liminlenkki

Delar av den farbroderliga lekamenen bestod av försvarligt limina ben igår. Och jag hade siktat in mig på återhämtningslenkki.. hur göra? Tänkte att en kortkort, typ brorunda, skulle näpperligen utgöra nå värrigare plågsamhet. Eller saka om, gräsklipperi på måndag och lenkki på tisdag? Våj kvalfylldinen päivä, och ve!
Men så slog det mig, med en gyakuzuki från genialitetens ringhörna: tänk vad bra träning inför ultra, att keta lite långtare -eller eins inte så himskandes kort- med sjuka ben!
Briljant! Genialiskt! Bravissimoooo!
(tyckte inte benen, men vem frågade dem?)
Rang ketaskompisen, för att förhöra mig om eventuellt sällskap, men han avböjde pga åtaganden och åligganden. Janå, laddade ajpådden istället och ekkapekkapöade lill->storsand som mål. En smärre bävan nog, inför uppdraget. Liksom vad om det blir kjempekjempigt? Vadåårå, det lär det väl bli i stukhålma också? Jup, iofs, ok, vi gör ett försök!
Skoval? VFF (KS), ålsåo nåon äs FajvFingärs, som bajdövej fyllde 1600 kilsar iom HHM fick vila...

...och valet trillade istället på merrellarna, med sin feta sula trots nolldropp. Drömmer nemmärligen om långlenkki på lördagen. Och då vill jag såklart ha Fajvisarna, så därför får fötterna vila från dem under veckans bravader. Morgondagens roskatunturiutfärd torde inträffa i adios. Janå, bäkk to gårdagens keikka:
Första halvkilsarn känstade ganska udda, men sen började det kännas helt ok. Njutbart är inte ljugaktigt, som beskrivelse. Korta lätta steg och återhämtningsväxel. Ända problemet ut till lillsand var ijenttärligen en några gånger förekommande distinkt smärta på utsidan av vänstra knäet. Gissade att vägkantens lutning var bidragande orsak och päättade att keta på fel sida av vägen på returen. Det tåjmade bajdövej. Jimån sammetsskogen till storsand gick ännu bra. Men sen började benen väga. Hjärnan presenterade en bunt okulare förnimmelser och stämningar för medvetandet:
-du märker väl hur sjuka och tunga benen är?
-vad jobbigt det är att keta, temmärligen meningslöst också, tycker du inte?
-tänk om det håller på att bli nå löparknä, som kräppar hela säsongen!
-fy farao vad jobbig hemfärd, då det är så här slitsamt nu redan!
-vilken asdålig idis detta var, brorunda hade ruckigt av och sluppit till!
Bra där, lilla hjärna, tack! Det här blir bra träning, för sånt där kräpp kommer du garanterat att mata mig med under SUM också. Är det där allt du har att komma med, din fjantiga lilla mes?
Jajajaaa, juu käänt blejm ö brejn fåår trajing. Inte var det så allvarligt määrat. Här, ta en skvätt endorfin!
Jatack, inte mig emot. Hemfärden blev, niidless to sej, minst lika njutbar som utfärden.
Och baket, stretchad å duihkad å fin, var högheten efter lördagens halvmara som ny! Och maten lät sig väl smaka. Hade, bajdövej, inte fastedag. Ska köra varannan måndag med dem, nu framöver. Hade jag tunkit.
Inte helt olimin idag ännu heller, ehuru bättre. Dagens rikaväri blev ett hastigt slarvvarv med gräsklipparen. Med klipparen i högsta läge och skippandes allt som inte var riktigt nödvändigt. Inte så man kan titta ut över gräset och mysa, men så man inte får akut panikångestkatarr av åsynen, i alla fall.
Imorgon söisledes dags för roskisbacken. Länge sen senast, eftersom effektpassen har bestått utav bastucup och halvmara. Blir nog kul, föreställer jag mig ivrigt. Men har jag rätt? Det finns inget annat sätt, i hela galaxen, att få reda på den saken. Än att steja tjuund! Djast do it!