min löparfilosofi

Redan tidigare har jag hunnit skryta med att jag inte är någon löpare egentligen, snarare lufsare eller på sin höjd joggare.. se alltså rubriken som ett uttryck för den konst(närl)iga friheten. Alltså jag är inte blyg att skryta med mina strångheter så det är ingen falsk blygsamhet, utan jag bara är kräppig på löpaset, fast jag tycker om det ändå! Vi har ju alla hört "det är vägen som är målet" tills det gör ont i öronen, neh? Det blir ju oftast posering med tomma ord, som faller platt till marken och blir översprungna med trötta fötter. Ändå kunde min ketasfilosofi rymmas i de där kloka, ehuru fruktansvärt missbrukade, orden. Låt mig selitta, så blir det på riktigt, det är trots allt därför jag är här!

Vi börjar med målet; vad är egentligen målet med ketaset?
Det kan formuleras på exakt sjutton olika sätt, vi tar väl en titt på några av dem:
-må bra, orka bättre med varandet och görandet.
-kontrollera vikten, för att bidra till föregående och nästa exempler.
-se bra ut, speciellt i boxers eller utan.
-delta i motionslopp, ½- och helmaror och med mera
-öka kondis, för någon specifik aktivitet eller för att förbättra resultaten i själva löpaset.
-den sköna känslan efteråt, av att ha uträttat något.
-elva andra exempel som jag inte kommer på just nu, sårry!

Kan vi genomskåda de där målen en smula? Låtom oss freista:
-hälsan är en sund grund för motionerandet och fullt giltig som motivator teoretiskt. Problemet är att den talar till förnuftet, som funkar bra för att ta beslutet att löpning ska tillhöra mina aktiviteter, men har svagare kraft att bära mig över tröskeln eller ta nästa steg.
-viktkontrollerandet hamnar i parentes, eftersom den i själva verket är undersektion till hälsan och utseendet.
- utseendet är en hått kandidat, för den talar till fåfängan som är en stark styrare av handling.
-motionslopp eller kondis blir lite cirkelargumentära, jag behöver springa för att kunna springa? Bra som över-tröskeln-motivator dock, skulle jag föreställa mig.
-se föregående exempel, bara kortare sikt.

Kan vi extrahera någon essens ur de här målsättningarna då? Låtom oss freista:
-må bra och ha lätt att vara i vila och marginaler att ta till när man ska anstränga sig, det syftar alltså till en goo känsla i ett visst ögonblick, ehuru många.
-se najs ut. I spegeln, ger en fin känsla att se sin vältrimmade spegelbild posera atletiskt, fin känsla i den stunden och de stunder då man erinrar sig den attraktiva anblicken. Se najs ut i andras ögon, vilket i klarspråk betyder i egna tankarna. Jag kan föreställa mig att vissa dåndimper av beundran när de skådar min vältränade lekamen, liksom jag kan föreställa mig att andra blänger avundsjukt eller beundrande när de får syn på den bortsprungna farbrormagen. De här tankarna triggar en skön känsla, välbehag i stunden.
-då man klarar bättre tid på sin runda eller genomför ett heroiskt maraton åtnjuter man välförtjänta belöningskickar. Fina känslor i de ögonblicken och i stunderna av hågkomst och återblick.
-välfötjänta kickar av nöjdhet och endorfin, infinner sig direkt efter rundan. Alltså skön känsla i kroppen i det innevarande ögonblicket, börjar det låta bekant?

Det var när jag granskade mina målsättningar och motiv med ketaset, och håkade det här, som jag anlände till den följdaktliga frågan: om det är goo känsla i ett visst -då just innevarande ögonblick- jag ser fram emot, kan jag schåårtkatta till det? Med andra ord, kan jag njuta under tiden jag löper? Svaret är nej, det kan jag inte och det är en av anledningarna till att jag inte är löpare (fast mest beror det på bristande begåvning), men däremot kan jag njuta medan jag lufsar! Alltså, genom att inte pressa mig hårdare än som är njutbart, njuter jag ju per definition hela (nåja) tiden när jag ketar. En sak är andningen, genom att låta andningens ansträngningsº bestämma takten, så den aldrig behöver bli plågsam, har jag hela tiden en goo känsla där. Sen är det kroppen, genom att ha kontakt med kroppen och hur den känns, kan jag undvika att pressa den för hårt (alltså för hårt för att njuta). Dessutom kan jag få kontakt med en fysisk rörelseglädje, som är rent djurisk, man liksom upplever lajv hur kroppen gillar en viss nivå av ansträngning. Det är rå känsla, ingen analys eller beräkning, jag blir den apa jag i själva verket är. Apa i bemärkelse primat, den här gången, inte clown.

Lägg därtill fivefingers, som väcker kroppen till liv (eller är det vanliga ketasskor som dämpar den känslan av liv?) och vi börjar vara ganska nära målet, att det är vägen som är målet, riktigt på riktigt!