julesorg

Hos barnet fanns alltså faktiskt julen, riktigt på riktigt!

I den yttre verkligheten finns julen kvar, men inte barnet.

I den inre verkligheten finns barnet kvar, men inte julen.

Barnet sörjer julen, och vad den innebar...

Min gåva till barnet är att erbjuda tillåtelse och utrymme för den sorgen, det barnet

förändra sig eller förändras?

Vill du bli en bättre människa?

Ifall det råkar falla sig så att du vill det så har du sannolikt någon föreställning om hurudan en bättre människa är, och kanske vidtar du mått och steg för att själv utvecklas i den riktningen. Idag ska vi inte anstränga våra söndagströtta hjärnceller med frågor om hur du kan veta att just de egenskaperna utgör bättrehet hos människor, eller varifrån du har fått de uppfattningarna. Chansen finns att du också spenderar en icke föraktlig del av din energi på att försöka intala dig själv och oss andra om att du kanske nog ändå besitter något lite större del av dessa bättrehetsinnebärande kvaliteter, än du innerst inne är övertygad om. Kankse? Nå hur tycker du att det lyckas?

Hur vilodag det än är, ska vi väl inte helt bespara dina hjärnceller från ansträngning, så därför ställer sig frågan varför? Varför, alltså, vill du bli en bättre människa?
(om du inte vill det, eller förvånad rycker på axlarna över hela frågan, så får du göra 25 armpressar för att i rättvisans namn också måsta anstränga dig, ehuru fysiskt)
Är det något du försöker uppnå, så fall vad? Vad kommer att hända/skulle hända, när/om du uppnår det? Vem ska avgöra ºen av framgång?
Är det något du försöker bli fri från? Din inte riktigt/alls tillräckligtbrahet?
Om du börjar djupdyka i de här frågorna, vilket betyder i dig själv, så föreligger en påtaglig sannolikhet för temmärligen omvälvande avslöjanden. En icke oansenlig risk föreligger också, för att vad du hittar kommer att skrämma skiten ur dig.. fast att få skiten skrämd ur sig behöver inte alls vara det värsta som kan hända!
(om man nu inte råkar vara ganska väldigt förtjust i att gå omkring och bära på den förstås)

Motsatsen då, eller efter föregående resonemang kanske slutsatsen, att (till)låta dig vara som du är? Innebär inte det stagnation och resignation? Vem vet, kanske det. Är det i så fall farligt? Laddat? Skrämmande? I så fall kanske du vill ta en ny djupdykning och undersöka vad det är som gör det så hotfullt. Fast oberoende av hur det känns med hotet om stagnation, så är nog sannolikheten stor att det inte kommer att basannas. Nämligen då du börjar utmana, undersöka och genomskåda dina motiv och styrkrafter, så kommer laddningar att neutraliseras och behoven att kontrollera dig själv och dina omgivningar kommer att svagna. Det som sker är inte att du blir en bättre eller sämre människa, utan snarare så att den skalan upplöses inför din granskande blick. Det som förvisso förändras, är att du blir en friare, ledigare, lättare att vara, filur. Inte genom att försöka uppnå det, utan genom att avstå från att försöka. Genom att genomskåda dina motiv till förändring, frigör du kraft till en naturlig manifestation av din egen unika livsflödande förändring.

Men vad om du nöjer dig med att vara som du är, och det visar sig innehålla ett behov att bli bättre? Alltså du ser dig själv undersökande, odömande, förutsättningslöst och upptäcker en stark vilja att bli bättre. Paradox? Vad ska du då göra? Bra fråga!
(jag är ingen rådgivare eller coach så jag varken vill eller kan säga vad du ska göra, men eftersom "du" i den här [kon]texten är godtyckligt och lika gärna kunde vara jag, så kan jag ändå resonera om hur jag kunde tänkas handla)
Till en början ska du djupdyka igen och undersöka den där viljan, motivet bakom den. Vad vill den uppnå eller fly från? Om du kommer till botten, alltså så djupt i ditt medvetande som du i dagens läge förmår, och den förefaller vara en rå kraft utan dold agenda, så ska du helt enkelt digga den. Känna och uppleva den och inte försöka bedöva den genom att anstränga dig för att bli bättre (vad dö hell det än innebär). Om sen dina handlingar flödar i en riktning som tenderar att utveckla dig inom något område, så är det ju kul och diggansvärt och skulle kanske t.o.m enligt någons skala klassas som en förbättring. Något helt annat, icke desto mindre, än att försöka krysta fram en imitation av någon mental föreställning om bättrehet.
Det var inte det som skulle krystas ut, var vi ju redan överens om!

Haha, stackarna som valde armpressarna i hopp om att komma lättare undan. De andas tungt nu, medan vår andning är lättare än ett fjuttigt fjun!

tankar om tankar

De här funderingarna kommer inte att handla om bensinbyttor. Bara så du vet. Tankar och tänkande är intressanta att betrakta och fundera kring. Och det förefaller nödvändigt -i bemärkelsen tillhörande, snarare än tvunget- om man råkar vara intresserad av mediation och sjävutforskning och sådana grejer.
Till en början är tänkandet väldigt nära inpå och omedelbart. Jag är liksom identifierad med tänkandet och därmed tankarna. Tankarna upptar stor del av tillgänglig uppmärksamhet och tillmäts löjligt stor betydelse och kraft. Jag kanske t.o.m upplever att då jag slutar tänka så slutar jag existera, eller "..dör jag" som en gruppdeltagare uttryckte det vejbäkkvenn. Då är, minsann, jaget identifierat med tanken och tänkandet.

Om jag lyckas rycka uppmärksamheten loss från tanken och liksom få syn på den inifrån, så kan följande skede ta vid. Då är jag inte längre identifierad med tanken. Jag kanske upplever mig som tänkaren, men inte längre som bara tänkaren, Tänkandet är bara en funktion i jag-processen.
(du får gärna ursäkta mitt missbruk av ordet liksom, det är liksom ganska svårt att hitta ord för den här typen av betraktelser!)
Den här distansen-utan-avstånd, den här avidentifikationen, kan troligen bli tillgänglig som en följd av att man skapar utrymme för den. Det kan ske genom att jag förankrar min uppmärksamhet i kroppen. Blir medveten om kroppen och det utrymme i vilken kroppen befinner sig. Då får tankarna en rymd att finnas i. Jaget, eller jag-känslan, kan vila i bakgrunden i stället för att klänga i tankarna.

I något skede lär du tränga längre in än så. Sjunka djupare in i det undermedvetna, som då förlorar sitt under. Det förr så skymda blir i små smygande steg, ocheller gigantiska kliv, synligt. Om utifall att, alltså, du råkar vara inresserad av dylikt. När du betraktar tankarna och följer dem liksom baklänges, märker du att deras natur i tidigare skeden är helt annorlunda än som du är van att erfara dem. Som du är van att tänka dem. De avslöjar en oerhört koncentrerad bubblenatur. Som att en mycket komplex tanke kan uppfattas, i sin helhet, på nolltid. Narrativet blir liksom valfritt och mister sin automatik. Kanske den inre berättaren fortsätter på tomgång även om tankens innehåll blev medvetet i ett huj, och ibland kan det säkert vara till nytta, men känslan av tankearbete är förändrad. Definitvt.

Så småningom börjar skönjas den bubblande källa, ur vilken tankarna uppstår. Under den sjunkande vägen ner till den källan kommer du att ha fått syn på en jæfvla massa skuggiga bumlingar, som hindrar och distorderar tankebubblorna och i väldigt stor utsträckning avgör vilka tankar som flyter upp till ytan, till medveten nivå, och med vilken grad av tillbuckling. De här bumlingarna består av saker som undanträngda känslor och undermedvetna föreställningar. De är fruktansvärt intressanta, men vid sidan av dagens tema. Du kommer att klart se vilken befängd idé föreställningen om tankens kraft är. På sin höjd kunde man föreslå att kraften och intentionen springer ur samma källa som tanken..

Du kommer att se källan bubbla med ett enormt spektrum av potentiella tankar och du kommer att se mekanismerna bakom valet av bubbla. Se vad som bidrar till att du väljer en bubbla, en tankebana, och identifierar dig med den. Rättare sagt, brukade identifiera dig med den. Du kommer att kunna lätta på det överdimensionerade allvar med vilket du har vägt tankarna. Du blir fri att betrakta tänkandet som det händiga lilla verktyg det är. Du riskerar kanske att mista den rättfärdiga känslan att ditt sätt att tänka är det enda rätta. Det må vara hänt, för den känslan var aldrig berättigad till att börja med.
Nu inbillar jag mig naturligtvis inte att du ska tro på det här. Att du ska skapa en uppfattning baserad på mina betraktelser, eller ens justera din nuvarande uppfattning. Inte skulle det heller vara av något värde, för någon av oss, om du gjorde det. Jag bara roar mig med att bekriva hur det ter sig, med de ord som erjuder sig för ändåmålet. Och med att presentera en liten förutsägelse för hur det kommer att bli för dig, om du råkar lockas till att sänka uppmärksamheten ner i din egen inre källa. Eller kanske riktigare uttryckt: om eller när du råkar gravitera mot den källan, dens dragningskraft får tag i din uppmärksamhet.
Sen ska jag roa mig med att glatt utbrista: vad var det jag sa :o)

hen eller hen eller den eller det?

Detta här är inget sakligt inlägg i den debatten, det är mer av ett personligt utbrott ur hen-kravatten.
Försök kastrera mig genom att hen:a mig och dina intentioner skola bli som tennsoldater som försöker tämja en vulkan. Och nej, jag tänker inte bemöta dina kloka argument. Jag kommer att ösa en hink glödande magma över dem. Som sagt, det är personligt.

