ketasåret från pärm till pärm

2014
Sluttampen på fjolåret hade jag redan börjat förälska mig i fajvfingärs och håkat hur fötterna diggar dem och vilken känsla FFketas kan ge resten av kröppa. Saldot för 2013 blev 811 kilsar med mersmak, efter att ha dalat från 2010:s dittillsa rekord 1200 till 2012:s dryga sjuhuntti. Årets slutliga saldo blev 2599, så 2015:s kunde ju vara 2600 :o)
Ingos utmanings slutspurt på nyårsafton utgjorde också en gnista, kanske ffa för att keta bland folk. Och ketaset som socialt fenomen. I början av detta år adlibrade jag kultboken "Born to Run" och en annan ketasbok "Barefoot Running" som eväät inför och på LasPalmaskeikkan i feb. Tanken var att de skulle hjälpa mig att hitta motivation att faktiskt företa mig någon lenkki under semppun. Brukar bli ett armades kaveeras och lenkkitåssorna i kappsäcken, där de hålls hela keikkan. BtR visade sig vara bland det mest inspande en presumtiv ketare kan läsa, hann genom den innan avfärd, så barfotaboken fick bli matkaeväät. Tåjmade gjorde det, så armades! Hindade med trenne morgonlenkkar á 7 kilsar under veckan på LP. Över förväntan med severala tålängder.
(de här faktorerna: FajvFingärs, BornToRun, Nyårjoggen&Ingobloggen, tillskriver jag ketasinton som drabbade jårs trulis hull och flint)
Min kära fru, som är mig mycket kär -vilket kära fruar oftast väl är- antyder ibland på sitt försynta sätt att jag har en lindrig tendens att ta mina intressen förhållandevis seriöst, sen jag väl fastnar för något. Qigong och kafferi hör till kategorin, ur vilken hon öser sin skrala referens. I svaga stunder kan jag vara snubblande nära att tillstå att hon kan tänkas ha något hon går efter. Ketaset har liksom utgjort den senaste svala attraktionen. Förutom utövaset brukar en avsevärd del av överloppstid åtgå till fördjupelser i ifrågavarande ämne. De här böckerna, plus ett par lånade dito, har slunkit jimån fingrarna detta år

röd ring visar motivationsboken numero Uno! Gul ring runt igångvarande verk. En eller två timmar kan därutöver tänkas ha spenderats på artiklar/fora onlajn, men det ska vi inte tala om i år.
Årets första bok var således "Born to Run" och den ska också bli nästa års första bok, har jag päättät. Några av böckerna har gett nålite info/inspis och några har varit rena gruvguldor. Som den uppmärksamme granskaren må förnimma så graviterar jag mot barfota/minimalist. Tänker inte säga så mycket om nån annans ketas i detta skede, men kan konstatera att utan det så hade mitt intresse för ketaset hållits på utomordentligt oanmärkningsvärd nivå.
Början av året hållstade strång fokus på teknikträning, för att möjliggöra barfota -och mängd FajvFingärs- ketas, med schyna ständigt sjuka vader som kvitto på förvandlingen. Mängden var blygsam, kanske ett par mil/vecka. En hel del löpande band. Från typ april släppte vad/achillesömheten och en tredje lenkki/vecka kunde introduceras, någotsånär jämte utomhussäsongens förlossning. Mars-maj var lågintensiv grundträning, med spjeldi fast. Från juni intrådjuusades backar, intervaller och spiidpass. Och deltagande i lopp, som blev en stoovr hitt! Jårs inget ont anande truli blev hookt direkt. Tänker inte försöka beskriva vilken extrakick och belöningsdroger det ger, utan lämnar det till var&en att sjölvan utforska!
Baket ålandsmaraton, som utgjorde en fantastiskt skön urladdning och välbehövligt säsongsavslut, har ketaset hållits lågintensivt.
Intentionen är att keta lugnt och långt nov-dec-jan och sen pikulite vrida upp ansträngningsº. Detta för att bygga en massiv aerob bas inför nästa siisön. Sen är tanken att varsamt öka ºen av ansträningning från feb, Backe-spiid och ev. intervall blir inte aktuellt förrän tidigast aprilldindummasill.
Dagens nyårjogg hamnade spiiden nå pikulite över min gewönliga lenkkifart, eftersom aadär fåltschi höll taktpinnen. Och nog var det onödigt njutskönt! Diilade med mig själv att "jaanå kanske man kunde öka nålite redan januari?" Men! Fabban är hård mot de hårda. Det blir nog lugnt i januari änninu. Desto najsare sen att vrida upp ansträngningen nålite i feb. Nååleess är ändå huvudmålet Stockholm Ultra Marathon 2015, och då misstänker jag att en viss fabba är glad att han följde kåotschens direktiver i årsskiftet...
(den som skådar får se)
...oberoende om det bli 50, 75 eller 100 K!
Utmaningar inför 2015 är PB på ½ och helmara (½ torde komma lättare) samt SUM enligt föjande:
-ifall det blir 50: < 5 h (PB 5:16)
-ifall det blir 75: < 9 h (som är maxtid för 50K)
-ifall det blir 100: < 12 h (som är maxtid för 75K)
och framför allt annat, att ha jääättttemåånga njutbara timmar och kilsar på vägar och banor, samt översvallande mängder belöningshormoner samt endorfiner och endocannabinoider...
(ja å så utterleden; banrekord med FajvFingärs och pers = < 4 vurpor)
...imorgon vilodag, och sen kickar vi igång!!

