Något som vi hade betydligt mer av då, och som inte funkar på mig, är ledda meditationer. Jag ser ingenting och det blir inget händelseförlopp, blind som en synskadad fladdermus med ögonbindel. Vet inte hur många tillfällen jag deltagit i, under den utbildningen och i samband med Voice Dialogue och annars här och där.. tomt, ingen hemma, nada!
Till mina ivrigaste intressen hör, som kanske råkat undslippa mig redan, ett utforskande av självet. Det inre. Mänskans villkor och verklighet. Inte att lära mig "fakta" om det, utan i direkt upplevelse. Nog kan jag med behållning ta del av teorier och föreställningar, de ger ofta nya perspektiv. Dock alltid fullt medveten om att de är just föreställningar, modeller. Det handlar mycket om att få tillgång till dittills omedvetet material, göra det medvetet. Ett sätt att komma åt det är just ledda meditationer, om de tåjmar. Nu är det ingen katastrof om man lider av mitt grava handikapp på den fronten, det finns åtskilliga andra vägar att vandra för att undersöka sitt inre. Det har därför inte oroat mig nämnvärt, ehuru nog irriterat.
Efter att ha upplevt trummans kraft på nytt, ute vid Pörkenäs i samband med ett qigong-sommarläger, väcktes nyfikenheten och intresset på riktigt. Jag började läsa lite om trummor och shamanism och lärde mig att det finns något som kallas trumresor. De påminner om ledda meditationer och jag föreställde mig att en egen trumma kunde vara ett sätt att väcka liv i det här "s(k)eendet" hos mig. Tyckte att min förmåga att drömma på något sätt visar att potentialen finns. Inte var jag intresserad av själva shamanismen, mer än andra föreställningssystem. Jag kan visst finna dem intressanta som ämnen och har aldrig varit blyg att testa eller låna och t.o.m norpa metoder från olika traditioner. Att anamma något med hull och hår är däremot inget för mig.
Tänkt och gjort, jag beställde trumma. Egentligen trummor, en åt min kära fru också. Det är över två år sen och det ser inte helt lovande ut, om vi säger så. Med seendet och skeendet alltså. En god vän antydde att det kan röra sig om någon blockering hos mig, kanske det, eller så är jag bara pinsamt obegåvad. Men. Det betyder inte att trumman var en dålig idé. Den kommunicerar med min kropp och energi, sätter liksom olika lager av ens väsen i samklang, får delarna att vibrera i takt och kan nog hjälpa till att lösa upp blockeringar och stagnationer.
Genombrotten och framstegen har tendens att manifestera sig på olika plan. Man kunde kanske tala om känslomässiga, mentala, kroppsliga och energetiska som grov indelning, i en -åtminstone till synes- temmräligen godtycklig (o)ordning. Här har trumman en mycket tydlig och påtaglig funktion. Den balanserar upp och faciliterar de olika aspekterna att komma ikapp, i fas med varandra. Som exempel om jag har fått kontakt med en stark känsla och hanterat det på ett sunt sätt, då kan jag i samband med -eller efter- en rejäl trumsession få en klar insikt. Alltså komma till en mental förståelse av något sammanhang, som fram till dess har kunnat vara mig fullkomligt okänt och otänkt. Exempelvis någon barnslig felaktig slutsats, som jag funnits med som en självklar sanning, outmanad, omedveten. Om världen, eller mig själv. Eller min relation till den. Kanske den slutsats, den "sanning", som har orsakat känslan att förbli inkapslad, oupplevd?
Jag diggar annars också trummaset, det är en ren njutning -kroppsligen och energetiskt- så risken är stor att jag skulle trumma också utan de här sidorna. Och en vacker dag ska jag dessutom lära mig att "resa"...
...kanske...
(det kan ju bli en fulkulen dag också :o)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar