmaning. Kul! Steja tjunad för spännandisa rapporter.
Också kul att bastucupens ketasdagar har uppenbarat sig på internätet. Och att de är placerade så att man torde kunna pricka in maj månads långlenkki på kåkkelbys ultra. Blir i så fall 6 h. Nog så tillräckligt i det skedet. Och bra träning inför ståkkålms ultra.  Bastucupen har jag tänkt delta i för första gången, för att få nånsorts fart på de gambla beklarna. I akt och mening att prestera PB på ½maraton i HHM den sjätte juni. Själva PB torde inte vara överhövan kålkkåomöjligt, men det sku gärna få söka sig ner mot 1.45 och för det böövär vi nog spetsa kunton några ºer
Men jag förivrar mig långt in i framtiden. Nu tar vi toholammin talvimaraton först, med eller mot vädrets makter!

omkalibrering

Ett av många tecken på att farbroderns gammalhet, är att jag tenderar stiga upp tidigt också på veckosluten. Å andra sidan blir det ofta nå tuppluras på söndagarna, så också idag. Najs!
Gårdagens jeppis-runt gick helt planenligt, såväl längd som fart voro medium.
På typ 3ºig skala, äs fålåos:
Velocitet:
-sävlig: något i stil med ultramatratonfart, där avsikten är att keta energisparande, men inte så lufsigt att steget pajnar i onödan. Denna fart kan med fördel tränas på måndagarnas fastepass. Viktigt av två orsaker att faktiskt öva den, dels kan det straffa sig nåsåförbaikkat om man startar ultra med diifåålt spiid som är för hög, dels kan det kosta på att hejda spiiden till något man är ovan vid. I dagens läge verkar det här måodet vara något i stil med 6 min/km, givårtejk.
-medium: bejsik lenkkispiid, där avsikten är att njuta av ketaset och kroppen får välja spiid. Känns inte alltför sakta, men inte heller känsla att man ketar hårt. Mycket varierande farter i praktiken. Gårdagens jeppis-runt som exempel levererade kring 5:45 tempo. Men det kan också gå hårtare eller saktare i den här måoden,
-viidipi: det här är så hårt hjärnan tillåter en att keta, beaktande att den vet hur långt vi ska. Således är det nålite saktare under ett matatonlopp än under en kort spiidlenkki eller en backveto.
Distans:
har hittills betruktits som att < 15 kilsar är kort, medan 15-25 är medium och > 25 söisledes långt. Men böövär nu kalibreras om, av följande anledningar:
-lenkkiarna blir i praktiken nästan aldrig under 15
-under tjugo känns synnerligen kort
-de riktigt långa lenkkiarna har börjat stretcha till och bijånd maratondistans, renderande 25 kilsarsgränsen en viss fjuttighet som långlenkkimarkör.
Ny klassificering söis: < 20 kort, 20-30 medium och > 30 lång
Saonds riisönäbl, nessepaa?
Idag, förutom tupplurendrejeri, har jag testat en smula utomhusfilmas. Mest för att testa. Visar sig att det kommer att blir temmärligen väldigt mycket lättare att få ljuset att räcka till utom- än inomhus. Kul! Filmade på samma gång med slo-mo och vanlig video. Exponeringen är kräpp, men de här exemplen visar nog att det böövs slo-mo om man med nån sorts antydan till övertygelse vill analysera ein löpsteg, eller två.
quickstep

slostep

Och inkommande veckas planA innehåller lugn&kort fastedagslenkki imorgon, ett spiidpass på onksdagen samt sist men inte aldra minst toholammin talvimaraton på lördagen.
Efter att benen inte känstade superÿberpigga på slutet av gårdagens ynka 23a så har väl självförtroendet inför toholampi svalnat nålite, men det har inte ivrigheten nå!

dubbelbokat

Jårs truli är ju, som den trogne läsaren håkat, inne i en rikaväriperiod. Det vill säga ett par veckor utan långlenkkiar, och det får det (säga alltså). Har hittills varit så utomordentligt duktig så...
(i måndags kort och dessutom lugnlätt pass tillsammans med folke j och i onksdagst kort pass med fyra lindriga backvetor)
...och då böövär man ju minst sagt få nå belöning, neh?
Kan eventuellt tänkas ha anmält mig en pikuliten smula till toholammin talvimaraton som ketas direkt baket rikaväriperioden, den 28e mars.

Ska hinda med tre korta pass till, innan dess. Till kommande lördag har vi diilat om jeppis-runt, ett enda varv utan omvägar eller krusiduller eller buller. Kort och gott.
Efter tre maraton -fyra om man räknar SUM-50, där jag ju fick min första officiella maratontid- med PB i varje, inbillar jag mig att minutror ska fortsätta kapas. Liksom bara att åka till toholampi och kuitta ut nytt PB. Högmod går före fall, utbrists det. Få se om en viss farbroder ska tas ner på jorden å det barmhärtlösaste!
-steja tjuunade!
Ser nog fram emot njutbart ketas och i hittillsa lopp har deltagaset -och omständigheterna kring det- varit rikligt belönande. Men vad resultat gäller har jag svårt att se att nå mindre än PB skulle vara nå särdeles tillfredsställande. Janå, blir det besvikelse så blir det.
Det var första bokningen. Den andra gäller femtiårsprisang. Resa bokad!
Såpass exotiskt som teneriffa, men det kuligsta är ju att de händelsevis har ett maraton där 15.11...
(sådär rändåmli sattumalta)
...till det har jag dock inte lyckats mäla mig an nå än. Hemsidan är så armades spansk. Och spanska är rena spanskan för mig. Finns en engelsk flaggaknapp, men den tåjmar inte. Än i alla fulla fall. Hoppas de aktiverar den i nåt skede, annars måste jag försöka engagera favoritsystran, som är oerhört superperfekt på spanska, Eller googeltränslejt, som inte är så helt väldans superperfekt.
Planen är att bo i santa cruz några dagar och keta maraton där (gamlingen åtminstone, kan hända att kära frun nöjer sig med halva eller supporterskap) och sen förpassa oss till americas för resten av semppun, för vila och solbadelse och annan måjning.
Har flera år brejnstårmat och funtsat på resor, just för femptiårskrishantering. Men inte graviterat mot nå specifikt. Äntligen uppenbarte sig något som jag känner att jeps, det där vill jag göra!