strumporna på

Idag var alltså dags för långlenkki. Vädret var inte sådär süperÿÿbärinspande vid en första anblick. Inte nå utsikter för sol, desto riskare för nå snögas, ehuru lätt. Måttligt lager nysnö på backen, undsåvajtär.. Men måttlig kÿÿla, så va ska man pÿÿla? Lindrigt dilemma drabbade jårs truli, i egenskap av ruttansvarig: förrgåriga länken var tänkt som kort (>/=15 km) och den blev 20. Skulle jag tänka att "då kompenserar vi med kortare långlenkki", eller "om 20 är kort så måste ju lång vara ganska lång". Janå med tanke på skink&chokoöverskottet så valde jag det senarenämnda.
(nu undrar du såklart om jag baa har enastående tur när jag tänker eller faktiskt är kålkkigt klipsk? det senarenämnda igen!)
I måndags blev det ju PBdistans i fastedagsketas. Idag var jag ute efter PBdistans i långlenkki utan medhavd extraenergi, typ gel eller mat. Gammrekordet var 31 kilsar, så det talade ju också för ganska långt idag. Så blidde det också.
Mötte som vanligt ketaskompisen vid lockanberget, sen tog vi slussbroarna och järnbron änd staff. Där omfartsvägen viaduktar kållbyvägen känstade det ännu mycket fräscht och fint, samt ketasväder och -före var åtminstone ok. Därför sökte vi oss kållbyvägens pedväg ut till edsevö, där jag fick öva att descendera ner till röret under 8:an utan att kapsejsa horribelt. Kapsejsade faktiskt inte tess, sen nålite rix8. Längs R8ans pedväg kom första tecknen på trötthet, baket 20 kilsar = bra. Tog lugnt ett tag och drack nålite vatten, vilket bajdövej var orsaken till att strumporna fick vara med på lenkki för en gångs skull

Tåjmade bra så långt, fast nog frös det förrän målet var nått. Nästa pedtunnelrör i god tid före surströmmingen (eldär var det sursiken?) och sen *swoosch* förbi lagmansgården och mot spituholmen. Här hade endorfinkran öppnats och ketaset var rena kalaset. Därifrån tillbaka till lockanberget för att dumpa kompisen och sen hem. Saldo >36 kilsar = ny PBdistans utan-medhavd-extraenergi med temmärlig marginal. Det där med vattnet är ett smärre problem, hur hålla vattnet och ffa sÿÿptutten ofrusen? Inte böövär man så himlades mycket vatten på osommaren, men nååleess skönt att ha tillgång till nåt att skvata i magen om det börjar kännas behövligt, ändå.
Söis börjar årets kilsar vara ketade. Blir nån kort fastedagsrunda på måndag och så nyårsjog med ingo&co på aftonmorgon. Ska repa till med nånsåss årsrivjuu sen, inför den tänker jag läsa igenom alla årets inlägg...
(blir kul, eller kanske supertöögigt, vavetjaa)
...sen får vi se vad som träffar in nästa år, och om det här fortsätter som ketasblogg. Eller om det kommer med annat också. Finns ju nog -något fåtal- andra ämnen också, som är tillräckligt intressanta för att förtjäna bloggbokstäver!

