säsongsdebut

Igår känstade kroppen och benen helt ok, pigga och fräscha. Inte direkt återhämtade, utan snarare utom behov av återhämtning. Idag nålite mindre så. Under natten snudd på vadkramp. Håkade lyckeligen i tid och hann bryta. Under morgonens qigong, som bestodde av "I Chi Ching", märkstade styvhet och ömhet i baklår och rumpa. Fast inte nå pahasti iofs.
Kort dag i jobb. Käkade bautig frukost och frukter som mellanmåler, varandis redo för lenkki direkt baket arbetsdagen. Hade diilat med ketaskompisen om start vidpass ½-tre och dejt vid lockande berget. Vårfiilis i luften, soligt och härligt, om än en småkylig vind. Ikvöls barfota! Säsongsdebut, kajndåv. Ketade förvisso ein par barfotiga brorundor i vintras, men de voro åffsiisön odditeter.
Hade siktet inställt på mycket lugn återhämtningslenkki, eventuellt spånbaneinslag. Sagt och ketat. Tassade iväg mot berget och håkade direkt, vad lätt och skönt att keta. P'siiss som i vintras. Njuutelse i hela kroppen. Direkt från steg uno. Tvivlar inte ein sekund på att början hade varit småtrög, baket tirsdagens urladdning, med skor -eller eins fajvisar- på fötterna. Janå, dejt vid berget, som sagt.
Vi begynte den gemensamma urakkan med ein varv i hamnskogen, där fotsulorna schärlåkhålmsade att det hade sandats i vintras. Sen transport till östanpå...
(som liten parentes konstaterades att pedbanan/trottoaren från berget ut mot alholmi är slarvigt sopad)
...där var spåret i skick och fötterna njöt ohejdat. Ein varv där också. Sen transport tibaks till hamnskogen. Hade nog börjat bränna/ömma en smula under fötterna. Ingen blåsvarning änninu, dock. Avslutade med ein varv i hamnskogsspåret. Misstänker att någon missriktad välgörare hade varit och sandat medan vi var borta, trots att det inte var nå klakigt tess. Åtminstone känstade det ganska väldigt mycket stenigare än första varvet. Fuktiga partier svalkade skönt!
Sen skilstade vi och jårs truli tassade hem. Ömma sulor baket och lindrigt-måttligt skavda trampdynor. Inget att pÿÿla om, verkligen. Endast stimulus till anpassning, så fotsulorna blir tjockare och tåligare. Min oproportionerligt långa digitus 2 l.sin var enda stället som tokk dö blejm...

...vad ska int den också utveckla nå skyddsvalk eller nå, så den börjar hålla?

Säsongsdebut också på spånbana, alltså. Östanpåbanan mycket skön, rekommenderas verkligen.
Hamnskogen något ointressantare. Och, som sagt, något sandig för vårkänsliga barfotor.
Summarum mycket skönt att få keta barfota. Fötter stimuleras intensivt och hela kroppen njuter. Asfaltsketaset påminner utan nämnvärd tvivelsmån ifall man mot förmodan har börjat duntta i hälen under vinterns kilsarnötning. Vilket jag inte tyckstade ha. Bra där farbor!
Från cupen såpass att resultaten har kommit upp och bekräftar att jårs trulis prestation rymstade i "lysande" zonen, alltså 45-46 minsar. Närmare bestämt var resultatet 45:43.
(ett rimligt mål för finaltian kunde väl vara under 45, åår vått sej juu?)
Följande lenkki, enligt planA, infaller på lördagen och blir jeppis runt tillsammans med folke j. Preliminärt i FajvFingärs och lenkkiväxel. Imorgon eventuellt nålite slo-mofilmas utomhus, eller om det regnas, i FC. Om du vill ha ditt steg filmat, helt oseriöst, så dyk upp vettja. Goov kaffi ingår. Snart nog börjar det kosta. Inte kaffi, men att få löpsteget filmat (och seriöst analyserat) med hajkvåliti hajspiid kamera.

bastucupdebut

Sådärnålite. Nu har denna här gamla farbrodern begått sin debut i bastucupsammanhang, jimån att delta i dagens testlopp. Många deltagare och fin stämning, var det. Vårlyckliga löpare. Inte att undra på, ty vädret var ypperligt. Soligt och tie º givårtejk. Jobbigt var det. Ohyggligt jobbigt.
Jårs truli hade ställt fram kläder och skor färdigt, eftersom det väntades bli nålite tiukka tidtabula mellan jobb och start. Och kanske nålite av närkkehet. Men nattsömnen tåjmade, så ingen störande närkkehet i så fall. Inför de lopp jag deltagit i har nattsömnen varit störd i åtminstone någon mån. Ibland rejält. Det brukar iofs inte hajtta nå, men eftersom det var arbetsdag idag, är jag tacksam över god nattsömn denna gång. Hade dragit streck i kalendern klockan sjutton, och var i praktiken klar nålite i. Så jag hindade nog traska hem och byta till ketasutstyrsel och jogga iväg mot bastun, utan pänik. Men inte var det heller så himlades mycket att donera iväg. Hade valt adios av ett par skäl. Dels visste jag inte hurudant underlag man hade att vänta, annat än såklart själva fäbodavägen. Dels blev det FajvFingärs i lördags och på torsdag KAN det bli barfota om det vill sig.
Många obekanta och några bekanta filurer. Ivrig stämning inför start. Träffade bl.a ketaskompisen folke j som berättade hur hårt han tänkte öppna. Det lät hisnande och tuffare än jag nånsin har ketat. Evär. Men jag tänkte att jag försöker hänga på, om jag hittar hanses rygg. Brisera eller bära.
Janå, nedräkning och så "iväg med er armades latasåkkar!"
Änd åff vii vent.
I början var det temmärligen trångt, och enda man kunade göra var att tassa iväg i massans takt. Då det började tunna ut sig en aning, fick jag syn på folkes bekanta rygg och knäppte på målsökande missilfokus. Tempot var hårt och känstade effektivt. Då jag började tänka att ska vi inte få vända tillbaka snart, så dök tvåkilsarsskylten upp. Kiitos v-sti, liksom. Det var något helt annat än när en timid liten gammfabba försöker sig på nå ömsandis patetiska spiidpass. Försökte trösta mig med att spiiden ska plågas in i kroppen, inte planterar den sig dit frivilligt. Om man inte är begåvad, vilket man inte är. Oklart om det hjalp. Kanske nålite. När folke j håkade att jag flåsade honom i nacken blev han lite förvånad, för han kände inte igen andningen. Det gör inte jag heller, erkände jag.
Janå till sist kom ändå vändpunkten. Alltså fem kilsar. Då fick man solen i ryggen och jag tog av mig pipon och kelade upp jackärmarna. Det tyckstade hjälpa i någon mån. Hittade subjektivt en växel till. Vilket i praktiken torde ha innebärat att jag kunade hålla tempot någotsånär. Eller i det närmaste någotsånär. Hade mimmi ö:s rygg inom stenkast avstånd, men hade inte nå stenar tillgängliga så istade inte kasta. Däremot försökade jag hålla kontakten. Om ijenttärligheten ska fram, så tänkte jag först försöka minska avståndet. Då inte det tåjmade så försökte jag hålla avståndet. Det tåjmade inte heller. Men bra sparring. Saaakta men osäkert började det stå högre nuffror på skyltarna...
(konstmärkvärdigt hur kilsarna är mycket längre då man ketar hårtare. sku det inte bööva vara tvässimot enligt ajnstajn eller vem det nu var?)
...i takt med att flämtorna blev desperatare.
Bongade en förtjusande supporter. Eller om det var hon som bongade mig. Blev så till mig att jag hivade pipon åt henne, öbaot som när räckstjärnor ibland hivar bläddror eller halsdukar åt sina groopisar.
Grusvägen i början respektive slutet hade blivit ungefär tredubbelt längre medan vi var borta. Eller så hade de flyttat målet ganska mycket. Men till sist kom jag ändå fram. Minns inte när jag senast skulle ha ansträngt mig så hårt så länge. Har definitivt aldrig ketat tie kilsar så hårt. Nöjd som baravaa. Över att ha orkat anstränga mig. Om allt tåjmar så bör det ju ge utdelning. Och om inte allt tåjmar så får man ju reda på det. Direkt baket målgång var det bara skönt och endoknark och ser fram emot nästa. Konstigt. Nästa är alltså femton kilsar om en vecka.
Hade ju utlovat resultat också. Nå exaktemeno tid vet jag inte, men av efterkommandes kommentarer att döma så var det bra eller lysande. Alltså enligt min skala: 45-46 lysande, 46-47 bra och 47-48 godkänt. Minsar alltså. Tror nästan att det kan ha varit under förtisex, alltså lysande. Saasii!
I övermorgon torsdag dags för lugn återhämtande lenkki. Möjligen barfota. Och möjligen i sällskap med ketaskompisen.
Åålrajt. Nu vet vi att numero

fick ur sig vad han hoppadist på. Frågan är om det ger önskad effekt. Den frågan (och nästan alla andra som man kan bööva ställa sig) får du enkelt svar på stejaamalla tjuunattuna, tällä kanavalla!

saknat sällskap

Såg ivrigt fram emot att för första gången på länge få ketassällskap. Vi hade diilat om jeppis-runt med gemensam början från lockande berget. Utan krumbukter blir det cirkulus 23 kilsar. Men ack och ve, ketaskompisen fick förhinder. Blev att panikladda ajpådden och hitta på planB. Jeppis-runt känstade fortfarande aktuellt, men jag ändrade radien till schåmanshållet istallet för berget.
Valde FajvFingärs som trendig fotaotfit. Och pipolöst. Funtsade mellan lippis och schejds, men valde ljusterapi. De hade ändå inte lovat helsol hela tiden. Korvalappustereo skyddade öronen från den snåla, ehuru svaga, vårvinden. Tänkte mig måttlig ansträngningsnivå, men nog lenkkiväxel, vilket betyder aktivt steg.
Började dock som vanligt i ultraväxel. Ut mot furuholmen via den mysfulla lilla skogsvägen som parallellar östanpåslingan. Fick en dos längtan efter spånbanan. Snart nog! Själva jeppisruntet flöt bra. Inget spår av förra veckans trötthet i benen. Märker tydligt att det finns marginal när jag ketar i lenkkiväxel nu. Efter fyra månader av inget annat, hade jag ingen upplevelse av att det tess går att keta nå hårdare. Nu efter en övergångsmånad och snart en månad med effektpass, har det ändrat. Kul. Däremot ingen lockelse att peta i den växeln igår. Njöt istället av lätt och skön löpglädje. I hela farbroderliga lekamenen. Som avslut hade jag några möjliga varianter, som beräknades ge summarum 25-28 kilsar. Valde med tanke på otrötthet den längsta. Söisledes öbaot tjuåtta kilsar. Mer än ursprungeligen planerat, dock vederbörligen under långlenkkigränsen...
(såsom pramiserat)
...och nu blir det tejpäring ner mot kåkkelby, vad gäller lördagslenkkiarna.
Det som närmast förestår är såklart bastucupen, emot vilken jag ser fram med skräckblandad förtjusning. Fick ju för ett tag sen ur mig ett bra ömsandis spiidpass, men hoppas att ymnig sparring ska bringa ut mer ur gammfarbrorn. Pratade härom dagen med en veteran. Med avslutad bastucupkarriär. Han tipsade att man som debjutaant skulle hålla tibaks på testloppet. Men det tänker jårs truli inte göra. Inte så att jag skulle ha nå betänkligheter mot taktikering, men det är inte i enlighet med sånt resultat som i jag är ute efter. Förväntar mig alltså hårda pass och mycket gärna bra tider. Och, framför allt annat, bra effektträning. Poäng i självaste cupen har ingen hög prioritet.
Testloppet är alltså tie kilsar. Har inte lyckats förmå hjärncellen att abstinera från spekuliserande över tänkbara tider. Min brorunda härom sistens gick på 58 minsar. Den är på tolv kilsar. Det översätter jag till att min tia inte ska bööva ta över 48 minsar. Som haamuraja tornar sig 45 minsar. Det är, försåvitt jag förstår, nästan säkert att min sluttid ryms i den gaffeln. Och gaffeln är tredelad: den förtiåttonde minuten är godkänd, den förtisjunde är bra och den förtisjätte är lysande. Söis.
Igår besöktes en tillställning för tejsting av smakliga destillat. Octomoren var tuffast, med försvarlig marginal. Bowmore Darkest var trevligaste bekantskapen. Den fick på stående fot (nep förresten, på sittande rumpa) öppen invitation till mitt skåp.

Alltsomallt blev ganska många sorter tejstade. Därför kan jag inte skylla hela söndagströgheten på lågtrycket. Janå inga gravare symtom än slöhet. Bra så, klagar icke.
Ålrajtski, återkommer på tisdag kväld, med resultat och fiilisar från cupdebut och testlopp. Så steja tjunerade allt vad ni orkar!

backe upp och backe ner..

Återhämtningsperiod var ordinerad. Såo bii it. Sista tjugofyratimmarsfastan på länge, mellan sö-kväll och må-kväll. Och så på måndagen kort och sakta adiosrunda. Lindrigt förlängd brorunda, blev det, och faktiskt känstade det helt tillräckligt. Kroppen ville varken ha mer distans eller velocitet.
I onksdagst, vilket är lika med igår, var det dags för roskatunturi. Backträningen var inte avsedd att bli nå fisigare än normalt. Återhämtningen ska ske på bekostnad av distans. Förra gången jag besökte backen, för ett par veckor sen, hade jag kålkkig medvind uppför och motvind utför. Det tryckte på bra just när det var som tyngst. Och höll emot så utförsjogget inte blev så tekniskt krävande. Den här gången inga vindar att tala om. Utom möjligen hade själva roskatunturit fått en vind? Inte hade det nu krumpit nå åtminstone!

Joggade dit samma väg som senast. Och gjorde samma backvetor som senast, med samma mellanjogg och samma nedjogg på hemvägen. Försökte frenetiskt hitta nå tecken på att kondis skulle ha förbättrats. Frenetsiskt och förgäves. Om jag inte får räkna med förra gångens gynsamma vind då. Och att passet igår tog bara 10 sek längre alltsomallt. Alltså samma tid, med ohjälpandare vind.
Men det är tiggeri. Inga säkra skillnader att rapportera.
(tyckte nååleess att jag hade förtjänat nålite, nog)
Nästa lenkki blir väl på lördag, föreställer jag mig. Och återhämtaset fortsätter i form av att den inte blir nå lång. Gissar på dryga tjugo. Och vet inte änninu, men vore kul om folke j är tillbaka och redo för sparring.
Sen på tisdagen alltså bastucup. Stod om den i tidningen, men de hade inte nämnt nå att jårs truli ska delta. Det tycker jag är märkligt. Mycket märkligt!
Cupen är planerad att utgöra vårens huvudsakliga effekt-träning...
(har bytt "kvalitetsträning" mot "effekt" men määrar samma sak)
...för att få upp flåset alltså. Och piska in en smula spiid i en gammal eländig distanstraktor. Lycka till, liksom. Men tesen, i min oerhört seriösa vetenskapliga forskning, förutsätter faktiskt att det ska gå att få nååsorts fart i den farbroderliga lekamenen. Repeterar inte mina funderingar här, men påminner om de huvudsakliga examenstillfällena. De är trenne:
-HHM (Helsinki Half Marathon) 6/6 där målet är hyfsad hyvling av PB. En tid kring 1.45 är målet. Och vad som krävs för att stöda min tes. För farbroderliga personen duger PB, men inte som stöd för mina vetenskapliga kaveeringar.
-Stockholm Ultra Marathon 100K 8/8. Först och främst i mål (maxgräs 15h). Och egen målsättning 12h. Ska bevisa att mina funderingar och kaveeringar om basträning och mängdketas tåjmar i praktiken. Gäller förstås metabolism och förbränning, men inte minst att man (om man råkar vara, eller ha förmånen att handledas av, en ,kolossalt klok farbroder) kan keta långt utan att överbelasta eller skada sig. Och det i FajvFingärs. (så ett parentesmål är att inte bööva byta skor på vägen)
-Turku City Marathon 12/9. Där är målet PB med nålite mer än de hyvelskavningar som jag hittills har lyckat putsa i år. En tid ner mot 3.30 vore spiken i kistan på min potentiella opponent.
Någon doktorsº står inte på spel. Däremot har jag ju lovat att offentligt erkänna att jag är en totalrokog och helvärdelös och ultraururslig farbroder, om jag har fel.
Spännandisare än så, underhållning, böövär du inte denna säsong...
...så steja tjuunad!

briljanta beräkningar

Med två vilodagar i bagaget känstade den farbroderliga lekamenen redo får ein rejäl lenkki på lördagen. Hade på förhand spetsat in mig på ein av två alternativa rutter. Lite beroende på väder, vind och humör. Antingen en jeppis-runt variant med lång radie, brukandes bli nå 28-29 kilsar. Eller också ådö-edsevö, alltså en ny helhet beståendis av två gamla bekantskaper. Visste ju att ådö tur-retur, inklusive vederbörlig varvning av fiskashuset, brukar rendera 20 kilsar givårtejk. Och edsevö -med hemfärd via nästansursik och lagmansgården, allstå vad jag plägar kalla min egen lilla ½-mara- brukar ge kring 22 kilsar. Bägge räknade hemifrån och tibaks hem, så att limma ihop dem skulle söis dra bort en kilsar eller så från totalet. Då var det bara att aktivera det matematiska snillet:

