Helsinki Half Marathon 2015

Efter att ha kört ner på fredagen, och stallerat in oss på skändik, gick vi ner och spanade in startområdet. Sen till intersport och hämtade kisapajtorna. Middagade med en bunch andra halvmaratonister. Och så hyfsat tidigt i säng.
Väckelse likaledes tidigt på lördag. Inledde dagen med en bansku, på rummet, för att trigga igång reflexer i systemet. Ville ju ha igång peristaltiken i tid, för att inte böva baja i maja på vägen. Frukosten öppnade först 7, så där blevde det bara typ kaffi och gröt.
Sen ner till baana. En kilsars uppvärmning och så söka sig till rätt startzon: 1:30-1:45. Hamnade nära 1:40 hararna, så jag tänkte att kanske god idé att haka på där, fast planA var att strunta i harar och bara följa egen andning. Snart nog nedräkning, 10-9-8...0 ->
Höll mig i hararnas närhet. Tänkte följa så länge det gick utan att ge avkall på min grundplan. Och tilåmed keta ifrån, i något skede, om det läte sig göras.
Grundplanen var att köra 4-växlat. Samma 4 växlar som i bastucupens tjugoa, men tuffare disponering. Tyckte tjugoan var såpass uthärdlig, för att inte säga njutbar, att jag tolkade det som att jag hade varit onödigt försiktig där...
(med 5 kilsar per växel)
...så nu tog jag en kalkylerad risk, i avsikt att pejla in nånsåss optimum. Tänkte komprimera 1:an och 2:an till första fem kilsarna och sen köra 10 kilsar i 3:an och slutspurta sista 6 i 4:an. Hade, ärligt talat, inbillat mig att kunna lämna 1:40 pejsarna bakom mig baket första femman...
*en smula pinsamt*
...visade sig att jag kålkkåböövade växlarna, för att tess hänga med i dömsis tempo. Och baket tie hade jag böövat nästa växel. Alternativet var att låta dem löpa. Vilket jag gjorde. Och måstade sänka tempot. Och benen styvnade och ömnade. En smula förvånad, nog. Våtdöfak?
Kalkylerade att 1:40 pejsarna torde hålla 4:45 pejs, väl? Borde väl inte döda mig, med bastucupresultaten att jämföra med? Den relativa värmen? (neppärligen: trots sol och hyfsat varm förmiddag, knappast över 15ºC). Den tidiga starten? (inte sannolikt: kände mig nog redo och uppvärmd och taggad). Glykogen torde ju finnas och vatten drack jag vid törst. Inte mycket, men det ska väl inte böövas på en morgon½mara i låångtundertjugoº? Dålig dag? Kom inte på nån uppenbar förklaring. Janå försökte istället hitta tillbaka till egen takt, för att någotsånär kunna njuta av färden. Inte så lätt när benen hade börjat styvna och ketarna bakifrån började strömma förbi. I massor. Men hittade nog stundtals uthärdlig lunk och sen jag växlade in sista växeln -alltså baket 15 kilsar- känstade det faktiskt helt hyggligt. Utom i motluten, som var något okula med sjuka ben.
Synd, tyckte jag, att de inte hade nå 1:45 hare. Som det var fick jag ju befara att 1:50 pejsarna skulle tassa ifatt bakifrån. Fast med hacit på fand förelåg ingen reell risk för det och slutresultatet helt goda 1:43:37 (chiptid). Alltså PB med nå tolvåenhalv minsar. Inte rittit en kvart, som hade varit kool. Och inte sub-1:40, som hade varit lysande. Men nöjd farbroder. Fast frustrerande att inte veta varför man stumnade.
Janå vi fick alla i mål och kliinade upp oss. Kära frun fixade sin ½-maradebut över förväntan, synnerligen najsli, grattis! Jag fick en Bowmore Darkest i belöning av mig själv, vid det här laget vederbörligen inlåst i skåpet. Och en fin medalj, såklart

Sen packade vi bajlen igen, och styrde upp mot Hollola, till P:s syrra P. Där vi inkvarterade oss i utomordentlig gästfrihet. På kväldet granskade jag i lugn och ro detaljer från trackern. Håkade att begynnelsefarten nog hade varit hårdare än jag trott. Och den väldigt positiva spliten visade att det hade gått alltför hårt, för en ynklig gammal farbroder, på första tian

Första tian hade alltså gått i 4:35 fart (knäppte igång trackern när startmannen började räkna ner från 10, så man böövär räkna bort tie sek = 1 per kilsar), mot mina antagna 4:45. Inbillar mig att jag hade klarat 4:45 fart med åtminstone jämn, om inte negativ, split. Men inte ska jag blejma hararna, för jag följde ju tillika grundplanen, som var medvetet tuff. För tuff, visade det sig. Men det kunade man ju inte veta på förhand.
Och så påminns man än en gång, om att räknas och kalkyleras är en sak. Ketas en annan. En smula humilierande, vilket knapperlunda är till skada för en förhållandevis förmäten farbroder. Soon to bii gubbe.
Men, som sagt var. Ändå bra resultat, siståslutligen, på skala underkänd-godkänd-bra-lysande! Inget att pÿÿla om. Tvärtom, att vara stolt över -om än inte nöjd med- och lära sig utaf. Småsugen på en till halvmara ännu denna säsong, för att se om sub-1:40 låsar med vettigare disponering. Tydligen var bastucupstjugoan trots allt näranog optimal?
Men nu närmast, förutom lenkkiar, utterleden den 23e. Och sen inget annat lopp än jakupas maran i juli, tror jag. Två veckor baket den är det dags för säsongens stora, för att inte utbrista gigantiska, utmaning, beståendes av SUM 100K.
Men före det många kula lenkkiar. Idag ganska temmärligen mör och limin i lår och vader. Imorgon lugn återhämtningslenkki i åtanke. Resten av veckan enligt hur kroppen känns och benen återhämtar sig. Avboka bums annat och steja tjunad, y'heer!