frigörande fasta

Igår var det måndag, det innebär fasta i min galax. Inspirerad av MM's dokumentär, som triggade en hel del människor att testa det sk 5/2 systemet, uppfann jag en egen variant: den synnerligen oberömda 6/1 fastan. Jag inbillar mig alltså att det ska förbättra min gamla kropps försvars- och reparationsberedskap; om inget annat så aktiverar det väl en hop placebosoldater. Då jag blir gammal och frisk ska jag sälja receptet dyrt, men du kan redan nu få en sniik priivjuu: rooiboste och vatten/mineralvatten under dagen och goov espresso som belöning till kvällen. En(da) hake(n) är att man måste lära sig att laga så goov kaffi att det blir mödan värt att fasta hela dagen, fast som extrabonus smakar det extraljuvligt just den dagen!

Ibland väcker hungern något obekvämt i mig, något utöver själva kropssliga hungerskänslan. Det här kan, om jag är uppmärksam och motiverad, utnyttjas. Redan tidigare har jag nog gjort halvhjärtade försök att locka fram sådana emotionella knutar, som förefaller förmärkliga mina ätmönster, genom att rikta uppmärksamhet inåt kropp och känsla när ätaren verkar ha glömt alla måttfulla föresatser. Problemet är att det är så svårt med tajmingen, lätt hänt att stå inför fejt akåmpli när man väl håkar sig. Då tåjmar det bättre på fastedagarna, för då finns ju inte risken att man hinner trösta sig med mat...
(iofs kan man hitta på många andra sätt att distrahera och bedöva)
...vilker gör eventuellt emotionellt material tillgängligare.

I kveis satte jag mig på meditationspallen för en kort sittning, eller lång eller mittemellan, de brukar få bli så långa de vill. Jag märkte snart att andningen inte var helt njutbar, då jag släppte andningen fri och slappnade av kroppen så växte hungern ur magen till något obestämt obekvämt i mellangärdet. Utan att pusha alltför hårt försökte jag låta den känslan komma fram och öppna sig, men sesam avböjde blygt. Nåväl, jag satt ett tjugotal minsar utan att riktigt rådigga och tänkte inte desto mer på den saken. Själva sittningen var nu vad den var och av tidigare erfarenhet antog jag att det som var på väg upp, det skulle nog hitta fram i sinom tid.

Intatt: *pånks* vaken farbror! med en känning mitt på bringan. Som en lindrigt ömmande pirrning, som först vid närmare betraktande -alltså när uppmärksamheten riktades åt dess håll- visade en distinkt "negativ" klang. Schyna direkt spred sig förnimmelsen upp mot ansiktet, och munnen formade ett barnsligt ledset uttryck. Då var det bara att tacka och ta emot, lite nattsömn kan man väl avvara för mänsklighetens väl! Efter en god stund av fluktuerande förnimmelser med samma tema, fladdrade det till i bröstet och känslan fick snarare karaktär av rädsla. Den befann sig en kortare stund i mage och bröst, lämandes fejset oberört. Återkom så ledsamheten, eventuellt med slummer däremellan, avtrubbad till något som lämpligare kunde kallas sorg. Den var med mig tills lumian utlyste morgon. Bakom anas också ett underliggande behov, som hungern förefaller vara en aspekt av, och rädslan handlade av allt att döma om möjligheten att det behovet förblir ouppfyllt, eller möjligen omöjligheten att det få det uppfyllt.
Forskande ivrigt vidare...

...lekande. läkande. lätt.