Fråga mig inte hur jag bar mig åt!
Hade alltså att välja på knappt eller drygt tretti kilsars, temmärligen lagom tyckte jag. Igår morse, alltså lördagen, var vädret skönt och ketasvänligt. Lutade alltså mot den aningen längre lenkkin. Baket morgonqigongen, trappandes ner från flumrummet, slog det mig...
*kåkånks*
...cirkatjugo plus övertjugo kan neppärligen bli dryga tretti, Duh!
Janå, tänkte jag, det får bli straffrunda för klevärheddhet. Magen hade varit nålite bubblig baket onksdagens omåttliga falafelfrosseri, så planen var att ta ådön och överväga fortsättningen baket det.
Tog 6 dl:s vatoflaidan med, djast in kejs. Dock ingen extraenergi.
Första fem blev uppvärmning i ultraväxel, känstade helbra. Sen vid T-korsningen baket kisor ökade jag till lenkkiväxel. Riktigt njutbar färd ut mot fiskehamn, valde höger sida av vägen för att variera lutningen. Väl därute kom första tecknet på att det inte nödvändigtvis blir årets bekvämaste ketas. Gruset och stenarna känstade klart mer än brukligt och fötterna var pitogare än gewönligt i fajvisarna. Hade förstås FajvFingärs KS. Janå, tänkte att de kanske börjar bli slitna och tunnbottnade (vilket nog stämmer) och kräppdösejm, det är mest stenfritt ändå. Rundade huset och hittade tillbaka till min lenkkiväxel och valde samma sida som på ditvägen. Här uppenbarte sig en annan ömhet i fotbottnen. Skumt! Janå fenomenet var symmetriskt så inte skrämde det mig nå, kanske dags för återhämtningsperiod? Benen känstade inte heller överpigga, fast det bara var tredje femman för dagen som pågick. OK, bestam jag mig. Vi kör hela lenkkin som planerat idag, så får jag öva på att nöta kils med trötta ben och ordentlig motivation för återhämtningsperiod. Schyna hela vägen hem var hjärnan mån om att jag skulle känna all ömhet och trötthet och hej, vore det inte säkrast att ta ta ett toabesök också? Tackar som trugar, men nep, vi fortsätter raka vägen mot edsevö. När jag väl hade passerat fridhemska vägen, tystnade klagomålen tvärt. Och vägen ut mot edsevö blev igen helskön löpnjutning. Sedär! Följde sen 8an i trenne kilsar, före jag tog röret till östensösidan. Där var bekvämligheterna slut för den gången. Grusvägen hyfsat stenig och fötterna hyfsat ömma. Motvinden där på öppna vidden känstade ganska väldigt mycket strångare än utlovade 2-3 m/s. Och vid lagmansgården, då asfalten återkom och skulle befria fötterna från plågogruset, ja då hade den blivit temmärligen hård, den jæfveln :o(  Janå, där på rätan och i kurvorna ut mot spituholmen, för att inte tala om pedvägen hemåt, fick jag den behövliga övningen i att nöta kilsar med trötta ben. Bra gick ju det. Ingen katastrofal dipp i tempo och lenkkiväxeln hållstade i. Ingen bonk eller så. Riktigt skön fiilis baket.
Efterhåjtå med stretch, uppånerkipp, bastu och så rikaväridrink i riklajnärn, aahh!!
Sen hade jag tänkt röjka och fundeera, men vi vet ju vid det här laget hur mitt fundeeras tåjmar, så tog det säkra före det osäkra och endast röjkte. Så här blev det:

Goovt! Till det hade vi spajsi blomkålsris, stejkad halloumi och ugnade sparrisar med lufttorkadskinkeklädsel. Armades goov!
Nu, som sagt varde, dags för återhämtningsperiod. Dock kvarstår planen med effektpass. På onksdagen alltså roskisbacke. Men annars kortare än gewönligt och öht inga långlenkkiar tess, tills kåkkelby Ultra 16/5. Såheså. Pramis!
Bastucupen däremot nog helhjärtat och semppu från fastedagarna under den tiden. Däts dö plän.
Steja tjunad så får du veta hur jimånföraset tåjmade!

gammal är nästäldst

Det blev ju himlades bra ketasväder igår, trots allt. Taggad till tjugoåtta var jag, inför spiidpasset. Det skulle bli årets första helhjärtade sådana. De två klockade brorundor jag hindade med i mars, voro mer avsedda som förberedelse inför vårens spiidpass. Tvekade en smula inför skoval. Nog tåjmar FajvFingärs på grovgruset på de provisoriska pedbanorna bland rondellprojektet, men inte utan att det stör. Alltså FajvFingärs KS. Därför stod det mellan Spyridon -som ju förvisso också är fajvisar- och adios. Valde adios för att säkert vara i FajvFingärsForm till lördagens förhoppeligen lite längre pass. Efter öbaot en kilsars uppvärmning klickade jag igång det proffsiga stoppuret och öppnade spjeldi. Ketade brorundan så hårt hjärnan tillät. Sen nedjogg cirkulus en kilsar också. Och årsbästa blev det, dessutom gubbrekord. Däremot inte personbästa

Gårdagens braa -enligt min farbroderligt blygsamma måttstock- tid blev 58,09. Klart under timmen, men...
(som synes här i anteckningen, nedplitade av en hyfsat vältränad blivande fabbas barnsliga händer för snart 28 år sen)
...inte riktigt tillräckligt för att äntligen få visa att gammal är äldst!
Kul att som snart femptiårig gubbstrutt tävla mot en 22-årig yngling :o)  som bevisligen tog löpträningen på något mått av allvar.
Nu blir det inga brorundor på ett tag, ty nästa veckas tehopass blir roskisbacken igen. Veckan därpå och en månad framåt, blir det bastucupen som får utgöra jårs trulis kvalitetsträning. Men innan den kommande sommaren är till ända, torde väl ordningen vara korrigerad?
Nästa lenkki faller söis, enligt planA, in på lördagen. Torde bli ett långt medium- eller ett kort långpass. Med andra ord: 30 kilsar, givårtejk en kilsar eller två. Kortare än kåkkelby home-run blir det i vilket fall som helst. Inte otänkbart att ådön får årets första påhälsning. Den som lever, och stejar tjuund, får se!

