säsongsöppning

Hög tid, verkligen! Höll för farao på att hinda bli februari innan barfotasäsongen inleddes. Men så huvudstupa illa gick det ändå inte. Idag var första försiktiga stegen barfota för i år. En smula högoddsigt att det inte träffade in på löpmatta, nog. Hade faktiskt ställt mig med shorts och tepajta till FC, djast in kejs. Men vädret såg helt ketasbart ut, så jag for ut.
Det blev en brorunda. Hade ändå tänkt mig kort och lätt pass idag, eftersom måndagens fastedagslenkki blev i långare laget och jag hoppas på ett långpass på lördagen. Känstade inte heller läge för spyridon, då tårna var lite skavda från myckenhet spyridonas i blöta fören

och jag ville återhämta dem så de ska vara fit får spyridon på lördagen, om föret låter till.
Så barfota fick det bli. Ajsbugs hade nog varit ett gångbart alternativ, för det var inte helt oklakat. Men underlaget verkade mjukt, håkade jag när jag traskade hem från värkstaden. Nära 0ºC så jag var inte superförskräckt att få kallt om fötterna. Kanske nålite, men inte super. Vid tjuvörsbron var det sörjigt, där blev fötterna blöta. Och kalla. Men inom en kilsar eller så, hade de jobbat upp sig till arbetstemp igen. Skrämdast var jag för halkan. Barfota är inte nå ajsbugs direkt. Men det tåjmade bra. På ett sätt skulle jag vilja skryta och hävda att jag har ganska bra teknik, vilket bidrar till att negåschiera klakaheten, men jag blir så blyg.
Skönt var det! Skön input från fötterna förstås. Fotmassage och zonterapi i kubik och fotmusklerna fick arbeta rejält. Och, kanske framför allt. Lätta sköna steg och verklig löpnjutning i hela farbroderliga kroppen. Avslappnad och lätt, ändå känstade det som att det inte gick superlångsamt.
Hade garderat mig med nåsorts mjuktofflor som jag bar på händerna, ifall att det skulle bli lidande längs vägen. Men de hållstade nog på händerna, ända tills hemkomst

Nåja, inte blir det nå full fart på barfotasäsongen 2015 ännu. Mest som en kul grej som man böövade testa. Inte har jag tänkt keta så mycket barfota annars heller, utan fortsätter med FajvFingärs som huvudgrej och lite barfota jämte löpsko som marginellare fenomen.
Som sagt var, troligen långlenkki på lördag. Inte nå riktig långlenkki -typ maratondistans- men i alla fulla fall. Sen nästa kuliga grej torde bli ny hunttiutmaning. Preliminärt ska den starta fredagen 6e februari och handlar alltså om 4*25 = 100 kilsar. Ser redan fram emot att ta itu med det projektet. Men några gewönliga rundor dessförinnan, inte nå rokot det heller!
Återkommer, om inte förr så när det drar ihop sig till hunttiprojektet..

etapp 5/5

Då var tredje utmaningen av 49-50=100: 5*20=100 avklarad. Första utmaningen, 7*15=100 i november, kryddades av sjuk rumpa baket halkolycka. Andra, 6*17=100 i december, gick smärtfritt. Den här tredje har kryddats av ein läkande revben. Första tjugan ajsbugsade jag, sen dess har spyridon (FajvFingärs) suttit säkert på fötterna. De första länkarna var föret suboptimalt och de sista har varit en smula kyliga.
Helt bra har det gått. Löpningen har tåjmat bra, ett par av tjugorna gick i överraskande bra fart dessutom. Inte hade jag nån vidunderlig ÿberrespekt för distansen, 20 kilsar, tidigare heller och inte har den vuxit av detta. Igår kaveerade jag att om kroppen och benen känna lika oslitna baket dagens som baket gårdagens, så funtsar jag på en ultrakort avslappningsrunda imorgon. Så gick det inte. I början av dagens runda, som blev en ny rutt, känstade det tomt i benen. Fanns inte nå spänst eller kraft. Då redan selittade jag åt ketaskompisen att det blir tre vilodagar för mig baket det här. Sen på slutet var jag rejält trött och nålite sliten i ffa benen. Gick nog bra att lufsa åpå, ingen kamp att ta sig hem eller så. Men rejält trött och ödmjukare än igår. Tillika tillfredsställande; liksom att vi förtjänar att vara lite trötta. Desto nöjdare känner jag mig med att ha klarat utmaningen.