leklab på löpande band

Lediga dagar råder, vilket nog passar bra också åt en gammal hedning. Myckenhet ätas hindas med, samt nålite ketas mellan tuggorna. I måndags blev det en fastedagslenkki tillsammans med ketaskompisen. 23 kilsar innebar distansrekord -med hela en km- för fastedag. Inga större bekymmer, men spiiden tenderar förvisso bli blygsam.
Sen blev det käkning för hela poletten, och två dagar utan nå löpsteg.
Igår, torsdags, hade benen laddats upp med rejält spring. Och energidepåerna var verkligen välfyllda. Då var det sannerligen skönt att få ge sig ut på en liten midvinterketa. Vi fick dessutom unge alexander b med oss. Gamlorna förvånades över att vi inte har håkat damers uppskattande blickar tess, på våra tidigare strapatser. Lustigt -och totalitärt rändåm- sammanträffande, att vi råkade upptäcka dem just igår, när alexander var med! Janå hosåhelst kul att han var med, och stod ut med fabbotakten. Blev en mediumlenkki, vilket var mytschibetärenrittitdåålit.
Idag har det varit vilodag, inför planerad långlenkki imorgon. Hade nå ärende till gymmet, egentligen temmärligen gymtypiskt ärende, så jag passade på att råoda slo-mokameran med. Det finns nog mycket att utveckla och problem att lösa, innan det är dags att lansera nå kommersiell användning. Men nog ser man redan klart att det finns potential i utrustningen. Filmade först en snutt bakifrån. Här ser man tileksemppel napakka pronation, som lagrar energi i fotens fjedrona. Man ser också windlass-mekanismen mycket tydligt på toe-off, samt achilles båjåjåinnggatiga energibidrag. Märk väl att avsevärt av den här gratisenergin hade absorberats av en maffig sko..

Sen försökte jag få till nå sajdvjuu, för att se hållningen och fotisättningen mm. Det blev inte såå himlades bra, men man ser steget i alla fall. Tycks ha fått bort den värsta hälidunsningen. Och åovärstrajdaset är, vid en hastig koll, någorlunda om än inte pöörf. Vilket nog ovannämnda analys av 1a snutten antyder, men bekräftas och förtydligas här..

Klar förbättring från det matsku som kära frun shootade från Stockholm Ultra Marathon, trots avslöjandare kvalitet på utrustning. Finns såklart att utveckla, men nujust måjjar jag mig mest åt såpass. Stabil keskivartalo också, äs faar äs aj kän tell, ser inte ut att smita nå mycket där. Fast fabbomagen såg imppandare ut förr, så något har nog smitit.
Inom överskådlig tid har jag möjlighet att erbjuikka analys av ditt löpsteg också, steja tjuund!
Sen blev det första "18 Hands of Luohan" sen före ålandsmaran. Och nålite bådibildas. Najs!
Imorgon som sagt, långlenkki. Troligtvis kommer folke j med. Ser ivrigt fram emot!

oplogat och löpande band

Ohyggliga massor snö befann sig på marken när ögorna öppnade sig imorse, ställandes till med ein smärre huvudbry för en lenkkiinställd ketasfarbroder...
-vilken bana och hur långt
-vilka skor
-inomhus eldär utomhus
-klädsel
...kämpade som en heroisk hjälte för att inte läksa ner på golvet och pÿÿla-sparka-slå-utbrotta, utan istället ta det som en nåliten utmaning. Lyckadist väl åtminstone nålite, i alla fall utombords.
Skottade snö, i stället för att röika, och fundeerade. Snögaset hade den osannolikt goda smaken att ta paus då jag hade skottat klart. Ketaskompisen meddelade, bajdövej, att hans späck är fullschemat så jag är ån maj åon. Janå desto mer utrymme för min oerhörda flexibilitet (ähum..) under synnerligen pressande förhållanden. Beslutade att, i frågeordning:
-faktiskt vara en aning flexibel vad gäller bana, tilåme ta med nyckeln till mottagningen, utifallatt jag skulle få leidan på föret och vilja anlita löpande bandet.
-FaivFingärs Spyridon. Resonerade att plogarna troligen är merellermindre lika lata på andra ställen som härikring och att dessutom plogade partier torde kunna vara delvis översnögade. Därför spyridon hellre än ajsbugs.
-Börjandes utomhus, med option för inomhusparti.
-Skippade tanken på rånarhuva, eftersom snögaset pausade. Men drog i alla fall en såndärtunngrejsominteheterbalalajka om halsen, för att kunna dra över naaman om det får för sig att börja snöga igen.
Ketade iväg åt schååmanshållet till, i avsikt att ta mig ut till jeppis-runt-spåret och påbörja den motsols. Flaggorna och schååmansröiken antydde dock en dos nordlighet i vinden och jag tyckte inte att jag böövade nå extrautmaning i form av motvind längs omfartsvägen just denna dag. Därför vände jag ut mot furuholmen istället. Här började det vara oplogat. Och då määrar jag inte oplogat som i inte-plogat-äs-satsch-men-nertrampatåpedat, utan som i o-faking-plogat. Periöd! På vissa partier hade en hund och en person traskat, medan vissa partier var helt jungfruliga. Som värst hade de plogat vägen och tråmat snöget upp på ketasbanan, a.k.a peedbanan.
Men spyridon visade sin förträfflighet. Det var tilåmed njutbart, ehuru på ett slajtligen perverst sätt, sen man fick till ett tåjmande steg. Lite som terränglöpning, med höga fotlyft, men utan att bööva vara så uppmärksam. Vid omfartsvägen vände jag söderut och fortsatte hela vägen till staffansnäs. Först vid kivilöskorsningen (eller var det peders?) började det vara plogat, om än för ett bra tag sen.
Tyvärr hade vänstra spyridonen, dömsis ofattbara förträfflighet till trots, skavat på foten