dynamic weekending

Om man jobbar ivrigt under veckan så böövär man ladda den proverbiala ackun under vikåslutärna, om man ska hållas i någotsånär balans på sikt. Tycker jag. I samband med morgonqigongen, på måndagarna i detta sammanhang, blir läget liksom osökt pejlat. Inför och under qigongaset vilar uppmärksamheten nååleess i spejset öbaot givårtejk där kroppen befinner sig. Och då blir man, på något plan om än inte nödvändigtvis uttalat, medveten om hur ackuladdaset har tåjmat. Imorse noterade jag att det sa typ 100% laddat...
(eller för att drämma till med en annan analogi, tripmätaren var riisettad)
...som det ibland plägar vara. Har inte tidigare kånektat såna här ÿberpöörfa vederkvickelser inför kommande vikå, med dajnämik viikending, men då jag håkade sambandet så är det ju obviöst. Inga tvetydigheter våtsoevär, i retrospekt. Alltså vikåslutär där man tröttar ut sig nålite extra på lördagen och vilar sig nålite extra på söndagen. Eller ÿberYang på lördagen och ünterYin på söndagen, om man vill flumma till det med nålite qigongjargong. Det gångna vikåslutet utgör ett exemplariskt exempel, med kåkkelby home-run på lördagen och kräpplåod med tupplurar och tidig nattning på söndagen. Att ta ut ansträngnings- och vilokurvorna åådänttligt, istället för att tjyta åpå i nåt sorts varkenellerputter. Inte så att jag dajnämik viikendar för att det tåjmar, utan att jag håkade att det tåjmar tack vare att jag tenderar gravitera åt det hållet. I bemärkelse utav riitschaardj påminner det mer om en hyfsad semppu, än om ein gewönlig vikåsluut.
Traj it jool lajk it!
Kvällens lenkki bestod av apport av vatoflaida, som lämnade i laamos i lördags. Eftersom den inte böövstade. Lenkkin gick i ultraväxel...
(inte för att man paa ha tillgång till några imppandare växlar baket 24 h fasta, to bi kvait ånist)
...utmärkt övning, speciellt nu sen ståkkålmarna har varit sympatfulla nog att sända ett stycke motivationstillägg:

Vädret var inte så himlades najs, men det är väl bättre nån annan gång. Såg bara en annan ketare på hela tiden, och han hade också -om jag skådade rätt mellan snöblafforna- en pipo med "nutcase" i pannan. Sicken armades kåinsidens!
Imorgon klämmer jag in en vilodag, så ska man väl orka med spiidpass på onksdagen. Ska klocka en brorunda igen, är det tänkt. Tänkaset gick bra, saa sii sitten hur det blir med verkställaset. I höstas klarade jag brorundan på en timme, som bäst, medan årsbästa är ett par minuter rokogare. Börjar bli dags att putsa gubbrekordet. Annars blir jag snart orolig att mitt forskningsprojekt slår slint. Janå, så kan det också gå, men inga tomahååkar i plurret änninu.
Stej tjuund, y'heer, så får du färska rön vartefter de uppdagas!

dagens kalkon

Efter vederbörlig, och iofs utomordentligt skön, morgonqigong, togs det itu med frukost och två dagars tidningsskörd. Läste i gårdagens tidning att gris är finländarnas apsärluta favorit. Ja ihminen on, som juice visste förtälja, sitä mitä hän syö. Dagens kalkon är tvivelsförutan jårs truli

hoppas att kära frun eins hindade få nå pikulite i sig!
Öööh.. IT did it! ..eldär venttapas nu.. hefooseschölv! ..nep utan nu mindist jag ju, kaiser söze dit it!
Janå, virihoevila.
Till idag hade jag hursomhelst beställt sol och oblåsigt. Tåjmade! Som sagt kåkkelby home-run på agendan. Först dumpade vi nå rändåm kräpp till ekorosk, sen råodades jag till kåkkelby av min kära fru. Hon jöutades nog dumpa mig där, väl medveten om att jag skulle drabbas av oerhört akut heimweh. Så skedde också. Pinkade i busken och vevade igång sportstrackern, sen var jag southbound innan kåkkelboarna hindade säga gårrkålkkåanstaltta.
Kåkkelby home-run börjar där man vänder in från strandvägen mot centrum, och löper längs pedbanorna jimån öja och laamos. Många broar och najs sträckning. Och som bonus får man keta hem från kåkkelby! Den är cirkulus 34½ kilsar lång, givårtejk.
Jag inledde ultralugnt, för att få igång maskineriet på rätt sätt. Vilket vill säga förbränning av fett>kolisar. Hade inte någon extraenergi, utöver laddade glykogendepoer, med mig, så detta var av storaste vikt. Om jag hade öppnat hårt så hade jag temmärligen säkert bonkat. Hade två 1,5 dl:s vatoflaidor med, och en reserv gömd vid laamosABC. Däts it.
Baket några kilsar ändrade jag från ultraväxel till bejsik lenkkiväxel. Spjeldi hållstade fast hela vägen. Ketaset gick bra och känstade lätt och mycket njutligt. Nålite trötta ben sista 10-15, men apsärlut inget som störde. PB blev det, big tajm. Janå merett var det nog väntat. Gamla PB var från maj 2014, samma dag som det ketades kåkkelbyUltra, för jag minns att jag undrade varför någon ville keta I kåkkelby, när man kunade keta hem därifrån. Det (rekordet) löd på 3:39:04. Redan med ultrafart, typ som jag ketade 3 dar i rad i påskvikåslutet, hade jag sågat 10-20 minsar av rekordet. Och eftersom planen var att keta i bejsik lenkkiväxel, så tippade jag på 3:20 givårtejk 10 minsar. I stort sett så blev det också, minus ytterligare en minut eller två. Alltså en hel halvtimme bättre än gammPB. Nålite annat än de senaste maratonförbättringarna :o)
Kul. Och kuitti på att växeln var rätt, eftersom det gick att hålla aktivt steg ända fram...
(eller merett saktade jag på slutet, för de här provisoriska pedvägarna här mellan hvc och erikssons är inte nå kivoga åt trötta fötter i fajvfingärs)
...och, som sagt, utan annat än H2O med på resan.
Utnämner härmed dagens kåkkelby home-run till dagens kanon, djast in kejs, ty nu tänker jag unna mig en matsmältningsmeducin. Och den kan, om det sig beviljar, vara 16 årig..

kaffipaus & ketaspaus

Har du tänkt på det? En av galaxes galnaste paradoxer...
(nåo less!)
...då man har ketaspaus så håller man upp och då man har kaffipaus så häller man upp.
Idag och imorgon har jag bådiåkk.
I måndags for jag på en lätt -typ återhämtningsväxel- brorunda, som förlängsatedes via roskatunturi, för att rekognocera banans skick inför onksdagens tänkta backpass. Hade tänkt fortsätta via kivilös eller tilåmed staffansnäs om benen hade känstat pigga. Men de känstade trötta och tomma, så det fick bli hem via permofladan.
På onksdagen, vilket är lika med igår, blev det så enttärligen dags för årets första riktiga backpass. Hade ju introducerat nå fjuttiga uppförbackevetor under gewönliga lenkkiar i mars...
(liksom nå halvhjärtade spiidpass)
...i akt och mening att förbereda inför rejälare tehopass nu resten av våren. Det blåste hårt, men lyckligtvis i ryggen uppför och motvind utför. Det räckte nog till ändå! Gissar att maxpuls inte var långt borta. Blev några kilsars uppvärmning och så lite backvetor, men joggrundor runt tunturin för att skölja bort syra och lugna pulsen mellan piikarna. Efter tre piikar lugn nedjogg hem. Känstade rejält jimånarbetad och ganska endoknarkhög. Helt annan kaliber än marsmånads försiktiga antydor till backträning, nog.
Blir bra det här, eller så inte. Nästa onksdag blir det troligen klockad brorunda, vid ipig.
Men idag som sagt paus från ketaset. Benen och rumpan är lite mot limina hållet, utan att vara sjuka. Idag också kaffipaus, vilket neppärligen är fyskam i fridiskafferiet...
a.k.a ari's kafferi:

välkommen på kaffipaus, nån gång när andan faller på!
Erbjuikkas
-goov färskrostat kaffi
-världsklass kaffikvarn
-halvhyfsad hemmakafferist
-halvhyfsad hemmakaffimaskin
-halvtråkigt sällskap (trevligt sällskap, om kafferistens fru råkar vara närvarande)
-->espresso, cappuccino och i värsta fall kan jag nog trixa till någon sorglig ikskjuus fåår ö latte också :o)
Skylten är från duktiga proffset christer n, tack säger nöjd kafferist!
Och på väg efter den, körandes över broar och längs (fast inte på) pedbanan mellan jeppis och kåkkelby, ploppade osökt idisen till lördagslenkki upp.
Jup, du gissade rätt, dags för årets första "kåkkelby home-run"!
Kul, ser fram emot och har fått halvisan löfte av min kära fru, att hon råodar mig till kåkkelby och dumpar mig där. Anmärkningsvärt motiverande att keta hem från kåkkelby :o)
Utmärkt ketasväder utlovat dessutom, till lördagen...
(vill någon hänga med så finns nog plats i kyyti)
...återkommer med reseberättelse på lördagen, steja tunerade ty det blir ootrooligt spännandis!
Ska frun jöutas dumpa en såpass kompetent kafferist?
Ska medvinden vändas till motvind?
Orkar han ända hem, eller bonkar han?
Blir det rentav nytt PB på sträckan?
Bryter han på grondsprååtsi när han kommer hem?
Alla dessa och många många andra frågor, får ni svar på på lördagen..

etapp 3/3 = hundra kilsar på tre dar!

Skummade igenom fredagens inlägg på denna blog och inser att jårs truli truuuli böövär skämmas...
*schemmmms*
...hade ju utlovat dramats upplösning till "imorgon", läs igår. Ser framför mig hur din anspända förväntan segnade ihop i utmattad koma och hur dina nokturnala spasmer hävde popkornsskålen i golvet. Tvivlar föga på att doggen slafsade i sig popkornen och tackade artigt jimån att spytta ut dem på persiska mattan.
Förlåt!
Skyller på att vi hade ett kalas att attendera och en förtjusande trettonåring att gratulera. Om du måste hata någon, så hata hunden!
Alltnog. Vaknade som vanligt tidigt på lördagsmorgonen. Trappade upp till flumrummet för nålite morgonqigong så inte frukosten skulle inträffa så lååångt före ketaset att magen börjar gräva och kräva. På väg ner därifrån håkade jag att vaderna var en smula sjuka. Var nära att i ett svagt ögonblick fundera på att överväga skobyte från FajvFingärs till adios...
(adios har typ 8 mm hiildråp, vilket skonar vaden och achillessenan jimån att inte töga ut dem så långt när foten är som allra planteradaste)
...såklart funderade jag inte på det, let ölåon gjorde det. Om man ska eins drömma om att klara hundra kilsar på en dag, i aug, så böövär man nog klara det på tre dagar i april. Vodnt juu sej? Och så kan vi räkna med adaptation och superkompensation, jimån att ta ett par små tassande steg bortom den omedelbaraste bekvämlighetszonens apsärluta centrum.
FajvFingärs KommodoSport fick förnyat förtroende, söis!
Pigg och alert och ivrig att komma igång, kollade jag med folke j om vi kunade råkas tolv i st f ett vid lockandis berget. Det kunde, och gjorde, vi. Redo för avfärd-selfi