Har blivit mycket ketas på sista tiden, trots sprucket revben. Eller tack vare?
(befarade ju nog att det kanske inte skulle gå att keta på några veckor, så desto ivrigare när det visade sig tåjma någorlundiskt)
Så några vilodagar är neppärligen galaxens galnaste idé.
Framöver är den preliminära utsikten att marginellt öka ansträngningsºen i februari. Och att nästa utmaning kommer inom överskådlig tid. Alltså några veckor. Då skulle det således gälla att komrpimera huntti till fyra dagar: 4*25=100. Låter kul och inte helt ohaastande! Sen slutet av februari hallimaraton i botniahallen. Antingen som hyfsat hård lenkki, eller som ett riktigt lopp. Troligen det sistnämnda, liksom se var jag står efter vinterdvalaset.
Nu är jag trött och nöjd och nåpikulite hög. Återkommer när jag har nå skoj att babbla om...

etapp 4/5

Började dagen med sovmorgon och sen studiebesökare i kafferiet, så arbetsdagen känstade kort och lindrig. Soligheten under dagen drog bi till att lenkki föreföll lockande, trots att det blev fjärde dagen i rad. Föret såg lovande ut, fast tempen var på sjunkandis.
Vid halvsjutiden drog jag spyridonerna på fötterna och sökte mig ut, då visade termometrarna -10ºC respektive -14ºC och vid hemkomst -12ºC resp -16ºC. Nålite vind, men inte direkt störande, bortsett från att den var temmärligen kylig då. Mötte ketaskompisen vid lockanberget och tassade iväg ut mot sandsund. Det gick lätt i början, farten iofs låg. Sen vände vi tillbaka och tog sikte mot cikoriamuseet. Då hade vi vädret nålite mer i ögorna. Faktiskt så är ögorna de som led mest idag. Funtsar på att drippa nåt kiva i dem sen jag planterat rumpan i riklajnärn, saasii. Upplevde att vi kanske hade pikulite högre fart då, men ute vid schååmans bedarrade den nog igen. Summarum känstade den nålite saktare än igår, men facit visade att den var rejält saktare. Skyller på kylan och ser kool ut. Mörkret kan jag skylla någorlunda på också.
Men nå speciellt slitsamt var det inte, lustigt nog. Om det känns lika lindrigt imorgon blir det nog en ultrakort avslappningerunda på onksdagen, annars blir det tre helt viloga dagar baket denna utmaning.
Inte nå pahoga hunger eller energilåghetssymtom heller, men så har jag tråmat i mig mat också som en ätningsfarbror.
Janå, då skulle 80 vara i påsen, en ynkedomlig tjuga kvar..

etapp 3/5

Sisådärnålite, tre daon och två to gåo..

Idag hade jag lyckats lura ketaskompisen att komma hit till fridis, för gemensam start. Föret var mycket bra, jimån att nålite snö hade klistrat sig fast på klakan. Spyridonföre, inget snack!
Folke j jungfrufärdade sina nya dojor. Vi startade ut mot och förbi runebergs stuga, bland vilken en massa skidrare hade parkerat sina bilar. Antar att det är bättre att parkera där, eftersom de annars hamnar att gå eller skidra nästan hundra meter innan de når spåret, från den ijenttärliga parkkipaikkan? Janå inte är det nu så himlades trafikerat där, men ibland om nån är på väg dit och nån annan därifrån, så kan man känna sig nålite trängd, som pikuliten ketare.
Sen ketade vi ut förbi slussarna till omfartsvägen. Där fick vi den lindriga vinden i ryggen och därmed varmt&skönt. Vid viadukten, givårtejk, mötte vi mimmi ö som visste avslöja att vi har ingo j i siktet om vi ger åpå nålite. Folke frågade om vi ska öka, men jag konstaterade att vi inte ändå har nån växel som vi kan håva in ingo med. Det har vi inte heller, men tack vare andra omständigheter fick vi ändå nöjet att keta med honom några kilsar, vilket bidrog till att dagens runda känstade kort och lindrig. Kul!
Föttterna stornjöt i spyridonerna, med torrt och nålite skrovligt underlag. Kroppen i övrgit pigg och bra, om än uppförsbackarna understundom känstade nålite branta.

Spiiden var det heller inte nå fel åpå, sannolikt mycket tack vare ingos draghjälp. Vi funtsade på att anställa honom som hare, baket han klarat av sitt barcelonska maraton...
(min peng säger att han knäcker 3.30 där)
...vid det laget börjar vi bööva några enheter mer fart i benen.
 Imorgon ska vi tillbaka till vakiobanan för denna utmaning, fast det var skönt att vila från den så här i mitten. Kvällslenkki blir det också, med anledning av arbetsdag. Nån fastedag blir det inte!
Har nog ätit åådänttligt under detta projekt och åtminstone hittills lyckats undvika nå värrigare lågenergi eller ÿberhungrighet. Nåja, ännu 40% kvar..
Återkommer med ny rapport baket morgondagens etapp, som vi kan trösta oss med att är nästsista för denna utmaning...
(om vi råkar bööva tröst)
...janå synssataan!

2/5

Lördag, givårtejk. Årets bästa nattsömn hittills, tack vare att rivobäinet sakta och säkert (?) läker. Därmed också najsligen återhämtad och ivrig inför etapp två av tredje hunttiutmaningen. På förmiddagen införskaff av kålkkåblända för att få mer ljus åt slo-mo-kameran, som vill ha mycket av den varan. Halv två treffit med ketaskompisen, som trots allt fick möjlighet att delta i dagsljusketas idag. Underlaget en smula vanskligt. Ajsbugs eller spyridon? Bägge gissningsvis dåliga alternativ, tillika bättre än nåt annat. Men vilkendera minst rokog? I brist på facit valdes spyridon, ty om bägge är lika rokoga så är de temmärligen mycket skönare att keta i. Förstås verkar inte spyridon vara helt oförlåtande i blötkyla, men vilka skoovar är nu det?

Gissningen var av allt att döma korrekt. Underlaget var helt enkelt kräpp, oberoende av skoovar. Har faktiskt förståelse om löpande banden gick heta idag. Dock tillräckligt okräpp, erkännes, för att hitta löpglädje och -njutning. Vi körde samma bana som igår, eftersom jag ville få den kontrollmätt efter gårdagens gps-strul. Visade sig vara 21,3. Viss marginal till 20, som böövs för utmaningen, men hellre för mycket än för lite. Dessutom blir det en annan länk som omväxling, imorgon. Farten idag känstade hyfsad, och underlaget tyckstade inte taxera så mycket som man skulle ha kunnat förmoda. För tidigt att draga några långtgående slutsatser änninu, men "ha ska kaveer så leng a kan", så jag tänker antyda att det förefaller börja rassla in nålite utdelning på kondiskontot. Vintermånadernas lågintensiva grundträning börjar peja åff, äsitvöör...
(eller så övertolkar jag, i all önsketänklighet)
...blir i så fall skoj att se hur den gamla skröpliga fabbokroppen svarar då det, snart nog, är dags att höja intensiteten.. en smula.. ibland.
Revbenet, som sagt stadigt läkande, känstade inte nå pahasti igår och än mindre idag. Det är inte nåmer så jag böövär bestämma mig för att nu står jag ut med det där och därmed punkt och basta. Utan nu är det snarare så jag måste rikta uppmärksamheten dit, för att konstatera att nog känns det ju av nålite änninu. Benen känstade nålite trötta mot slutet. Det tråmar jag, med risk för övermod, på underlagets konto. Intressant att se hur morgondagens tjuga artar sig. Rapport därom imorgon, steja tjuund så får du veta!

1/5

Första etappen avklarad på nya hunttiutmaningen. Blev någotsånär ajsbugsföre. Mötte folke j (som inte bugsade nå) vid lockanberget, varpå vi lufsade iväg mot sandsund. Inledde lugnt, och kunade nog fort konstatera att trögheten från i onksdagst hade lättat. Från sandsund fick vi medvind som höll i sig och oss om ryggen ända till cikoriamuseet, vår andra vändpunkt. Vet inte om regnet började/ökade då vi vände, eller om det bara var att vi fick det i naama. Men påtagligt blev det. På typ andra halvan tassade ketaskompisen åpå med hyfsat tempo, kanske hungrig? Inte känstade det som det skulle ha haittat nå, och inte ville jag lämna ömsand på spåret, så jag hakade på. Som sagt början var lugn, så jag gissar att summasummarum blev snittfarten kring vår vanliga 6-6,20 per kilsar. Tyvärr fick gps:en en spunkattack vid församlingscentret så jag har inte rittit koll på exakt sträcka eller velocitet

Inte för att det är viktigt att veta, men kul att följa med. Dagens tracker visade 22,6, vilket är för mycket. Nästan exakt samma runda som vi ketade tillsammans med alexander b på julen, visade då 20,8, vilket lienee närmare verkligheten. Redan då jag såg att den föreslog 5:40 fart åt oss, förstod jag att den var på bushumör idag. Janå över tjugo är det hosåhelst, så kvalificerar som etapp i 5*20=100.
Fiilisen helt bra. Skönt att keta och bara åttio kilsar kvar på denna utmaning. Trötta fötter vilar på riklajnärns fotstöd, äs vii spiik, men kommer nog att vara ivriga att ta nästa steg imorgon. Då utan ketaskompisens stöd, han hade nå keikka på dagen och hamnar sannolikt på kvällsdjuuti, stackarn!
Nu har vi bastat och fyllt på energilagren med goov tex-mex, samt duggit goov kaffi. Således första etappen avklarad utan desto större bekymmer. Återkommer imorgon med nya bekännelser..

49-50=100: ny hunttiutmaning på kommande

Efter nästan en vecka av aktiv vila baket låglenkkin i lördags, har det nu blivit dags att sjösätta årets första hunttiutmaning. Det blir den tredje hunttin alltsomallt, efter 7*15 i november och 6*17 i december. Nu aktuell utmaning är, lustigt nog, 5*20. Det hade du neppärligen kunnat gissa? Således ska vi keta 20 kilsar per dag, med början imorgon fredag, under fem konsekutiva dagar.
20 kilsar är ännu inte någon oöverkomlig distans, men sen får vi se vad den kumulativa effekten blir. Förr eller senare tycker man att det borde börja ta emot, om man fortsätter att komprimera huntti.

På basen av 6*17 torde inte gränsen vara nådd ännu dock. Tänker som vanligt försöka få till dagliga rapporter från utmaningens framskridande, så steja tjund!
Formen vad gäller revbenet är på bättringsvägen, ändrar schyna från dag till dag. Har nog kändist av under denna veckas lenkkiar, men temmärligen lindrigt. Blev annars en fastedagslenkki i måndags, i adios för att skona vaderna som var en smula limina baket lånlenkkin. Tåjmade. Sen jeppis-runt med kort radie i onksdagst, i sköna spyridon

Den rundan känstade ganska tung, faktiskt. Vet inte varför, men bland potentiella orsaker funtsade jag på föret (snömodd änd staff) eller energibrist (baket långlenkki och fastedagslenkki med bara en vilodag mellan ketasdagarna). Kanske nåt annat eller lite av varje? Hur som helst najs höghet baket och skön trötthet på kväldet. Hoppas i smyg att vara piggare imorgon inför första etappen av 5*20 dock, tids nog hindar man bli trött och energilåg ändå.
Föret kan också visa sig bli en aning utmanande. Riskerar bli en hel del ajsbugs, men hee så tå!
Februaris långlenkki blir bajdövej sannolikt hallimaraton 28/2 i botniahallen, vid det laget kan man tänkas vara helt redo att vila från snö, is och blåst.
Åålrajtski, vi kickar igång imorgon då..

