rokoviko

Baket maratonlenkkin förriga lördagen hade jag tänkt bejbilenkka varannan dag, fram till utterleden. Började bra med kort lugn rändåmrunda i måndagst. Lite ultraträning nog, i.o.m tjufyratimmarsfasta inför. Såo faar såo godd. Sen var det dags för veckans tehopass. Spiidad brorunda. Hade helt siktet inställt på att krossa PB. Som är från 1987. Redan före bastucupen var jag inom minuten från det rekordet. Och nu, tänkte jag, med bastucupens och HHMs spiid i benen. Tag dig i akt, yngling! Kroppen och benen känstade pigga och farbrodern taggad. Själva ketaset känstade bra. Andning och ben tåjmade och farten upplevstade som hisnande. Allt var toppen. Ända tills målgång...
(tiden tilåmed sämre än sista genrepet inför bastucupen)
...våj skåånis skååni, för att låna ett uttryck av en lokal löparlegend :o(
Disäpåååjnteeed! För att låna ett uttryck av den där siiajejjdesperadon i FCW.
Janå, förhoppelsevis ändå ett effektivt pass. Åtminstone försvarlig dos endoknark, allttiili nå.
Igår, på missomasafton, hade jag tänkt keta barfota på asfalt så långt jag kan. För att testa hur bra sulorna håller. Och utreda huruvida det är tess nå vits att drömma om jakupas maran barfota. Tänkte att om jeppis runt går bra och inga men baket, så då kan jag hålla liv i drömmen. Annars fimpar vi den. Menmen. Onksdagets spiidfiasko gjorde mig betänksam. Böövär jag återhämta mig mer baket maratonlenkkin? Dessutom var vänstra rectusfemorisursprunget sjukt. Värkte och ömmade. Tschejndj åf plän: vilodag på fredag och söndag. Barfotalenkki idag, lördag, istället.
Böövstade troligen. Tog en tur med gräsklippurin igår och då jag kom igång känstade nog höften bättre, så jag gissade att det nog hade gått ok att keta. Men nog värkte det lika mycket baket. Testade nålite söka dajrekschönäl preferens (MDT-term för ett fenomen som antyder derangement). Nep. Antog inflammerat muskelfäste (ursprung om tarkka). Töjde RF. Tog avföringsont. Stormvärkte baket. Men lugnade ner sig, till bättre än före, om en stund. Godd sajn. Tog ingen miducin, för de tenderar att störa kroppens arbete. Tänker mig inflammationen som en del av anpassningsarbetet till en större belastning...
(och meducin, speciellt NSAID, är ungefär som att man skulle anställa folk som renoverar ens hem och gå å klappa dem på käften för att de för oljud = stupidamente)
...låt det jobba ifred!
(gratis tips från kåotschen, som tack för att du besöker min urusliga blogg)
Men idag då. Dags att testa barfota på asfalt. Skönt, från första steg. Och kropp&ben känstade pigga och glada. Vid dryga femton kilsar var det inte så skönt längre, för fotsulorna. Fast då var det ganska långt hem, så slutet blev pitotassande. Janå klara besked. Glöm tanken på barfotamara. Åtminstone för i år! OK, njeemas pråbleemas. Då koncentrerar vi oss på annat och diggar årets barfotaketas uteslutande på njutaskontot, Tror inte att sulorna for desto illare. Ska be kära frun inspektera sen, ty det är svårt att göra på sig själv. Men inte ser jag nu nåt illavarslande i alla fall

Har som nååsåss gräns att inte frivilligt keta mindre än 50 kilsar per vecka. Torde ha kommit upp till bara 49 iom dagens rumphuggna lenkki. Selittade och tröstade mig själv med att det var klokt och moget att inte med all makt pina sig till den där ynka extrakilsarn. Och att det ju på sätt och vis inte var frivilligt, då jag ju hade sjuk höft igår. Men OK, seliseli är seliseli, jårs truli är en ynklig fisikontfarbroder och därmed bankt och pusta :o(
Nudå?
Två vilodagar och sen utterleden. I FajvFingärs, naturalmente, ehuru Spyridon. Leden får en chans till. Blir det onjutbart i år också så har jag gjort mitt därute. Mest befarar jag blöjta. Sen har jag nå kula idisar som SUM-förberedelser. Steja oerhört fokuserad och tjuunad för mer om det..
..Lÿÿd!