jeppis-50 revisited

Som jag nämnde i föregående bloginlägg fanns en till 50-kilsarslenkki på önskelistan för mars månad. Tjuren vid hornen och tillvaratagande av vårvädret och byggande på den ackumulerande belastningen från maraton för två veckor sen och jeppis-50 för en vecka sen, jämte normala vardagsdoser däremellan, föreföll gårdagen som en idealisk tidpunkt.
Hade ingen sparring, då ketaskompisen var på annat uppdrag. Spekulation om alternativt sällskap för någon del av rundan blev inget av, så jag laddade korvalappustereon full och aktiverade rändåmplej.
Måndagens fastedagsrunda var kort och återhämtande, medan onksdagen fick erfara årets första försiktiga försök till spiidpass. Blev årsbästa på brorundan. Dock tretalet minsar ner till gubbrekord och ytterligare lika många till PB, så ingen orsak att slå sig för bringan änninu. Nu ska de tyvärr kräppa min bana med rondellbyggaset, så få se hur jag ska kalkylera och dividera :o(
På fredagen laddades det upp med chiapizza och som lördagsfrukost chiajogurt. Dessutom chiagel, spetsad med agavesirap och salt, som medhavd extraenergi.
Vacker vårsol och sakta vind, och iväg.
Tog sikte på samma bana som förra veckan, för den ger gott om alternativ till avrundning om så skulle böövas. Bra att ha, speciellt med tanke på att det var utomhusårsdebut för de lättare (KommodoSport) FajvFingärsarna, och pedbanorna är fulla av vasst sandasgrus.
Lugn början och första varvet var bara njutning av vårväder och lätt löpning. Vid varvning var fiilisen "åhå, jär rei?" Redan i början av andra varvet, dock, började det kännas tyngre. Lovade fabbokroppen där och då, om du grejar detta blir det lång rikaväriperiod. Inga långa ketor på åtminstone ett par veckor. Med början sandsundavstickaren blev svackorna tätare och djupare. Baket fårholmsbron var jag redan inne på rött...
(där stegen är tunga&smärtsamma och man bara vill sluta)
...förhandlingarna i hjärnan gick på högvarv:
-närmaste vägen hem?
-hoppa över runebergska skogsavstickaren (som var delvis isig = inte idealet för olydiga ben med sommarfajvisar)?
-någon avkortad version på slutet?
De där kilsarna på rött är värdefulla och förbereder både kropp och knopp för längre distanser. Det har jag kunnat konstatera tidigare. Men de är också riskabla. Dels ökar skaderisk och dels vet man aldrig hur dyr räkningen i form av återhämtning, blir. Förstod nog att det skulle bli tillräckligt av dessa kilsare, oberoende av alternativ, såvida jag inte börjar gå...
(de flesta celler i kroppen röstade högljutt för det)
...fast det hade varit att ge upp. Min filosofi är att man blir bättre på det man övar. Vill man bli bra på att ge upp, så är det föralldel det man ska träna.
Men måtta med allt, och klokhet är till för att användas. Det blev skippad runebergsk avstickare och option på fredsvägsavslut som pyttefnaskkompensation. Vid förhandlingstillfället känstade varje steg extra som otänkbart, men jag visste av erfarenhet att endokannabinoiderna på slutet ger en viss flex.
Mycket riktigt, blev fredsvägen på slutet. Tänkte tilåmed att om det fattas någon hundring till 50-strecket så pinar jag fram den, men saldot var bara drygt 49 så det fick räcka.
Så den här gången fick jag se mig besegrad av femptin.
Janå nu är långpassen för mars månad inbetalade på kondisbanken och jag får måjja mig med korta rikaväripass medan de ger utdelning. Blir nog säkert nå modesta kvalitetspass också.
Och 28e eventuellt ny statuscheck i form av toholammin talvimaraton, förutsatt att vädret inte blir alttför talviaktigt.
Trots enorm dos mat i kveis, samt tidig sängsptupning med lång natt, följt av enorm frukost. Har fabban varit ynklig idag. Trött och klen och aningen huvudvärkig.

Nu börjar dock elämä voittamaan igen, baket frisk fäbodisk luft, AG-lunch, tupplur, goovkaffi och sist (men neppärligen minst) en rejäl skvätt qigong.
ps: dagens kanon: ehdottomasti den sympatiske Ingo som underskred 3:30 (3:28:09) i Barcelona. Jättebautagrattis!!!

PB på 50K

I onksdagst inledde jag, planenligt, kvalitetspassens säsong. Blev en helt vanlig lenkki, men med fyra förutbestämda motlut i högre fart än diifåålt. Kul! Och märkbart mer endoknark beviljades. Efter varje liten backspurt känstade det lättare, snarare än tyngre. Fiilisen baket var också högre än vanligt. Blir nog kul det här.
Ketaskompisen var med på att köra långt igår, på lördagen. Vi siktade på ett par varv jeppis-runt, med nå smärre utstick i bästa fall. Max fempti. Ketaset gick nog bra, men vädret var i tuffare laget. Hård blåst och iskallt regn. Vi bestam iofs att keta båda varven i samma riktning, med vinden i ryggen längs omfartsvägen. Känns som om man vore än mer utsatt där. Men faktum är att motvind tar ungefär dubbelt mer än medvind ger. Plus det iskalla, stundvis rikliga, regnet..
Janå vi mötstade lite baket elva vid lockande berget, varifrån vi tog sikte på staffansnäs. Under vägen ut dit började det regna. Och blåsten gjorde nog att man redan då såg fram emot omfartsvägen. Och medvind. Mycket riktigt. Blev helt annan njutning och regnet känstade knappt av. En avstickare via sandsund och sen vidare norrut. Vändningen in mot furuholmen kastade in oss i en helt annan värld. Iskalla regnspikar kastades med ursinnig kraft in i våra känsliga anleten. Kläderna blev blötkalla. Och man fick luta betänkligt framåt i puustarna, för att alls hålla styrfart. In i skogen vid pedvägen som parallellar östanpåspåret för lite vindskydd. Tyvärr lite isig, men våttdöheck. Sista kilsarna in mot varvning var de värsta på hela dagen. Liksom vädergudarna hånfullt frågandis: har du hövo att ge dig ut på varv två, din armades mes? Vi saktade ner och tuggade i oss medhavd mat. Mina fingrar var så stelfrusna att jag måstade se på så jag inte krossade eller tappade chiabrödet. Vägen ut mot staffansnäs var nu heller ingen dans på rosor, men då kunade man redan börja se fram emot omfartsvägen med vind (och regn) i ryggen och maten gav en smula råg i ryggen. Och himmel vad det ändrade. Igen blev ketaset njutbart och snart nog hade man fått upp värmen igen. Under sandsundsavstickaren fick jag tilåmed tillbaka mina fingrar. Ketaskompisen varnade att han kanske slår av på takten i något skede, och släpper iväg mig. Ut mot laamoshållet igen bjuikkades vi på bra medvind och regnet visade tecken på att avta. Inför 40-kilsars passagen var det dags för kompisen att sakta av, för att inte råka ut för plågsam hemresa. Då föreslog jag mat"paus" före jag sticker iväg. Så vi tuggade i oss resten av maten = chiabrödet i mitt fall. Sen fortsatte jag i typ samma tempo som dittills och kompisen lugnade takten nålite. Hårt väder emot. Över slussarna nästan så man slungades bakåt. Sen in i skogen och vindskydd igen. Lagom till sista jobbiga motvindsbiten hade regnet lugnat sig betänkligt och hjärnan hade beviljat behövlig dos endokannabinoider, jämte brödets extrakick, så det gack bra nog. Hem förbi kyrkan och skolparken, i snarare med- än motvind. Bra fiilis på slutet. Fulvädret hade fått fulfingret :o)
SpyridonFajvFingärs är bra terräng- och vinterskor. Let it bii nåon att jag sannerligen diggar mina spyridonskodon. Men när de blir blöta kan de ha en tendens att skava. Inte blir det nå jättemycket bättre, heller, av att få småstenar av sandasgruset i dem. Inte hade jag känt av nå speciellt, men hemkommen när jag kastade ein blick på fussingarna visste jag inte om jag sku våga ta av skorna

Nå inte var det nu så himlades farligt, visade det sig. En liten skava, med eller utan hjälp av nå rändåm småsten. Skorna var det ändå dags att tvätta, som sällskap fick de KS-kusinerna. Så nu har jag två fräscha FajvFingärspar att digga våren med.
Hur den närmstaste tiden ska se ut vet jag inte så noga. Imorgon blir det fastedag, med troligen nån form av kvällslenkki. På onksdag sannolikt nå spiidpass. Kanske brorunda, siktandes på årsbästa.
På tal om bästa så klockades gårdagens femptirunda på en skvätt under fem timmar. Således 50K PB baj faar...
(SUM gick på 5:16 i aug)
...därmed gick nog sista inspisen att delta i 50K i årets SUM. Blir alltså minst 75, men kanske nålite sannolikare 100K. Ett led i förberedelsen inför det är att minska 50 kilsarens intimiderande effekt. Med maratondistans tycker jag att det redan har åstadkomstats...
(inte så att jag ringaktar distansen, men så att den inte skräckslår nå oprorortionerligt)
...fast jag diggar maraton, kan nog mycket väl bli nåsorts favvosträcka vad gäller loppdeltagas.
I den andan ligger det nog nära till hands att det blir en femptia till under mars månad. Gärna i ännu mjukare väder!

snabb återblick och sen sikte framåt..

