rehabrapport änd staff..

Andra rehabrundan begicks i kveis, som slutknorr på fastedygnet. Blev norra delen av jeppis-runt, tillsammans med folke j. Kul med sällskap, lång tajm nåo. Fortsättningsvis merrell, som har generös "toe-box". Lilltån känstade av -för varje steg- men såpass lindrigt att jag inte skulle kalla det smärta. Vänsterbenets utsida, knäet>höften, är nog största bekymret. Det känstade nog av i kveis, emellanåt. Ibland som spänning/tryck och ibland som ilning. Ibland nästan inget alls. Kom och gick, inte helt i skick. Inget som väsentligt störde och kanske inte ens något jag hade reagerat på i normala trill. Svårt att säga.
Det blev en drygt 14-kilsars mycket lugn lenkki, Förutom att den föregicks av 24h fasta, så var jag nästan vinterklädd fast termometern visade +20ºC. Det blev nålite svettigt igen. Också till morgondagens rehabrunda tänkte jag klä mig en smula tilltaget. Visserligen brukar tidningen lova mer än den kan hålla, vad vädret gäller. Men om det blir något ditåt ens...

...på fredag och lördag. Och jag känner mig i skick att ta mig an 50+50 utmaningen, eller ens delar av den. Så vill jag gärna ha tjuvstartat värmeacklimatiseringen, telljuvått.
Baket gårdagens vända stretchade jag och rollade och USDade. Och idag stretchade jag i värkstaden. Sen fick jag LPGtriitment, som nog känstade rätt effektiv. Tack ronja e, iou1! Blir kul att testa hur det känns under morgondagens lenkki. Tänker mig en kortkort. Kanske cikoriamuseet tur-retur, eller nå sånt. Lutar mot att låta benet vila resten av kväldet. Ingen mer riihäb idag.
Om inte morgondagens pass blir helt bedrövligt, lutar jag nog mot att göra ett försök på hunttiutmaningen nu på fre-lö. Visst känns det intimiderande, även utan känningar. Men hunttiarna har nog kändist hyfsat intimiderande på förhand. Fast de visat sig mer eller mindre hanterbara, sen. Hundra kilsar på tre dagar, betydde ju nog också rejäla dagsdoser. Blev ju i praktiken 35+35+30. Så nååleess inbillar jag mig att det nog sku kunna tänkas gå. Om inte knäet säger bockstopp, som vid bockabron. Janå nänå, spekuleras hitådit. Bara att hålla för nosen och hoppa i!
(skulle nog kännas mycket tryggare att åka till ståkkålm, med hyfsat lyckade 2*50 i kappsäcken)
Har också ett par andra nyckelpass i åtanke. Förutsatt att gamla skröpliga farbroderliga kroppen håller ihop. Ett vore att delta i essirun och jogga hem baket. Vore utmärkt ultraträning, att lufsa hem med trötta ben. Sen inför jakupas maran, har jag ett kul intervallpass i åtanke. Det sistnämnda skulle i så fall bli öbaot en vecka före maran. Eftersom jag inte har nå chans att klara den barfota, så tänker jag sikta på PB på maran. Speciellt om det blir väldigt varmt så kan det bli tufft. Men venn dö gåoing gets taff, så lufsar tuffa farbröder åpå...
(försåvitt att inte dö gåoing gets alldeilis för tafft, vill säga)
...och som sagt, värmeacklimatiseringsträningen har redan inletts!
Ska vänsterbenet börja hålla? Ska jårs truli klara utmaningarna och drömmarna? Blir det flopp eller galopp?
Det finns fyra sätt att få reda på det!
Nej, nu överdrev jag. Det finns bara ett sätt. Och det är att stej tjuund, så nu vet du vad att göra!

terapitimmen

Dagens runda blev kring sexti kilsar lång, men begicks bekvämt sittandis i vespasadeln. Inte helt oskönt körföre, trots viss blåsighet. Inte nå ketas idag dock, men nog rehab. Först tupplur. Sen upp till tschejmbär åf pejn. Stretch och foamroll. Töjde följande gäng:
-iliopsoas, tensorn (tensor fascia latae), Qceps (rectus femoris och vastus lateralis), gluteerna (minimus, medius & maximus), piriformis.
Det var schyna njutbart, även om vissa stretchar triggar den bekanta smärtan i höften och/eller knäet. Dock inte så intensivt nåmera. Framsteg.
Sen rollade jag tractus iliotibialis. Alltsåledes utsidan av låret. Båda benen, fast vänster tar ganska mycket sjuktare. Tuskahiki nog. Men skönt baket, förstås.
Knapp halvtimme i kammaren. Sen ut.
Dagens "5-zang" på nästan nyfriserade qigongbanan. Mycket skönt. Lagom vind för att hålla myggorna på behörigt avstånd. I halvskuggan under dagens träningskaveri

som är en baddare på att suga upp yinqi ur jorden och samla in yangqi från luften och ljuset. Säsongens utan vidare njutbaraste utomhuspass, vad qigongaset beträffar. Dryga halvtimmen ute.
Nu har jag kvällsbitat och inlett 24-timmarsfastan. Den avslutas imorgonkväld baket lenkkin. Har tänkt mig norra delen av jeppis-runt. Den torde vara just nålite längre än södra delen. Kanske femton, givårtejk. Fastedagslenkkiarna får gärna vara längre, men jag böövär restriktera mig pga rehab-programmet.
Att helvila sig fri från dylika belastningskänningar är en förhållandevis korkad idé. Visst kan symtomen lugna sig temmärligen kvickt. Men den resulterande läkningen blir av rokog kvalitet. Fibrerna tenderar att organisera sig kaotiskt, vilket ökar vävnadens stramhet och känslighet. En aktivt styrd läkning ger elastisk och hållbar vävnad, "repair tissue" av hög kvalitet. Men. För mycket är inte heller bra. Då får läkningen inget utrymme att skrida fram. Såklart  finns inget facit, utan man får repa till med en kvalificerad gissning och följa upp vartefter.
Själva påjnten med fasteketaset är att öva och öka kroppens förmåga att använda fett som bränsle när man ketar. Då man ketar hårt med fyllda glykogenlager så använder den mest glykogen. Det tåjmar bra så länge lagren är hyfsat fyllda. När de börjar bli ohyfsat fyllda så tvingar hjärnan en att känna en ökande massa symtom på utmattning. Den så kallade väggen. Inte kul. När man ketar lugnt och långt, speciellt om depåerna är nålite tömda från start, så tvingas kroppen att ta till det svårtillgängligare -men praktiskt taget outtömliga- drivmedlet fett. Jag har ketat baket fastedygn regelbundet under mer än ett år. Och annars också ketat en hel del schyna långa lenkkiar. Så jag har förvärvat en inte helt oäven förmåga att använda det här bränslet. Det är ju inte ana hoki, utan flytande skala. Och med uppövad förmåga kan man också klara lite högre velociteter med förhållandevis hög % av bränslet från fett. Hosåhelst misstänker jag att det inte är nå kul att keta hundra kilsar, om man inte får den här mekanismen att tåjma.
En annan orsak till fastaset, är att det kan tänkas vara hälsosamt. Då kroppen känner hunger så börjar den reparera celler, istället för att bara producera nya hela tiden. Det kan förebygga vissa onödiga sjukdomar. Eventuellt. Värt att försöka, tycker ju jag då, som inte upplever fastaset som nå större omak. Dessutom har jag minskat till varannan måndag, åtminstone så länge jag har effektpass med i ketasupplägget. Janå sådana funderingar denna söndagskväld. Återkommer vederbörligen med rapporter från riihäbbens förlopp. Det kan löna sig att steja tjuund, villket du därför böövär göra!