 Därför beslutade jag att ta kortaste vägen till Fitness Club och se om de har nåt löpande band ledigt där. Misstänkte att alla sku vara upptagna pga föret. Men alla var -tvärsimot- temmärligen lediga. Klädde mig därför nästan naken. På fötterna i självaste verket helt naken. Och ketade en halvtimme. Dels var jag skrajsen att bränna sönder sulorna och dels är det nålite töögigt att keta på löpande band. Fick hyfsat varmt under fötterna ändå. Inte hade jag heller nån större lust att dra på blöta Spyridoner på skavsåret heller, för hemfärden, så jag tog dem i vacker hand och tassade hem barfota. Det gick bra, utom där det fanns frusna spår baket peedas och gåas, de var obekväma. När jag kommit hem kom lillabror efter nå gammkaffi. Han förvånade sig över att nån hade stått barfota framför dörren...
(hur han nu kunde lista ut det)

...det tokstollen! Varför skulle jag mittiallt ha drajit på mig fajvisarna igen, baa för att låsa ipi dörren?
Tihifniss, janå som vi vet kan ju småbrorsor vara en smula knäppa!
Så det blev en lite annorlunda runda (nota bene el rimmo) idag.
Och nu är jag -baket stretchning, "5-zang" och bastu- samt sittandes här i riklajnärn med rikaväridrinken inom armlängds avstånd- en smula motvilligt såklart för en sur farbroder...
(janå kanske lika bra att få det där ungdomliga kvittret ur sig, det här sista året innan man får hänge sig åt varandet av grinig gubbe)
...nästan beredd att antyda att livet ter sig i det närmaste uthärdligt.

etapp 6/6 av utmaning 2 av 49-50=100: le grande finale

Dagarna tickar åpå fort och idag hade det blivit dags för sista 17-kilsaren av huntti på 6 dar. På hemvägen från Fitness Club håkade jag att omständigheterna påminde onödigt mycket om den dag jag halkade. Därför beslötte jag att inte idas vara einviisbessin, utan avstå från FajvFingärs idag, till förmån för ajsbuggsen. Hade nog börjat kännas nålite i kroppen och benen, men framför allt i fötterna. Ändå pigg och redo, inför start. OK väder dessutom.
Mötte ketaskompisen vid lockanberget och så styrde vi kosorna mot staffansnäs. Därifrån norrut längs omfartsvägen till sandsund, som bevärdigades med ett besök. Så igen via kivilös och skata, tillbaka till berget, där vi skilstade inför respektive slutspurt. Ajsbuggsen känstade måttligt klumpiga, inte såå förfärligt, och torde nog ha varit rätt skoval idag. Speciellt då det hade börjat snöga så var det ingen enorm brist på lömska ställen.
Ketaset gick hyfsat från början och helt bra när vi var igång som ivrigast. Mot slutet började jag nog veta av distansen och att energidepåerna kanske inte riktigt har hindat fyllas på fullt så kålkkigt som de har tömstat. Väl hemkommen och vederbörligen duihkad&stretchad bjuikkades jag på goov speltflingegröt och åt magen synnerligen stinnpemppad, så vad ska int det därav blifva..
Nu känner jag nog att det skall sitta bra med några dagars vila från ketaset och det var utomordentligt skönt att hissa upp fötterna på riklajnärns fotstöd. Trött och mätt och nöjd farbroder

Summerandes kan konstateras att huntti på sex dagar lät sig löpas. Det gick lindrigare än befarat, men känns nog av sådär baket. Tiderna låg kring 6 min/km, sannolikt något över i snitt, utan extrema variationer passen emellan. Söisöedes cirkulus ½minuten hååålttare än förra utmaningen. Det måste ju ha varit den sjuka akterkastellen som bromste velociteten då? Som jag selittat tidigare är inte avsikten att ha så hög fart som möjligt, utan att ha lagom und njutbar känsla av ansträngning. Och sen kolla vad tiden blivde.
Under de här dagarna har det blivit klart att nästa trappsteg i hunttistegen nog ska gå att ta sig an. Betyder alltså 100 kilsar på fem dagar: 20 km / dag. Lite längre per dag och lite färre dagar, lite större utmaning. Men känns inte oöverkomligt längre..
Tidpunkten beror på väder och när det börjar förefalla som att det är dags, steja tjuund!
Åålrajtski, med eldär utan dubbar, duktiga långskubbargubbar!