Såpass övertygandis noolan, att vi valde medsols jeppis-runt, jämte diverse avstickare. Startrampen, från fridis till berget, bestod mest av ömmande vader. Och gick sakta och känstade obekväm, ingen löpnjutning änninu. Sen mjuknade de och vi ketade ut mot schåmans och tog pedvägen som parallellar östanpåspåret. Det var rapigt och nålite snö-isigt, så vi tog det isigt. Fötterna blev en aning våta i fajvisarna, men det känstade bara uppiggande. Och KS är mycket förlåtandare än Spyridonerna, när de blir blöta. Ut mot furuholmen började vi se fram emot att få noolan i ryggen. Söderut längs omfartsvägen, fladdrandes lätt uppför backarna i yster tävlan med rändoma höstlöv. Här gick det lätt och var skönt att keta. Av med mössa och vantar. Ingen nämnvärd smärta i vader, ellen nån aadärstans heller, för den delen. Vid rosasholmen tog vi jakupas avstickare, där var det nåt snäpp kyligare. Sen satte vi fort söderut. Tog nästa avstickare bland sandsund, vidrigt sandiga pedvägar ;o(  vi ketade tåg på det osandigaste stråket. Baket sandsund ångade vi iväg tills pedbanans slut, heter det skutnabba? Där, inför vändning, varnade kaimaren för fartsänkning. "går bra, inte har jag nå bråttom" brast jag ut. "he haa do he" kontrade kontrahenten, "förra kilsarn gick på 5:40". Åhå. Janå, sagt och gjort, vi slog av på spiiden. Sen vid staffansnäs vände vi in mot lannäs. Då pÿÿlade jag försynt att det var jobbigare för benen att keta så här sakta, än med lite styrfart. Ketaskompisen var nog villig att lossa kopplet, men jag valde att hänga kvar. Dels var vi på "sista varvet" (i SUM eller Toho-anda =sista åttan) och då får det kännas hur det vill, det är ju ändå sista varvet. Dels kan det vara hälsosamt att tvingas keta i ett för benen jobbigt tempo, ifall hjärta eller energidipp skulle kräva det nån gång. Och efter några kilsar känstade det faktiskt inte så raatets arbetssamt nåmer.
Med några kilsar kvar sa jag åt folke att jag sku vara redo att slå vad. Om vaddå? Att jag kommer att klara av den här utmaningen. Fegisen vågade inte hålla emot. Förklarade att de har en XO renåå i butikshyllan. Har ha-begär, men jöutas inte handla. Vore kiva vadslagningsobjekt.
Efter en stund sa jag att nu är jag nog riktigt trött. Tala inte om det, för då måste jag stanna, svarade han. Tror faktiskt inte att jag orkar ända fram, utbrast jag med emfas. To fösöökar luur me, din jævel!
Äsch...
(har hört att hjärnan ska sluta tåjma när glykogendepoerna är uttömda)
...tiid for den kånjaken :o(   eller rättare sagt, den kom inte hit.
Vid berget skiljstade vi och lovade att skåla ikväll, tavalla tai toisella, så blev det också. Jårs truli tassade hem på trötta men lyckliga fötter. Hade inte nå svåra svackor under hela denna utmaning. Däremot kom jag några steg vidare på ultrafärden -trots att var och en etapp i sig var rejält submaratonisk- både löptekniskt och mentalt. Och nog många kilsar bra (upplevelseledes) löpning på trötta ben. Ein sorts ultra-intervallträning, if juu lajk. Mii, aj lajk.
Summasummarandes kan hävdas att 30+ kilsars dagsetapper är väsensskilda från 25 kilsarsditon. Och att man ska äta och vila mycket under dylika projekt. *check* Och att man inte vill ha nåt (annat) som böövär skarp uppmärksamhet under pågående tschälindj.
Nu baket är jag mer redo, än innan, att anmäla mig till 100K på SUM. Inser att jag inte kommer att kunna träna så att huntti börjar kännas hanterbart, men också att det förefaller finnas letvärda skatter, gömda bortom det hanterbara och bekväma.
Lets gåo get dem!
(fast låt mig vila en dag först, neh?)

etapp 2/3

Väckning ställt på kl 7, men telefunken hindade inte pirra, ty jag var färdigsoven fem före. Käkade alltför kraftig frukost och smuttade i mig en kapselespresso, med hopp om accelererad peristaltik. Första försöket gav ingen orsak till skryt. Lindrig oro. Däremot känstade kropp, ben och fötter ok, även om uttrycket "pigga" vore att ta i. Kom att tänka på en gammal skojig qigongövning, som brukar sätta fart på tarmarna. Fem minuter av den => muller.. jess, bra början på dagen!
Utstyrseln blev snarlik gårdagens, fast jag plåstrade om vänsternipplan och valde en mjukare tepajta. Ivrig att komma iväg, och att samla tillräckligt med kilsare, tog jag en smärre omväg till fitness. Där väntade i stort sett detta (löp)glada gäng

(bilden norpad från Fitness Clubs FB-sida)

Vi kom igång snart nog, vilket var bra såpass kyligt som det var. Orutinerat, för att inte säga klantigt, stängde jag av trackern när jag skulle återta passet. Söis blev "uppvärmningen" inte med i dagens lenkki. Men den var på 2,7 kilsar. (uppvärmningen alltså, inte lenkkin)

Vi tassade iväg ut mot staffansnäs och vände sen nosarna motvinds, alltså norrut. Distansen staffansnäs-cronhjelm swooshade förbi i trevligt umgänge med diverse küül tÿÿpa. Tempot delade upp gänget i olika sub-grupper, men alla tyckstade hålla högre velocitet än utannonserade 6 min/km. Vid vändpåjnten vittjades bakluckan på dagens söörvisbil. Själv nöjde jag mig med två klunkar ur min medhavda vatoflaida...

(hade med två 1,5 dl:s småflaidor, som igår, och det räckte bra)

...och valde att påbörja återfärden direkt. Räknade med att bli omketad av en god del av fältet. Och nog kom det många om, vissa "stannade" och snackade i någon/några kilsare, trevligt! 

Den imppandaste detaljen under denna fas, stod markus s för. Efter att ha ketat med jårs truli ett tag sa han att han ska ta ikapp vemdetnuvar där framme. Och när han spiidade upp farten såg det inte tess ut som att han tog i, snarare som att han slappnade av och släppte handbromsen, En riktig löpare! 

Vid furuholmen vände vi in mot schåmans och sen mot staden och småningom FC tillbaks. Här ketade jag mestadels ömsand, och i egen takt. 

