årets första långlenkki

Efter det första, mycket trevande och försiktiga joggförsöket...
(se förra bloginlägget)
...baket revbenet fick för sig att det skulle spricka en liten aning, har jag hindat med två lenkkiar. På lediga tisdagen blev det jeppis runt tillsammans med folke j, som snällt lovade att stå ut med en söndrig farbroders slöhet. Första hundratals metrarna var närapå i klass med första länken, vilket nog tog ner modet i någon mån. Men sen kom jag in i hyfsat uthärdligt flyt, vilket i vårt behagliga tempo varade tills kring 18 kilsar. Därefter ökade ömheten kännbart, om än inte jättehårt. Slog av ytterligare på takten och klarade mig hem, utan nå förvärring efteråt.
Sen följde tre hela vilodagar. Det känstade behövligt och tillfreddsställelsen över att vara igång överröstade med marginal lusten att smyga in ett extrapass. Tanken var dessutom att ladda upp till eventuellt rejält långpass på lördagen. Eftersom tisdagens jeppis-runt blev 23 kilsar var jag temmärligen övertygad om att ett långpass skulle låta sig göras. Alltså > 25 km. Men hoppet om ett rejält långpass känstade nog en smula skört.
Under vilodagarna blev revbenet bättre på vissa saker, medan andra hållstade väsentligen oförändrade. Andningen blev bättre, så t.o.m qigongens djupa andetag blev smärtfria, fast det nog kunade förekomma lindrigt obehag i ändorna på ut- respektive inandning. Allmänt igångvarande blev märkbart smidigare, liksom promeneraset. Oförändrade var i- och ur säng, samt snöskottas. Vad jag inte hade testat tidigare, men som också bidrog till att ta ner mig på joole, var i och ur bil.
Janå vi bestämde med folke j, att på lördan preliminärt satsa på åådänttli lenkki och avrunda tidigare vid behov. De första stegen känstade inte pöörf, men nog håkade jag klar förbättring mot tisdagen. Träff halvelva vid lockanberget och vi sökte oss förväntansfulla ut mot laamos. Så långt lindrig känning, hade inte kunnat förvänta bättre. Dan "the Man" L hakade på inför hannulavägens början och följde mer via hannulavägen-fagernäsvägen-strandvägen. Trevligt som baravaa med extrasällskap. Vid greivas dumpte vi dan, som var nöjd med sin runda för dan. Så långt hade känningarna hållstat lindriga och ketaset lätt. Enda fristsamheten var mina kylotåliga fingrar. Men här hade en värk i ryggsidan, vid det sjuka revbenet, börjat göra sig gällande. Nå vi tog det lugnt och lunchade på våra medhavda färdkostar, sköljandes ner med en skvätt vatten. Höll extralugn takt ända till furuholmskorsningen, där en möjlighet till avrundning erbjuikkades. Vid det laget hade ryggkänningen svunnit för och chiabrödets kraft hade kickat in, så ingen tvekan: bare å keta på!
Hela omfartsvägen ut. Här var känningarna igen helt lindriga och benen började kännas trötta. Med all rätt, vi var på bättre sidan av tretti. Konstaterade att det här skedet av en långlenkki är mycket njutbart på sitt sätt. Du känner tröttheten, men steget rullar på fint och kilsarna tickar fram med (subjektivt) god takt. Det här är den meditativa delen av ketaset, om man så vill.
Sen vände vi in mot lannäslund och tog oss ett mellanmål, så vi skulle orka de sista dryga fem kilsarna. Fortfarande, och ändå så till slutet, endast lindrig känning. Vid lockanberget avtackades ketaskompisen för gott sällskap, varefter var och en slutspurtade hem efter lust och förmåga.
Här är min lilla runda i bild:

Längstaste lenkkin hittills. Ketaskompisarna var vänliga nog att låta mig hålla tempot, så jag inte skulle bööva förta mig. Hoppas jag kunde vara lika hänsynsfull i motsvarande situation. Ändå såg jag baket: 45,9 kilsar på nästan 4.46 = hade haft en halvtimme på mig att keta ytterligare 4,1 kilsar för att tangera Stockholm Ultra Marathon resultatet (nästan 5.16 på 50 km) = mycket bra i smällkalla vintern och med läkande revben och på en lenkki som inte tess handlade om spiid!
Inför rundan våndades jag en hel del av skovalet. Ajsbugs eller spyridon. Kalkylerad risktagning gav spyridon, som visade sig rätt. Även om inte ens spyridon är helt pöörfekta

En till kalkylerad risk: läste om en teknik (egentligen mental ledtråd) för att dämpa stötar, och tänkte att det skulle vara skonsammare för revbenet. Tänkte också att det kan kräppa benen totalt, eftersom det böjer knäna en aning mer. Tveksamheten ökades av att man kanske inte ska introducera teknikförändringar samtidigt som man är ute efter nytt distansPB. Men chansade som sagt var, tänkte att lika gärna mjölktåg hem på stumma ben, som med sjukt revben. Och det tåjmade hur bra som helst. Såklart trötta ben baket 46 kilsar, men troligen ändrade justeringen inte de biomekaniska förhållandena lika mycket som den upplevda sköna mjuka stötdämpningen antydde. Hade inte galaxens stötigaste löpsteg före heller. Det ska man inte ha om man ketar långt över hälften av sina steg i VFF eller barfota.
Trött och mycket lycklig farbroder baket. Nu är ketasåret 2015 igång på riktigt!