Under de tidiga åren, som smidde mitt pansar och lärde mig vilka energier, krafter och impulser som blev förtjänstfulla och trygga att tillåta samt på motsvarande sätt vilka som är farliga och hemska, blev av olika orsaker ilska och manlighet att tillhöra den senare kategorin. Hur det kom sig att det blev så har jag, ganska långt, på klart. Det kan vara intressant, men är inte relevant idag. Påjnten är att hitta energin, känslan och kraften och släppa ut den komprimerade i hanterabara doser så flödet når balans. Påjnten är också att upptäcka de antaganden och slutsatser (de inre tolkningarna av de yttre orsakerna) som murats in som stenar i skyddsmuren. Den inre skyddsmuren som skyddar mig från mina otillåtna impulser, behov och energier. Se och känna dem genom hela sitt väsen, inte bara inse och förstå i tanken. Det har en upplösande effekt alla gånger. När urkrafter kläms ihop blir de till ursinne, som exploderar eller fräter sönder sin bärare.

Om du inte lever din natur så tar den död på dig.

Det betyder ingalunda att varje impuls omsätts i handling, åå kåntröör, uppstår mycket större frihet att styra och kanalisera impulserna i tåjmande handling. Det är inte heller ytlig machotuffhet jag talar, åå kåntröör, machotuffhet är den patetiska kompensationen som försökte föreställa manlighet. Det är inte heller ett ställningstagande emot feminism, åå kåntröör, det är ett ställningstagande för varochens jämnställda rätt att vara enligt sin egen natur. Det kunde lika gärna ha varit mina kvinnliga energier som blev inmurade och behövde befrias, alls inte ovanligt hos mänskosläktets hanar. Råkar nu bara vara så att just de sidorna alltid har levat i högönsklig välmåga hos mig.

Idag, just nu, känner jag ett lugnt vällande flöde av varm kraft. Idag känner jag självrespekt och beredskap att försvara den. Idag känner jag mig inte som en eller ett hen.
Det får vara mitt tänksgiving bidrag!

den huvudlöse hycklaren

lika bra att sluta föreställa, att komma ut ur det proverbiala skåpet och erkänna: jag har inget huvud!
Där som jag låtsas att ett huvud sitter, finns egentligen bara utrymme. Eller borde jag säga finns inte? Något slag av genomskinlig näskontur kan understundom skönjas, men den kan inte bestämma sig var den ska vara och dessutom hänger den fritt i luften, eller utrymmet, utan tillstymmelse till fästen. Jag vet inte riktigt om ni inte har råkat upptäcka det här förhållandet, eller om ni av missriktad artighet helt enkelt har valt att avstå från att göra mig uppmärksam på det.

Förvisso ser jag i spegeln ut att ha ett huvud, men det som tittar på spegelbilden ifråga har sannerligen inget. Om jag använder fingret till att kolla (det förmodade huvudet) med så blir det först suddigt och uppspjulket, sen uppstår en sorts tryckförnimmelse, som också hänger i utrymmet där det obefintliga huvudet utövar sin obefintlighet. Om jag tar mina hörlurar och försöker placera dem bland icke-huvudet så blir de osynliga och förvandlas till en vag bilateral tryckförnimmelse och så börjar Lemmy sjunga "pushing up the antes, I know you've got to see mee, read'em and weep, the dead man's hand again..". För tydlighets skull vill jag nämna att det var vad som hände idag när jag utförde mitt vetenskapliga experiment, ibland kan något annat ljud rändåmpleja men det brukar befinna sig bland det huvudlösa utrymmet, givårtejk.

Vad jag egentligen flaggar för, är alltså att leka med upplevelse som den är. Avskalad av förutfattade meningar och föreställningar. Alltså jag tänker inte byta "jag har ett huvud" mot "jag har inga huvuden", utan nöjer mig med att genomskåda det förstnämnga antagandet. När vi i tiderna började gonga med upper Dan Tien, även kallat tredje ögat, sades att det ökar förmågan att se verkligheten som den är. "Wow" tänkte jag "jag lär mig se spöken och auror och en massa andra koola grejer". Men men. Att se verkligheten som den är, är något helt annat. Nästan diametralt motsatt. Man lär sig inte nya idéer att sila rådata genom och tolka det upplevda efter. Tvärtom skalar man bort tolkningar, idéer och föreställningar, från det upplevda. Inte så att man avfärdar dem eller blir omedveten om dem, utan så att man genomskådar dem och avidentifierar sig från dem.

Den intressantaste delen av verkligheten, för en självcentrerad gammal farbror, är givetvis jag själv. Där kan lekens mål vara att se mig själv som jag är, vilket enligt ovanstående resonemang i klarspråk blir att, bit för bit, sluta se mig själv som jag Inte är. Åhå, vi halkade visst tillbaka på den personliga avvecklingen...
...invecklat det här!
 Bäst sålunda att sluta innan jag trasslar in mig än mer, men jag spår att vi i framtiden kan halka in på liknande spår. Fast jag sätter inte huvudet i pant. Åbviösli!

livets kliande port

Den här sanna historien är skriven på qigongiska, och vad värre är min personliga avart (som förvisso inte har blivit klarare sen jag insåg att jag inte kommer att bli någon qigonglärare och därmed slapp allt strävande till förståbarhet) av det redan i sig flummiga språket. Trots det föreställer jag mig att andra qigongare kan läsa det rakt av i schyna bokstavlig bemärkelse, som vilken stårja som helst. Likaså egentligen med andra energetiskt orienterade, även om man inte råkar vara just qigongare. Ändå vill jag föreslå att du tragglar dig igenom berättelsen, också du vars eld brinner på något helt annat håll. Se det som poesi eller musik eller nåt, kanske det kan relatera till dig på något indirektare sätt. För jag vill gärna att du får del av den, när jag för en gångs skull kan klämma fram en sann berättelse med början och slut, häppi ending dessutom!

I en qigongform, kallad "assistant's form" ("af" härefter) finns en övning för MingMen, livets port. Det är ett område ungefär motsvarande ländryggen -någonstans mellan njurarna- hos den fysiska kroppen. Övningen kallas "expandera qi i MingMen" och under en "af" utför man ett försvarligt antal upprepningar.

I början av min (qigong i allmänhet och "af" i synnerhet) karriär hade jag fullt sjå att hålla uppmärksamheten i området (MingMen) under övaset, för det fanns liksom inget att fästa den (uppmärksamheten) vid. Ingen förnimmelse. Ingen qi-känsla. Inom kort dök förstås en känsla upp, som det brukar göra hos punkter/områden man uppmärksammar i qigongaset. Känslan växte med tiden, blev tydlig och stabil. Alltså den var flyktig i början, men blev så småningom påtaglig och bestående. Inte så att den gör sig gällande ständigt, men så "det händer nåt" så fort jag riktar uppmärksamheten ditåt.

Under många år var känslan, qi-upplevelsen, i MingMen stabil, men med en något irriterande komponent. Som en konstig bismak, likt ett kliande som inte gick att skrapa. Det här upplevde jag inte som något problem, inget som jag försökte hela eller fixa. Jag trodde helt enkelt att det var så min MingMen känns, utan att desto uttryckligare ens ha reflekterat över saken. Det har inte heller ändrat nämnvärt under åren, hela (MinMengs qi-)känslan har nog vuxit både i kraft och omfång, men kliasets procentuella del av kakan har varit väsentligen konstant.

Tills idag!

Idag gjorde jag "af" och till min kolossalt enorma bautahäpnad fanns inte det irriterande kliaset med, inte något annat klias heller. Känslan i MingMen var fulländad som en strålande sol. Jag saknar ord för att beskriva hur ofantligt tillfredsställande det känstade. Inte genom någon analys (jess, jag gjorde det!) eller jämförelse med någon annan känsla. Helt enkelt den direkta råa känslan av en okliande MingMen!

Stårjans budskap är alltså att du ska börja expandera qi i MingMen. Nä, humorismer avsides, sade frukthandlaren. Däremot kan den kanske uppmuntra någon att fortsätta med något som den känner sig dragen mot, utan att riktigt veta varför, eller ha något uttalat mål med det?
Eller så inte.
För en liten farbror i vilket fall som helst en djajänt liip, som hade fått en otuffare person att ta till liipen :o)

personlig utveckling eller personlig avveckling

Såvitt jag kan urskilja har alla av oss (givårtejk) ett temmärligen djupt rotat behov av utifrån godkännande, eller åtminstone projiceras behovet ut hos de flesta. Med djupt rotat avser jag något i stil med, svårt att genomskåda och svårt att avfärda. Vad rubriken spelar an på, är olika sätt att ta itu med den här hungern. Jag hoppar över omedvetenhet, att fortsätta som offer för de nyckfulla impulser som behovet manifesteras i. Även om det sannolikt är det vanligaste förhållningssättet, så är det i själva verket en brist på förhållningssätt. Intressant det också, att begrunda hurudana uttryck det kan ta, men inget som jag vill tala om just nu.

Kanske jag tillåts dela upp itutagandet i två huvudsakliga strategier, om inte annat så för att motivera rubriken. Ska vi kalla dem hoppfull och hopplös, väl medvetna om att det kan trigga laddade associationer? (jag har sannerligen inget emot att trigga laddningar, och välkomnar att få mina triggade)

Hoppfull är då jag försöker bli bättre. Bra nog, kort sagt, för att få godkännandet jag behöver.

Kanske jag försöker förkovra mig inom något visst område, inte sällan relaterat till prestationsförmåga. Fysiskt kan jag kämpa för att bli starkare, vigare, spänstigare, snabbare.. och på motsvarande sätt kan jag försöka bli dugligare mentalt, spirituellt, socialt, ekonomiskt, utseendemässigt änd ån änd ån. Jag hävdar inte att behovet av godkännande skulle ligga bakom allt sådant strävande, men om du kan övertyga mig om att det inte är synnerligen förekommande så ska jag med glädje och en skvätt tabasco käka upp min läderhatt! En annan taktik inom hoppfullsamhetens fåra, är att försöka intala mig själv om att jag i själva verket duger som jag är eller varför inte försöka omskola min "inre kritiker" till en "inre bekräftare".
I sig inga dumma metoder för att locka fram en liten dusch belöningshormoner, men heller inga lösningar på "problemet". Sen kan man ju ställa sig frågan, finns det någon ultima ratio?
(det kan ju vara som med hungern, som bara kan mättas tillfälligt)
Som enveten strävare i den hoppfulla fåran kan jag intyga, att inte inom den åtminstone. Varmed inte sagt att du förväntas tejk maj vörd får it. Du vill förmodligen fortsätta försökandet ett försvarligt tag ännu, innan du är beredd att kapitulera..