årets första långlenkki

Efter det första, mycket trevande och försiktiga joggförsöket...
(se förra bloginlägget)
...baket revbenet fick för sig att det skulle spricka en liten aning, har jag hindat med två lenkkiar. På lediga tisdagen blev det jeppis runt tillsammans med folke j, som snällt lovade att stå ut med en söndrig farbroders slöhet. Första hundratals metrarna var närapå i klass med första länken, vilket nog tog ner modet i någon mån. Men sen kom jag in i hyfsat uthärdligt flyt, vilket i vårt behagliga tempo varade tills kring 18 kilsar. Därefter ökade ömheten kännbart, om än inte jättehårt. Slog av ytterligare på takten och klarade mig hem, utan nå förvärring efteråt.
Sen följde tre hela vilodagar. Det känstade behövligt och tillfreddsställelsen över att vara igång överröstade med marginal lusten att smyga in ett extrapass. Tanken var dessutom att ladda upp till eventuellt rejält långpass på lördagen. Eftersom tisdagens jeppis-runt blev 23 kilsar var jag temmärligen övertygad om att ett långpass skulle låta sig göras. Alltså > 25 km. Men hoppet om ett rejält långpass känstade nog en smula skört.
Under vilodagarna blev revbenet bättre på vissa saker, medan andra hållstade väsentligen oförändrade. Andningen blev bättre, så t.o.m qigongens djupa andetag blev smärtfria, fast det nog kunade förekomma lindrigt obehag i ändorna på ut- respektive inandning. Allmänt igångvarande blev märkbart smidigare, liksom promeneraset. Oförändrade var i- och ur säng, samt snöskottas. Vad jag inte hade testat tidigare, men som också bidrog till att ta ner mig på joole, var i och ur bil.
Janå vi bestämde med folke j, att på lördan preliminärt satsa på åådänttli lenkki och avrunda tidigare vid behov. De första stegen känstade inte pöörf, men nog håkade jag klar förbättring mot tisdagen. Träff halvelva vid lockanberget och vi sökte oss förväntansfulla ut mot laamos. Så långt lindrig känning, hade inte kunnat förvänta bättre. Dan "the Man" L hakade på inför hannulavägens början och följde mer via hannulavägen-fagernäsvägen-strandvägen. Trevligt som baravaa med extrasällskap. Vid greivas dumpte vi dan, som var nöjd med sin runda för dan. Så långt hade känningarna hållstat lindriga och ketaset lätt. Enda fristsamheten var mina kylotåliga fingrar. Men här hade en värk i ryggsidan, vid det sjuka revbenet, börjat göra sig gällande. Nå vi tog det lugnt och lunchade på våra medhavda färdkostar, sköljandes ner med en skvätt vatten. Höll extralugn takt ända till furuholmskorsningen, där en möjlighet till avrundning erbjuikkades. Vid det laget hade ryggkänningen svunnit för och chiabrödets kraft hade kickat in, så ingen tvekan: bare å keta på!
Hela omfartsvägen ut. Här var känningarna igen helt lindriga och benen började kännas trötta. Med all rätt, vi var på bättre sidan av tretti. Konstaterade att det här skedet av en långlenkki är mycket njutbart på sitt sätt. Du känner tröttheten, men steget rullar på fint och kilsarna tickar fram med (subjektivt) god takt. Det här är den meditativa delen av ketaset, om man så vill.
Sen vände vi in mot lannäslund och tog oss ett mellanmål, så vi skulle orka de sista dryga fem kilsarna. Fortfarande, och ändå så till slutet, endast lindrig känning. Vid lockanberget avtackades ketaskompisen för gott sällskap, varefter var och en slutspurtade hem efter lust och förmåga.
Här är min lilla runda i bild:

Längstaste lenkkin hittills. Ketaskompisarna var vänliga nog att låta mig hålla tempot, så jag inte skulle bööva förta mig. Hoppas jag kunde vara lika hänsynsfull i motsvarande situation. Ändå såg jag baket: 45,9 kilsar på nästan 4.46 = hade haft en halvtimme på mig att keta ytterligare 4,1 kilsar för att tangera Stockholm Ultra Marathon resultatet (nästan 5.16 på 50 km) = mycket bra i smällkalla vintern och med läkande revben och på en lenkki som inte tess handlade om spiid!
Inför rundan våndades jag en hel del av skovalet. Ajsbugs eller spyridon. Kalkylerad risktagning gav spyridon, som visade sig rätt. Även om inte ens spyridon är helt pöörfekta