etapp 5/6 ekkelväder

Jahapp, schyna oberoende av aktivitet är inte blötsnö & blåst mitt favvoklimat. Gäller förvisso också ketas. Men man tager vad som bjuikkas på, ajgess..
Skovalet var enkelt idag, spyridon! Och de överträffade förväntningarna, bättre skor i snömodd torde vara besvärligt att hitta. De har grepp och dömsis frånvaro av dämpning ger skönt stuns i steget trots det förskräckligt äckliga underlaget.
Ömsand som jag var, tog jag samma runda som igår, fast motsatt riktning. Det gav iofs motvind på omfartsvägen...
(med tillhörande bowlingklotsstora blöta snöbafflor som kastade sig i ögorna när man försökte skåda och i näsan då man försökte andas)
...men man får inte vara fisi!
Eller man får väl, men nååleess böövär man ju försvara väg- och riktningsvalet.
Själva ketaset var det inget fel på, bra känsla från första steg, det var bara vädret som var kräpp..

biggfakingtajm!
Flera semiblodiga tår bjuikkades på idag. Är väl inte uppe i hälften ännu, men tycks vara nåt med blöta fajvisar och mycket spring? Janå inte är de nå sjuka, så våttdöhekk.
Tack vare vädret, om man kan använda det uttrycket om dylikt väder, så blev det ju nålite utmaning ändå idag. Hög tid, ty imorgon är ju grande finale. Då blir det, preliminärt, gemensam lenkki med folke j. Ser fram emot torrt och prydligt klimat och milda vindar, helst med-.
Åålrajtski, venn dö snåoing gets taff, dö taff far ut på lenkki..

etapp 4/6 föörst bladd

Då var hemvägen inledd, fjärde etappen avklarad. Banans skick var återställd och KSarna (de lättare fajvisarna) tillbaka på fötterna. Och igen var det lätt och ledigt och njutning från första stegen. Ketade min egna runda idag, eftersom ketaskompisen hade nå åligganden så vi måstade greja dagens kilsar var för sig
Via kivilös ut mot omfartsvägen. Bongade två söta vovvar som voro ut och rastade sina människor. De såg ut att heta bamsebob och nils, dömsis människor såg ut att heta nå annat. Det kanske de gjorde också. Lite blåsigt, men regnet märkstade bara när man ketade förbi nå rapapott, för där synstade det att dropporna trillade ner med måttlig iver.
Längs omfartsvägen norrut, med medvind i ryggen...
(om man har motvind i ryggen så ketar man åt fel håll)
...det var lätta fina kilsar.
Ingen invände mot invändning mot furuholmen. Men där anföll motvinden och kastade temmärligen välkylda regndroppar i anletet på jårs truli. Aningen mera utmanande förhållanden. Sen in i östanpåskogen och rullade hem på rosa endorfinmoln.
Skönt dåopad idag också, baket. Kroppen och benen, tilåme vaderna, känns intakta och pigga. Fötterna börjar kännas trötta. Och en stackars liten tå blev skadad

FajvFingärs brukar vara synnerligen tåvänliga, men det var nog nå rapa som hade invaderat och rejpade tån. Fast inte känstade det av nå, råkade bara se det då jag strippade. Men som sagt, börjar kännas i fötterna. Ämnar icke desto mindre fortsätta i FajvFingärs, KS eller Spyridon enligt före, om nu inte fötterna blir riktigt sjuka. Bra träning tillika, då det börjar kännas nålite. Om man ska keta nå längre lopp sen nästa sommar, så kan det vara bra att ha nött in en smula uthållighet i fötterna.
Imorgon följer fortsättningen, ser ut att bli ömsandlenkki då också, men grande finalen tycks kunna bli gemajnsam.
Åålrajtski, 4 daon 2 to gåo, let däär bii nåo måår snåo!

etapp 3/6 hanimoon åovär

Någon hade kräppat banan inför dagens etapp. Den var övertäckt av nå vitaktig larja, fy farao :o(