För en sliten gammal veteran känns den andra huvudstrategin mycket mer lockande, den hopplösa. Att ifrågasätta varför jag med all makt måste duga!

Det för med sig (i alla fall hos jårs truli), förutom icke förkastlig lättnad när genomskådandet tillräckligt sjunker in, en drajv att utforska frågan på djupet. Alltså bokstavligen: varför måste jag med all makt duga? Det är det här jag i rubriken antyder som ett avvecklande av personligheten, eftersom det innebär att gamla sanningar medvetandegörs och ifrågasätts. Ett sätt att beskriva det vore att personligheten är vävd av (och nu bortser jag från den proverbiala tigerns proverbiala ränder) diverse föreställningar och slutsatser, som i mångt har formats så tidigt att de är felaktiga och förhastade för att det helt enkelt inte fanns kapacitet till mognare diilande med föreliggande material i vävande stund.
(som parentes vill jag utbrista att omskolandet av inre kritikern, och motsvarande strategier, kan ses som försök att byta ut inslag i väften)
När de här slutsatserna, föreställningarna, lyfts upp i det medvetna (blir upptäckta och uppmärksammade) så släpps de laddningar som är förbundna med dem ut. Rättare sagt finns öppningen där, att släppa ut dem, om jag bara förmår hantera det sluppna. Det här är som att riva väven och se hur tråden löses upp inför din blick. Som sagt, personlig avveckling. Personligheten löses upp, tråd för tråd. Känns det skrämmande? Janå jag sa ju att du förmodligen vill fortsätta försökandet ett försvarligt tag ännu...
...jag skulle önska dig lycka till i kampen, om jag trodde att det fanns någon verklig lycka i den kampen!

surt, sa kafferisten om finkaffet

Bland de riktiga kaffesnobbarna ska finkaffe vara syrligt, som det heter. Inte surt, som blaskikt gammalt, illa lagat skräpkaffe, förstås, men syrligt. Vackert så om man diggar det, men ibland har kejsaren faktiskt inte så himla mycket på sig. Jag ber dig märka väl att jag inte har något emot snobbar eller snobberi, äs satsch. Däremot har jag emot att det ska vara på ett visst sätt, bara för att det ska vara på det sättet. För att det är trendigt eller för att det hör till, inte för att man själv vill. Sen spelar det inte så stor roll om det gäller julmat eller espresso.

För att duga som finkaffe i de rätta kretsarna ska det alltså vara ljust rostat, för att ta tillvara varje nyans av den specifika bönans karaktär. Bönorna ska självfallet vara 100% Arabica, ve och fasa den som antyder att Robusta kunde vara annat än utfyllnad i en (underförstått billig) blandning. På senare tid har t.o.m en tendens att förakta crema kunnat anas, sancta simplicitas!

Min kloka och oerhört ohumbla åsikt är att vad farao spelar det för roll hur maximalt man utnyttjar bönans egenheter, om kaffet smakar illa. Skit samma om någon liten nyans rostas över, bara kaffi smakar bra och väger någotsånär jämnt på tungan. Förstås måtta med allt, inte förespråkar jag heller att man rostar sönder smakerna, så allt kaffe smakar likadant.
Jag anser också att Robusta ofta utgör en kraftig bas, som de läckra Arabicorna kan stå och posera på. Alla arabicabönor som jag har testat, utan undantag, har varit lika bra eller bättre i sällskap med en lämplig dos robusta. En bra Arabica eller arabicablandning kan vara helt utsökt, så inte behöver robustabönorna vara nödvändiga. Jag säger bara att de, sunt använda, sällan eller aldrig förstör. Att kategoriskt diskvalificera dem för att de inte är fina nog är bara korkat.

Angående crema, och att espresso skulle vara bättre utan, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Crema är alltså det lager av fina bubblor, lite som ett skum, som ligger ovanpå espressoshotten. En nyextraherad espresso, såvitt den är välgjord och av färska bönor, består nästan helt av crema. Sen rinner vätskan ner och lagret krymper vartefter vätskenivån stiger.

Cremans utseende, konsistens och beskaktiga smak är en väsentlig del av njutningen med espresso.
Historien är, som jag har uppfattat det, att sen kvaliteten på hemmakafferisternas utrustning började möjliggöra espresso med crema så blev dess betydelse överdriven. Crema blev synonymt med bra espresso, sen fick det dofta och smaka som det ville. Den pendeln svängde tillbaka och stabiliserade sig hyfsat, crema är en förutsättning, men inte en garanti, för bra espresso. Hos någon svängde pendeln för långt, och någon kaffebloggare tyckte att espresson smakade bättre baket han hade skedat bort creman. Vackert så, om det är hans ärliga åsikt, men sen blev det lite inne att tycka så.
Det är då jag blir surare än det fina innekaffet!

fånga dagen eller släppa taget

Det är roligt och givande att ifrågasätta allsköns visdomsord, uttryck och klyschor. Inte bara för att måjtta på dem, även om det också är kul nog i sig. Också för att hitta djupet under orden, om där finns något. Jag utmanar också gärna folk som stör orden omkring sig, om inte annat så för att fiska fram deras egen uppfattning av och om ämnet. Speciellt på fb. Det här gör förstås att väldigt många av mina fb-vänner hatar mig ganska mycket. Med all rätt, bör tilläggas. Men jag är en sån filantropisk och snäll gammal farbror att jag utövar överseende! Nog händer det ju också att jag tummenuppar något citat, om det resonerar najsli i mig, men då kan du betta din båttåm dållar på att jag kan elaborera, skulle du i din tur önska att utmana eller ifrågasätta.

Idag ska vi ifrågasätta fånga dagen och försvara släppa taget.

Carpe diem antyder ett gripande, precis som sin fångande svenska variant. Det enda som borde gripas i sammanhanget, är de som har mage att använda det äckligt sönderanvända uttrycket. Om jag tillåts flumma iväg en smula så kan vi likna livets flöde vid en flod. Gripandet efter saker, dagar och ögonblick är som att försöka hejda flödet genom att klamra fast vid bråte längs stranden. Släppa taget är som att flyta med och låta ögonblicken passera. Därmed inte sagt att vi inte kan uppskatta och interagera med dem.

Släppa taget är inte svårt, egentligen, det kvistiga ligger i att det bara går att släppa det man inser att man håller i. I praktiken innebär det att tagsläppningen inte är en engångshandling, utan mer likt en pågående process. Vartefter jag blir uppmärksam om vad jag håller i, har jag möjligheten att släppa taget om den grejen. Eller också kan jag välja att fortsätta mitt krampaktiga gripande. Det är inte som att jag släpper taget *dump* ahhh, äntligen fri! Eller så är det, men i så fall många små gånger, inte en stor.

Gripandet och hållandet är dessutom ineffektivt, jag kan inte hålla kvar något annat än min anspänning. Det är liksom inte förenligt med verklighetens natur. Det tåjmar inte så. Liksom att vara i nuet inte innebär ett ständigt utmattande gripande efter undflyende ögonblick. Det är ett missförstånd. Vara i nuet är att vila i nuet och digga ögonblickens fladdriga förbifart.
Traj it jooll lajk it!

trummans trolldom

I samband med qigonginstruktörsutbildningen, vejbäkkvenn, var det en (av deltagarna) som trummade för oss under ett pass i frigörande dans som hon drog. Mänskan var för övrigt höggravid vid tillfället -och läkare, så det var ingen som opponerade sig alltför högljutt. Då märkte jag för första gången att trumman funkar på mig, jag känner dess energi rent fysiskt och den går in i min energi och dansar mig.
Något som vi hade betydligt mer av då, och som inte funkar på mig, är ledda meditationer. Jag ser ingenting och det blir inget händelseförlopp, blind som en synskadad fladdermus med ögonbindel. Vet inte hur många tillfällen jag deltagit i, under den utbildningen och i samband med Voice Dialogue och annars här och där.. tomt, ingen hemma, nada!

Till mina ivrigaste intressen hör, som kanske råkat undslippa mig redan, ett utforskande av självet. Det inre. Mänskans villkor och verklighet. Inte att lära mig "fakta" om det, utan i direkt upplevelse. Nog kan jag med behållning ta del av teorier och föreställningar, de ger ofta nya perspektiv. Dock alltid fullt medveten om att de är just föreställningar, modeller. Det handlar mycket om att få tillgång till dittills omedvetet material, göra det medvetet. Ett sätt att komma åt det är just ledda meditationer, om de tåjmar. Nu är det ingen katastrof om man lider av mitt grava handikapp på den fronten, det finns åtskilliga andra vägar att vandra för att undersöka sitt inre. Det har därför inte oroat mig nämnvärt, ehuru nog irriterat.

Efter att ha upplevt trummans kraft på nytt, ute vid Pörkenäs i samband med ett qigong-sommarläger, väcktes nyfikenheten och intresset på riktigt. Jag började läsa lite om trummor och shamanism och lärde mig att det finns något som kallas trumresor. De påminner om ledda meditationer och jag föreställde mig att en egen trumma kunde vara ett sätt att väcka liv i det här "s(k)eendet" hos mig. Tyckte att min förmåga att drömma på något sätt visar att potentialen finns. Inte var jag intresserad av själva shamanismen, mer än andra föreställningssystem. Jag kan visst finna dem intressanta som ämnen och har aldrig varit blyg att testa eller låna och t.o.m norpa metoder från olika traditioner. Att anamma något med hull och hår är däremot inget för mig.

Tänkt och gjort, jag beställde trumma. Egentligen trummor, en åt min kära fru också. Det är över två år sen och det ser inte helt lovande ut, om vi säger så. Med seendet och skeendet alltså. En god vän antydde att det kan röra sig om någon blockering hos mig, kanske det, eller så är jag bara pinsamt obegåvad. Men. Det betyder inte att trumman var en dålig idé. Den kommunicerar med min kropp och energi, sätter liksom olika lager av ens väsen i samklang, får delarna att vibrera i takt och kan nog hjälpa till att lösa upp blockeringar och stagnationer.