En till kalkylerad risk: läste om en teknik (egentligen mental ledtråd) för att dämpa stötar, och tänkte att det skulle vara skonsammare för revbenet. Tänkte också att det kan kräppa benen totalt, eftersom det böjer knäna en aning mer. Tveksamheten ökades av att man kanske inte ska introducera teknikförändringar samtidigt som man är ute efter nytt distansPB. Men chansade som sagt var, tänkte att lika gärna mjölktåg hem på stumma ben, som med sjukt revben. Och det tåjmade hur bra som helst. Såklart trötta ben baket 46 kilsar, men troligen ändrade justeringen inte de biomekaniska förhållandena lika mycket som den upplevda sköna mjuka stötdämpningen antydde. Hade inte galaxens stötigaste löpsteg före heller. Det ska man inte ha om man ketar långt över hälften av sina steg i VFF eller barfota.
Trött och mycket lycklig farbroder baket. Nu är ketasåret 2015 igång på riktigt!

bråoken, nått stöörd..

Avslutade fjolåret med stark lockelse att öka ansträngningsºen på lenkkiarna, och tillika stark beslutsamhet att avstå ännu i januari. Ingen match, jag hade nog bestämt mig för tålamod.
Men avgörandet slets ifrån ur min hand, genom att jag råkade stöta revbenet nå pikulite...
(inte så kul för en pitogär farbroder)
...påtvungen vila och bra med tid att återknyta bekantskapen med "Born to Run" har inte direkt varit ämnade att minska ketastörsten. Tänktade nog schyna mesamma att så snart det låter sig göras, så är jag ute på banan igen. Kräpp dösejm om det går nålite sakta och tar nålite sjukt. Sakta är ju, som sagt, ändå meningen. Sjukt är bra, ehuru ovälkommen, träning inför eventuella kämpiga partier under kommande utmaningar. Lite som den sjuka akterkastellen baket vurpan i november, fast den här gången var själva skadan inte ketasrelaterad tess...
(mer svagt huvud-relaterad)
...kommer att vara som ny ändå inom 3-4 veckor, i värsta fall. Tidigare om det är baa nå fjantskada. I god tid tills februari lär jag vara redo att lätta på handbromsen någon pråsang.
Tre helt viloga dagar, med påtagande och tilltaglig längtan efter ketas. Inte helt smärtfria och med nedsatt funktionsförmåga (läs: pitoheite). Men idag tänkte jag att åtminstone en rejäl promenad, om det apselut inte tåjmar att jogga nå varsamt. Till saken hör att den förtjusande fabbomagen stannade lika tvärt som resten av kroppen, så det omöjliggjorde ytterligare expektans.
(en ynklig farbror som inte kan kräppa, ska ingen kär fru utsättas för en sekund längre än nödvändigt)
Siktade på en brorunda. På med paltor för att inte frysa, trots att motorn inte skulle kunna köras på nå höga varv. De första hasande stegen gick i promenadfart, fåfängt försökandes efterlikna jogg. Valde gamla goda brorundebörjan, eftersom de öppnat vägen där förbi guldkusten. Just före Ö-lid håkade jag mig precis ha passerat en promenerande dam. MenHej, jag hade ju kommit in i sakta jogg! ÅoDjåjj! Från före slussbroarna och till baket järnbron var det temmärligen bra fiilis. Minst så bra som jag hade vågat hoppas åpå. Uthärdlig smärta och tillräckligt styrfart för njutbar liten ansträngning. Lycklig i hela kroppen, givårtejk ett revben eller två.

 Kanske-man-kunde-förlänga-pikulite-idén kom smygande, men jag päättäde resolut. Låt oss se om vi slinka undan med det här ostraffat först. Baket 9 kilsar inbillade jag mig att ömheten tilltog en smula, så det var nog alldeilis tillräcklig distans. Nu baket minskad generell värk och styvhetkänsla, men ökande distinkt ömhet. Bra för läkningen med genomsköljda vävnader, nessepaa? Bort med slagg och skräp, dit med syre och näring. Ifall det nu inte dyker upp nå fördröjt prajstopej imorgon så blir det nya tag på tisdag. Om allt går riktigt ÿberstrålande så hägrar en långlenkki på lördag. Men hursomhelst superskönt att vara igång ens nå försiktigt. Och tiden, 1.25 på brorunda, är tråsssallt två minuter bättre än första försöket år 2010 :o)