etapp 3/3 = hundra kilsar på tre dar!

Skummade igenom fredagens inlägg på denna blog och inser att jårs truli truuuli böövär skämmas...
*schemmmms*
...hade ju utlovat dramats upplösning till "imorgon", läs igår. Ser framför mig hur din anspända förväntan segnade ihop i utmattad koma och hur dina nokturnala spasmer hävde popkornsskålen i golvet. Tvivlar föga på att doggen slafsade i sig popkornen och tackade artigt jimån att spytta ut dem på persiska mattan.
Förlåt!
Skyller på att vi hade ett kalas att attendera och en förtjusande trettonåring att gratulera. Om du måste hata någon, så hata hunden!
Alltnog. Vaknade som vanligt tidigt på lördagsmorgonen. Trappade upp till flumrummet för nålite morgonqigong så inte frukosten skulle inträffa så lååångt före ketaset att magen börjar gräva och kräva. På väg ner därifrån håkade jag att vaderna var en smula sjuka. Var nära att i ett svagt ögonblick fundera på att överväga skobyte från FajvFingärs till adios...
(adios har typ 8 mm hiildråp, vilket skonar vaden och achillessenan jimån att inte töga ut dem så långt när foten är som allra planteradaste)
...såklart funderade jag inte på det, let ölåon gjorde det. Om man ska eins drömma om att klara hundra kilsar på en dag, i aug, så böövär man nog klara det på tre dagar i april. Vodnt juu sej? Och så kan vi räkna med adaptation och superkompensation, jimån att ta ett par små tassande steg bortom den omedelbaraste bekvämlighetszonens apsärluta centrum.
FajvFingärs KommodoSport fick förnyat förtroende, söis!
Pigg och alert och ivrig att komma igång, kollade jag med folke j om vi kunade råkas tolv i st f ett vid lockandis berget. Det kunde, och gjorde, vi. Redo för avfärd-selfi

Såpass övertygandis noolan, att vi valde medsols jeppis-runt, jämte diverse avstickare. Startrampen, från fridis till berget, bestod mest av ömmande vader. Och gick sakta och känstade obekväm, ingen löpnjutning änninu. Sen mjuknade de och vi ketade ut mot schåmans och tog pedvägen som parallellar östanpåspåret. Det var rapigt och nålite snö-isigt, så vi tog det isigt. Fötterna blev en aning våta i fajvisarna, men det känstade bara uppiggande. Och KS är mycket förlåtandare än Spyridonerna, när de blir blöta. Ut mot furuholmen började vi se fram emot att få noolan i ryggen. Söderut längs omfartsvägen, fladdrandes lätt uppför backarna i yster tävlan med rändoma höstlöv. Här gick det lätt och var skönt att keta. Av med mössa och vantar. Ingen nämnvärd smärta i vader, ellen nån aadärstans heller, för den delen. Vid rosasholmen tog vi jakupas avstickare, där var det nåt snäpp kyligare. Sen satte vi fort söderut. Tog nästa avstickare bland sandsund, vidrigt sandiga pedvägar ;o(  vi ketade tåg på det osandigaste stråket. Baket sandsund ångade vi iväg tills pedbanans slut, heter det skutnabba? Där, inför vändning, varnade kaimaren för fartsänkning. "går bra, inte har jag nå bråttom" brast jag ut. "he haa do he" kontrade kontrahenten, "förra kilsarn gick på 5:40". Åhå. Janå, sagt och gjort, vi slog av på spiiden. Sen vid staffansnäs vände vi in mot lannäs. Då pÿÿlade jag försynt att det var jobbigare för benen att keta så här sakta, än med lite styrfart. Ketaskompisen var nog villig att lossa kopplet, men jag valde att hänga kvar. Dels var vi på "sista varvet" (i SUM eller Toho-anda =sista åttan) och då får det kännas hur det vill, det är ju ändå sista varvet. Dels kan det vara hälsosamt att tvingas keta i ett för benen jobbigt tempo, ifall hjärta eller energidipp skulle kräva det nån gång. Och efter några kilsar känstade det faktiskt inte så raatets arbetssamt nåmer.
Med några kilsar kvar sa jag åt folke att jag sku vara redo att slå vad. Om vaddå? Att jag kommer att klara av den här utmaningen. Fegisen vågade inte hålla emot. Förklarade att de har en XO renåå i butikshyllan. Har ha-begär, men jöutas inte handla. Vore kiva vadslagningsobjekt.
Efter en stund sa jag att nu är jag nog riktigt trött. Tala inte om det, för då måste jag stanna, svarade han. Tror faktiskt inte att jag orkar ända fram, utbrast jag med emfas. To fösöökar luur me, din jævel!
Äsch...
(har hört att hjärnan ska sluta tåjma när glykogendepoerna är uttömda)
...tiid for den kånjaken :o(   eller rättare sagt, den kom inte hit.
Vid berget skiljstade vi och lovade att skåla ikväll, tavalla tai toisella, så blev det också. Jårs truli tassade hem på trötta men lyckliga fötter. Hade inte nå svåra svackor under hela denna utmaning. Däremot kom jag några steg vidare på ultrafärden -trots att var och en etapp i sig var rejält submaratonisk- både löptekniskt och mentalt. Och nog många kilsar bra (upplevelseledes) löpning på trötta ben. Ein sorts ultra-intervallträning, if juu lajk. Mii, aj lajk.
Summasummarandes kan hävdas att 30+ kilsars dagsetapper är väsensskilda från 25 kilsarsditon. Och att man ska äta och vila mycket under dylika projekt. *check* Och att man inte vill ha nåt (annat) som böövär skarp uppmärksamhet under pågående tschälindj.
Nu baket är jag mer redo, än innan, att anmäla mig till 100K på SUM. Inser att jag inte kommer att kunna träna så att huntti börjar kännas hanterbart, men också att det förefaller finnas letvärda skatter, gömda bortom det hanterbara och bekväma.
Lets gåo get dem!
(fast låt mig vila en dag först, neh?)