rehabrunda numero uno & planA för kommande vecka

Superbaste drömscenario var att kunna begå första rehabrundan redan idag, lördag. Men det var bijånd min kontroll, så kunade bara hoppas. Imorse när jag klev upp, var högerfoten osvälldare än i kveis. Hittills har den varit som stinnast på morgnarna...
(låter kontraintuitivt, men rimligt om man betänker svulstigheten som reparationstiimets arbetstält; de kör kålkkåstsifta på natten)
...så godd sajn, en hoppstrimla tänstade.
Haj noon var det dags för dagens pass. Eftersom foten rymstade bra i merrellen, så valde jag att testa. Tog FC-nyklarna med och tänkte att det går ju att traska dit för ett gymbesök, ifall det inte tåjmar att keta nålitelätt. Trevande försiktig start, viss ömhet i lilltåtrakten nog. Men inte värre än vid gåas igår. Och bättre än gåas i förrgår. Janå, då kör vi. Valde södra delen av jeppis-runt. Gissningsvisade 11 kilsar, givårtejk. Visade sig stämma molto beniskt. Under lenkkin blev tån varken bättre eller rokogare, utan den fortsatte ömma i samma lindriga-måttliga º för varje steg. Utom ett. Det var då jag råkade få albert just under höger lilltå. Tänkte i mitt stilla sinne, att om varje steg hade känstat så där så hade det nog blivit gym idag. Foten var förresten ännu bildskönare baket, än före, rundan.

Vänster ben visste jag nog av en smula. I klass med hur det kunade vara på nån rändåm lenkki, redan innan UL. Inte nå hotande. Och det har nog märkstat att den intensiva terapin har börjat bita. De stretchar som tydligast har reproducerat den specifika smärtförnimmelse som var kånektad med att benet abrupt slutade tåjma, har blivit uthärdligare. Rollandet förefaller ha haft rätt stor betydelse, men såklart kan tidssambandet vara rändåm.
Baket lenkkin stretch och fåområol i fd stretchrÿÿmet, numera tschejmbär åf pejn.
Känns pigg och energisk nu baket. Nålite otillfredsställande med så ynklig lördagslenkki. Tröstar mig med att det hade kunnat vara ganska väldigt mycket ursligare. Utnyttjade dessutom chansen till värmeacklimatiseringsträning. Djast in kejs det skulle råka bli sommar en vacker dag. Jimån att klä mig åådänttligt på överkroppen. Svettadist kopiöst!

Ikväld ska vi röika och fundeera. Fisk, denna gång. På tal om det rekommenderar jag varmt, för er som funtsar på att skaffa lillabrorsor. Välj en med nå skills. De böövär inte vara bara som prydnad sidu, de kan tileksempel vara oerhört dugliga fiskrökare...
(och jag määrar nu inte nödvändigtvis den där sorten som böjer fjärtar)
...eller kanske världens bästa svetsare? Fast ifall du böövär få räcke till nå fransk balkong så kan det vara lönt att nöja sig med världens näst- eller tredje bästa. Annars kan det vara temmärligen upptaget och divalater änd staff. Så det riskerar dra ut på tiden, ö vii täd..
Nästa vecka blir det fortsatt rehab, daglig stretch och fåområol. Och preliminärt korta lenkkiar må & onks. Sen till slutet av veckan, om ben och fötter äro i användbart skick, fortsättning på 49-50=100. Det börjar nemmärligen vara sista möjligheten att klämma in 50+50, om man ska hinda före SUM. Och det skulle vara bra för kroppen och ännu bättre för knoppen. Tanken är kort jobbfredag och förlängd kåkkelby home-run börjandes på baketmeddagen. Och så förlängd jeppis-runt tajms too, på lördagen. Hoppas ivrigt på moraliskt stöd av ketaskompisen. Också ni andra är välkomna, på delar eller hela!
(om det nu blir av)
Uteslutande ultraväxel, är planen.
Förutom att jag böövär träningen både fysiskt och pÿÿsist, vore det trist att inte kunna fullfölja projektet. Har alltså, som rekapitulation, ketat hundra kilsar på allt färre dagar. I november 7*15. I december 6*17. I januari 5*20. I februari 4*25. I mars paus. I april 3*33-ish och i maj också paus. I maj blev det istället kåkkelby ultra 6h, som fick representera ultrasatsningen. Grandiosa Finalen är inprickad till SUM-100K. Den uppmärksamme håkar direkt att 2*50 fattas. Och det är just den felande länken -eller de felande lenkkiarna- som skulle vara aktuella om en vecka. Inte otänkbart om riihäbbaset framskrider optimalt, ty grundkondis och uthållighet förefaller vara temmärligen robusta. Hur det blir och hur det går, kan man få reda på jimån det knipsoga knepet att steja tjuund!

riihäb

Två vilodagar hittills, baket uttersta leden. Inte nå pänik, än så länge. Inte eins i bästa fall hade jag föreställt mig nå lenkki förrän tidigast lördag = övermorgon. När det blir kambäkk nu, med tanke på skadeläget, är vanskligt att sia om. Gissningsvis kan jag påbörja nå varsamt rehablenkkias, när högerfoten ryms i merrellarna. Den är en aning svullen, hela foten, fast det var lilltån som stiftade närmare bekantskap med stubben. Den värker inte, har inte värkt alls, så jag tvivlar på att det är nån himlades grav skada. Stukad&stött, kan vi väl diagnosticera, preliminärt. Tycker att då man brukat molestera tårna riktigt kålkkigt, så brukar de börja orkanvärka ganska övertygande i något skede. Nog ömmar den nålite vid vissa rörelser och ibland i belastning, typ gång. Har faktiskt bilat till&från jobbet både onks å torsd. Det hör inte till vanligheterna, men så har det ju regnat också, så våtdöhekk. Förutom högerfotens svulstighet, har skavskavankerna kantnaggat lusten att iklä sig skor.