Genombrotten och framstegen har tendens att manifestera sig på olika plan. Man kunde kanske tala om känslomässiga, mentala, kroppsliga och energetiska som grov indelning, i en -åtminstone till synes- temmräligen godtycklig (o)ordning. Här har trumman en mycket tydlig och påtaglig funktion. Den balanserar upp och faciliterar de olika aspekterna att komma ikapp, i fas med varandra. Som exempel om jag har fått kontakt med en stark känsla och hanterat det på ett sunt sätt, då kan jag i samband med -eller efter- en rejäl trumsession få en klar insikt. Alltså komma till en mental förståelse av något sammanhang, som fram till dess har kunnat vara mig fullkomligt okänt och otänkt. Exempelvis någon barnslig felaktig slutsats, som jag funnits med som en självklar sanning, outmanad, omedveten. Om världen, eller mig själv. Eller min relation till den. Kanske den slutsats, den "sanning", som har orsakat känslan att förbli inkapslad, oupplevd?

Jag diggar annars också trummaset, det är en ren njutning -kroppsligen och energetiskt- så risken är stor att jag skulle trumma också utan de här sidorna. Och en vacker dag ska jag dessutom lära mig att "resa"...
...kanske...
(det kan ju bli en fulkulen dag också :o)

min löparfilosofi

Redan tidigare har jag hunnit skryta med att jag inte är någon löpare egentligen, snarare lufsare eller på sin höjd joggare.. se alltså rubriken som ett uttryck för den konst(närl)iga friheten. Alltså jag är inte blyg att skryta med mina strångheter så det är ingen falsk blygsamhet, utan jag bara är kräppig på löpaset, fast jag tycker om det ändå! Vi har ju alla hört "det är vägen som är målet" tills det gör ont i öronen, neh? Det blir ju oftast posering med tomma ord, som faller platt till marken och blir översprungna med trötta fötter. Ändå kunde min ketasfilosofi rymmas i de där kloka, ehuru fruktansvärt missbrukade, orden. Låt mig selitta, så blir det på riktigt, det är trots allt därför jag är här!

Vi börjar med målet; vad är egentligen målet med ketaset?
Det kan formuleras på exakt sjutton olika sätt, vi tar väl en titt på några av dem:
-må bra, orka bättre med varandet och görandet.
-kontrollera vikten, för att bidra till föregående och nästa exempler.
-se bra ut, speciellt i boxers eller utan.
-delta i motionslopp, ½- och helmaror och med mera
-öka kondis, för någon specifik aktivitet eller för att förbättra resultaten i själva löpaset.
-den sköna känslan efteråt, av att ha uträttat något.
-elva andra exempel som jag inte kommer på just nu, sårry!

Kan vi genomskåda de där målen en smula? Låtom oss freista:
-hälsan är en sund grund för motionerandet och fullt giltig som motivator teoretiskt. Problemet är att den talar till förnuftet, som funkar bra för att ta beslutet att löpning ska tillhöra mina aktiviteter, men har svagare kraft att bära mig över tröskeln eller ta nästa steg.
-viktkontrollerandet hamnar i parentes, eftersom den i själva verket är undersektion till hälsan och utseendet.
- utseendet är en hått kandidat, för den talar till fåfängan som är en stark styrare av handling.
-motionslopp eller kondis blir lite cirkelargumentära, jag behöver springa för att kunna springa? Bra som över-tröskeln-motivator dock, skulle jag föreställa mig.
-se föregående exempel, bara kortare sikt.

Kan vi extrahera någon essens ur de här målsättningarna då? Låtom oss freista:
-må bra och ha lätt att vara i vila och marginaler att ta till när man ska anstränga sig, det syftar alltså till en goo känsla i ett visst ögonblick, ehuru många.
-se najs ut. I spegeln, ger en fin känsla att se sin vältrimmade spegelbild posera atletiskt, fin känsla i den stunden och de stunder då man erinrar sig den attraktiva anblicken. Se najs ut i andras ögon, vilket i klarspråk betyder i egna tankarna. Jag kan föreställa mig att vissa dåndimper av beundran när de skådar min vältränade lekamen, liksom jag kan föreställa mig att andra blänger avundsjukt eller beundrande när de får syn på den bortsprungna farbrormagen. De här tankarna triggar en skön känsla, välbehag i stunden.
-då man klarar bättre tid på sin runda eller genomför ett heroiskt maraton åtnjuter man välförtjänta belöningskickar. Fina känslor i de ögonblicken och i stunderna av hågkomst och återblick.
-välfötjänta kickar av nöjdhet och endorfin, infinner sig direkt efter rundan. Alltså skön känsla i kroppen i det innevarande ögonblicket, börjar det låta bekant?

Det var när jag granskade mina målsättningar och motiv med ketaset, och håkade det här, som jag anlände till den följdaktliga frågan: om det är goo känsla i ett visst -då just innevarande ögonblick- jag ser fram emot, kan jag schåårtkatta till det? Med andra ord, kan jag njuta under tiden jag löper? Svaret är nej, det kan jag inte och det är en av anledningarna till att jag inte är löpare (fast mest beror det på bristande begåvning), men däremot kan jag njuta medan jag lufsar! Alltså, genom att inte pressa mig hårdare än som är njutbart, njuter jag ju per definition hela (nåja) tiden när jag ketar. En sak är andningen, genom att låta andningens ansträngningsº bestämma takten, så den aldrig behöver bli plågsam, har jag hela tiden en goo känsla där. Sen är det kroppen, genom att ha kontakt med kroppen och hur den känns, kan jag undvika att pressa den för hårt (alltså för hårt för att njuta). Dessutom kan jag få kontakt med en fysisk rörelseglädje, som är rent djurisk, man liksom upplever lajv hur kroppen gillar en viss nivå av ansträngning. Det är rå känsla, ingen analys eller beräkning, jag blir den apa jag i själva verket är. Apa i bemärkelse primat, den här gången, inte clown.

Lägg därtill fivefingers, som väcker kroppen till liv (eller är det vanliga ketasskor som dämpar den känslan av liv?) och vi börjar vara ganska nära målet, att det är vägen som är målet, riktigt på riktigt!

zen och konsten att rosta kaffi

njae, zen och zen, men det lät så herrigelt koolt på ett pirsigt sätt!
Ett bra sätt att hålla sig med färskt kaffi är att rosta själv, lämpligen ett par veckors åtgång per gång. Detta för att kaffet hålls ultraläckert ÿberfärskt i ett par veckor, sen börjar det försämras. Det är iofs ok ännu åtskilliga månader, men varför nöja sig med ok om man en gång tar sig an rostaset? Ikväll rostade jag två kilo (-> 1650 g rostat, givårtejk), vilket är mer än mina vanliga 1-1,5 kg, och drack dessutom tre espressi, så nu är jag hög som en husbil och insnöad på kaffi. Därför tänker jag fundera kring vad man behöver tänka på när man rostar hemma, och vad som är (paha) overkill. I princip har jag alltså inget emot overkill vad gäller intressen och hobbysar, så länge det inte naggar det väsentliga i kanten.

Råkaffe av hög kvalitet är nödvändigt, hemrostat skräpkaffe smakar ändå inte bättre än något som du hittar på butikshyllan. Olika sätt att rosta, från ugn till regelrätta kafferostar, går jag inte in på här. Själv använder jag en liten proffsmaskin, avsedd för café eller som testmaskin (sample roaster) på ett rosteri. Det är definitivt redikulöst overkill, men inte på ett paha sätt, tvärtimot!

Då kaffebönorna rostas uppstår i ett skede ett poppande ljud, påminnande om popkorn, detta kallas first crack (1C) och efter det kan kaffet kallas rostat, ehuru ljust. Vill man ha mörkare rost fortsätter man rostaset efter det, tills man har den färg man eftersträvar. Efter ytterligare ett tag uppstår ett skarpare ljud, second crack (2C) och speciellt långt in i det lönar det sig inte att bränna kvalitetskaffe, eftersom smaken bränns bort och enda som återstår är smak & doft från själva rostningen.
(vill man ha hårt rostat kaffe så förall del, men då är det lika bra att köpa färdigrostat eller åtminstone billigt råkaffe)

Vad jag eftersträvar är 1C inom 10 minuter och att tiden 1C-2C dras ut så att den utgör minst hälften av tiden från start till 1C, samt att böntempen inte sjunker under pågående rostning. Detta för att:
-om början av rostningen drar ut för länge så förefaller fruktiga, bäriga smaker att liksom avdunsta
-om rostningen skenar iväg mellan 1C och 2C så blir fylliga (choklad, nöt, karamell) smaker platta
-om tempen sjunker under rostning så blir kaffet bakat i.st.f rostat => blää :o(
Vad jag inte grubblar i, är invecklade rostprofiler, därför att jag anser att man måste rosta väldigt stora mängder för att lära sig sånt. Alltså långt mer än någon hobbykafferist nånsin riskerar. Plus att fördelarna, med virtuositet utöver grunderna-i-skick, är marginella.
(annan sak med proffs, som behöver få fram viss smakprofil för visst kaffe och lär sig trixa och fixa)
Att det här bejsika är tillräckligt verifieras av att min espresso är -och nu tar jag till i underkant för att kompensera eventuell partiskhet- mycket mycket mycket bättre än något annat man får i jeppis med omnejd!

Det jag behöver göra är att slå av värmeelementet lite före 1C, så rostningen inte skenar iväg till 2C för hastigt, och sen elda på lite för att komma i mål i tid. Mål är för mig början av 2C (mellanmörk) jag har slutat att testa olika rostningsgrader, ljusrostat smakar ändå för surt på min tunga och alltför mörkt intresserar inte av förekommen anledning. Hålla på och gyckla med olika rostningsgrader för olika bönor faller i kategorin paha overkill. Att finslipa den här processen räcker gott och väl för en glad hemmarostare, efter >80 bätchar med nuvarande rosten lär jag mig alltjämt. Enkel bejsik profil med så få rörliga parametrar som möjligt, så man inte dråknar i konsten. Söis blir det meningsfullt på småskalig hobbynivå.

