Teneriffamaraton skulle från första början inte vara nå rekordförsök. Jårs truli hade ju t.o.m prickat in kankaanpää enkom för att klara en tid som tillfredsställer denna säsong, just för att inte riskera att hungra efter prestation på semppu. Och tur var det. Då vi lände an till santa cruz, där maratonet hölls, var både backarna och hettan synnerligen övertygande.

Som en parentes (!) kan nämnas att santa cruz är en utomordentligt trevlig bekantskap. Och positiv överraskning. Rekommenderas varmt! Vecka-vecka hade varit helt bra, fast nu hade vi fyra dar där och tio här på americas så det får duga.

På fredagen körde jag en testlenkki i värmen och backarna. Märkte direkt att jag inte klarar värmen speciellt imponerande. Det var alltså kring tretti grader, givårtejk. Sakta slöjoggtempo men pulsen högt bland molnen. Övriga förberedelser voro vila och en himla massa mat.

Själva maran hölls på söndan, femtonde. Start redan 9.00. Fast då var det redan över tjugo grader varmt och strålande sol. Bra stämning med trummare och musik och ivrig spiikär. Tyst minut för parisarna. Sen *pang*

Första tredjedelen gick i stan. Av ½-maraslingan, som sprangs två varv av oss maratonare. Först längs havet rätt platt ett par km. Sen bland kvarteren, mest uppför och utför. Inte brant som i svårsprunget, men nog så rekordfart hade varit omöjligt också i sval temp. Utför var skönt, men uppför tar alltid mycket mer än utför ger. Andra tredjedelen gick längs havets rand ut mot, men inte ända fram till, san andres. Det var mestadels uppför, med en relativt sval havsbris mot sig. Sen tillbaka samma väg, mest utför med den svaga vinden i ryggen. Ohyggligt hett redan första varvet.

Första två tredjedelarna av första varvet var bara löpnjutning i den relativa svalkan och sköna stämningen. Kände mig stark och pigg. Höll hyfsat tempo, men inte så hårt som om jag hade varit ute efter rekord. Bra vätskekontroller var tredje-fjärde kilometer. Små flaskor så lätt att dricka och hälla på armarna.

(fanns också sportdryck och frukt på andra varvet)

På väg tillbaka mot varvning började värmen ta ut sin rätt. Då märkte jag för första gången att det blir en tuff dag, riktigt på riktigt. Snudd på illamående och allmänt matt av hettan. Kollade pulsen och fick bekräftat att det inte var bara hjärnan som försökte bluffa mig att stanna. Bestämde mig för att gå vid varje koll, medan jag dricker. I en uppförsbacke började farbrorn framför mig gå. Det tyckte jag var en god idé. Sen började magen krampa. Vid följande vätskekontroll ville den inte ta emot vatten eller banan. Fick gå ganska mycket innan den lugnade sig. Såg min kära fru och hojtade till henne att idag tar det över fyra timmar, så hon inte skulle behöva vänta så länge i onödan vid målområdet. Någon tanke på att bryta hade jag inte, utan tänkte ta det i den takt det går. Gärna så det är så njutbart som möjligt. Försökte, med viss framgång, uppmärksamma skillnaden mellan yttre -värmen- och inre -hur jag mår- omständigheter.

Vid 30+ km började huvudet värka. Försökte först trycka i mig energigelen som följde med startpaketet. Piggnade till rent allmänt, men ingen effekt på huvudvärken. Nästa förslag var salt. Hade grovsalt med. Men vågade inte ta förrän vätskekontroll var i sikte, eftersom jag inte hade något eget vatten med. Saltet smakade gott, vilket väl nog var ett tecken på att det behövdes. Och det hjälpte. Vid 33 km började jag frysa och slutade svettas. Det har ketaskompisen, folke j, varnat för. Så jag bestämde mig att gå till nästa station, även om jag annars mådde bra då. En flaska sportdryck och en flaska vatten, sen kom svetten igång igen. Diggade havsbrisen, även om det var mycket varmare nu, säkert kring tretti? Efter vändning vid 35 kom den lilla vinden i ryggen och då blev det tufft. Riktigt riktigt tufft, medlutet till trots. Gick och sprang om vartannat. Kändes helt ok att springa ett tag, men sen kom illamående och/eller yrsel. Då gick jag en bit igen. And on and on..

Närmare mål bestämde jag mig för att spurta en smula på slutet. För att försöka övertyga polarklockan om att också gamlingar nog kan få pulsen över 170. Från sista vätskekollen gick jag till 40-märket, varifrån jag joggade till 41-märket, varifrån jag spurtade till mållinjen.

Lippis i högerhanden och handen i vädret, över mållinjen. Äntligen. En av de tuffaste marorna hittills, trots sämsta tiden hittills. Nöjd! Det var ju målet som var målet den här gången. Ta sig igenom trots hettan och backarna. Dels såklart att inte bryta, hur bra idé det än kunde förefalla mellan varven. Men också att hålla sig såpass pigg att man inte tiltar -fanns nog exempel på såna också- eller blir plockad av banan av uppmärksamma funktionärer. Tvivlar på att jag var i riskzonen, men hävdar att det i sin tur beror på välanvänt omdöme. Man kanske blir klokare med åldern trots allt?

Efter målgång hittade jag min kära fru tämligen bums. Nej nu ljuger jag. Det var hon som hittade mig. Hon hade jeppismarans målgång, då jag måstade lägga mig och lyfta benen för att inte svimma, i minne och ville finnas till hands om jag skulle dacapoa. Själv såg jag hur killen före mig sjönk ihop direkt efter mållinjen och kom ihåg att fortsätta trampa på stället för att hålla igång vadpumpen så inte all blod stannar i benen. Det fungerade alldeles ypperligt.

På väg tillbaka till hotellet stannade vi till på en lämplig servering, för att förverkliga moroten. En stor kall öl. Hade sett fram emot den under de sista kämpiga kilometrarna. Den satt precis så bra som jag hade drömt om!

(enjoy responsibly)

Sen bjöd jag i vanlig ordning supportrar och serviceteam på skumpa. Cava denna gång, för det var ju inte PB direkt. Sluttiden -tror jag- nå 4:13, alltså t.o.m sämre än min första mara i kåkkelby ifjol. För att hitta en sämre notering måste man gå ända tillbaka till stockholm ultras maratonmellantid på 4:27 likaledes ifjol. På kvällskvisten for vi ut och njöt av denna resas hittills bästa mat. Ojojojj vad det satt bra!

Bra start på semppu och livetefterfemti. Och nu har vi landat i americas, redo att ta ut leposteget! Vet inte när jag har passligt att ladda upp denna berättelse, men sen lär det ta ett tag innan nästa inlägg. Så det räcker att steja lite lagom semi-tjuund..

ps:passar på och laddar upp denna jutska nu då jag råkar ha uppkoppling. Kan också passa på att meddela att det finns mycket och god mat här. Osäkert huruvida vi ryms i planet sen, kanske måste stanna kvar?

över strecket

Två jobbdagar och två korta lätta lenkkiar hittills denna vecka. Ullmaxspetsade lenkkiar, för att värmeöva. Få se sen om det hjälper tess. Ikväll tjugofem över åtta, givårtejk, kravlade jag mig över det ödesdigra strecket. Sannolikt i bastun. Och här är jag nu. Tycks lustigt nog överleva, av allt att döma. Fast i skepnad av gubbe. Farbroderliga åren är ohjälpligen förbi. Janå, det får väl gå det också.. nååleess.
Jobb ännu imorgon, sen bär det av så småningom. Teneriffamaraton på söndag 15e. Inte lördag 14e som det stod i tidningen. För du måste minnas att komma ihåg att följa med, här borde du hitta live-träkking. Glöm inte köpa popkorn. Och limo. Sen är jag ju känd för att bjuikka supporten på skumpa. Men det gäller tyvärr bara de som följer på ort och ställe. Och där väntas vara varmt och eländigt, så kan inte rekommendera :o(
Packad och klar, är jag inte än. Men redo att börja. Vet lite humhum ditåt vad jag ska slarva med. Tävlingsklädsel ännu osäker. Eller ganska temmärligen säkert att jag ska ha kläder, men vissa detaljer ännu osäkra. På fötterna dock FajvFingärs, så mycket är klart. Och på kraniet najkiilippis. Eventuellt något däremellan också. Kanske firasvästen, från öppet kafferi?

(bilden från prisangöppning, med högtidliga tal och stuff)Nu skall jag stappla iväg till fejsbuuuk, och se om nån har kommit ihåg att gratulera en usel gubbe. Knappast. Janå då blir det att krypa till kojs med håten i gralsen och försöka vara tapper.
Och med tiden bli en grinig gammal gubbe. Långsiktigt mål.
Åålrajtski denn. Steja tjuund! Och följ med hur fd farbrodern klarar av det utmanande gubblivet..

"ari-50"

Den döende veckan har som planerat blivit lindrig i ketasbemärkelse. Lugna korta pass. Dock i onsdags hård stoppurad brorunda, som lustigt nog hade räckt till för att knäcka gammrekordet. 57:27 blev det. Knappa minuten sämre än det rätt färska nyrekordet från före kankaanpää, men bättre än 57:34 från vejbäkkvenn 1987. Najs i mörkret.
I fredags lufsade jag en halvhjärtad halvtimma på löpande band, i hopp om svetträning. Men inte blev det nu så svettigt. Och varmt på prognosen till Santa Cruz, så man borde värmeöva. Därför drog jag på mig det nyinförskaffade vinterunderstället för gårdagens morgonlenkki. Det blev svettigt nog. Vi tog en förefrukost jeppis-runta med folke j. Dels går starten för teneriffmaran redan 9 och dels ville jag ha undan ketaset i god tid så jag finge förbereda kafferiet för öppet hus. Efter rundan ännu bastu, som grädde på mosaiken. Faktiskt känns det nog att kroppen börjar bli återhämtad efter lugna veckan. Blev mer än 20 kilsar mindre än veckan före.
Öppet kafferi
Efter en sen brunch diskade jag bezzerans vattentank, backflushade maskinen och rensade compaken med kristallpulver. Fyllde hoppern med färska bönor. Och diggade en testshot, innan jag utlöste "kafferi is open"
Ganska många besökare i en lagom jämn ström. De flesta tog sig tid att sitta en stund och umgås. Kafferisten hade fullt upp, och det var ju nålite idén med det hela. Hade bestämt -och förverkligade- att ta det lugnt och laga kaffidrinkarna i lugn och ro och med koncentration och ordning. Blev nog ändå rätt tungt mot slutet. Att hålla reda på beställningar, vem som skulle ha vad, och att komma ihåg vem som hade fått och inte fått. När alla på plats varande hade fått åtminstone en första kopp, öppnade jag en skumpa för att fira det, innan jag frågade efter påtårsbeställningar. Har aldrig lagat ens i närheten så mycket kaffi på en och samma dag. Kul. Och tack för prisanger och uppvaktningar!
Den kanske oväntadaste stog jössi f för:

alltså på rittit, är det tänkt att jag ska lära mig spela bluesharpa? Det måste ju vara ganska väldigt mycket svårare än att lära en gammal tik dansa argentinsk tango på slak lina. Våj huhhu. Janå, jag ska försöka. Kanske får visa vad jag lärt mig på sextiårskalaset. Eller får jag på mig till huntti?
På seinon satte sig också kafferisten ner tillsammans med kvarvarande gäster. Och så diggade vi en smula jatkot. Mycket trivsamt det också.
Bra sätt att fira femti. Kan rekommenderas. Men fuska inte med kaffikvaliteten!
Nu är det inte nå mycket arbete eller löpning kvar till avfärd. Än mindre till själva femtistrecket, på tisdagen.
Åålrajtski denn. Steja tjuund så får du höra om resfebern stiger som väntat. Eller om farbroderlig förvandling och gestaltad gubblighet botar sådant!

långlenkki och nedtrappning

Denna vecka har det blivit ganska många kilsar löpta. Lugna distanspass och onsdagens hårda brorunda. I fredags faktiskt en halvtimme på löpande band. Och igår enda långpasset som ryms mellan marorna, kankaanpää och teneriffa. Har drömt om kåkkelby home-run sen sista yammutrippen, men motvinden kändes inte lockande. Därför fick det bli en krumbuktad jeppis-runt variant istället. Kåkkelby home-run är cirkulus 34,5 kilsar i sin kortaste version, så jag siktade på något i den stilen. Blev mycket mitt i prick: 34,51 km enligt gps-klockan.
Inför förra maran minskade jag inte mängd nästsista veckan. Tess. Men den här gången tänker jag minska rejält. Allt enligt samma metod. Hur är det möjligt? Det är möjligt eftersom metoden ifråga är den gamla goda lyssna-på-kroppen-metoden. Och kroppen säger att nu är det dags att trappa ner och ta en lätt vecka. Planen lyder vanligt antal, men minskad distans. Nog tuff brorunda på onsdagen dock, vilken är avsedd som sista effektpasset före teneriffamaran.
Igår fick jag också ta del i en fin whisky-tasting. Med läcker mat och helt übersuperb bastu. Idag har det inte behövts nå långlenkki. Lite utomhuspyssel och kafferostning räckte gott. Samtidigt diggade vi sistorna av gammkaffi, så det gick jämnt ut. Imorgon får jag avsluta fastadygnet med ultrafärskt kaffi, najs! Och på lördagen ska eventuella intittare på "ari 50- öppet kafferi" få tejsta riktigt rejält och färskt goovkaffi. Själva femtiårsdagen är tisdag 10.11, men inte ids jag ha kaffibjudning en sketen tisdagskväll.
Åålrajtski denn, steja tjuund nu då så får du ta del av de sista stapplande stegen av farbroderlig tillvaro!