den huvudlöse hycklaren

lika bra att sluta föreställa, att komma ut ur det proverbiala skåpet och erkänna: jag har inget huvud!
Där som jag låtsas att ett huvud sitter, finns egentligen bara utrymme. Eller borde jag säga finns inte? Något slag av genomskinlig näskontur kan understundom skönjas, men den kan inte bestämma sig var den ska vara och dessutom hänger den fritt i luften, eller utrymmet, utan tillstymmelse till fästen. Jag vet inte riktigt om ni inte har råkat upptäcka det här förhållandet, eller om ni av missriktad artighet helt enkelt har valt att avstå från att göra mig uppmärksam på det.

Förvisso ser jag i spegeln ut att ha ett huvud, men det som tittar på spegelbilden ifråga har sannerligen inget. Om jag använder fingret till att kolla (det förmodade huvudet) med så blir det först suddigt och uppspjulket, sen uppstår en sorts tryckförnimmelse, som också hänger i utrymmet där det obefintliga huvudet utövar sin obefintlighet. Om jag tar mina hörlurar och försöker placera dem bland icke-huvudet så blir de osynliga och förvandlas till en vag bilateral tryckförnimmelse och så börjar Lemmy sjunga "pushing up the antes, I know you've got to see mee, read'em and weep, the dead man's hand again..". För tydlighets skull vill jag nämna att det var vad som hände idag när jag utförde mitt vetenskapliga experiment, ibland kan något annat ljud rändåmpleja men det brukar befinna sig bland det huvudlösa utrymmet, givårtejk.

Vad jag egentligen flaggar för, är alltså att leka med upplevelse som den är. Avskalad av förutfattade meningar och föreställningar. Alltså jag tänker inte byta "jag har ett huvud" mot "jag har inga huvuden", utan nöjer mig med att genomskåda det förstnämnga antagandet. När vi i tiderna började gonga med upper Dan Tien, även kallat tredje ögat, sades att det ökar förmågan att se verkligheten som den är. "Wow" tänkte jag "jag lär mig se spöken och auror och en massa andra koola grejer". Men men. Att se verkligheten som den är, är något helt annat. Nästan diametralt motsatt. Man lär sig inte nya idéer att sila rådata genom och tolka det upplevda efter. Tvärtom skalar man bort tolkningar, idéer och föreställningar, från det upplevda. Inte så att man avfärdar dem eller blir omedveten om dem, utan så att man genomskådar dem och avidentifierar sig från dem.

Den intressantaste delen av verkligheten, för en självcentrerad gammal farbror, är givetvis jag själv. Där kan lekens mål vara att se mig själv som jag är, vilket enligt ovanstående resonemang i klarspråk blir att, bit för bit, sluta se mig själv som jag Inte är. Åhå, vi halkade visst tillbaka på den personliga avvecklingen...
...invecklat det här!
 Bäst sålunda att sluta innan jag trasslar in mig än mer, men jag spår att vi i framtiden kan halka in på liknande spår. Fast jag sätter inte huvudet i pant. Åbviösli!