Kul är det också, så himla kul, och intressant...
...synd bara att råkaffet håller på att ta slut

frigörande fasta

Igår var det måndag, det innebär fasta i min galax. Inspirerad av MM's dokumentär, som triggade en hel del människor att testa det sk 5/2 systemet, uppfann jag en egen variant: den synnerligen oberömda 6/1 fastan. Jag inbillar mig alltså att det ska förbättra min gamla kropps försvars- och reparationsberedskap; om inget annat så aktiverar det väl en hop placebosoldater. Då jag blir gammal och frisk ska jag sälja receptet dyrt, men du kan redan nu få en sniik priivjuu: rooiboste och vatten/mineralvatten under dagen och goov espresso som belöning till kvällen. En(da) hake(n) är att man måste lära sig att laga så goov kaffi att det blir mödan värt att fasta hela dagen, fast som extrabonus smakar det extraljuvligt just den dagen!

Ibland väcker hungern något obekvämt i mig, något utöver själva kropssliga hungerskänslan. Det här kan, om jag är uppmärksam och motiverad, utnyttjas. Redan tidigare har jag nog gjort halvhjärtade försök att locka fram sådana emotionella knutar, som förefaller förmärkliga mina ätmönster, genom att rikta uppmärksamhet inåt kropp och känsla när ätaren verkar ha glömt alla måttfulla föresatser. Problemet är att det är så svårt med tajmingen, lätt hänt att stå inför fejt akåmpli när man väl håkar sig. Då tåjmar det bättre på fastedagarna, för då finns ju inte risken att man hinner trösta sig med mat...
(iofs kan man hitta på många andra sätt att distrahera och bedöva)
...vilker gör eventuellt emotionellt material tillgängligare.

I kveis satte jag mig på meditationspallen för en kort sittning, eller lång eller mittemellan, de brukar få bli så långa de vill. Jag märkte snart att andningen inte var helt njutbar, då jag släppte andningen fri och slappnade av kroppen så växte hungern ur magen till något obestämt obekvämt i mellangärdet. Utan att pusha alltför hårt försökte jag låta den känslan komma fram och öppna sig, men sesam avböjde blygt. Nåväl, jag satt ett tjugotal minsar utan att riktigt rådigga och tänkte inte desto mer på den saken. Själva sittningen var nu vad den var och av tidigare erfarenhet antog jag att det som var på väg upp, det skulle nog hitta fram i sinom tid.

Intatt: *pånks* vaken farbror! med en känning mitt på bringan. Som en lindrigt ömmande pirrning, som först vid närmare betraktande -alltså när uppmärksamheten riktades åt dess håll- visade en distinkt "negativ" klang. Schyna direkt spred sig förnimmelsen upp mot ansiktet, och munnen formade ett barnsligt ledset uttryck. Då var det bara att tacka och ta emot, lite nattsömn kan man väl avvara för mänsklighetens väl! Efter en god stund av fluktuerande förnimmelser med samma tema, fladdrade det till i bröstet och känslan fick snarare karaktär av rädsla. Den befann sig en kortare stund i mage och bröst, lämandes fejset oberört. Återkom så ledsamheten, eventuellt med slummer däremellan, avtrubbad till något som lämpligare kunde kallas sorg. Den var med mig tills lumian utlyste morgon. Bakom anas också ett underliggande behov, som hungern förefaller vara en aspekt av, och rädslan handlade av allt att döma om möjligheten att det behovet förblir ouppfyllt, eller möjligen omöjligheten att det få det uppfyllt.
Forskande ivrigt vidare...

...lekande. läkande. lätt.

min meditation

Meditation betyder för mig en viss vakenhet och uppmärksamhet, undersökande och öppet förhållningssätt gentemot tillgängliga förnimmelser och upplevelser, snarare än en aktivitet begränsad till formellt sittande i någon meditationsställning. Ett sätt att uppfatta verkligheten med så lite förvrängning som möjligt och så medveten om befintliga förvrängningar som möjligt. Naturligvis hävdar jag inte att det här är en relevantare eller riktigare definition på meditation, än någon annans, utan jag bara berättar hur begreppen hanteras i mitt vana sinne. Själva sittandet tenderar jag, sannolikt påverkad av mitt tidiga intresse för Zen, att benämna zazen. Det är möjligt att vi får orsak att återkomma till det förstnämnda, alltså det jag egentligen kallar meditation, medan den här diskussionen kommer att kretsa kring det sistnämnda, som jag alltså kallar zazen. Självaste sittandet.

Mitt intresse för zen blossade upp i några episoder under 80- 90- och 00-talen och var aldrig jätteöverväldigande, men vissa aspekter diggade jag. Kanske framför allt en enkelhet, som jag uppfattade det, tilltalade. Någon regelbunden meditation, speciellt i zazen-bemärkelse, kom jag inte igång med. Inte heller under första qigongåren, trots att vi satt en del med Petri, var jag speciellt förtjust i sittaset. Det var på något sätt tillräckligt med den rörliga qigongen och någon enstaka quiet qigong, där man inte rör på kroppen utan jobbar med koncentration och/eller andning. Jag tyckte den tiden inte att sittandet hade något ytterligare att tillföra mig och det var inte njutbart heller; kroppen och knoppen förde en svåruthärdlig kamp om vilken som kunde väsnas störandare. Qigong var tillräckligt sakta för att jag skulle bli tvungen att möta mig själv, men erbjöd tillräcklig utmaning för att mötet inte skulle bli så överväldigande att jag blev tvungen att fly. Det bövades närmare 10 år av qigongande (+ ett och annat övrigt), innan sittandet började kännas lockande.

Mina knän har aldrig, ens under aktivaste karateåren, varit nämnvärt förtjusta i seisa (sitta med benen vikta under kroppen) och någon lotusliknande ställning passar inte tess min lekamen. Därför skaffade jag av kekes fantastiskt fina meditationssitsar till vårt flumrum, som en funktionell fiilisförhöjande inredningsdetalj, fengshujigt som farao. Den gör sittaset helt uthärdligt rent fysiskt, även om uppstigaset alltjämt utgör en värdig utmaning. Rent fysiskt borde såklart omgärdas av citationstecken, men du förstår. Orent ofysiskt har sittandet på gamla dar blivit njutbart, även de gånger när det inte är njutbart, om man kan säga så. Tillåt mig berätta vad jag inte gör och vad jag gör, när jag sitter "formell meditation".

Vad jag inte gör, nämner jag  eftersom jag vet att det hör till de uppgifter som meditatörer åtar sig och som fålttschi associerar med meditation. Jag funderar inte, sådan aktivitet kallar jag kontemplation, alltså att funtsa kring och begrunda något ämne eller nån fråga. Inte heller försöker jag stoppa tankar från att uppstå, eller tränga bort dem när de uppstått. Jag försöker inte heller skapa stillhet i mitt inre, vilket är närbesläktat det föregående, men innehåller nyansskillnader som jag inte tänker gå in på här. Den som har läst mina tidigare inlägg här på denna blog, inser att jag inte heller styr min andning.
Vad gör jag då? Först några saker och sen ingenting:
När jag sätter mig tillrätta börjar jag ofta med att justera och balansera hållningen, så att kotpelaren och huvudet hålls i position utan att hänga och utan att kräva arbete=spänning. Nästa skede brukar vara att släppa taget om kropp och andning, så musklerna slappnar av så mycket som möjligt och andningen får fritt fram. Sen håller jag gärna kvar uppmärksamheten på andningen en stund, det är mycket njutbart att digga andetagen när kroppen är avspänd och andningen sker av egen kraft, lite som dyningar som rullar upp på stranden och sugs tillbaka i havet..
Sen gör jag ingenting, vilket är enkelt i betydelse oinvecklat, men inte i betydelse lätt. Egentligen är det, som min morfar brukade säga "hee så dåå enkkält saan a kann i", även om han sannolikt inte uttryckligen hade meditation i åtanke! Jag upplever det som något i stil med att uppmärksamheten sprids ut i utrymmet som kroppen upptar och det rymdiga fält som förnimmelserna utspelar sig i. Vad som sen utspelar sig och vilken av fenomenen som tilldrar sig mest uppmärksamhet, känns mest laddat, försöker jag att inte påverka. Det kan röra sig om ljud och synintryck, kroppsliga känningar, qi-känsla i flöde eller stillhet, känslor, ljudlösa ord-meningar (en typ av tankar) mm.. Däremot ska helst inte perspektivet smalna, så jag fastnar i något specifikt.

Inte lyckas det här hela tiden, vilket kanske låter sig gissas, men då uppmärksamhetens vilande i bakgrundsfältet sker tillräckligt stor del av tiden, blir sittaset givande i stället för frustrerande. Paradoxalt nog blir även frustration ok när jag inte sugs in i den. Nog skulle väl den här färdigheten ha vuxit fram ur envist sittande också, men det blev nu inte så. Jag graviterade åt det hållet, men inte längs den vägen. Numera sitter jag en del, tidvis mer och vissa perioder inte alls. Jag gör det för att det känns lockande och det har den välkomna effekten att det hjälper min meditation i bredare bemärkelse att hållas vital, och det i sin tur är av vital betydelse!

qigongare necesse est

Ifall denna blog ska vara vigd åt funderingar kring ämnen och aktiviteter som intresserar mig, vilket jag väl preliminärt föreställer mig, så kan man befara att qigong kommer att avhandlas till lust och leda. Vi får se hur det blir med den saken, nu vill jag i alla fall se om jag kan utreda hur jag hamnade in i qigongvärlden. Det är omöjligt att säga hur mycket av mina hågkomster som stämmer överens med hur det skedde i verkligheten och hur mycket som är efterkonstruktioner, men så är det väl med det mesta?