Kort kommentar ännu om botniahallimaraton:
När resultaten kårjats visade sig att jag ingalunda tog någon skalp på slutet, istället drog villebrådet ifrån med nästan 10 sek på sista 1½ varven...
(och jag blev söislunda 3e i M50, fast det står 2a på "pokalen")
...janå placeringar i åldersklasser hit eller dit, men ville rätta till missen eftersom jag viss råkade skryta nålite över den mäktiga spurten. Kollade också varvtider och under spurten, de sista två varven, var velociteten i paritet med första halvan av loppet. Inte så hisnande, mao. Påminner om 50 km (SUM-14) där jag känstade mig kålkkåspurta, men där videoklippet visar en temmärligen lugnt lufsande farbroder. Icke desto mindre, skön fiilis att ändå känna sig stark på slutet!
Varvtiderna från andra halvan, baket spjeldi var öppnat, var heller inte tess imppande. Kanske förlångsamningen dämpades, kanske inte. Borde få erfarenhet, keta några maror med olika taktik. Men nog tycker jag den här tåjmar tillsvidare. Och båjsnöjd med PB är jag. Alltså inte nöjd i bemärkelsen "nu böövär jag inte förbättra nå mer" utan nöjd för detta lopp.
Pratade med ketaskompisen idag och vi båda hade samma fundering, att man gärna skulle delta i nån mara till ännu i vår. Nån helt obskyr liten jutska skulle döga, tips någon?
Känns nååleess länge tills HHM 6/6. Planerar iofs att delta i bastucupen innan dess, men det är mer för att få spiid i benen, än som riktigt lopp.
Men, till de närmaste veckorna:
Enligt planerna är lågintensiva vinterträningen över nu och kvalitetspass kan börja dyka upp, dock högst ett i veckan. Markerade idag övergången jimån att vestera in i ett stoppur

De spiidpass/intervaller jag klockade ifjol, skedde mha en timer lånad från kafferiet. Den var ÿliherkkä och lätt hänt att man kom åt nå knapp och stoppade tidmätningen i misstag. Frustrerande. Den här känns stabil och oerhört superproffsig. Har ju nog nå tidtagning i trakkern, men den dögär inte till klockade spiidpass och fullständigt hopplös att stoppa med nå nämnvärd plötslighet.
Vet inte om "kvalitetspass" är så himlades bra benämning, men med det avser jag pass som innehåller hårda delar...
(backträning, spiidpass, intervaller gjorde jag ifjol, kan vara att jag ersätter intervallerna med nå kuligare i år)
...inte alla sådana böövär klockas, närmast spiidpassen. Ett exempel på spiidpass är min 12 kilsars brorunda, som jag i ungdomen klarade på 57:34 och som bäst i fjol på 60:20. Årets uppdrag alltså att skala tre minsar från den tiden och visa att gammal är äldst!
(årsbästa hittills 01:06:06 men det var inte spiid utan spjeldi fast)
Hade ursprungligen tänkt köra lös återhämtning denna vecka, åtminstone må och ons. Men kände mig så pigg och återhämtad redan igår, så jag ketade en temmärligen normal fastedagsrunda. Dock med fokus på avspändhet. Imorgon kommer jag troligen att ösa på nålite i några backar, inbäddat i en gewönlig lenkki. Kvalitetspassmjukstart, if ju lajk.
Hotade också ketaskompisen med nå långlenkki på lördagen, saasii..
Minst ett pass på minst fempti borde hindas med under mars månad...
(säsongens huvudattraktion är trots allt SUM)
...sen till påsk, som sagt, nästa fas i 49-50=100: 3+34=huntti. Torde vara en värdig utmaning?
Nåniinjååpajåå, tänker nog kiipa er påosted så steja tjunade vettja!