Jårs truli hade ställt fram kläder och skor färdigt, eftersom det väntades bli nålite tiukka tidtabula mellan jobb och start. Och kanske nålite av närkkehet. Men nattsömnen tåjmade, så ingen störande närkkehet i så fall. Inför de lopp jag deltagit i har nattsömnen varit störd i åtminstone någon mån. Ibland rejält. Det brukar iofs inte hajtta nå, men eftersom det var arbetsdag idag, är jag tacksam över god nattsömn denna gång. Hade dragit streck i kalendern klockan sjutton, och var i praktiken klar nålite i. Så jag hindade nog traska hem och byta till ketasutstyrsel och jogga iväg mot bastun, utan pänik. Men inte var det heller så himlades mycket att donera iväg. Hade valt adios av ett par skäl. Dels visste jag inte hurudant underlag man hade att vänta, annat än såklart själva fäbodavägen. Dels blev det FajvFingärs i lördags och på torsdag KAN det bli barfota om det vill sig.
Många obekanta och några bekanta filurer. Ivrig stämning inför start. Träffade bl.a ketaskompisen folke j som berättade hur hårt han tänkte öppna. Det lät hisnande och tuffare än jag nånsin har ketat. Evär. Men jag tänkte att jag försöker hänga på, om jag hittar hanses rygg. Brisera eller bära.
Janå, nedräkning och så "iväg med er armades latasåkkar!"
Änd åff vii vent.
I början var det temmärligen trångt, och enda man kunade göra var att tassa iväg i massans takt. Då det började tunna ut sig en aning, fick jag syn på folkes bekanta rygg och knäppte på målsökande missilfokus. Tempot var hårt och känstade effektivt. Då jag började tänka att ska vi inte få vända tillbaka snart, så dök tvåkilsarsskylten upp. Kiitos v-sti, liksom. Det var något helt annat än när en timid liten gammfabba försöker sig på nå ömsandis patetiska spiidpass. Försökte trösta mig med att spiiden ska plågas in i kroppen, inte planterar den sig dit frivilligt. Om man inte är begåvad, vilket man inte är. Oklart om det hjalp. Kanske nålite. När folke j håkade att jag flåsade honom i nacken blev han lite förvånad, för han kände inte igen andningen. Det gör inte jag heller, erkände jag.
Janå till sist kom ändå vändpunkten. Alltså fem kilsar. Då fick man solen i ryggen och jag tog av mig pipon och kelade upp jackärmarna. Det tyckstade hjälpa i någon mån. Hittade subjektivt en växel till. Vilket i praktiken torde ha innebärat att jag kunade hålla tempot någotsånär. Eller i det närmaste någotsånär. Hade mimmi ö:s rygg inom stenkast avstånd, men hade inte nå stenar tillgängliga så istade inte kasta. Däremot försökade jag hålla kontakten. Om ijenttärligheten ska fram, så tänkte jag först försöka minska avståndet. Då inte det tåjmade så försökte jag hålla avståndet. Det tåjmade inte heller. Men bra sparring. Saaakta men osäkert började det stå högre nuffror på skyltarna...
(konstmärkvärdigt hur kilsarna är mycket längre då man ketar hårtare. sku det inte bööva vara tvässimot enligt ajnstajn eller vem det nu var?)
...i takt med att flämtorna blev desperatare.
Bongade en förtjusande supporter. Eller om det var hon som bongade mig. Blev så till mig att jag hivade pipon åt henne, öbaot som när räckstjärnor ibland hivar bläddror eller halsdukar åt sina groopisar.
Grusvägen i början respektive slutet hade blivit ungefär tredubbelt längre medan vi var borta. Eller så hade de flyttat målet ganska mycket. Men till sist kom jag ändå fram. Minns inte när jag senast skulle ha ansträngt mig så hårt så länge. Har definitivt aldrig ketat tie kilsar så hårt. Nöjd som baravaa. Över att ha orkat anstränga mig. Om allt tåjmar så bör det ju ge utdelning. Och om inte allt tåjmar så får man ju reda på det. Direkt baket målgång var det bara skönt och endoknark och ser fram emot nästa. Konstigt. Nästa är alltså femton kilsar om en vecka.
Hade ju utlovat resultat också. Nå exaktemeno tid vet jag inte, men av efterkommandes kommentarer att döma så var det bra eller lysande. Alltså enligt min skala: 45-46 lysande, 46-47 bra och 47-48 godkänt. Minsar alltså. Tror nästan att det kan ha varit under förtisex, alltså lysande. Saasii!
I övermorgon torsdag dags för lugn återhämtande lenkki. Möjligen barfota. Och möjligen i sällskap med ketaskompisen.
Åålrajt. Nu vet vi att numero
fick ur sig vad han hoppadist på. Frågan är om det ger önskad effekt. Den frågan (och nästan alla andra som man kan bööva ställa sig) får du enkelt svar på stejaamalla tjuunattuna, tällä kanavalla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar