roskatunturi och maratonlenkki

I onksdakst var det söis backträning vid roskatunturi på agendan. Tyckte det var kul att skulla få omväxling i effektträningen. Tog, som planerat, adios på fötterna. Trots att vaderna inte var nå ömma då längre. Ångrade mig under uppvärmningen = joggen hemifrån till tunturin. I de brantaste partierna av backen, däremot, var det måhända lika så bra att ha några milli under hälarna. Körde mitt, för säsongen, vanliga backpass med uppförsketor varvade med joggvarv kring tunturin. Och så nedjogg = hemfärd. Tyckte nog jag fick ur både benen och hjärtat, vad de hade att leverera för dagen. Nöjd. Direkt njutbart i öbaot andra hälften av uppförsbackarna, var det inte. Men känstade desto effetkivare. Adios tåjmade också helt ok på hemfärden, liksom under mellanjoggarna. Då man nååleess hade kommit in i passet. Och kanske lite endoknarkad.
Sen ett par vilodagar.
Idag dags för maratonlenkki. Också ett led i ultrasatsningen. Dels äs satsch, att keta långa lenkkiar. Och dels att göra det på kanskeinteheltüberfräscha ben, efter hård halvmara för en vecka sen samt backpasset i onksdakst då. Klevär fäbb, åår vått?
Hade hoppast på sparring, åtminstone ena varvet. Men ketaskompisen var både bisig och sjuk :o(
Janå, ajpådden på rändåmplej fick döga!
Valde exakt samma bana som på självständighetsmaratonlenkkin. Ramper via lockande berget och jeppis runt due giri. GPSen kräppade den gången och visade nå på 47 kilsar. Tänkte få den åådänttlit uppmätt nu. Taktiken var uppvärmningsväxel till lockanberget och lenkkiväxel på resten av första varvet. Med spjeldi fast, och lite dämpad fart. Tyckte att jag böövade träna på att hållas i lenkkiväxel, med nålite driv i steget, men ändå kontrollerad velocitet. Både inför ultror och maror. Andra varvet enligt humör och dagsform, dock spjeldi fast.
(spjeldi ipi bara på "tävling" och effektpass, är idisen)
I början gack det bra och känstade pelit att tassa åpå så. Sen när benen, som nog visade sig vara en smula ofräscha, började visa de första tecknen på tröttnad så blev det konstigare. Känstade inte så natürlich, om man säger så. Men tyckte nog jag lyckades hålla planen. Hade med en ½liter vatten och 1½ dl spetsad (salt und agavesirap) chiagel. Vatten slurpade jag vid törst, samt före och baket gelmunfullarna. Första gelkäkaset inträffade vid vändning. OK smak, bra balans mellan sött och salt. Sen ökade jag takten, kändes skönt att trycka på nålite. Benen piggnade till. I medlutet mot fårholmsbron skviisade jag in en munfull gel till. Bron och backen baket (söderut) var ändå tuffa, fast det låånga utföret sen, belönande! Baket det, från rosasholmsrondellen till järnvägsviaduktsbacken, var det kämpigt. Benen hade börjat göra ont, både lår och vader. Tänkte att just nu är det effektiv ultraträning. Hjärnan föreslog ultraväxel för resten av vägen. Avslag. I själva verket antydde den också att det sku vara ganska nära hem, om man smet in via kivilös. Nå noo e he naa me te. Inte trodde den väl att jag skulle nappa på det tricket? Minskade ändå ansträngningsºen, till motsvarande första varvet. Gillar bajdövej jeppis-runt. Och på tvåvarvskeikkor får man mysa på andra varvet i vetskapen att man passerar pajkkårna för sista gången den lenkkin. Najs. Ser fram emot jakupas maran, Första varvet halvmaratonister och publikum, och andra just den här sistavarvsfiilisen. Vid staffansnäs tog jag en sista gelskviis. Inte blev det nå lättare, men fick ju saktalufsa så länge jag åt&drack i alla fall. Slutrampen, typ sista två, återgick jag till ultra/återhämtnings/uppvärmningsväxel. Selittade det med att det påbörjar återhämtningen bättre. Men sanningen är nog att inte många celler i den farbroderliga lekamenen hade någon större lust att slutspurta.
Med tie meter kvar började jag gå, för att inte luras komplettera till maradistans ifall trackern visade under 42.195. Men den visade över 49 = hade kräppat igen :o(  på samma ställe, kring vändning, som senast, dessutom.
För att markera och påminna mig själv vad jag tränar för. Kolla Tpajtan!

Som ödmjukt försvar vill jag poängtera att bilden är knuppen baket lenkkin.
Hade lite synrubbningar, modell migränvarning, vid slussarna på andra varvet. Och kände antydan till hövovärk baket hemkomst. Så jag valde att skippa planerad bastu. Tog en elektrolytåterställare istället. Sen duihku och stretch. Sen kålkkåkollade jag olika lenkkiar, för att en gång för alla få ett tillförlitligt mått på denna maratonlenkki. Visade sig att den mäter exaktemente en halvkilsar över maraton = 42,7 kilsar. Najs! Nu galaxens bästa rikaväridrink, västkust ocean, divajn!
Sen dags att röika och fundeera. Det blir dagens kalkon. Men kalkon är goov, speciellt röikad kalkon. Vet inte om dagens lenkki var dagens kanon, men åtminstone var det dagens pärs. Och pers...
(på just den specifika lenkkin alltså)
...men nåt i stil med tjufem minsar, från självsikaständighetsmaratonlenkkin. Dokto fabbo!
Nästa vecka blir det nog bara fjuttiga bejbilenkkiar. Varav troligen en spiidad brorunda på onksdagen. Baket missommar är det utterled på tisdagan. Tyvärr räcker min terrängketasträning inte eins till slarvig :o(
Och tyvärr har du ingen chans att veta hur det ska gå, om du inte stejar tjuunad, villa säga!