Janå, inte värre än att man kunade fortsätta fajvfingra, fast uppºing till Spyridon föreföll nödvändig. Banan var densamma som igår, riktningen dock motsatt. Redan från första stegen håkade jag att det inte går lika lätt som de två inledande etapperna av denna utmaning. Såklart kan distansen börja kännas, men mest skyller jag på det kräppade underlaget. Det var inte samma lätta spänst i steget. Svårare också att hitta en rytm som känstade naturlig...
(ÿsch, dessutom risk att det blir rokogare före före det blir bättre)
...motvinden under första (gemensamma) halvan, gjorde också sitt till att skapa en känsla av att he lettast e lopi. Men nåja, inte var den här 17-ingen nå värre än en bejsik lenkki. Det är nog snarare så att den här utmaningen hittills har varit häpnadsväckelsefullt *åhå* lätt.
Då vi vände in mot staden vid staffansnäs och vinden inte känstade av nå mera (märkvärdigt hur vinden inte känns då den är i ryggen, men desto tydligare då den är i bringan), så flöt det på riktigt bra. En bit senare, då det flytet ebbade ut, började den sammanlagda distansen anas. Därmed kom nog endorfinet också igång, och idag var det nog skön doping i kroppen baket också. Och en tillfredsställande trötthet i benen och kroppen. Men som utbrustet, inte värre än baket en rändåm 17-kilsare.
Imorgon är det något i stil med måndag. Men fastaset överhoppas. Man böövär ju kunna lära sig något av sina misstag, annars är man ännu korkadare än jårs truli..
I övrigt påbörjas andra hälften av denna utmaning, åtminstone enligt planA. Blir på seinon såklart, eftersom det är jobbdag. Och denna gång motsols igen, likasom igår.
Åålrajtski helt kort, låt larjan smultna bort!

etapp 2/6:lucialenkki

Lång och skön nattsömn och inga liminhetskänningar imorse, prognosade bra förutsättningar för dagens 17-kilsare. Vi hade bestämt oss för att ta oss till AE och käka dömsis gröt som frukost, gõttigõtt! Kl 13 hade jag dejt med Folke J vid lockanberget, så vi skulle hinda digga tillstymmelsen till dagsljus som trots allt serverades. Därifrån lufsade vi ivrigt vidare till staffansnäs, för att där vända norrut längs omfartsvägen. En omväg via sandsund och sen kivilös och så lång skön nedförsbacke jimån skata. Sen skilstade vi och befann oss håombaonda åt varsitt håll.
Trettonde december låstade det ju vara, tant lucias egenhändiga dag söis...

...och andra etappen av denna hunttiutmaning redan avklarad. Tempen var temmärligen runt noll ºC så skovalet var inte süperÿbersjälvklart, men jag chansade på fajvisar igen. De var nålite fuktiga baket gårdagens insats så påtagandet förde osökt tankarna till vejbäkkvenns träningsläger...
(då man, efter ett svettigt förmiddagspass och påföljande lunchpaus, skulle ta på en någorlunda tillräckligt blötkall karategi inför baketmeddagens första pass)
...och på sina ställen var det faktiskt tillstymmelsevis påfruset. Men nemas pråblemas, det var nog helt rätt kåål att fajvfingra idag. Alternativet hade dessförutom inte varit ickeFajvFingärs, utan FFspyridon, såheså.
Ketaset var lätt och ledigt idag. Endorfinkicken uteblev igen, men istället för snopnad så blev baketlenkkifiilisen en mental belåtnad över att formen är såpass god att två dagar i rad med 17 kilsarsketas inte taxerar nåmer än så. Och den insikten gav nå belöningskänsla också. Inte lika effektiva kemikalier som endorfin, men heller inte fyskam.
Till imorgon planeras nåt liknande, om vi grejar det så är ju denna här utmaningen redan halvvägs..
..åålrajtski på gång, luciasång och ljusövo på språng!

49-50=100 andra utmaningen: 17 km • 6 dagar = 100 kilsar, etapp 1/6

Idag inleddes alltså andra fasen av 49-50=100, dvs keta hundra kilsar på sex dagar. Första fasen, att keta huntti på en vecka (rättare sagt 7 dagar, eftersom det inte rymstade i en kalendervecka) gick ju hyfsat fast bokstavligen varenda steg tog sjukt...
(efter halkfadäsen i början av november)
...om än till betydande delar såpass lindrigt -eller endorfinbedövat?- att det gick att njuta av ketaset.
17 kilsar per dag förefaller inte så himlades mycket mer än 15. Å andra sidan ter sig 6 dagar i sträck inte så vansinningt mycket omångare än 7 heller. Min förutspåelse är att det kommer att gå helt bra, men återstår att se i vilken mån den slår in. Och jag planerar att rapportera här dagligen, fattas bara..
Planerad ansträngningsº är samma (liksom för övrigt hela vintersäsongens-) som förra utmaningen, vilket vill säga njutbar ansträngdhet med spjäldet fast. Förra gången visade det sig att farten var i stort sett densamma för alla delpass. Dvs dryga 9 km/h. Idag var velociteten något imppandare: närmare 10 km/h. Kan iofs bero på en mångenhet saker, men nog tillskriver jag den ömhetsbevisande akterkastellen stort ansvar för den blygsamma spiiden då vejbäkkvenn, i november!
+º inför start och inga spådomar om sjunkning under noll gjorde att skovalet favoriserade fajvisarna (KS). Vaderna hade vilat i adios och kilsarantalet den hittillsa veckan dessutom synnerligen blygsamt -för att ladda spring i benen inför utmaningen- så det känstade kul att kunna keta i FajvFingärs. Före och väder också bra. Lite vind och förekommande nederbörd -stundom regn och stundom slask och stundom uppehåll- till trots ypperligt vinterketasväder. Sämre väder och före kan nog befaras inom denna 6-dagarsperiod, men vairimehetå; inte är vi ju inne i nå ketasprajmsiisön direkt.
Efter två ynkfjuttiga brorundor må resp ons, som bägge lämnade farbrodern en aning otillfredsställd...
(vilket just var avsikten, för att återhämta och ladda spring i benen)
...såg jag ivrigt fram emot en nålite längre runda idag. Och kul och skönt var det att tassa iväg, inte minst tack vare FajvFingärs. Men konstigt nog så uteblev endorfinkicken idag också. Det känstade lätt och njutbart hela vägen, vilket väl var orsaken till att ingen endorfin böövstade, så inte ska jag pÿÿla nå inte. Ändå erkänner jag en smula snopnad baket hemkomst. Hade ju smått ekspekterat en smärre höghet...
(det brukar inte gå nå mycket över tie kils innan nånsorts svacka kommer, med påföljande endrorfinspark)
...janå sist och slutligen såklart bra om det första njutskedet blivit längre, tids nog hinner endorfinerna både böövas och tillströmma. Så också innan denna utmaning är i hamn!
Min ketaskompis Folke J ska nog vara med också på denna utmaning, men hade annat för sig i dag, så vi inledde på varsitt håll. Imorgon är däremot en gemensam insats inplanerad. Idag, och för eventuella kommande ömsandlenkkiar denna utmaning, valde jag en annan runda än den gemensamma vi har kalibrerat in. Dagens runda är egentligen en förlängning av den rutt vi använde för 7•15, och vi ville nååleess ha variation till den här utmaningen. Plus att den börjar och slutar här på fridis, vilket inte är så superkånviinient för F, som bor åovär deer. Annars ska vi starta varåen från sitt och så har vi gemensam väg från lockanberget, precis som på självständighetsdagens maratonlenkki.
Åålraitski, men sådär, inga besvär!

fynd

Igår blev det en kort (brorunda) och lätt (njutfart) lenkki. Benen och kroppen voro piggare än väntat, medan farten visade sig söligare än det känstade, tydande på inkomplett återhämtning baket lördagens långlenkki. Janå inte oväntat. Nå vila idag, förutom nålite fjuttig bådibildning.
Kom också ihåg att kolla subtalarlederna idag

och mycket riktigt var vänster distinkt styvare än höger. Och den ömmade en smula i den styva riktningen, dvs eversion, Som ju böövs för sufficient pronation.

Eller ömmade är att ta i, men lätt obehagskänsla. Majnår diskamfårt äsitvöör. Ingalunda helt säkert att det är orsaken till det pölliga slitaget under femte metatarsalhuvudet på FajvFingärssulan, men det skulle passa nååleess bra in i bilden nog. Påbegynte mobilisering, som jag ämnar upprepa dagligen tills det blir balans mellan hö-vä och förhoppelunda den lindriga diskomforten svunnit för.

Facit får vi väl när jag har slitit ut de aktuella fajvisarna och tuggat ett tusental kilsar med nästa par?

Fast imorgon, enligt planA åtminstone, adios på füssingarna och ny lätt brorunda. Böövär låta vaderna återhämta sig inför nästa hunttiutmaning, juh.

själviska meran, med mara..

..eller nå
Nu har det gått en vecka igen. Och vi har ketat en vecka igen, ehuru neppärligen oupphörligt? Åtminstone jårs truli har vilar nålite mellan lenkkiarna. I måndags fortsatte Folke J och petiit måj sökandet efter den ultimata 6+17=100 länken. Och vi lyckades nog hitta den; det blev iofs 18 kilsar den dagen, men med en liten extrasnutt som vi kan kapa bort när det beger sig. Skovalet blev adios, för att avlasta fötter och achillesar. PlanA är alltjämt att inleda nästa hunttiutmaning på kommande fredag, assåledes 12.12. Utmaningen består således av att keta 17 kilsar sex dagar i rad, summa summerandes (slajtli över) hundra km. Ska bli kul att erfara hur det känns, nu när rumpan är ställd åter...
(rehabbar fortfarande piriformisen, men den är också sgs OK, och den har inte stört ketaset tess)
...också kul att följa med hur tiderna utvecklar sig. Blir dagliga rapporter här på denna kanal -är i varje fall avsikten- steja tjuund!
I onksdast var jag lämnad till mina owna divajsär. Fortsatte den relativa vilan för fötter och achillesar genom att snöra på mig adios och traskade iväg på en brorunda. Hade planerat att förlänga den nålite -från ursprungliga 12 km- om allt känstade bra. Och det gjorde det, så det blev lugna lätta 17 kils, med mersmak. En bra alternativrunda, om jag hamnar å keta nån av utmaningsdagarna ömsand. Sen tvenne vilodagar med omåttlig frossa, för att ladda upp till gårdagens urakka.
Självständighetsmaratonlenkki
(tradition in mejking?)
Vi fick inte medlurat nå flera själviska, så det var Folke J och jårs truli som sammanstrålade vid lockanberget vidpass halv tolv. FajvFingärs (KS) tryggt på fötterna, flera +ºer. Vi tassade iväg mot staffansnäs på pigga fötter och följde jeppis-runt banan, som i stora drag följer djejkåb-marabanan. Efter cirkulus 15 kilsar började det kännas nålite i vaderna, dock inte fötter eller achillessenor, så jag var temmärligen kool och nöjd med skovalet. Då vi vände in mot furuholmen fick vi en kylande vind i ögorna, där var det aningen tufft faktiskt. Inför vändningen blev det lunch. Jag hade bakat chiabröd och hade med ett par bitar, tuggade i mig den första här. Folke hade också nå gõttgõtigõttgõtt med sig. Vid lockanberget vände vi, ketade in framför själva knallen och tog några steg på spånbanan för att inte bööva tvärvända. Sen känstade det bra att hej nu är vi på väg hem! Tillbaka på omfartsvägen känstade vaderna ganska ömmande och trötta, dock inte så det var nå problem att tassa vidare. Lite längre fram fick vi solen i ögorna, och där hållstade den säkert 10-20 minsar. Vilken ljusterapi! Tempen hade också sjunkt och det började kännas klakat på vissa ställen, men fajvisarna uppförde sig hyfsat. Inga vurpor, och temmärligen avspänd löpning mestadels. Baket vändningen in mot stan, vid staffansnäs, blev det middag. Liknande ranson som lunch...
(förra lördagens 31 kilsars runda torde vara längsta jag avverkat utan medhavd energi)
...gav nya krafter som skulle räcka ända hem. Baket idrottsgården konstaterade vi att fast vi nog var trötta och benen känstade ömma och styva, så lutade båda mer mot "baa nålite kvar nu, najsli!" än "våj huhhu, hur ska jag orka ända hem?" Vid lockanberget tackade vi för fin lenkki och skilstade, för att avsluta med de sista två kilsarna åt varsitt håll. Jag hade bestämt att se till att få full maratondistans, fast jag så skulle keta tie varv runt huset på slutet. Men gps:en hade kråtat och visade 47 km, så jag bestämde enhälligt att det nog räcker till fulla 42,195 också i verkligheten...
(janå fullgod långlenkki i vilket fall som helst)
...gps:en visade också galna 11,1 km/h, just för att den hade fått för sig att vi hade ketat så långt. I verkligheten torde snittfarten ha legat nålite under 10 km/h. Alltså just över 6 min/km. Vi hade inga fartambitioner, men hade gissat på en tid mellan 4.17 och 4.27. Det blev 4.15, som inte är nå lysande maratontid, men nog tillfredsställande för en lenkki med uttalat måttlig ansträngningsº som mål. Baket hemkomst knipsade jag på bastun och tvang ovilliga ben genom en lindrig stretchrutin. Det var väl värt mödan, och benen känstade avsevärt omörbultadgare sen. Bastu dessutom och nedsänkning i favvo-fåtöljen, med en rikaväridrink inom räckhåll, och susen var gjord.
På kväldet var jag i god firmajulfestform, nemas pråbleemas!
Idag kollade jag sulorna på FajvFingärs (KS), som har orkat med typ elvahundra kilsar. Håkade oväntat slitage (förutom utsidor häl som antyder att jag landar med på häl än jag tror?) under vänsterfotens femte metatarsalhuvud.

Potentiellt problem? Ska kolla om jag hittar nåt kõnstigt i foten; stelhet i subtalarleden, så den inte tillåter tillräcklig pronation? Och ser ivrgit fram emot att bli så insatt i nya leksaken att jag kan slo-mo-filma löpsteget, för noggrann analys!
Men nu hög tid att knipsa på Bezzeran, enda kaffi jag fick i mig på hela gårdagen var en espresso vid duenttes..