Teneriffamaraton skulle från första början inte vara nå rekordförsök. Jårs truli hade ju t.o.m prickat in kankaanpää enkom för att klara en tid som tillfredsställer denna säsong, just för att inte riskera att hungra efter prestation på semppu. Och tur var det. Då vi lände an till santa cruz, där maratonet hölls, var både backarna och hettan synnerligen övertygande.

Som en parentes (!) kan nämnas att santa cruz är en utomordentligt trevlig bekantskap. Och positiv överraskning. Rekommenderas varmt! Vecka-vecka hade varit helt bra, fast nu hade vi fyra dar där och tio här på americas så det får duga.

På fredagen körde jag en testlenkki i värmen och backarna. Märkte direkt att jag inte klarar värmen speciellt imponerande. Det var alltså kring tretti grader, givårtejk. Sakta slöjoggtempo men pulsen högt bland molnen. Övriga förberedelser voro vila och en himla massa mat.

Själva maran hölls på söndan, femtonde. Start redan 9.00. Fast då var det redan över tjugo grader varmt och strålande sol. Bra stämning med trummare och musik och ivrig spiikär. Tyst minut för parisarna. Sen *pang*

Första tredjedelen gick i stan. Av ½-maraslingan, som sprangs två varv av oss maratonare. Först längs havet rätt platt ett par km. Sen bland kvarteren, mest uppför och utför. Inte brant som i svårsprunget, men nog så rekordfart hade varit omöjligt också i sval temp. Utför var skönt, men uppför tar alltid mycket mer än utför ger. Andra tredjedelen gick längs havets rand ut mot, men inte ända fram till, san andres. Det var mestadels uppför, med en relativt sval havsbris mot sig. Sen tillbaka samma väg, mest utför med den svaga vinden i ryggen. Ohyggligt hett redan första varvet.

Första två tredjedelarna av första varvet var bara löpnjutning i den relativa svalkan och sköna stämningen. Kände mig stark och pigg. Höll hyfsat tempo, men inte så hårt som om jag hade varit ute efter rekord. Bra vätskekontroller var tredje-fjärde kilometer. Små flaskor så lätt att dricka och hälla på armarna.

(fanns också sportdryck och frukt på andra varvet)

På väg tillbaka mot varvning började värmen ta ut sin rätt. Då märkte jag för första gången att det blir en tuff dag, riktigt på riktigt. Snudd på illamående och allmänt matt av hettan. Kollade pulsen och fick bekräftat att det inte var bara hjärnan som försökte bluffa mig att stanna. Bestämde mig för att gå vid varje koll, medan jag dricker. I en uppförsbacke började farbrorn framför mig gå. Det tyckte jag var en god idé. Sen började magen krampa. Vid följande vätskekontroll ville den inte ta emot vatten eller banan. Fick gå ganska mycket innan den lugnade sig. Såg min kära fru och hojtade till henne att idag tar det över fyra timmar, så hon inte skulle behöva vänta så länge i onödan vid målområdet. Någon tanke på att bryta hade jag inte, utan tänkte ta det i den takt det går. Gärna så det är så njutbart som möjligt. Försökte, med viss framgång, uppmärksamma skillnaden mellan yttre -värmen- och inre -hur jag mår- omständigheter.

Vid 30+ km började huvudet värka. Försökte först trycka i mig energigelen som följde med startpaketet. Piggnade till rent allmänt, men ingen effekt på huvudvärken. Nästa förslag var salt. Hade grovsalt med. Men vågade inte ta förrän vätskekontroll var i sikte, eftersom jag inte hade något eget vatten med. Saltet smakade gott, vilket väl nog var ett tecken på att det behövdes. Och det hjälpte. Vid 33 km började jag frysa och slutade svettas. Det har ketaskompisen, folke j, varnat för. Så jag bestämde mig att gå till nästa station, även om jag annars mådde bra då. En flaska sportdryck och en flaska vatten, sen kom svetten igång igen. Diggade havsbrisen, även om det var mycket varmare nu, säkert kring tretti? Efter vändning vid 35 kom den lilla vinden i ryggen och då blev det tufft. Riktigt riktigt tufft, medlutet till trots. Gick och sprang om vartannat. Kändes helt ok att springa ett tag, men sen kom illamående och/eller yrsel. Då gick jag en bit igen. And on and on..

Närmare mål bestämde jag mig för att spurta en smula på slutet. För att försöka övertyga polarklockan om att också gamlingar nog kan få pulsen över 170. Från sista vätskekollen gick jag till 40-märket, varifrån jag joggade till 41-märket, varifrån jag spurtade till mållinjen.

Lippis i högerhanden och handen i vädret, över mållinjen. Äntligen. En av de tuffaste marorna hittills, trots sämsta tiden hittills. Nöjd! Det var ju målet som var målet den här gången. Ta sig igenom trots hettan och backarna. Dels såklart att inte bryta, hur bra idé det än kunde förefalla mellan varven. Men också att hålla sig såpass pigg att man inte tiltar -fanns nog exempel på såna också- eller blir plockad av banan av uppmärksamma funktionärer. Tvivlar på att jag var i riskzonen, men hävdar att det i sin tur beror på välanvänt omdöme. Man kanske blir klokare med åldern trots allt?

Efter målgång hittade jag min kära fru tämligen bums. Nej nu ljuger jag. Det var hon som hittade mig. Hon hade jeppismarans målgång, då jag måstade lägga mig och lyfta benen för att inte svimma, i minne och ville finnas till hands om jag skulle dacapoa. Själv såg jag hur killen före mig sjönk ihop direkt efter mållinjen och kom ihåg att fortsätta trampa på stället för att hålla igång vadpumpen så inte all blod stannar i benen. Det fungerade alldeles ypperligt.

På väg tillbaka till hotellet stannade vi till på en lämplig servering, för att förverkliga moroten. En stor kall öl. Hade sett fram emot den under de sista kämpiga kilometrarna. Den satt precis så bra som jag hade drömt om!

(enjoy responsibly)

Sen bjöd jag i vanlig ordning supportrar och serviceteam på skumpa. Cava denna gång, för det var ju inte PB direkt. Sluttiden -tror jag- nå 4:13, alltså t.o.m sämre än min första mara i kåkkelby ifjol. För att hitta en sämre notering måste man gå ända tillbaka till stockholm ultras maratonmellantid på 4:27 likaledes ifjol. På kvällskvisten for vi ut och njöt av denna resas hittills bästa mat. Ojojojj vad det satt bra!

Bra start på semppu och livetefterfemti. Och nu har vi landat i americas, redo att ta ut leposteget! Vet inte när jag har passligt att ladda upp denna berättelse, men sen lär det ta ett tag innan nästa inlägg. Så det räcker att steja lite lagom semi-tjuund..

ps:passar på och laddar upp denna jutska nu då jag råkar ha uppkoppling. Kan också passa på att meddela att det finns mycket och god mat här. Osäkert huruvida vi ryms i planet sen, kanske måste stanna kvar?