Benen, och framförallt vaderna, blev tröttare än igår. Fötterna blev på sin höjd lika trötta (typ jobbattrötta) och klart mindre ömma (typ nötömma) jfr igår. Lovar gott inför fortsatt FajvFingärssäsong. Någon nämnvärd svacka hade jag inte idag heller, även om hjärnan understundom försökte lura mig att rikta uppmärksamheten på hur trött jag var. Hittade ett bra flyt i ketaset, ett stuk som känns ultravänligt. Ingen drajv, vilket böövs i maraton och kortare om man vill få bra tid, men heller inte lufsande tungt. Drajvfriheten tyckstade också medföra att det tåjmar bra fast jag börjar bli nåpikulite trött i bena. På hemfärden från FC valde jag samma rutt som imorse, ehuru såklart ganska väldigt motsatt riktning. Fortsättningsvis i avsikt att samla plussaldo inför morgondagen. Bra tecken att inte desperat bööva ta kortaste vägen hem. Lyckades dessutom pöörf. Fick, p´siiss som igår, ihop trettifem kilsar. Summa sjutti söis. Pÿÿsist skönt att veta att blygsamma tretti räcker imorgon. Att ha bööft under tretti, däremot, hade kunnits otillfredsställandis. Mindre än en långlenkki för sista dagen på denna utmaning vore nog fel, gants ajnfakk. 

Ser ivrigt fram emot morgondagens grande finale. Lätt, iofs, att utbrista härifrån riklajnärns trygga vrå, med fötterna uppe. Vi diilade om jeppis runt med diverse avstickare, vilket plägar rendera tretti schyna exakt. Starten kommer att bli avsevärt senare än dagens 9, preliminärt raandevoo vid lockande berget ettiden. 

Baket hemkomst huoltade jag kroppen jimån att stretcha hyfsat och pinngla uppåner. Sen qigongade jag medan bastun värmstade. Föreställer mig att det ska förbättra morgondagens upplevelse. Böövlig träningseffekt på kropp och knopp lär bliva uppfyllda ändå, likssom. Sen har jag mellanmålat och längtar nu efter att få ignajta grillen. Kaffirostaset postponerades tills måndagen, ty det fordrar koncentration och skärpa och jag känner mig nålite hjärnslö och trött, ehuru på ett synnerligen njutbart sätt. 

Steja nu tjuunad, så får du rapport imorgon! Kommer svackan äntligen, eller är farbroderns förefallna övermod trots allt befogat?

Spännandisare stårja kan du neppärligen bööva...

(och glöm inte karkki åt häxorna, du vill inte väcka dömsis vrede)

...måla ett ägg, under tiden, och ansa ditt skägg!

etapp 1/3

Kort arbetsdag idag, och hyfsat tidig lenkkistart. Har åtminstone käkat så det räcker de senaste dagarna. Och vilat temmärligen. Dock förvisso mindre än en vecka sen talvimaran, så inte helsäker på formen. Ganska kyligt, men fint väder och måttlig vind. Valde varm vinddräkt och FajvFingärs (KS). Skönt med fajvisar, fötterna jildade!
Mötte folke j vid lockande berget, han var inte helladdad efter långa, tuffa arbisskift. Tufft att testa ändå! Vi tassade iväg ut mot edsevö och söderut längs 8an. Där hade vi vind i ryggen och sol i pannan, rena sommarfiilisen. Före sursik undrade vi 8an jimån röret och vände mot lagmansgården. Nu var vinden emot och känstade nålite hårdare och kylig. Janå, svalkade skönt. Mot spituholmen var vägen svinryggig. Inte så bekvämt, tror vi väljer en annan rutt för lördagen. Om vi är på fötter då, vill säga. Mot abc tyckte ketaskompisen att jag kunde gasella iväg med bojojoingiga skutt, om jag så ville. Men jag hade inte nå brådis, det är nog enbart kilsarna som räknas i denna utmaning. Hade fokus på balanserad hållning och avspända steg. Vid omfartsvägen vände vi söderut, fick igen vind i ryggen. Inför järnvägsviadukten bland roskgräve varnade kaveri för rejäl fartsänkning, rutinerat lydandes kroppens signaler. Då valde jag att fortsätta i befintlig fart, för att inte stegen skulle bli trögtunga, så han lossade kopplet och släppte iväg valpen.
Mårade åpå till staffansnäs och vände tillbaka mot lockande berget. Tog planerad rutt trots ömsandhet på slutet, för jag ville åtminstone inte att dagens etapp skulle bli för kort. Hellre nån extrakilsar in på saldot sålänge man är nåsånär pigg, på lördagen kan det vara mindre lockande att kårja.
Nån svacka att tala om hade jag inte under dagens etapp. Nån gång hände det att benen eller höfterna eller fötterna känstade trötta. Kanske återhämtningen baket maran ännu inte är kåmpliit, eller kanske det bara ska kännas nå smått att keta trettifem kilsar. Fötterna är inte riktigt vana vid sommarfajvisarna, så det kan nog draga bi till dömsis tröttömhet. Hoppas dock ivrigt på att kunna ta dem även imorgon och/eller på lördagen.

De är trots allt förstahandsval på SUM och då vill jag helst inte bli tvungen att byta skor under loppet, så bra om fötterna anpassas och (ut)härdas. Fast föret har också ein ool med i spelet, om det är vintervitt på backen imorgon bitti så är nog fajvisarna (KS) uteslutna. Inga skvasår eller blåsor dock, vilket tacksamt uppmärksammas.
Morgondagens rutt blir att vi hakar på mimmi ö:s gäng som startar från FC klockan 9...
(huuvaligen så tidigt)
...kul med pårukka som omväxling och deras planerade distans passar som fussing i fajvis.
Eftersom fredagen är lång så förväntas jag hinda med nå kaffirostas också.
Ikväll har vi lagat och slukat chiapizza. Den var späckad med ketaskraft och lät sig väl smaka. Min kära fru fick nålite och jag fick nåmycke. Kommer inte att klara nån kraftig frukost, med så tidig start som det blir imorgon. Men tror ändå inte att det ska hänga på energin, snarare är risken att benen eller fötterna blir för slitna och sluta. Utan att kaveera nå, ser jag ändå med tillförskt fram emot morgondagens etapp. Tror det blir skoj och tror att sällskapet gör att det går fort och lätt...
(alltså upplevelseledes)
...återkommer med vederbörlig rapport. Vad gäller lördagens etapp är det svårt att säga bu eller bä änninu. Kolla fast: b.. bb.. bboh.. beeb.. nep, det går tamejfarao inte!
Noniin, stejatkaa erittäin tjuunattuna, muuten ari-setä tulee hyvin hyvin vihaiseksi!