Som sagt, spyridonerna tenderar bli temmärligen skaviga när de blir blöta. Janå merrellarna är så pumpulisköna att ha fussingarna i, så det lär inte bli nåt bekymmer.
Sen var det ju det där armades vänsterknäet. Nog har jag märkt, under våren, att iliotibialbanden har ömmat vid tryck. Och ½-hjärtat behandlat dem, manuellt, när andan trillat åpå. Och stretchat musklerna som spänner dem, typ gluteer och tensor fascia latae. Baket varje lenkki, som en del av bejsik lihashuolto. Mer löparknästuk visade sig första gången baket HHM. Med facit på hand föreställer jag mig att en längre paus mellan bastucup och HHM hade varit böövlig. Till mitt försvar vill jag framföra att jag inte kunade veta hurpass sent cupen skulle pågå, när jag sökte och bokade årets första halvmara. Men det blev bättre trots fortsatt lenkkiande, inklusive tehopass. Och före utterledigheten bedömde jag det som ett avslutat kapitel. Felbedömning, aj kånfess.
Åtgärder och planerad rehab:
-vila från löpning tills högerfoten tillåter påbörjelse av sakta rehabketas.
-ivrig stretch av berörd muskulatur.
-bindvävsbehandling för tractus iliotibialis. Började manuellt, men man får så rokog vinkel på eiji ben, så idag hamstrade jag ett tortyrredskap av pontus b.

hindade köra ett pass idag, tuskahiki och fina endorfiner. Bra grej!
-inga effektpass tess, före tidigast esse run...
(tänkte prelmn delta, som en del av ultraförberedelserna, om pajkkårna tåjmar då. mer om det senare)
...och inte eins lenkkiväxel, utan allt eventuellt ketas före det, i återhämtningsväxel.
-daglig "5-zang" (brukar annars 5-zanga 4 dar/v och göra andra qigongserier övriga dar), ett oovtroovligt läkande och balanserande qigongsystem. Är det bättre än placebo? ÄR det placebo? kväm kväit, men det tåjmar armades bra för mig, och man ska inte skåda given hingst i käftski!
-mycket sömn, galaxens bästa meducin,
-arbetsbyte till en LPG-behandling, ju snartare desto bättre.
Åålrajtski denn, återkommer med ketasplaner när det börjar gå att keta. Steja tjuunda, ty det lär inte ta så länge. Har som sagt bra läkkött och firman har kompetent fyssfolk :o)

utterleden-farbrodern 2-0

Tidig väckelse imorse, ändå vaknade jag frivilligt, ivrig att komma igång. Och bra så, för nog tyckte jag att jag böövade all tiden. Delvis duggregn under körningen till lafåsbyyet. Men väl där, torra vägar. I nummerlappsuthämtningskön härjade många myggor. Men inte alla, skulle vi bliva varse så småningom. Träffade många ketare, en hel del bekanta. Satt med henka w i bussen och diilade om gemensam färd, åtminstone i början. Började lugnt och annat hade inte gått, ty trångt i spåret. Annat än ifjol, då jårs truli ketade ömsand hela vägen och bara såg folk vid stationerna. Baket lostein började det tunnas ut nå smått. Och kroppen började komma igång, och kännas bra. Snabbt stopp vid kalijärv. Andra stinten dagens kortaste och skön ketasväg in mot nars. Hade sett fram emot fin löpnjutning där. Men så började vänsterknät göra sig gällande. Såg fram emot att stanna vid nars. Och visst hjalp det, baket gick det bra igen. Till ungefär halvvägs till sexsjön. Den blöta banan hade gjort Spyridonerna jimånvåta på nolltajm och nu kände jag att det skavde rejält bland höger stortåbas medialt. Obekvämt. Som sagt brukar de skava då de blir blöta och det var dagens största förhandsfasa. När henkka stannade för nå bisnis inpå vilket vi inte skola gå nå närmare tess, passade jag på att compeeda foten. Tyvärr såg jag att det hade skavt hål. Saktade och tänkte lugnt tassande till sexsjön och se om 1a hjälpen kan plåstra om den, annars in med handduken. Men det kunade de. Tack! Sen iväg igen, nu ömsandis. Tog inte många hundra meter innan en liten stubbe dök upp med häpnadsväckande plötslighet och placerade sig framför min högra lilltå. Aotsch! Hindade tänka att himlades tur att man inte gjorde det där i KS. Spyridon har ändå betydligt styvare tår. Men några steg senare känstade det nog att det hade gjort skada så det räcker ändå. Och än i denna dag kan man ana att allt inte står riktigt riktigt till bland den.

Våj paska :o(
Knäet då? Janå ända sen baket nars hade det nog hört av sig med jämna mellanrum...
(ijenttärligen ojämna)
...men hållstade i schack med att gå en bit eller stanna och stretcha nålite. Baket nästsista station, huvudsjön, fick jag häng på ett par kvicka damer. Måhända inte galaxens kleväraste grej att haka på. Men då terrängen är svår så var det skönt att inte bööva hålla reda på banmärkningen själv, utan kunna ha mer uppmärksamhet på underlaget. De var duktiga terrängketare och det var fullt sjå att hänga med, i den mån jag nu gjorde det. Malin k och johanna s, om jag uppfattade namnen rätt. Före sista station, bockabron, hade jag nog släppt. Och därifrån till mål hade jag inte någon tanke på att hänga på. Och när jag skulle starta för sista stinten så tåjmade inte vänsterbenet tess. Ickesanicke! Det tog sjukt på ett obehagligt sätt och vägrade stöda. Det gick inte att keta. Tänkte att jag går en bit, så nog kommer det igen. Gick knappt att gå. Efter en bit försökte jag ta några joggsteg igen. Nep! Och baket var benet ännu sjukare. Jaha. Blir att försöka gå då. Puujalka.
Våj paska :o(
Började ta sjukt både utsida höft och knä. Och sista etappen blev temmärligen väldigt oändlig. Haltade stelt, och fick släppa om en jämn ström av slutspurtare. Efter ett tag blev jag ikappad av benita s, som inte heller hade sin bästa dag. Hon slog följe och gjorde de sista kilsarna uthärdliga, eller åtminstone näst intill.
Målsättningarna då? FajvFingärsbanrekord och falla < 4 ggr. Juptack. Trots det mödosamma haltandet sista sju, så kom jag fram på 7:10, givårtejk. Över sju timmar ute, men ingen vidare ultraträning för det, ty ansträngningsºen på slutet urslig. Fick verkligen inte närapå ur kroppen vad som hade funnits att ge, om allt hade tåjmat. Frustrerande! Många närapåtillfällen, men bara ett fall. Och det var när jag hängde med de kvicka damerna, och det gick nålite för hårt för mig. Så uppnådda mål, men kräpp dag. Och kräppad kropp.
På plussidan då?
-fålttschi, både arrangörer och meddeltagare. Stort najs!
-själva arrangemanget, tåjmar. Fast banan kanske inte är huntti i min smak.
-första hjälpen.
-lika bra att ha två ställen samtidigt, som böövär vila och kärlek, om man nu ska måsta ha. Hellre det än ett ställe i gången.
-bäst av allt: jag böövär aldrig! någinsin! keta utterleden igen. Evär!
Nu är fötterna i högläge och det kan ta ett tag innan lilltån vill bli tråmad i FajvFingärs nästa gång. Men jag återkommer med rehabnjuus. Och annat böövligt...
...så steja juunåovått!

inför utterleden

Nu har det vilats och laddats sen lördagen, och man brodetorde vara redo för utterleden. Ville minnas att det var främst distansen som förhandsskrämde ifjol. Men vid en snabbkoll av dåtidens blogginlägg verkade det nu inte vara så skrämmande. Hade inte nödvändigtvis tänkt keta hela, utan v.b gå på slutet. I praktiken böövade jag gå här&där pga underlagets svårighetsº. Under andra halvan, då benen inte lydde så himlades nåmer, blev gåtröskeln allt lägre. Men ketade nog också på slutet, det jag dögade till. I efterhand var det terrängen som var utmanandaste. Och det som såg lättketat ut på kartan, typ skogsväg, var i själva verket fullt av grovt fajvfingärsovänligt grus. Så det blev ytterst sällan den sköna lunk jag önskade.
Vore det inte för FajvFingärs Spyridonmodell, som jag hittade i slutet av fjolsommaren, så hade jag inte eins funtsat på utterleden i år. Skaffade dem för terräng- och vinterbruk. Och de tåjmade bra i båda uppgifterna, Bl.a Sju Sjöar ketades i dem, och Toholammin Talvimaraton. Tårna brukar bli nålite skavda i dem då de blir blöta, vilket befaras hårt imorgon, men annars inget att måjtta på. Ska vaselina bra inför.
I år är det mest blöjtan som förhandsskrämmer. Inte är jag ängslig för att bli våt, äs satsch, men våta klippor kan vara riskabla. Och gyttjiga geggapartier ses inte fram emot med nå lycksalig iver. Janå, det blir som det blir. Blir det helt omöjligt, kan man väl alltid söka sig ut till vägen och keta den vägen till lafåsbyet. Ser fram emot naturupplevelsen nog, men mest tar jag det som motionsgrejsimåjs. Bra ultraträning att vara ut och anstränga sig i 7+ timmar. Etapperna är inte heller nå omöjliga. Längst är mellan nars och sexsjön, 12 kilsar.

Hade camelbak med 2-liters vattenpåse ifjol, men i år reser jag med lättare packning. Just för att kontrollerna kommer så tätt, så då iis jag inte råoda i onödan. Tänker inte heller pracka med nå drop-bag i år, för ifjol öppnade jag den inte eins, fast jag hade. Annars också lätt kostym och lätt packning. Hoppas trots allt på en njutbar trip. Som sagt inte hell-bent på att slutföra...
(fast vet att det sist&slutligen ska ganska temmärligen mycket till, för att man ska avbryta)
...men kommer jag i mål, så borde det bli på nytt FajvFingärsbanrekord!
Gällande, hÿperÿberofficiellt VFF-banrekord lyder 7h25min. Om någon anser sig ha avverkat hela utterleden snabbare än så, i FajvFingärs, så ombedes de spiika nao, åår fåårevär håolda deer piis!
Ett annat rekord som vore kul att klå, är antalet fall. Ifjol föll jag fyra gånger. Gärna färre i år!
Janå, sådana fiilisar så här på kväldet inför. Och så blir det kul att träffa andra ketare, hoppas det blir livligt i spåret!
Återkommer jårs truli imorgonkväldet med heroiskt skrävel eller ynlkiga erkännanden?
(stejaamalla tjuunattuna saa siiata)

rokoviko

Baket maratonlenkkin förriga lördagen hade jag tänkt bejbilenkka varannan dag, fram till utterleden. Började bra med kort lugn rändåmrunda i måndagst. Lite ultraträning nog, i.o.m tjufyratimmarsfasta inför. Såo faar såo godd. Sen var det dags för veckans tehopass. Spiidad brorunda. Hade helt siktet inställt på att krossa PB. Som är från 1987. Redan före bastucupen var jag inom minuten från det rekordet. Och nu, tänkte jag, med bastucupens och HHMs spiid i benen. Tag dig i akt, yngling! Kroppen och benen känstade pigga och farbrodern taggad. Själva ketaset känstade bra. Andning och ben tåjmade och farten upplevstade som hisnande. Allt var toppen. Ända tills målgång...
(tiden tilåmed sämre än sista genrepet inför bastucupen)
...våj skåånis skååni, för att låna ett uttryck av en lokal löparlegend :o(
Disäpåååjnteeed! För att låna ett uttryck av den där siiajejjdesperadon i FCW.
Janå, förhoppelsevis ändå ett effektivt pass. Åtminstone försvarlig dos endoknark, allttiili nå.
Igår, på missomasafton, hade jag tänkt keta barfota på asfalt så långt jag kan. För att testa hur bra sulorna håller. Och utreda huruvida det är tess nå vits att drömma om jakupas maran barfota. Tänkte att om jeppis runt går bra och inga men baket, så då kan jag hålla liv i drömmen. Annars fimpar vi den. Menmen. Onksdagets spiidfiasko gjorde mig betänksam. Böövär jag återhämta mig mer baket maratonlenkkin? Dessutom var vänstra rectusfemorisursprunget sjukt. Värkte och ömmade. Tschejndj åf plän: vilodag på fredag och söndag. Barfotalenkki idag, lördag, istället.
Böövstade troligen. Tog en tur med gräsklippurin igår och då jag kom igång känstade nog höften bättre, så jag gissade att det nog hade gått ok att keta. Men nog värkte det lika mycket baket. Testade nålite söka dajrekschönäl preferens (MDT-term för ett fenomen som antyder derangement). Nep. Antog inflammerat muskelfäste (ursprung om tarkka). Töjde RF. Tog avföringsont. Stormvärkte baket. Men lugnade ner sig, till bättre än före, om en stund. Godd sajn. Tog ingen miducin, för de tenderar att störa kroppens arbete. Tänker mig inflammationen som en del av anpassningsarbetet till en större belastning...
(och meducin, speciellt NSAID, är ungefär som att man skulle anställa folk som renoverar ens hem och gå å klappa dem på käften för att de för oljud = stupidamente)
...låt det jobba ifred!
(gratis tips från kåotschen, som tack för att du besöker min urusliga blogg)
Men idag då. Dags att testa barfota på asfalt. Skönt, från första steg. Och kropp&ben känstade pigga och glada. Vid dryga femton kilsar var det inte så skönt längre, för fotsulorna. Fast då var det ganska långt hem, så slutet blev pitotassande. Janå klara besked. Glöm tanken på barfotamara. Åtminstone för i år! OK, njeemas pråbleemas. Då koncentrerar vi oss på annat och diggar årets barfotaketas uteslutande på njutaskontot, Tror inte att sulorna for desto illare. Ska be kära frun inspektera sen, ty det är svårt att göra på sig själv. Men inte ser jag nu nåt illavarslande i alla fall

Har som nååsåss gräns att inte frivilligt keta mindre än 50 kilsar per vecka. Torde ha kommit upp till bara 49 iom dagens rumphuggna lenkki. Selittade och tröstade mig själv med att det var klokt och moget att inte med all makt pina sig till den där ynka extrakilsarn. Och att det ju på sätt och vis inte var frivilligt, då jag ju hade sjuk höft igår. Men OK, seliseli är seliseli, jårs truli är en ynklig fisikontfarbroder och därmed bankt och pusta :o(
Nudå?
Två vilodagar och sen utterleden. I FajvFingärs, naturalmente, ehuru Spyridon. Leden får en chans till. Blir det onjutbart i år också så har jag gjort mitt därute. Mest befarar jag blöjta. Sen har jag nå kula idisar som SUM-förberedelser. Steja oerhört fokuserad och tjuunad för mer om det..
..Lÿÿd!

roskatunturi och maratonlenkki

I onksdakst var det söis backträning vid roskatunturi på agendan. Tyckte det var kul att skulla få omväxling i effektträningen. Tog, som planerat, adios på fötterna. Trots att vaderna inte var nå ömma då längre. Ångrade mig under uppvärmningen = joggen hemifrån till tunturin. I de brantaste partierna av backen, däremot, var det måhända lika så bra att ha några milli under hälarna. Körde mitt, för säsongen, vanliga backpass med uppförsketor varvade med joggvarv kring tunturin. Och så nedjogg = hemfärd. Tyckte nog jag fick ur både benen och hjärtat, vad de hade att leverera för dagen. Nöjd. Direkt njutbart i öbaot andra hälften av uppförsbackarna, var det inte. Men känstade desto effetkivare. Adios tåjmade också helt ok på hemfärden, liksom under mellanjoggarna. Då man nååleess hade kommit in i passet. Och kanske lite endoknarkad.
Sen ett par vilodagar.
Idag dags för maratonlenkki. Också ett led i ultrasatsningen. Dels äs satsch, att keta långa lenkkiar. Och dels att göra det på kanskeinteheltüberfräscha ben, efter hård halvmara för en vecka sen samt backpasset i onksdakst då. Klevär fäbb, åår vått?
Hade hoppast på sparring, åtminstone ena varvet. Men ketaskompisen var både bisig och sjuk :o(
Janå, ajpådden på rändåmplej fick döga!
Valde exakt samma bana som på självständighetsmaratonlenkkin. Ramper via lockande berget och jeppis runt due giri. GPSen kräppade den gången och visade nå på 47 kilsar. Tänkte få den åådänttlit uppmätt nu. Taktiken var uppvärmningsväxel till lockanberget och lenkkiväxel på resten av första varvet. Med spjeldi fast, och lite dämpad fart. Tyckte att jag böövade träna på att hållas i lenkkiväxel, med nålite driv i steget, men ändå kontrollerad velocitet. Både inför ultror och maror. Andra varvet enligt humör och dagsform, dock spjeldi fast.
(spjeldi ipi bara på "tävling" och effektpass, är idisen)
I början gack det bra och känstade pelit att tassa åpå så. Sen när benen, som nog visade sig vara en smula ofräscha, började visa de första tecknen på tröttnad så blev det konstigare. Känstade inte så natürlich, om man säger så. Men tyckte nog jag lyckades hålla planen. Hade med en ½liter vatten och 1½ dl spetsad (salt und agavesirap) chiagel. Vatten slurpade jag vid törst, samt före och baket gelmunfullarna. Första gelkäkaset inträffade vid vändning. OK smak, bra balans mellan sött och salt. Sen ökade jag takten, kändes skönt att trycka på nålite. Benen piggnade till. I medlutet mot fårholmsbron skviisade jag in en munfull gel till. Bron och backen baket (söderut) var ändå tuffa, fast det låånga utföret sen, belönande! Baket det, från rosasholmsrondellen till järnvägsviaduktsbacken, var det kämpigt. Benen hade börjat göra ont, både lår och vader. Tänkte att just nu är det effektiv ultraträning. Hjärnan föreslog ultraväxel för resten av vägen. Avslag. I själva verket antydde den också att det sku vara ganska nära hem, om man smet in via kivilös. Nå noo e he naa me te. Inte trodde den väl att jag skulle nappa på det tricket? Minskade ändå ansträngningsºen, till motsvarande första varvet. Gillar bajdövej jeppis-runt. Och på tvåvarvskeikkor får man mysa på andra varvet i vetskapen att man passerar pajkkårna för sista gången den lenkkin. Najs. Ser fram emot jakupas maran, Första varvet halvmaratonister och publikum, och andra just den här sistavarvsfiilisen. Vid staffansnäs tog jag en sista gelskviis. Inte blev det nå lättare, men fick ju saktalufsa så länge jag åt&drack i alla fall. Slutrampen, typ sista två, återgick jag till ultra/återhämtnings/uppvärmningsväxel. Selittade det med att det påbörjar återhämtningen bättre. Men sanningen är nog att inte många celler i den farbroderliga lekamenen hade någon större lust att slutspurta.
Med tie meter kvar började jag gå, för att inte luras komplettera till maradistans ifall trackern visade under 42.195. Men den visade över 49 = hade kräppat igen :o(  på samma ställe, kring vändning, som senast, dessutom.
För att markera och påminna mig själv vad jag tränar för. Kolla Tpajtan!

Som ödmjukt försvar vill jag poängtera att bilden är knuppen baket lenkkin.
Hade lite synrubbningar, modell migränvarning, vid slussarna på andra varvet. Och kände antydan till hövovärk baket hemkomst. Så jag valde att skippa planerad bastu. Tog en elektrolytåterställare istället. Sen duihku och stretch. Sen kålkkåkollade jag olika lenkkiar, för att en gång för alla få ett tillförlitligt mått på denna maratonlenkki. Visade sig att den mäter exaktemente en halvkilsar över maraton = 42,7 kilsar. Najs! Nu galaxens bästa rikaväridrink, västkust ocean, divajn!
Sen dags att röika och fundeera. Det blir dagens kalkon. Men kalkon är goov, speciellt röikad kalkon. Vet inte om dagens lenkki var dagens kanon, men åtminstone var det dagens pärs. Och pers...
(på just den specifika lenkkin alltså)
...men nåt i stil med tjufem minsar, från självsikaständighetsmaratonlenkkin. Dokto fabbo!
Nästa vecka blir det nog bara fjuttiga bejbilenkkiar. Varav troligen en spiidad brorunda på onksdagen. Baket missommar är det utterled på tisdagan. Tyvärr räcker min terrängketasträning inte eins till slarvig :o(
Och tyvärr har du ingen chans att veta hur det ska gå, om du inte stejar tjuunad, villa säga!

liminlenkki

Delar av den farbroderliga lekamenen bestod av försvarligt limina ben igår. Och jag hade siktat in mig på återhämtningslenkki.. hur göra? Tänkte att en kortkort, typ brorunda, skulle näpperligen utgöra nå värrigare plågsamhet. Eller saka om, gräsklipperi på måndag och lenkki på tisdag? Våj kvalfylldinen päivä, och ve!
Men så slog det mig, med en gyakuzuki från genialitetens ringhörna: tänk vad bra träning inför ultra, att keta lite långtare -eller eins inte så himskandes kort- med sjuka ben!
Briljant! Genialiskt! Bravissimoooo!
(tyckte inte benen, men vem frågade dem?)
Rang ketaskompisen, för att förhöra mig om eventuellt sällskap, men han avböjde pga åtaganden och åligganden. Janå, laddade ajpådden istället och ekkapekkapöade lill->storsand som mål. En smärre bävan nog, inför uppdraget. Liksom vad om det blir kjempekjempigt? Vadåårå, det lär det väl bli i stukhålma också? Jup, iofs, ok, vi gör ett försök!
Skoval? VFF (KS), ålsåo nåon äs FajvFingärs, som bajdövej fyllde 1600 kilsar iom HHM fick vila...

...och valet trillade istället på merrellarna, med sin feta sula trots nolldropp. Drömmer nemmärligen om långlenkki på lördagen. Och då vill jag såklart ha Fajvisarna, så därför får fötterna vila från dem under veckans bravader. Morgondagens roskatunturiutfärd torde inträffa i adios. Janå, bäkk to gårdagens keikka:
Första halvkilsarn känstade ganska udda, men sen började det kännas helt ok. Njutbart är inte ljugaktigt, som beskrivelse. Korta lätta steg och återhämtningsväxel. Ända problemet ut till lillsand var ijenttärligen en några gånger förekommande distinkt smärta på utsidan av vänstra knäet. Gissade att vägkantens lutning var bidragande orsak och päättade att keta på fel sida av vägen på returen. Det tåjmade bajdövej. Jimån sammetsskogen till storsand gick ännu bra. Men sen började benen väga. Hjärnan presenterade en bunt okulare förnimmelser och stämningar för medvetandet:
-du märker väl hur sjuka och tunga benen är?
-vad jobbigt det är att keta, temmärligen meningslöst också, tycker du inte?
-tänk om det håller på att bli nå löparknä, som kräppar hela säsongen!
-fy farao vad jobbig hemfärd, då det är så här slitsamt nu redan!
-vilken asdålig idis detta var, brorunda hade ruckigt av och sluppit till!
Bra där, lilla hjärna, tack! Det här blir bra träning, för sånt där kräpp kommer du garanterat att mata mig med under SUM också. Är det där allt du har att komma med, din fjantiga lilla mes?
Jajajaaa, juu käänt blejm ö brejn fåår trajing. Inte var det så allvarligt määrat. Här, ta en skvätt endorfin!
Jatack, inte mig emot. Hemfärden blev, niidless to sej, minst lika njutbar som utfärden.
Och baket, stretchad å duihkad å fin, var högheten efter lördagens halvmara som ny! Och maten lät sig väl smaka. Hade, bajdövej, inte fastedag. Ska köra varannan måndag med dem, nu framöver. Hade jag tunkit.
Inte helt olimin idag ännu heller, ehuru bättre. Dagens rikaväri blev ett hastigt slarvvarv med gräsklipparen. Med klipparen i högsta läge och skippandes allt som inte var riktigt nödvändigt. Inte så man kan titta ut över gräset och mysa, men så man inte får akut panikångestkatarr av åsynen, i alla fall.
Imorgon söisledes dags för roskisbacken. Länge sen senast, eftersom effektpassen har bestått utav bastucup och halvmara. Blir nog kul, föreställer jag mig ivrigt. Men har jag rätt? Det finns inget annat sätt, i hela galaxen, att få reda på den saken. Än att steja tjuund! Djast do it!

Helsinki Half Marathon 2015

Efter att ha kört ner på fredagen, och stallerat in oss på skändik, gick vi ner och spanade in startområdet. Sen till intersport och hämtade kisapajtorna. Middagade med en bunch andra halvmaratonister. Och så hyfsat tidigt i säng.
Väckelse likaledes tidigt på lördag. Inledde dagen med en bansku, på rummet, för att trigga igång reflexer i systemet. Ville ju ha igång peristaltiken i tid, för att inte böva baja i maja på vägen. Frukosten öppnade först 7, så där blevde det bara typ kaffi och gröt.
Sen ner till baana. En kilsars uppvärmning och så söka sig till rätt startzon: 1:30-1:45. Hamnade nära 1:40 hararna, så jag tänkte att kanske god idé att haka på där, fast planA var att strunta i harar och bara följa egen andning. Snart nog nedräkning, 10-9-8...0 ->
Höll mig i hararnas närhet. Tänkte följa så länge det gick utan att ge avkall på min grundplan. Och tilåmed keta ifrån, i något skede, om det läte sig göras.
Grundplanen var att köra 4-växlat. Samma 4 växlar som i bastucupens tjugoa, men tuffare disponering. Tyckte tjugoan var såpass uthärdlig, för att inte säga njutbar, att jag tolkade det som att jag hade varit onödigt försiktig där...
(med 5 kilsar per växel)
...så nu tog jag en kalkylerad risk, i avsikt att pejla in nånsåss optimum. Tänkte komprimera 1:an och 2:an till första fem kilsarna och sen köra 10 kilsar i 3:an och slutspurta sista 6 i 4:an. Hade, ärligt talat, inbillat mig att kunna lämna 1:40 pejsarna bakom mig baket första femman...
*en smula pinsamt*
...visade sig att jag kålkkåböövade växlarna, för att tess hänga med i dömsis tempo. Och baket tie hade jag böövat nästa växel. Alternativet var att låta dem löpa. Vilket jag gjorde. Och måstade sänka tempot. Och benen styvnade och ömnade. En smula förvånad, nog. Våtdöfak?
Kalkylerade att 1:40 pejsarna torde hålla 4:45 pejs, väl? Borde väl inte döda mig, med bastucupresultaten att jämföra med? Den relativa värmen? (neppärligen: trots sol och hyfsat varm förmiddag, knappast över 15ºC). Den tidiga starten? (inte sannolikt: kände mig nog redo och uppvärmd och taggad). Glykogen torde ju finnas och vatten drack jag vid törst. Inte mycket, men det ska väl inte böövas på en morgon½mara i låångtundertjugoº? Dålig dag? Kom inte på nån uppenbar förklaring. Janå försökte istället hitta tillbaka till egen takt, för att någotsånär kunna njuta av färden. Inte så lätt när benen hade börjat styvna och ketarna bakifrån började strömma förbi. I massor. Men hittade nog stundtals uthärdlig lunk och sen jag växlade in sista växeln -alltså baket 15 kilsar- känstade det faktiskt helt hyggligt. Utom i motluten, som var något okula med sjuka ben.
Synd, tyckte jag, att de inte hade nå 1:45 hare. Som det var fick jag ju befara att 1:50 pejsarna skulle tassa ifatt bakifrån. Fast med hacit på fand förelåg ingen reell risk för det och slutresultatet helt goda 1:43:37 (chiptid). Alltså PB med nå tolvåenhalv minsar. Inte rittit en kvart, som hade varit kool. Och inte sub-1:40, som hade varit lysande. Men nöjd farbroder. Fast frustrerande att inte veta varför man stumnade.
Janå vi fick alla i mål och kliinade upp oss. Kära frun fixade sin ½-maradebut över förväntan, synnerligen najsli, grattis! Jag fick en Bowmore Darkest i belöning av mig själv, vid det här laget vederbörligen inlåst i skåpet. Och en fin medalj, såklart

Sen packade vi bajlen igen, och styrde upp mot Hollola, till P:s syrra P. Där vi inkvarterade oss i utomordentlig gästfrihet. På kväldet granskade jag i lugn och ro detaljer från trackern. Håkade att begynnelsefarten nog hade varit hårdare än jag trott. Och den väldigt positiva spliten visade att det hade gått alltför hårt, för en ynklig gammal farbroder, på första tian

Första tian hade alltså gått i 4:35 fart (knäppte igång trackern när startmannen började räkna ner från 10, så man böövär räkna bort tie sek = 1 per kilsar), mot mina antagna 4:45. Inbillar mig att jag hade klarat 4:45 fart med åtminstone jämn, om inte negativ, split. Men inte ska jag blejma hararna, för jag följde ju tillika grundplanen, som var medvetet tuff. För tuff, visade det sig. Men det kunade man ju inte veta på förhand.
Och så påminns man än en gång, om att räknas och kalkyleras är en sak. Ketas en annan. En smula humilierande, vilket knapperlunda är till skada för en förhållandevis förmäten farbroder. Soon to bii gubbe.
Men, som sagt var. Ändå bra resultat, siståslutligen, på skala underkänd-godkänd-bra-lysande! Inget att pÿÿla om. Tvärtom, att vara stolt över -om än inte nöjd med- och lära sig utaf. Småsugen på en till halvmara ännu denna säsong, för att se om sub-1:40 låsar med vettigare disponering. Tydligen var bastucupstjugoan trots allt näranog optimal?
Men nu närmast, förutom lenkkiar, utterleden den 23e. Och sen inget annat lopp än jakupas maran i juli, tror jag. Två veckor baket den är det dags för säsongens stora, för att inte utbrista gigantiska, utmaning, beståendes av SUM 100K.
Men före det många kula lenkkiar. Idag ganska temmärligen mör och limin i lår och vader. Imorgon lugn återhämtningslenkki i åtanke. Resten av veckan enligt hur kroppen känns och benen återhämtar sig. Avboka bums annat och steja tjunad, y'heer!

quite deranged

Paus i packaset. Blev pga omständigheter, eller om det var latasåkken och bortförklarelser? inget gräsklipperi idag. Därför är packaset redan långt gånget och nujust välförtjänt paus. Började med välförtjänt kaffipaus, så packaset har hittills dominerats av pauser. Åhå. Hoppas det blir aadärleess med loppet. Tunna shorts och Tpajta är ketasklädsel, tar inte eins med nå alternativ. FajvFingärs (KS) är nästan säkert fotklädsel, tar dock med Merrell djastinkejs. Vädermänskorna lovar sol och över +10ºC och 1-3 m/s. Temmärligen önskeväder för halvmaratonketas. Böövär hitta nå annat att skylla på än vädret, om de håller vad de lovar.
Häromnatten började min vänstra fotled krångla. På väg till ett annat rum än det som vi sover sött i, smärtade den till, ehuru bara lindrigt-måttligt, och reflexsvek. Nåvanutå? Tänkte jag. Dagen efter, på väg till FC uppvisade den samma tendenser. Hmmm?!? Anlitade firmans MDT-specialist, som mesama misstänkte derangement. Provbehandlade och vips, iskick. Nå bra, hur har det uppkommit? Ketas? Nep, utan troligast för att jag (pga omständigheter) setat med hälarna vilande på soffbordet -understundom dessutom med benen i kors och ena tyngande på andra- istället för pinglande i luften utanför riklajnärns benstöd. MDT-specialistens instruktioner:
-ny behandling v.b (har inte böövats)
-möblera om så du får återgå till pingelmodellen *check*
-avstå från USD tills baket HHM, djastinkejs
Najs! Skönt att ha tillgång till böövlig kompetens, inom firman och alltihopa!
(en sån där ynkeliten bagatell, som kan spåjla hela säsongen om den hamnar i famnen på nån armades klåpare)
Nu har jårs truli käkat och sovit så mycket och ketat så litet, att det börjar rycka i startblocket. Bra att morgondagen är resdag, så får man den smidigt av sig. Chefen har beviljat ledigt från 12, änd åff vii gåo. Blir neppärligen nå fler inlägg nu, förrns baket. Men håll väldigt ivrig uppsikt över numero

Siktar på seger, men lycksalar mig med sub-1:45 och inte ogärna ner mot 1:40
Kommer farbrodern att segra överlägset i hela loppet?
Eller klarar han ens sina ännu måttligare målsättningar?
Eller klappar han igenom totaalisesti och blir aldra sist?
Vad hittar han på för klevra ursäkter?
Alla dessa frågor och många många fler, får du svar på i nästa inlägg, så steja nu för allt i världsalltet synnerligen tjuunad!

generalrepetition och propaganda

Dags idag för sista lenkkin före HHM. Hade tänkt nåt i stil med brorunda, lugnt. Men blev erbjuikkad att introducera barfotaketas för ett gäng halvmilomdagare. Klart he! Passade utmärkt och var kul dessutom. Till och från, samt ett varv på, östanpåspåret. Barfota då, såklart. Med lite fanatisk barfotapropaganda före under och baket ketaset, såklart. Alla blev övertygade och hängivna barfotaketare på en gång, såklart...
(väl?)
...kul, som sagt, hosåhelst.

Bilden stulad från "en halv mil om dagen" och det är inte min fot som har vackert lackade naglar.
Imorgon blir det vilodag. Kanske gräsklipperi, om vädret står mig bi. Och fredag är kort arbetsdag och sen köras till hengsilfåss. Blir kul med en minisemppu och så ser jag ivrigt fram emot att få halvmaratona på lördag, även om den tidiga starten skrämmer en smula vett ur mig. Mutta hätä ei ole tämän näköinen, emedan det som bekant finns så oerhört mycket att taga utav.
En strategisk plan, inför loppet, har börjat kristallisera ut sig. Tänker inte keta efter klocka...
(har jag för övrigt aldrig eins testat, kanske man borde göra nån gång)
...utan som gewönligt enligt andning och ansträngning. PlanA är att hasardera nå smått och köra en temmärligen tuff strategi. Bära eller ha brister. Borde rimligtvis ha marginal att klara drullegränsen (1:50) även om det kräppar sig några grader.
Återkommer måhända ännu imorgon eller övermorgon, för att släppa ånga ur tävnlingsnerven. Steja tjunade piipls, ty det böövär man göra!

nedräkningsfunderingar

Dit for helgen, vilandes och framförallt frossandes. Kalasfrossandes. Var det månne därför som dagens fastas gick löjligt lätt? Varken magen eller energinivån klagade. Ikväll blev det också lenkki, såsom planerat. Då känstade det nog nålite att det hade fastats en smula. Blev en vända via riisihello, i FajvFingärs, tillsammans med folke j. Lugn ultraväxel, vilket är lämpligt i fastat tillstånd. Nog gick det bra och blev en skön kvällslenkki, men inte finnstade det nå extramycket överloppspråjna att trycka på i motvinden.
Fastaset alltså återinfört, men tänker nöja mig med typ varannan vecka. Lite som 5-2 fasta. men 13-1 istället. Och nog rejälare laddning kilokalsare baket lenkki, än de riktiga fastarna tillåter sig. Om det har nå hälsoamhetseffekter så är det ju bara heimåt, men framanförealltast är avsikten att effektivera fettförbränningsmotoren...
(bra att ha på maraton och femföreschynanödvändig på ultra)
...svårt för en fantasilös farbroder att tänka sig nå bättre sätt att trimma den kapacieteten, än att lufsa åpå ett par till några timmar i fastat tillstånd.
Men nu så småningom dags att ladda energidepåerna igen. På lördag ska de vara stinnpemppade med glykogen, så ingen hätä direkt. Efter att ha fått ta del av stukkhålmaketarnas resultater och reflektioner börjar man ju känna sig nålite inspad. Kanske ijenttärligen inspadare för maraton, men det råkar nu vara en halva denna här gången. Får dåga! Och sannerligen synnerligen dags att putsa upp mitt halvmaraPB. Som alltså är från sju sjöar och heter 1:56:18
(om man viker mitt maratonPB på halva, så blir det nåt i stil med 1:52)
hoppas nog i smyg på nålite bättre än 1:56:17 . Vad sägs om något i den här stilen, som skala?
-godkänt = 1:50 eller hastogare
-bra = 1:45 eller bättre
-lysande = 1:40 eller kvickare
Ketaskompisen föreslog 1:37:15, men jag misstänker att man inte får ta taxi.
Då jag mälde mig an, (i vintras var det väl?) så sku man välja uppskattad sluttid. Då valde jag 1:45 och det känstade temmärigen utopiskt. Fast nu känns det nog nålite hanterbarare, måste jag erkänna. Men detta är ju första delexamen också, för mitt forskningsprojekt. Och det prediktar att jag under detta år ska förbättra signifikant från fjolårets såväl halv- som helmaratonPBar, jfr fjolåret. Vad är signifikant då? Hmmm.. janå åtminstone räcker inte de 6 minsar jag hittills filat från maran. Vi får funtsa vidare på det där, befarar jag..
Banan ser i alla fall fin ut, alltså den som vi ska keta längs i hengsilfåss:

Halva sträckan längs vatten, om jag tolkar och fattar rätt. Najs. I infomatskun stod det att man kan hamna å vänta på tre pajkkår, om det råkar komma nå spårvagnar eller liknande ajgess. Janå kanske bra att ha nåt att skylla på, om man skulle vara alltför saktmodig.
Skoval torde stå mellan FajvFingärs KS och Merrell. Merett skulle jag vilja veta vad det är för underlag, ehuru svårligen nå lätt att tänka sig att det skulle vara nå problem med fajvisar.
Nåväl, hindar säkert återkomma med flera spekulationer och obsessioner, innan det är dags. Och det vill du förhållandevis inte missa, så steja tjuund!