Säkert är att nyfikenhet om den fanns innan qigongen i början av tjugohundratalet blev tillgänglig här på hemmaplan, allra senast mot slutet av 90-talet. Inom svensk sjukgymnastik var den etablerad och det torde vara en av källorna för mitt intresse, sen omnämns qigong i en hel del litteratur om kampkonst som på den tiden intresserade mig. Jag läste nog en del böcker om qigong också, men fick ingen början på utövandet därigenom. Exakt vad i qigongen som väckte min nyfikenhet vet jag inte. Föreställningar om hälsosamhet torde ha spelat in, men kan neppärligen ha utgjort hela lockelsen. Månne inte föreställningar och funderingar kring ki-energin -som talades om i karatesammanhang- också hade sin betydelse, även om någon direkt hågkomst inte kan frammanas vid återblickandet nu.

I början av sommaren 2002 gör så qigongen intåg i jeppis, genom Petri Pelkonen som inbjuden av Fitness Club börjar dra träningar vid gamla hamn. Till första tillfället hade ett 70-tal nyfikna samlats, däribland jårs truli. Som parentes kan nämnas att Petri har berättat att han körde förbi först och tänkte något i stil med att "undrar vad de har på g där för skoj, som drar sådär mycket folk..", det tog sin tid och ett telefonsamtal till Milla (arrangören) innan han insåg att det var hans gäng! Jag placerade mig i första rad för att inte missa något och lite åt sidan för att inte skymma mer än nödvändigt, där förblev jag i praktiken så länge Petri drog träningar här i trakterna, som något av ett inventarium. Jag var som en svamp, nötte in grunderna och sög i mig detaljerna; helt såld direkt från början, långt innan jag ens lyckades "känna qi". I själva verket minns jag en gång när vi skulle leka med qi och Petri efteråt frågade hur många som kände nåt. Ett par personer sträckte upp handen och berättade om sina förnimmelser, jag tänkte "..jee rajt!". Det var först på hösten, sen träningarna hade flyttas inomhus till FC (som den tiden huserade i Prismakomplexet) som min första qi-känning plötsligt bara fanns där...
*WOW*
...ville aldrig sluta övningen, tänk om det försvinner!
Det försvann inte.

Minns tiden med värme, många nya bekanta och jag deltog i alla kurser och träningar jag bara kunde. Petri hade rätt stor repertoar. Svårt att säga varför det sa klick direkt, speciellt med tanke på att qi-känslan kom först senare, men på något sätt passade nog qigongen mig - och jag den! Det var relativt lätt för mig att ta till mig rörelserna, avslappnande och skönt, andningen -vars betydelse jag delvis redan kände- var central, men jag spekulerar för jag kan faktiskt inte riktigt sätta fingret på det.

foto: Ulla Linder

Sommarlägren började i krombi 2004 och slutade med 10-årsjubileum i Pörkenäs 2013 *RIP*. En rätt gedigen instruktörsutbildning, kallad livsbalans, hölls i krombi feb -06 till okt -07. Där var vi över 20 deltagare, varav inte många började dra träningar och säkert långt ifrån alla ens fortsatte med qigongandet. Själv var jag väldigt ivrig som nybakad instruktör, trodde ju att alla skulle vara lika eld och lågor som jag. Försökte dra veckoträningar och ordna kurser, tänkte t.o.m att det skulle bli en del av mitt levebröd. Det tog nog nästan fem år innan det slutligen sjönk in i min tröga skalle, att alla mänskor inte finner qigong riktigt lika oändligt spännande som jag :o)

Nåväl, numera är jag pensionerad från dragaset och lycklig qigongeremit, har sorterat bort kanske halva repertoaren eftersom jag inte behöver hålla mig med gruppvänliga övningar längre. Qigongar gör jag dagligen, oftast på morgonen innan jobb. Föreställer mig iofs att det kan ha hälsofrämjande effekter, men ivern eller motivationen är inte avhängiga det. Glöden är lika stark som någonsin och djupet på förnimmelserna så himla veej bijånd allt jag hade kunnat föreställa mig, att jag är beredd att sätta kroppsdelar i pant på att vem som helst som finge lika starka, konkreta och njutbara upplevelser ur qigongen, som jårs truli idag, aldrig någånsin skulle missa en enda dag!

ps: förutom Petri förtjänar åtminstone qrt och stina sina platser i min varma tacksamhet, uutan äär sko intt naa a vaartti ti naa!

det långa läkandet

Tänkte hoppa över "del 3.a)" specifik kort- eller på sin höjd medelsiktig symtombehandling (för gamnackar och sementkepsar och spända mellangärden..) och istället avhandla det som känns väsentligt för jårs truli. Man kan göra så på sin egen blog, vettu. Nog intresserar mig den symtomatiska behandlingen också, förvisso, och jag jobbar med det dagligen, men nu just lockar och pockar inte det i tangentfingret.

Vad jag vill presentera är inte något recept, eller ens något jag föreslår -än mindre rekommenderar- någon att företa sig. Det är bara ett sätt att försöka beskriva hurudana metoder som har attraherat- och förefallit ha en djuptgående läkande effekt i mig. En nyckel är att det inte finns någon (en) nyckel. När någon presenterar sin metod som den saliggörande är en rejäl näve salt bra att ha till hands, varmed inte sagt att metoden ifråga skulle sakna förtjänster. Däremot finns det gott om nycklar, och skramlar man ihop tillräckligt många så får man upp ett helande momentum. Lite som ett eget inre fångarnapåfortet, eventuellt med inslag av tomtarnapåloftet.
De olika aspekterna överlappar varandra och min uppdelning är mer eller mindre godtycklig, den syftar till att göra helheten överskådligare. En del av "nycklarna" kunde som sådana utgöra "3.a)"or. Endast tillsammans kan de bidra till genuin läkning.

Fysiken är en aspekt, och en tacksamt konkret sådan dessutom. Genom töjningar och rörelser försöker jag komma åt styvhet och stramhet; spänningar försöker jag släppa vartefter jag blir varse dem. Speciellt hårda och omedgörliga, sannolikt gamla, fysiska blockeringar kan behöva hjälp utifrån, genom olika behandligar. Ingen nämnd och ingen glömd. Hållningen strävar jag till att få balanserad, de uppmjukade styvheterna ger tillgång till den rörlighet som en balanserad hållning förutsätter, tillkommer att släppa taget för att låta kroppsdelarna vila på varandra och stöda varandra samt väcka liv i naturliga hållningsreflexer.
Andningen är ju en aspekt som jag redan har tjatat om, dock inte tjatat klart ifall någon nu trodde det. Mitt första uppdrag med andningen är att kunna fästa uppmärksamheten vid den och ändå låta den förbli automatisk och ostyrd. En ohygglig uppgift bara det, låt oss inte lura varandra. Nästa uppdrag blir att minska styvhet och spändhet som begränsar andningsrörelsen. Inte gjort i en handvändning och, liksom övriga aspekter, en process som avstannar eller backar om jag inte håller liv i den och tar hand om biprodukterna. Jag hävdar att det sistnämnda åstadkoms genom att vi integrerar de olika aspekterna i leken. Inte ens andningen, hur central och väsentlig den än är, leder i ensamt majestät vidare än till en viss gräns. Qigong, som ligger mig varmt om den pumpande inälvan, kombinerar förtjänstfullt andning, hållning, fysik och uppmärksamhet.

Energetisk rensning utgör, lustigt nog, också en aspekt av det läkande förloppet, på tal om qigong. Inte som visualisering eller föreställning, utan som konkret förnimmelse. Det här har säkert samband med mitt qigongande och jag föreställer mig att inte alla upplever något liknande, även de som på sitt eget unika sätt genomfars av motsvarande förlopp. Känslan är lika konkret som vilken sinnesförnimmelse som helst och tydligare urskiljbar från ordinär kroppskänsla än smak från doft, om än inte lika tydligt som syn från hörsel. Förutom att många qigongövningar i sig innehåller rensande, kan jag få känslan att nu finns stagnerad energi någonstans i kroppen. Energi som jag behöver släppa ut. Vad det här har för organiska- och/eller kemiska korrelat, om några alls, avstår jag från att spekulera i. Spekulation är spekulation och upplevelse är upplevelse, kvalificerat för min uppmärksamhet är det i alla fulla fall!

De Känslor som är intressanta i sammanhanget är de ovälkomna, de som har fått så kräppigt gensvar att jag har tagit avstånd från dem. Det är förmodligen himla individuellt vilka specifika känslor det gäller. För mig har ilska varit en av tungviktarna, en inte helt flyktig tid levde jag på riktigt i villfarelsen att jag inte kan bli arg. Eller gråta, för den delen. Skam, sorg, rädsla, våthävjuu, poängen är att det är värt besväret att etablera kontakt med de känslor till vilka jag saknar access. Få kontakt. Tillåta. Ta hand om. (Er)Känna. Rensa. Ladda ur. Tömma uppdämda lager. Tenderar, baserat på egna erfarenheter, beskriva jobbet med känslor som grovt och urladdande i början, glidande mot alltmer finstämt och omhändertagande med tiden.

Om jag dessutom lyckas medvetandegöra automatiska uppfattningar och barnsliga slutsatser som undermedvetet formulerar mig själv och världen, kan jag t.o.m minska risken för att emotionellt bagage laddas upp och fylls på igen. För mig har dessa metoder för avslöjande av dolda egostrukturer sprungit ur voice dialogue, som också behöll tyngdpunkten länge. Ett tag var nog VD min saliggörandemetod, misstänkt likt sånt som jag varnar för, hmm.. Senare har tyngdpunkten legat hos drömarbete, dvs material har fiskats upp ur drömmar och ännu senare ur fungerande/reaktioner i levande livet. Den här upptäcktsfärden och djupdykningen i självet, medvetandegörandet av det dittills undermedvetna, har hos jårs truli börjat i brant uppförsbacke. Starkt motstånd. Med tiden avtog motlutet och friktionen minskade. På senare tid har det rullat på i veritabel nerförsbacke. Trots det initiala motståndet graviterade jag tidigt mot den här utforskningen, obevekligen.

Summa summarum: det är ingalunda så att jag skulle ha tänkt att "nu så ska jag ta hand om min bångstyva kropp och mina oläkta emotionella sår" och valt de här metoderna i instrumentellt syfte. Snarare har aktiviteterna känts lockande och meningsfulla, även om det understundom varit det starka motbjudet som aktiverat magnetismen. För någon annan kanske kost-näring spelar en roll, eller rollspel, musik eller något helt annat. Övertygelsen kvarstår: det behövs tillräckligt många bäckar för att få ån att flyta!

ide god idé

Det är inte speciellt vanligt för en trög och rigid gammal farbroder som jårs truli att nya intressen får plats i livet, men bland mina tämligen få hobbysar finns det faktiskt en nykomling som tagit plats med väldig fart. Vi pratar vespa! Det var lindrigt uttryckt något av en högoddsare att jag ens skulle våga testa, för att inte tala om fastna för, något sådant. Det är inte så att jag skulle sakna uppskattning för fartens tjusning, men något större behov av fartupplevelser har inte gjort sig gällande.. och rask promenad har räckt gott och väl för att stilla den mån som ändå uppstått.

Egentligen är det min kära frus fel. Eller rätt. Det hela hade sin grogrund i en rad märkliga sammanträffanden som resulterade i att frun körde en retromoped och jag i sinom tid skaffade en vespamoped för att hinna med henne, vilket jag för övrigt ändå inte gjorde. Med god hjälp av fortsatta sammanträffanden kom det sig att vi i månadsskiftet juli-augusti skaffade riktiga vespor. Onödigt sent på säsongen, befarade vi då, men sensommaren och hösten har ju varit superba. Det har blivit många långa och korta köror och fina upplevelser.

Men. Oundvikligen har säsongen lidit mot sitt slut och numera rent av glidit förbi det. I fredags höll vi värdigt och vemodigt gravöl över en härlig säsong, tillsammans med några goda vespavänner, som händelsevis också råkar vara våra vänner. Och idag plockade jag in batteriet och ställde vespan för vintervila.
Sov gott, min vackra italienska!

Några längre färder har det inte varit fråga om denna inledande säsong, från korta rundor till dagsutfärder. Inga övernattningar än så länge. Ibland ensam, ibland med kära frun och några gånger i grupp. Alla varianterna har sin tjusning.
En kulig grej är att välja ett ställe som antas lämpa sig för qigongande, och sen åka dit och gonga. Fast det görs helst utan allför många kompisar med, annars är nog risken stor att de övrigas tålamod skulle prövas i övermått. Dock har min kära fru utstått ett par sådana keikkor.
Nästa säsongs färdidéer håller redan på att kläckas i fantasierna och på skrivborden, vidlyftiga veteraner drömmer om europa medan nervösa nybörjare håller perspektivet nordiskt.
Många långa mörker väntar innan det blir dags att ladda batteriet för en ny säsong. Hoppas inget akut behov att tjusas av fart tänds under tiden, eller alternativt att den raksa promenaden behållit sin magi...
krypa ner i ide, likt björnar och vespor, vore måhända ingen dum idé?

närmare om det vetna - kort svar från gårdagen

I förra inlägget hävdade jag "Vad den här sortens kroniska spänning har för typer av effekter på muskulatur, rörelsemönster, hållning, andning undsoweiter vet jag så säkert jag överhuvutaget vet någonting alls" och blev ombedd att utveckla. Konstaterade att vetandet upplevs mer som en allmän känsla och erfarenhet, men jag lovade icke desto mindre att försöka utkristallisera några formulerade tankar ut sörjan.
Tänker härmed göra ett försök till det.

Kärnan i reaktionsmönstren tycks vara andningen och mellangärdet.
Det finns mycket variation i hur mönstret ser ut, mänskor emellan, men gemensamt tycks vara ofri/spänd andning. Kanske är diafragman den känsligaste muskeln när det gäller känslor, den som först reagerar, den som först spänns då vi håller igen? Kring mellangärdet finns också buk och ryggmuskler, som hjälper till att hålla in. Likaså musklerna mellan revbenen, håller bröstkorgen stilla och behärskar andningen då känsla kontrolleras. Andningen begränsas alltså genom att spänning byggs in i diafragma, rygg/mag- och intercostala (mellanrevbensliga) muskler.

Mönstret kan gå igen i hela kroppen, även extremiteter (armar och ben), genom att rörelsen blir överdrivet kontrollerad och ofri. På sikt leder det här till minskad elasticitet och svikt i leder. Mycket vanligt är att delar av bröstkorgen och ryggraden helt eller delvis mister sin rörlighet. Ju längre från centrum (mellangärde och andning) desto större variation i uttryck. Jag har sett teoretiska modeller som föreslår samband mellan specifika känslor och engagerad kroppsdel, men de övertygar inte.
De här (fasiska=dynamiska) musklerna som vi belastar med ständig -ehuru inte nödvändigtvis hög- spänning, klarar stor belastning men far illa vid långvarig sådan, de är liksom byggda för rörelse och kraft, inte statiskt arbete. Man kan tala om relativ överbelastning, med tillstramning och utmattning, vilket straffar sig i nedsatt ork, omfång och kvalitet på rörelsen när den väl behövs.

Förändringar i hållning varierar också, men typiskt är det framskjutna huvudet och de uppdragna axlarna. Vanligheten kommer sig måhända av att minst två mekanismer hjälps åt att åstadkomma den här effekten.

Dels är hopkrypandet en nedärvd reflex när man blir skrämd. Jag stelnar, drar upp axlarna och trycker ner huvudet. Dels gör den återhållna andningen att hjälpandningssystem missbrukas, med påföljd att huvudet dras framåt; låt mig selitta:
Bälgen som skapar undertryck i lungorna -alltså diafragma som dras neråt och bröstkorgen utvidgas- underfunktionerar pga spänning och stelhet, alltså sugs inte luft i lungorna i tillräcklig mån. Därför slås hjälpandningssystemet på; nacken spänns för att hålla emot och (ffa) halsmusklerna häver upp bröstkorgen. Det här systemet kan vi utan ledsamma konsekvenser utnyttja kortare perioder, vid ansträninging, men det blir utmattat vid långvarig aktivitet. Resultatet är spända nackmuskler som drar upp axlarna, samt strama och trötta halsmuskler som drar huvudet framåt.



Det här var alltså inte mitt vetande, utan de formuleringar som klämstade fram ur det, själva vetandet är mer som.. ja, ett vetande. Som någon form av källhänvisning erbjuikkar jag lång klinisk erfarenhet och intresse för dylikt, lästa artiklar och böcker samt gångna kurser och framför allt annat subjektiv erfarenhet genom temmärligen utförlig utforskning och långt fört arbete med den egna kroppen och upplevelsen.
(så du inte tror att jag bara dillar och håplar)

positivtänkarnas felslut

Tankens kraft är överskattad!

Förmågan att tänka kommer nog väl till pass, vore mig främmande att förneka det, men tänkandet har åt helskotta för stor roll i fålttschis liv. Åt helskotta för stor! Av sig själv känner man andra. Någon sorts "default position" förefaller vara att stor del av uppmärksamheten vilar på tankeflödet, som i sin tur plottrar på i någon sorts tomgång eller idiotloop. Endast förhållandevis rejäl stimulus utifrån, för att inte tala om inifrån (kroppen), förmår attrahera uppmärksamhet en stund och ge lite ny material åt tankekvarnen att grajnda.

Det specifika temat för dagens funtsor är något i stil med hur tanken påverkar känslor och mående, och kanske framförallt mina invändningar mot övertro på tankestyrningstekniker och deras läkande potenital. Inspirationen som triggade igång den här tankeloopen för mig kommer i stor utsträckning från facebook, där visdomsord trängs med positivatankartips och väldigt många förefaller ha för sig att bara jag lyckas ändra mitt tänkande så försvinner problemet. Alltså att tänkandet ger upphov till känslan som blir problematisk och alla mina problem och nojor upplöses i tomma intet bara jag lär mig några enkla knep att kontrollera tankeverksamheten, eller något åt det hållet.

Budskapet verkar vara att det är väldigt enkelt, jag har bara inte sett det uppenbara.
Så enkelt är det inte.

Här vill jag bakgrunda med några rader om hur jag föreställer mig att våra emotionella sår och känslomässiga knutar uppstår:
Känslor som inte släpps fram i stunden då de uppstår, fastnar. De tar form av spänningar i kroppen, alltså kroppen spänns för att förhindra att känslan kommer till ytan; delar av de här spänningarna verkar stanna kvar fast den uppenbaraste stålsättningen släpper. Den här kroniska stålsättningen lagras på med åren till ett i vissa fall synnerligen robust pansar. Av sig själv känner man andra, igen. I andra fall kan de fysiska manifestationerna av försvar(and)et vara subtilare, men om du inbillar dig att det bara gäller neurotiker eller undantagfall -absolut inte dig- så har du "another thing coming". Det är naturligvis obehagliga känslor som ivrigast undantrycks, t.ex skam, rädsla, ilska, sorg. Varma goa känslor är det ju skojigare att känna, även om individuella skillnader pga betingning torde vara mycket betydande.

Kunde orda mycket mer om det här ämnet *OJ* kunde jag evär orda mer om det.. kanske nån annan gång!

Nu håller jag såklart med -och det är mycket enkelt för var och en att för sig själv kolla- att om en jobbig tanke loopar och det känns illa, så kan jag rikta uppmärksamheten åt annat håll eller ändra tanken till något annat. Det kräver en smula träning att bli effektiv, men är ytterst enkelt att konstatera fenomenet.
Låt oss ta ett exempel:
jag befinner mig i en lindrigt skrämmande situation, men rädsla vill jag (omedvetet?) inte veta av så istället triggas en livlig tankeverksamhet igång (oroande).
Feslutet:
om jag nu tänker positivt (min samlingsterm i den här texten för diverse mentala manövrar) så blir känslan i kroppen mycket najsare, följdaktligen berodde rädslan på tanken.
Något närmare verkligheten:
situationen tåjmade som "nyckelretning" genom att påminna om något gammalt skrämmande och väckte den björn som sov. Björnen, i det här exet rädslan, började brumma förfärligt hotfullt och triggade mycket riktigt igång en frenetisk tankeverksamhet, som i sin tur attraherade uppmärksamheten. Tacka tusan för det, alternativet hade varit att uppleva rädslan!

Så, vad är problemet?
Inget, det är inget problem, det är en lösning. Men. Lösningen är kortsiktig och den känslomässiga knuten -det oläkta såret- finns kvar, redo att väckas nästa gång jag försätts (eller försätter mig) i en "lämplig" situation.
Det oläkta, olevda, finns kvar. Spänningen finns kvar och växte kanske en liten liten aning igen (janå där har vi ju problemet). Vad den här sortens kroniska spänning har för typer av effekter på muskulatur, rörelsemönster, hållning, andning undsoweiter vet jag så säkert jag överhuvutaget vet någonting alls. Vad det har för effekter på djupare aspekter av hälsa har jag väl i svaga stunder spekulerat över, men på den arenan vore det temmärligen överdrivet att tala om vetande.

Vad är då långsiktig lösning?
Det är det som gör ämnet verkligen intressant och följdaktligen kvalificerat för denna blog, säkerligen återkommer jag förr eller senare med funderingar och synpunkter om det..

kafferistens malande

Bland de ämnen man ofrånkomligen måste begrunda och fördjupa om, försåvitt man försöker göra gällande att ens blog handlar om intressanta grejer, tillhör kaffi de självskrivnaste. Händelsevis och till all lycka råkar det infalla sig så, att jag är en ivrig kaffiperson. Dock ingen stordrickare, utan jag försöker av diverse skäl fokusera mer på kvalitet än kvantitet, som de paa säga. Mitt påjsån är espresso. Espresso är som att betrakta kaffe med magnifieringsutrustning: såväl förtjänster som defekter förstärks och koncentreras.


Historiens tunga vingslag har lärt mig (vad vi finnar kallar kantapään kautta) att stor koffeinkonsumtion har sina nackdelar, av vilka infernalisk huvudvärk lömskt nog uppenbarar sig först när intaget stryps. En annan nackdel med hyperkonsumtion är att den uppiggande effekten blir försumbar, möjligen med undantag för dagens första dos. Låg konsumtion däremot, tillåter abstinens utan tillhörande besvär, och gör att de få dropparna blir ännu åtråvärdare och njutbarare. I själva verket utgör en goov espresso den intensivaste doft-smaknjutning jag kan ha, låt vara oblygt utmanad av en välgjord rökig singelmalt.

Problemet är att bra espresso sannerligen inte växer på träd. I våra trakter kan man få drickbar espresso på (allra högst) 2-3 kommersiella ställen, goov espresso på 0.
I större städer är drickbar vara norm, medan man kan få god-goov espresso på några få seriösa ställen. Vad finns då för alternativ till att laga egen?
(lida och plågas och våndas och klaga, såklart, men hur kul är det på en skala?)
Om heimlagat ska lyckas är färskt kaffe av hög kvalitet helt nödvändigt (förtjänsterna), sen gäller det snarast att förstöra det i minsta möjliga mån (minimera defekterna).

Om hur man förser sig med färskt kaffe av hög kvalitet, kunde jag utdraget orda, men det får anstå till senare tillfälle i så fall.

Det faktum att espresso extraheras genom att hett vatten pressas med högt tryck genom en dos kaffe, gör det löjligt lätt att förstöra. Det höga trycket gör att vattnet gärna söker minsta motståndets väg, därför är det förbaskat viktigt att pucken (kaffedosen) är bra lagad. Ett fenomen som kallas kanalisering är följden av svaghet eller ojämnhet i pucken, det innebär att mängder vatten strömmar fram genom en "kanal" och blir inte smaksatt som folk. Resultatet är surt och blaskigt kaffe, lämpat för vasken.

Kaffekvarnen är en av kaffets bästa vänner, om den är bra, och en notorisk kaffekräppare om den är undermålig. Kvarnen behöver mala tillräckligt fint för espresso (för grovt så rinner det igenom utan att plocka med sig tillräcklig smak - för fint igen så chokar det, kaffemaskinen orkar inte pressa vattnet igenom pucken), den behöver mala tillräckligt jämt (för att ge jämnt motstånd => jämn extraktion) och den får gärna vara snabb och lågmäld. På kafferisten ankommer att -förutom att hitta rätt malningsgrad (som passar kaffet ifråga och kaffemaskinen)- fördela dosen jämnt, alltså se till att det malda kaffet hamnar jämnt utspritt i filtret.

Sen gäller det att "tampa", alltså trycka till dosen med en tamper som passar i filterkorgen, mest för att få ner den och undvika att den tar i spridarfiltret (och går sönder) när man spänner fast "portafiltret" i kaffemaskinen.
*många kafferister hävdar att tampningen skulle måsta ske med × antal kilos tryck, men det verkar inte stämma - åtm. med färskt och bra malt kaffe*
Det finns förvisso knep&trick för att kompensera en hyfsad (i motsats till bra) malning och fördelning, som jårs truli var tvungen att pynja med under förra kvarnens karriär, men jag rekommenderar varmt en ordentlig kvarn!

Själva kaffemaskinen behöver kunna ställa upp med pålitligt jämn värme och jämnt tryck, annars blir den något av en slumpgenerator.. en kafferoulette, och så vill vi inte ha det, tro mig! Här är kafferistens uppgift att stoppa shotten vid rätt tidpunkt, vilket är när strålen (eller strålarna, om du kör duppelpipigt) börjar bli genomskinlig och tunn ("fisi" å blaskig). Man kan också extrahera med fastställd tid eller volym, men då blir det kämpigare att hitta och behålla rätt malningsº

Janå, låt dig väl smaka.. det lär bli mer kaffirelaterat här framöver, men jag lovar att välja ett annat ämne för nästa inlägg. Goov kaffi är utomordentligt intressant och det som intresserar är lätt och roligt att skriva om, men däremot misstänker jag att just det här livselixiret är njutsammare att dofta och smutta på - än läsa om!

jogging och frigörande andning

Andning hör till mina passionerandaste intressen, har faktiskt sysslat med det väldigt länge. Dock utan nämnvärd uppmärksamhet under hittilsa livets första halva. Från studietiden minns jag vagt kroppskännedomsträningens (KROK) andningsinslag, medan det riktigt aktiva intresset väcktes i samband med ett par kurser i början av 90-talet. Ledaren var en enastående kunnig och sympatisk människa, en norsk fysioterapeut och psykolog vid namn Berit Heir Bunkan. Hon kallade sin metod "psykomotorisk fysioterapi" och grävde sina rötter bland bl.a Wilhelm Reich, no less. Sen dess har andningen haft min -ibland mer och ibland mindre- delade uppmärksamhet!

Jag kan på rak (eller egentligen ergonomiskt tangentbordskrokig) arm erbjuikka två huvudsakliga argument för att andningen förtjänar våran uppmärksamhet:
-andas utan medvetenhet är ungefär som att äta med uppmärksamheten åt annat håll, du överlever men går miste om upplevelsen, njutningen
-diverse omständigheter, varav oläkta emotionella sår och undertryckta känslor förtjänar nämnas, bygger in spänningar i kropp och andning. Lösningen och läkningen av dessa är i bästa fall svår, och i realistiskaste fall omöjlig, utan mycket intimt umgänge med sin egen andning

 Det finns åtskilliga system och sätt för att påverka andningen, själv förespråkar jag fri och naturlig andning. Jag gillar och hyllar olika övningar och metoder som jobbar bort styvhet och spänningar ur de muskler, leder och reflexer som är engagerade i andningsrörelsen, men avskyr alla försök att åstadkomma en frisk andning genom att härma naturlig andnig. När någon talar om att vi ska "lära oss andas rätt" får jag lust att slunga relativt stora möbler (eller möjligen ganska små fordon) på vederbörande, hur välment den än är i sitt uppsåt. Uppdraget är tudelat:
-lära sig hålla uppmärksamheten på andningen, utan att samtidigt styra den
-få bort alla hinder, spänningar, låsningar, knutar och styvheter, som hindrar andningens frihet i kroppen

Kunde skriva många långa inlägg om de här grejerna, och de kanske dyker upp här framöver, den som andas får se...

Låt oss nu ta ett gigantiskt löpsteg över till joggingen!
I ärlighetens namn vill jag börja med att erkänna att jag inte är någon löpare, samtidigt som jag vill skryta med att jag joggar med både regelbundenhet och njutning. Diilen med mig själv är att bara jag förmår mig att löpa minst ett pass i veckan så har jag befrielse från att pressa mig såpass att det upplevs ansträngande på ett motbjuikkande sätt. Det är en bra diil.

Tills för inte alldeles länge sen andades jag i takt med stegen, x antal steg under inandning och y antal steg under utandning. Ibland kunde jag också styra mer av andningen till buken, om den började kännas alltför ytlig. Det fungerade helt bra som kondisträning, och används för allt jag vet aktivt bland seriösa som oseriösa löpare, dock anade jag ingen koppling till min besatthet med andning.

.

I våras eller somras nån gång, började jag experimentera med fri + medveten andning under löpningen, och det utvecklades till något nytt. Min löpning blev varken bättre eller sämre av det. I själva verket misstänker jag att det stal så mycket uppmärksamhet, att ifall målet hade varit kondishöjning så hade det kunnat tilåme vara kontraproduktivt. Men upplevelsen fördjupades och njutningen klev till nya nivåer. Inte som genom ett trollslag, tvärtom: det förekom och förekommer frustrerande stunder när det inte lossnar, när inget verkar tåjma som det ska, när jag bara vill ge upp och skita i allt.
*då ger jag upp och skiter i allt -och börjar pånytt nästa gång- alternativt fortsätter tills det lossnar eller tills rundan är gjord*

Behållningen är den obeskrivligt tillfredsställande känslan av att mellangärdet flyter upp och ner i egen takt, befriat från stegen som tickar på per autopilot, (kropps)väggarna så mjuka och eftergivliga att de knappt känns. Varje inandning som den första munfullen av svalt vatten när du är riktigt jæfvligt törstig!

Bonusbehållning uppstår i de fall där någon gammal spänning lossnar och ger tillgång till material att jobba med, varom också kunde skrivas × antal inlägg...