Hade ingen sparring, då ketaskompisen var på annat uppdrag. Spekulation om alternativt sällskap för någon del av rundan blev inget av, så jag laddade korvalappustereon full och aktiverade rändåmplej.
Måndagens fastedagsrunda var kort och återhämtande, medan onksdagen fick erfara årets första försiktiga försök till spiidpass. Blev årsbästa på brorundan. Dock tretalet minsar ner till gubbrekord och ytterligare lika många till PB, så ingen orsak att slå sig för bringan änninu. Nu ska de tyvärr kräppa min bana med rondellbyggaset, så få se hur jag ska kalkylera och dividera :o(
På fredagen laddades det upp med chiapizza och som lördagsfrukost chiajogurt. Dessutom chiagel, spetsad med agavesirap och salt, som medhavd extraenergi.
Vacker vårsol och sakta vind, och iväg.
Tog sikte på samma bana som förra veckan, för den ger gott om alternativ till avrundning om så skulle böövas. Bra att ha, speciellt med tanke på att det var utomhusårsdebut för de lättare (KommodoSport) FajvFingärsarna, och pedbanorna är fulla av vasst sandasgrus.
Lugn början och första varvet var bara njutning av vårväder och lätt löpning. Vid varvning var fiilisen "åhå, jär rei?" Redan i början av andra varvet, dock, började det kännas tyngre. Lovade fabbokroppen där och då, om du grejar detta blir det lång rikaväriperiod. Inga långa ketor på åtminstone ett par veckor. Med början sandsundavstickaren blev svackorna tätare och djupare. Baket fårholmsbron var jag redan inne på rött...
(där stegen är tunga&smärtsamma och man bara vill sluta)
...förhandlingarna i hjärnan gick på högvarv:
-närmaste vägen hem?
-hoppa över runebergska skogsavstickaren (som var delvis isig = inte idealet för olydiga ben med sommarfajvisar)?
-någon avkortad version på slutet?
De där kilsarna på rött är värdefulla och förbereder både kropp och knopp för längre distanser. Det har jag kunnat konstatera tidigare. Men de är också riskabla. Dels ökar skaderisk och dels vet man aldrig hur dyr räkningen i form av återhämtning, blir. Förstod nog att det skulle bli tillräckligt av dessa kilsare, oberoende av alternativ, såvida jag inte börjar gå...
(de flesta celler i kroppen röstade högljutt för det)
...fast det hade varit att ge upp. Min filosofi är att man blir bättre på det man övar. Vill man bli bra på att ge upp, så är det föralldel det man ska träna.
Men måtta med allt, och klokhet är till för att användas. Det blev skippad runebergsk avstickare och option på fredsvägsavslut som pyttefnaskkompensation. Vid förhandlingstillfället känstade varje steg extra som otänkbart, men jag visste av erfarenhet att endokannabinoiderna på slutet ger en viss flex.
Mycket riktigt, blev fredsvägen på slutet. Tänkte tilåmed att om det fattas någon hundring till 50-strecket så pinar jag fram den, men saldot var bara drygt 49 så det fick räcka.
Så den här gången fick jag se mig besegrad av femptin.
Janå nu är långpassen för mars månad inbetalade på kondisbanken och jag får måjja mig med korta rikaväripass medan de ger utdelning. Blir nog säkert nå modesta kvalitetspass också.
Och 28e eventuellt ny statuscheck i form av toholammin talvimaraton, förutsatt att vädret inte blir alttför talviaktigt.
Trots enorm dos mat i kveis, samt tidig sängsptupning med lång natt, följt av enorm frukost. Har fabban varit ynklig idag. Trött och klen och aningen huvudvärkig.
Nu börjar dock elämä voittamaan igen, baket frisk fäbodisk luft, AG-lunch, tupplur, goovkaffi och sist (men neppärligen minst) en rejäl skvätt qigong.
ps: dagens kanon: ehdottomasti den sympatiske Ingo som underskred 3:30 (3:28:09) i Barcelona. Jättebautagrattis!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar