den huvudlöse hycklaren

lika bra att sluta föreställa, att komma ut ur det proverbiala skåpet och erkänna: jag har inget huvud!
Där som jag låtsas att ett huvud sitter, finns egentligen bara utrymme. Eller borde jag säga finns inte? Något slag av genomskinlig näskontur kan understundom skönjas, men den kan inte bestämma sig var den ska vara och dessutom hänger den fritt i luften, eller utrymmet, utan tillstymmelse till fästen. Jag vet inte riktigt om ni inte har råkat upptäcka det här förhållandet, eller om ni av missriktad artighet helt enkelt har valt att avstå från att göra mig uppmärksam på det.

Förvisso ser jag i spegeln ut att ha ett huvud, men det som tittar på spegelbilden ifråga har sannerligen inget. Om jag använder fingret till att kolla (det förmodade huvudet) med så blir det först suddigt och uppspjulket, sen uppstår en sorts tryckförnimmelse, som också hänger i utrymmet där det obefintliga huvudet utövar sin obefintlighet. Om jag tar mina hörlurar och försöker placera dem bland icke-huvudet så blir de osynliga och förvandlas till en vag bilateral tryckförnimmelse och så börjar Lemmy sjunga "pushing up the antes, I know you've got to see mee, read'em and weep, the dead man's hand again..". För tydlighets skull vill jag nämna att det var vad som hände idag när jag utförde mitt vetenskapliga experiment, ibland kan något annat ljud rändåmpleja men det brukar befinna sig bland det huvudlösa utrymmet, givårtejk.

Vad jag egentligen flaggar för, är alltså att leka med upplevelse som den är. Avskalad av förutfattade meningar och föreställningar. Alltså jag tänker inte byta "jag har ett huvud" mot "jag har inga huvuden", utan nöjer mig med att genomskåda det förstnämnga antagandet. När vi i tiderna började gonga med upper Dan Tien, även kallat tredje ögat, sades att det ökar förmågan att se verkligheten som den är. "Wow" tänkte jag "jag lär mig se spöken och auror och en massa andra koola grejer". Men men. Att se verkligheten som den är, är något helt annat. Nästan diametralt motsatt. Man lär sig inte nya idéer att sila rådata genom och tolka det upplevda efter. Tvärtom skalar man bort tolkningar, idéer och föreställningar, från det upplevda. Inte så att man avfärdar dem eller blir omedveten om dem, utan så att man genomskådar dem och avidentifierar sig från dem.

Den intressantaste delen av verkligheten, för en självcentrerad gammal farbror, är givetvis jag själv. Där kan lekens mål vara att se mig själv som jag är, vilket enligt ovanstående resonemang i klarspråk blir att, bit för bit, sluta se mig själv som jag Inte är. Åhå, vi halkade visst tillbaka på den personliga avvecklingen...
...invecklat det här!
 Bäst sålunda att sluta innan jag trasslar in mig än mer, men jag spår att vi i framtiden kan halka in på liknande spår. Fast jag sätter inte huvudet i pant. Åbviösli!

livets kliande port

Den här sanna historien är skriven på qigongiska, och vad värre är min personliga avart (som förvisso inte har blivit klarare sen jag insåg att jag inte kommer att bli någon qigonglärare och därmed slapp allt strävande till förståbarhet) av det redan i sig flummiga språket. Trots det föreställer jag mig att andra qigongare kan läsa det rakt av i schyna bokstavlig bemärkelse, som vilken stårja som helst. Likaså egentligen med andra energetiskt orienterade, även om man inte råkar vara just qigongare. Ändå vill jag föreslå att du tragglar dig igenom berättelsen, också du vars eld brinner på något helt annat håll. Se det som poesi eller musik eller nåt, kanske det kan relatera till dig på något indirektare sätt. För jag vill gärna att du får del av den, när jag för en gångs skull kan klämma fram en sann berättelse med början och slut, häppi ending dessutom!

I en qigongform, kallad "assistant's form" ("af" härefter) finns en övning för MingMen, livets port. Det är ett område ungefär motsvarande ländryggen -någonstans mellan njurarna- hos den fysiska kroppen. Övningen kallas "expandera qi i MingMen" och under en "af" utför man ett försvarligt antal upprepningar.

I början av min (qigong i allmänhet och "af" i synnerhet) karriär hade jag fullt sjå att hålla uppmärksamheten i området (MingMen) under övaset, för det fanns liksom inget att fästa den (uppmärksamheten) vid. Ingen förnimmelse. Ingen qi-känsla. Inom kort dök förstås en känsla upp, som det brukar göra hos punkter/områden man uppmärksammar i qigongaset. Känslan växte med tiden, blev tydlig och stabil. Alltså den var flyktig i början, men blev så småningom påtaglig och bestående. Inte så att den gör sig gällande ständigt, men så "det händer nåt" så fort jag riktar uppmärksamheten ditåt.

Under många år var känslan, qi-upplevelsen, i MingMen stabil, men med en något irriterande komponent. Som en konstig bismak, likt ett kliande som inte gick att skrapa. Det här upplevde jag inte som något problem, inget som jag försökte hela eller fixa. Jag trodde helt enkelt att det var så min MingMen känns, utan att desto uttryckligare ens ha reflekterat över saken. Det har inte heller ändrat nämnvärt under åren, hela (MinMengs qi-)känslan har nog vuxit både i kraft och omfång, men kliasets procentuella del av kakan har varit väsentligen konstant.

Tills idag!

Idag gjorde jag "af" och till min kolossalt enorma bautahäpnad fanns inte det irriterande kliaset med, inte något annat klias heller. Känslan i MingMen var fulländad som en strålande sol. Jag saknar ord för att beskriva hur ofantligt tillfredsställande det känstade. Inte genom någon analys (jess, jag gjorde det!) eller jämförelse med någon annan känsla. Helt enkelt den direkta råa känslan av en okliande MingMen!

Stårjans budskap är alltså att du ska börja expandera qi i MingMen. Nä, humorismer avsides, sade frukthandlaren. Däremot kan den kanske uppmuntra någon att fortsätta med något som den känner sig dragen mot, utan att riktigt veta varför, eller ha något uttalat mål med det?
Eller så inte.
För en liten farbror i vilket fall som helst en djajänt liip, som hade fått en otuffare person att ta till liipen :o)

personlig utveckling eller personlig avveckling

Såvitt jag kan urskilja har alla av oss (givårtejk) ett temmärligen djupt rotat behov av utifrån godkännande, eller åtminstone projiceras behovet ut hos de flesta. Med djupt rotat avser jag något i stil med, svårt att genomskåda och svårt att avfärda. Vad rubriken spelar an på, är olika sätt att ta itu med den här hungern. Jag hoppar över omedvetenhet, att fortsätta som offer för de nyckfulla impulser som behovet manifesteras i. Även om det sannolikt är det vanligaste förhållningssättet, så är det i själva verket en brist på förhållningssätt. Intressant det också, att begrunda hurudana uttryck det kan ta, men inget som jag vill tala om just nu.

Kanske jag tillåts dela upp itutagandet i två huvudsakliga strategier, om inte annat så för att motivera rubriken. Ska vi kalla dem hoppfull och hopplös, väl medvetna om att det kan trigga laddade associationer? (jag har sannerligen inget emot att trigga laddningar, och välkomnar att få mina triggade)

Hoppfull är då jag försöker bli bättre. Bra nog, kort sagt, för att få godkännandet jag behöver.

Kanske jag försöker förkovra mig inom något visst område, inte sällan relaterat till prestationsförmåga. Fysiskt kan jag kämpa för att bli starkare, vigare, spänstigare, snabbare.. och på motsvarande sätt kan jag försöka bli dugligare mentalt, spirituellt, socialt, ekonomiskt, utseendemässigt änd ån änd ån. Jag hävdar inte att behovet av godkännande skulle ligga bakom allt sådant strävande, men om du kan övertyga mig om att det inte är synnerligen förekommande så ska jag med glädje och en skvätt tabasco käka upp min läderhatt! En annan taktik inom hoppfullsamhetens fåra, är att försöka intala mig själv om att jag i själva verket duger som jag är eller varför inte försöka omskola min "inre kritiker" till en "inre bekräftare".
I sig inga dumma metoder för att locka fram en liten dusch belöningshormoner, men heller inga lösningar på "problemet". Sen kan man ju ställa sig frågan, finns det någon ultima ratio?
(det kan ju vara som med hungern, som bara kan mättas tillfälligt)
Som enveten strävare i den hoppfulla fåran kan jag intyga, att inte inom den åtminstone. Varmed inte sagt att du förväntas tejk maj vörd får it. Du vill förmodligen fortsätta försökandet ett försvarligt tag ännu, innan du är beredd att kapitulera..

För en sliten gammal veteran känns den andra huvudstrategin mycket mer lockande, den hopplösa. Att ifrågasätta varför jag med all makt måste duga!

Det för med sig (i alla fall hos jårs truli), förutom icke förkastlig lättnad när genomskådandet tillräckligt sjunker in, en drajv att utforska frågan på djupet. Alltså bokstavligen: varför måste jag med all makt duga? Det är det här jag i rubriken antyder som ett avvecklande av personligheten, eftersom det innebär att gamla sanningar medvetandegörs och ifrågasätts. Ett sätt att beskriva det vore att personligheten är vävd av (och nu bortser jag från den proverbiala tigerns proverbiala ränder) diverse föreställningar och slutsatser, som i mångt har formats så tidigt att de är felaktiga och förhastade för att det helt enkelt inte fanns kapacitet till mognare diilande med föreliggande material i vävande stund.
(som parentes vill jag utbrista att omskolandet av inre kritikern, och motsvarande strategier, kan ses som försök att byta ut inslag i väften)
När de här slutsatserna, föreställningarna, lyfts upp i det medvetna (blir upptäckta och uppmärksammade) så släpps de laddningar som är förbundna med dem ut. Rättare sagt finns öppningen där, att släppa ut dem, om jag bara förmår hantera det sluppna. Det här är som att riva väven och se hur tråden löses upp inför din blick. Som sagt, personlig avveckling. Personligheten löses upp, tråd för tråd. Känns det skrämmande? Janå jag sa ju att du förmodligen vill fortsätta försökandet ett försvarligt tag ännu...
...jag skulle önska dig lycka till i kampen, om jag trodde att det fanns någon verklig lycka i den kampen!

surt, sa kafferisten om finkaffet

Bland de riktiga kaffesnobbarna ska finkaffe vara syrligt, som det heter. Inte surt, som blaskikt gammalt, illa lagat skräpkaffe, förstås, men syrligt. Vackert så om man diggar det, men ibland har kejsaren faktiskt inte så himla mycket på sig. Jag ber dig märka väl att jag inte har något emot snobbar eller snobberi, äs satsch. Däremot har jag emot att det ska vara på ett visst sätt, bara för att det ska vara på det sättet. För att det är trendigt eller för att det hör till, inte för att man själv vill. Sen spelar det inte så stor roll om det gäller julmat eller espresso.

För att duga som finkaffe i de rätta kretsarna ska det alltså vara ljust rostat, för att ta tillvara varje nyans av den specifika bönans karaktär. Bönorna ska självfallet vara 100% Arabica, ve och fasa den som antyder att Robusta kunde vara annat än utfyllnad i en (underförstått billig) blandning. På senare tid har t.o.m en tendens att förakta crema kunnat anas, sancta simplicitas!

Min kloka och oerhört ohumbla åsikt är att vad farao spelar det för roll hur maximalt man utnyttjar bönans egenheter, om kaffet smakar illa. Skit samma om någon liten nyans rostas över, bara kaffi smakar bra och väger någotsånär jämnt på tungan. Förstås måtta med allt, inte förespråkar jag heller att man rostar sönder smakerna, så allt kaffe smakar likadant.
Jag anser också att Robusta ofta utgör en kraftig bas, som de läckra Arabicorna kan stå och posera på. Alla arabicabönor som jag har testat, utan undantag, har varit lika bra eller bättre i sällskap med en lämplig dos robusta. En bra Arabica eller arabicablandning kan vara helt utsökt, så inte behöver robustabönorna vara nödvändiga. Jag säger bara att de, sunt använda, sällan eller aldrig förstör. Att kategoriskt diskvalificera dem för att de inte är fina nog är bara korkat.

Angående crema, och att espresso skulle vara bättre utan, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Crema är alltså det lager av fina bubblor, lite som ett skum, som ligger ovanpå espressoshotten. En nyextraherad espresso, såvitt den är välgjord och av färska bönor, består nästan helt av crema. Sen rinner vätskan ner och lagret krymper vartefter vätskenivån stiger.

Cremans utseende, konsistens och beskaktiga smak är en väsentlig del av njutningen med espresso.
Historien är, som jag har uppfattat det, att sen kvaliteten på hemmakafferisternas utrustning började möjliggöra espresso med crema så blev dess betydelse överdriven. Crema blev synonymt med bra espresso, sen fick det dofta och smaka som det ville. Den pendeln svängde tillbaka och stabiliserade sig hyfsat, crema är en förutsättning, men inte en garanti, för bra espresso. Hos någon svängde pendeln för långt, och någon kaffebloggare tyckte att espresson smakade bättre baket han hade skedat bort creman. Vackert så, om det är hans ärliga åsikt, men sen blev det lite inne att tycka så.
Det är då jag blir surare än det fina innekaffet!

fånga dagen eller släppa taget

Det är roligt och givande att ifrågasätta allsköns visdomsord, uttryck och klyschor. Inte bara för att måjtta på dem, även om det också är kul nog i sig. Också för att hitta djupet under orden, om där finns något. Jag utmanar också gärna folk som stör orden omkring sig, om inte annat så för att fiska fram deras egen uppfattning av och om ämnet. Speciellt på fb. Det här gör förstås att väldigt många av mina fb-vänner hatar mig ganska mycket. Med all rätt, bör tilläggas. Men jag är en sån filantropisk och snäll gammal farbror att jag utövar överseende! Nog händer det ju också att jag tummenuppar något citat, om det resonerar najsli i mig, men då kan du betta din båttåm dållar på att jag kan elaborera, skulle du i din tur önska att utmana eller ifrågasätta.

Idag ska vi ifrågasätta fånga dagen och försvara släppa taget.

Carpe diem antyder ett gripande, precis som sin fångande svenska variant. Det enda som borde gripas i sammanhanget, är de som har mage att använda det äckligt sönderanvända uttrycket. Om jag tillåts flumma iväg en smula så kan vi likna livets flöde vid en flod. Gripandet efter saker, dagar och ögonblick är som att försöka hejda flödet genom att klamra fast vid bråte längs stranden. Släppa taget är som att flyta med och låta ögonblicken passera. Därmed inte sagt att vi inte kan uppskatta och interagera med dem.

Släppa taget är inte svårt, egentligen, det kvistiga ligger i att det bara går att släppa det man inser att man håller i. I praktiken innebär det att tagsläppningen inte är en engångshandling, utan mer likt en pågående process. Vartefter jag blir uppmärksam om vad jag håller i, har jag möjligheten att släppa taget om den grejen. Eller också kan jag välja att fortsätta mitt krampaktiga gripande. Det är inte som att jag släpper taget *dump* ahhh, äntligen fri! Eller så är det, men i så fall många små gånger, inte en stor.

Gripandet och hållandet är dessutom ineffektivt, jag kan inte hålla kvar något annat än min anspänning. Det är liksom inte förenligt med verklighetens natur. Det tåjmar inte så. Liksom att vara i nuet inte innebär ett ständigt utmattande gripande efter undflyende ögonblick. Det är ett missförstånd. Vara i nuet är att vila i nuet och digga ögonblickens fladdriga förbifart.
Traj it jooll lajk it!

trummans trolldom

I samband med qigonginstruktörsutbildningen, vejbäkkvenn, var det en (av deltagarna) som trummade för oss under ett pass i frigörande dans som hon drog. Mänskan var för övrigt höggravid vid tillfället -och läkare, så det var ingen som opponerade sig alltför högljutt. Då märkte jag för första gången att trumman funkar på mig, jag känner dess energi rent fysiskt och den går in i min energi och dansar mig.
Något som vi hade betydligt mer av då, och som inte funkar på mig, är ledda meditationer. Jag ser ingenting och det blir inget händelseförlopp, blind som en synskadad fladdermus med ögonbindel. Vet inte hur många tillfällen jag deltagit i, under den utbildningen och i samband med Voice Dialogue och annars här och där.. tomt, ingen hemma, nada!

Till mina ivrigaste intressen hör, som kanske råkat undslippa mig redan, ett utforskande av självet. Det inre. Mänskans villkor och verklighet. Inte att lära mig "fakta" om det, utan i direkt upplevelse. Nog kan jag med behållning ta del av teorier och föreställningar, de ger ofta nya perspektiv. Dock alltid fullt medveten om att de är just föreställningar, modeller. Det handlar mycket om att få tillgång till dittills omedvetet material, göra det medvetet. Ett sätt att komma åt det är just ledda meditationer, om de tåjmar. Nu är det ingen katastrof om man lider av mitt grava handikapp på den fronten, det finns åtskilliga andra vägar att vandra för att undersöka sitt inre. Det har därför inte oroat mig nämnvärt, ehuru nog irriterat.

Efter att ha upplevt trummans kraft på nytt, ute vid Pörkenäs i samband med ett qigong-sommarläger, väcktes nyfikenheten och intresset på riktigt. Jag började läsa lite om trummor och shamanism och lärde mig att det finns något som kallas trumresor. De påminner om ledda meditationer och jag föreställde mig att en egen trumma kunde vara ett sätt att väcka liv i det här "s(k)eendet" hos mig. Tyckte att min förmåga att drömma på något sätt visar att potentialen finns. Inte var jag intresserad av själva shamanismen, mer än andra föreställningssystem. Jag kan visst finna dem intressanta som ämnen och har aldrig varit blyg att testa eller låna och t.o.m norpa metoder från olika traditioner. Att anamma något med hull och hår är däremot inget för mig.

Tänkt och gjort, jag beställde trumma. Egentligen trummor, en åt min kära fru också. Det är över två år sen och det ser inte helt lovande ut, om vi säger så. Med seendet och skeendet alltså. En god vän antydde att det kan röra sig om någon blockering hos mig, kanske det, eller så är jag bara pinsamt obegåvad. Men. Det betyder inte att trumman var en dålig idé. Den kommunicerar med min kropp och energi, sätter liksom olika lager av ens väsen i samklang, får delarna att vibrera i takt och kan nog hjälpa till att lösa upp blockeringar och stagnationer.

Genombrotten och framstegen har tendens att manifestera sig på olika plan. Man kunde kanske tala om känslomässiga, mentala, kroppsliga och energetiska som grov indelning, i en -åtminstone till synes- temmräligen godtycklig (o)ordning. Här har trumman en mycket tydlig och påtaglig funktion. Den balanserar upp och faciliterar de olika aspekterna att komma ikapp, i fas med varandra. Som exempel om jag har fått kontakt med en stark känsla och hanterat det på ett sunt sätt, då kan jag i samband med -eller efter- en rejäl trumsession få en klar insikt. Alltså komma till en mental förståelse av något sammanhang, som fram till dess har kunnat vara mig fullkomligt okänt och otänkt. Exempelvis någon barnslig felaktig slutsats, som jag funnits med som en självklar sanning, outmanad, omedveten. Om världen, eller mig själv. Eller min relation till den. Kanske den slutsats, den "sanning", som har orsakat känslan att förbli inkapslad, oupplevd?

Jag diggar annars också trummaset, det är en ren njutning -kroppsligen och energetiskt- så risken är stor att jag skulle trumma också utan de här sidorna. Och en vacker dag ska jag dessutom lära mig att "resa"...
...kanske...
(det kan ju bli en fulkulen dag också :o)

min löparfilosofi

Redan tidigare har jag hunnit skryta med att jag inte är någon löpare egentligen, snarare lufsare eller på sin höjd joggare.. se alltså rubriken som ett uttryck för den konst(närl)iga friheten. Alltså jag är inte blyg att skryta med mina strångheter så det är ingen falsk blygsamhet, utan jag bara är kräppig på löpaset, fast jag tycker om det ändå! Vi har ju alla hört "det är vägen som är målet" tills det gör ont i öronen, neh? Det blir ju oftast posering med tomma ord, som faller platt till marken och blir översprungna med trötta fötter. Ändå kunde min ketasfilosofi rymmas i de där kloka, ehuru fruktansvärt missbrukade, orden. Låt mig selitta, så blir det på riktigt, det är trots allt därför jag är här!

Vi börjar med målet; vad är egentligen målet med ketaset?
Det kan formuleras på exakt sjutton olika sätt, vi tar väl en titt på några av dem:
-må bra, orka bättre med varandet och görandet.
-kontrollera vikten, för att bidra till föregående och nästa exempler.
-se bra ut, speciellt i boxers eller utan.
-delta i motionslopp, ½- och helmaror och med mera
-öka kondis, för någon specifik aktivitet eller för att förbättra resultaten i själva löpaset.
-den sköna känslan efteråt, av att ha uträttat något.
-elva andra exempel som jag inte kommer på just nu, sårry!

Kan vi genomskåda de där målen en smula? Låtom oss freista:
-hälsan är en sund grund för motionerandet och fullt giltig som motivator teoretiskt. Problemet är att den talar till förnuftet, som funkar bra för att ta beslutet att löpning ska tillhöra mina aktiviteter, men har svagare kraft att bära mig över tröskeln eller ta nästa steg.
-viktkontrollerandet hamnar i parentes, eftersom den i själva verket är undersektion till hälsan och utseendet.
- utseendet är en hått kandidat, för den talar till fåfängan som är en stark styrare av handling.
-motionslopp eller kondis blir lite cirkelargumentära, jag behöver springa för att kunna springa? Bra som över-tröskeln-motivator dock, skulle jag föreställa mig.
-se föregående exempel, bara kortare sikt.

Kan vi extrahera någon essens ur de här målsättningarna då? Låtom oss freista:
-må bra och ha lätt att vara i vila och marginaler att ta till när man ska anstränga sig, det syftar alltså till en goo känsla i ett visst ögonblick, ehuru många.
-se najs ut. I spegeln, ger en fin känsla att se sin vältrimmade spegelbild posera atletiskt, fin känsla i den stunden och de stunder då man erinrar sig den attraktiva anblicken. Se najs ut i andras ögon, vilket i klarspråk betyder i egna tankarna. Jag kan föreställa mig att vissa dåndimper av beundran när de skådar min vältränade lekamen, liksom jag kan föreställa mig att andra blänger avundsjukt eller beundrande när de får syn på den bortsprungna farbrormagen. De här tankarna triggar en skön känsla, välbehag i stunden.
-då man klarar bättre tid på sin runda eller genomför ett heroiskt maraton åtnjuter man välförtjänta belöningskickar. Fina känslor i de ögonblicken och i stunderna av hågkomst och återblick.
-välfötjänta kickar av nöjdhet och endorfin, infinner sig direkt efter rundan. Alltså skön känsla i kroppen i det innevarande ögonblicket, börjar det låta bekant?

Det var när jag granskade mina målsättningar och motiv med ketaset, och håkade det här, som jag anlände till den följdaktliga frågan: om det är goo känsla i ett visst -då just innevarande ögonblick- jag ser fram emot, kan jag schåårtkatta till det? Med andra ord, kan jag njuta under tiden jag löper? Svaret är nej, det kan jag inte och det är en av anledningarna till att jag inte är löpare (fast mest beror det på bristande begåvning), men däremot kan jag njuta medan jag lufsar! Alltså, genom att inte pressa mig hårdare än som är njutbart, njuter jag ju per definition hela (nåja) tiden när jag ketar. En sak är andningen, genom att låta andningens ansträngningsº bestämma takten, så den aldrig behöver bli plågsam, har jag hela tiden en goo känsla där. Sen är det kroppen, genom att ha kontakt med kroppen och hur den känns, kan jag undvika att pressa den för hårt (alltså för hårt för att njuta). Dessutom kan jag få kontakt med en fysisk rörelseglädje, som är rent djurisk, man liksom upplever lajv hur kroppen gillar en viss nivå av ansträngning. Det är rå känsla, ingen analys eller beräkning, jag blir den apa jag i själva verket är. Apa i bemärkelse primat, den här gången, inte clown.

Lägg därtill fivefingers, som väcker kroppen till liv (eller är det vanliga ketasskor som dämpar den känslan av liv?) och vi börjar vara ganska nära målet, att det är vägen som är målet, riktigt på riktigt!

zen och konsten att rosta kaffi

njae, zen och zen, men det lät så herrigelt koolt på ett pirsigt sätt!
Ett bra sätt att hålla sig med färskt kaffi är att rosta själv, lämpligen ett par veckors åtgång per gång. Detta för att kaffet hålls ultraläckert ÿberfärskt i ett par veckor, sen börjar det försämras. Det är iofs ok ännu åtskilliga månader, men varför nöja sig med ok om man en gång tar sig an rostaset? Ikväll rostade jag två kilo (-> 1650 g rostat, givårtejk), vilket är mer än mina vanliga 1-1,5 kg, och drack dessutom tre espressi, så nu är jag hög som en husbil och insnöad på kaffi. Därför tänker jag fundera kring vad man behöver tänka på när man rostar hemma, och vad som är (paha) overkill. I princip har jag alltså inget emot overkill vad gäller intressen och hobbysar, så länge det inte naggar det väsentliga i kanten.

Råkaffe av hög kvalitet är nödvändigt, hemrostat skräpkaffe smakar ändå inte bättre än något som du hittar på butikshyllan. Olika sätt att rosta, från ugn till regelrätta kafferostar, går jag inte in på här. Själv använder jag en liten proffsmaskin, avsedd för café eller som testmaskin (sample roaster) på ett rosteri. Det är definitivt redikulöst overkill, men inte på ett paha sätt, tvärtimot!

Då kaffebönorna rostas uppstår i ett skede ett poppande ljud, påminnande om popkorn, detta kallas first crack (1C) och efter det kan kaffet kallas rostat, ehuru ljust. Vill man ha mörkare rost fortsätter man rostaset efter det, tills man har den färg man eftersträvar. Efter ytterligare ett tag uppstår ett skarpare ljud, second crack (2C) och speciellt långt in i det lönar det sig inte att bränna kvalitetskaffe, eftersom smaken bränns bort och enda som återstår är smak & doft från själva rostningen.
(vill man ha hårt rostat kaffe så förall del, men då är det lika bra att köpa färdigrostat eller åtminstone billigt råkaffe)

Vad jag eftersträvar är 1C inom 10 minuter och att tiden 1C-2C dras ut så att den utgör minst hälften av tiden från start till 1C, samt att böntempen inte sjunker under pågående rostning. Detta för att:
-om början av rostningen drar ut för länge så förefaller fruktiga, bäriga smaker att liksom avdunsta
-om rostningen skenar iväg mellan 1C och 2C så blir fylliga (choklad, nöt, karamell) smaker platta
-om tempen sjunker under rostning så blir kaffet bakat i.st.f rostat => blää :o(
Vad jag inte grubblar i, är invecklade rostprofiler, därför att jag anser att man måste rosta väldigt stora mängder för att lära sig sånt. Alltså långt mer än någon hobbykafferist nånsin riskerar. Plus att fördelarna, med virtuositet utöver grunderna-i-skick, är marginella.
(annan sak med proffs, som behöver få fram viss smakprofil för visst kaffe och lär sig trixa och fixa)
Att det här bejsika är tillräckligt verifieras av att min espresso är -och nu tar jag till i underkant för att kompensera eventuell partiskhet- mycket mycket mycket bättre än något annat man får i jeppis med omnejd!

Det jag behöver göra är att slå av värmeelementet lite före 1C, så rostningen inte skenar iväg till 2C för hastigt, och sen elda på lite för att komma i mål i tid. Mål är för mig början av 2C (mellanmörk) jag har slutat att testa olika rostningsgrader, ljusrostat smakar ändå för surt på min tunga och alltför mörkt intresserar inte av förekommen anledning. Hålla på och gyckla med olika rostningsgrader för olika bönor faller i kategorin paha overkill. Att finslipa den här processen räcker gott och väl för en glad hemmarostare, efter >80 bätchar med nuvarande rosten lär jag mig alltjämt. Enkel bejsik profil med så få rörliga parametrar som möjligt, så man inte dråknar i konsten. Söis blir det meningsfullt på småskalig hobbynivå.

Kul är det också, så himla kul, och intressant...
...synd bara att råkaffet håller på att ta slut

frigörande fasta

Igår var det måndag, det innebär fasta i min galax. Inspirerad av MM's dokumentär, som triggade en hel del människor att testa det sk 5/2 systemet, uppfann jag en egen variant: den synnerligen oberömda 6/1 fastan. Jag inbillar mig alltså att det ska förbättra min gamla kropps försvars- och reparationsberedskap; om inget annat så aktiverar det väl en hop placebosoldater. Då jag blir gammal och frisk ska jag sälja receptet dyrt, men du kan redan nu få en sniik priivjuu: rooiboste och vatten/mineralvatten under dagen och goov espresso som belöning till kvällen. En(da) hake(n) är att man måste lära sig att laga så goov kaffi att det blir mödan värt att fasta hela dagen, fast som extrabonus smakar det extraljuvligt just den dagen!

Ibland väcker hungern något obekvämt i mig, något utöver själva kropssliga hungerskänslan. Det här kan, om jag är uppmärksam och motiverad, utnyttjas. Redan tidigare har jag nog gjort halvhjärtade försök att locka fram sådana emotionella knutar, som förefaller förmärkliga mina ätmönster, genom att rikta uppmärksamhet inåt kropp och känsla när ätaren verkar ha glömt alla måttfulla föresatser. Problemet är att det är så svårt med tajmingen, lätt hänt att stå inför fejt akåmpli när man väl håkar sig. Då tåjmar det bättre på fastedagarna, för då finns ju inte risken att man hinner trösta sig med mat...
(iofs kan man hitta på många andra sätt att distrahera och bedöva)
...vilker gör eventuellt emotionellt material tillgängligare.

I kveis satte jag mig på meditationspallen för en kort sittning, eller lång eller mittemellan, de brukar få bli så långa de vill. Jag märkte snart att andningen inte var helt njutbar, då jag släppte andningen fri och slappnade av kroppen så växte hungern ur magen till något obestämt obekvämt i mellangärdet. Utan att pusha alltför hårt försökte jag låta den känslan komma fram och öppna sig, men sesam avböjde blygt. Nåväl, jag satt ett tjugotal minsar utan att riktigt rådigga och tänkte inte desto mer på den saken. Själva sittningen var nu vad den var och av tidigare erfarenhet antog jag att det som var på väg upp, det skulle nog hitta fram i sinom tid.

Intatt: *pånks* vaken farbror! med en känning mitt på bringan. Som en lindrigt ömmande pirrning, som först vid närmare betraktande -alltså när uppmärksamheten riktades åt dess håll- visade en distinkt "negativ" klang. Schyna direkt spred sig förnimmelsen upp mot ansiktet, och munnen formade ett barnsligt ledset uttryck. Då var det bara att tacka och ta emot, lite nattsömn kan man väl avvara för mänsklighetens väl! Efter en god stund av fluktuerande förnimmelser med samma tema, fladdrade det till i bröstet och känslan fick snarare karaktär av rädsla. Den befann sig en kortare stund i mage och bröst, lämandes fejset oberört. Återkom så ledsamheten, eventuellt med slummer däremellan, avtrubbad till något som lämpligare kunde kallas sorg. Den var med mig tills lumian utlyste morgon. Bakom anas också ett underliggande behov, som hungern förefaller vara en aspekt av, och rädslan handlade av allt att döma om möjligheten att det behovet förblir ouppfyllt, eller möjligen omöjligheten att det få det uppfyllt.
Forskande ivrigt vidare...

...lekande. läkande. lätt.

min meditation

Meditation betyder för mig en viss vakenhet och uppmärksamhet, undersökande och öppet förhållningssätt gentemot tillgängliga förnimmelser och upplevelser, snarare än en aktivitet begränsad till formellt sittande i någon meditationsställning. Ett sätt att uppfatta verkligheten med så lite förvrängning som möjligt och så medveten om befintliga förvrängningar som möjligt. Naturligvis hävdar jag inte att det här är en relevantare eller riktigare definition på meditation, än någon annans, utan jag bara berättar hur begreppen hanteras i mitt vana sinne. Själva sittandet tenderar jag, sannolikt påverkad av mitt tidiga intresse för Zen, att benämna zazen. Det är möjligt att vi får orsak att återkomma till det förstnämnda, alltså det jag egentligen kallar meditation, medan den här diskussionen kommer att kretsa kring det sistnämnda, som jag alltså kallar zazen. Självaste sittandet.

Mitt intresse för zen blossade upp i några episoder under 80- 90- och 00-talen och var aldrig jätteöverväldigande, men vissa aspekter diggade jag. Kanske framför allt en enkelhet, som jag uppfattade det, tilltalade. Någon regelbunden meditation, speciellt i zazen-bemärkelse, kom jag inte igång med. Inte heller under första qigongåren, trots att vi satt en del med Petri, var jag speciellt förtjust i sittaset. Det var på något sätt tillräckligt med den rörliga qigongen och någon enstaka quiet qigong, där man inte rör på kroppen utan jobbar med koncentration och/eller andning. Jag tyckte den tiden inte att sittandet hade något ytterligare att tillföra mig och det var inte njutbart heller; kroppen och knoppen förde en svåruthärdlig kamp om vilken som kunde väsnas störandare. Qigong var tillräckligt sakta för att jag skulle bli tvungen att möta mig själv, men erbjöd tillräcklig utmaning för att mötet inte skulle bli så överväldigande att jag blev tvungen att fly. Det bövades närmare 10 år av qigongande (+ ett och annat övrigt), innan sittandet började kännas lockande.

Mina knän har aldrig, ens under aktivaste karateåren, varit nämnvärt förtjusta i seisa (sitta med benen vikta under kroppen) och någon lotusliknande ställning passar inte tess min lekamen. Därför skaffade jag av kekes fantastiskt fina meditationssitsar till vårt flumrum, som en funktionell fiilisförhöjande inredningsdetalj, fengshujigt som farao. Den gör sittaset helt uthärdligt rent fysiskt, även om uppstigaset alltjämt utgör en värdig utmaning. Rent fysiskt borde såklart omgärdas av citationstecken, men du förstår. Orent ofysiskt har sittandet på gamla dar blivit njutbart, även de gånger när det inte är njutbart, om man kan säga så. Tillåt mig berätta vad jag inte gör och vad jag gör, när jag sitter "formell meditation".

Vad jag inte gör, nämner jag  eftersom jag vet att det hör till de uppgifter som meditatörer åtar sig och som fålttschi associerar med meditation. Jag funderar inte, sådan aktivitet kallar jag kontemplation, alltså att funtsa kring och begrunda något ämne eller nån fråga. Inte heller försöker jag stoppa tankar från att uppstå, eller tränga bort dem när de uppstått. Jag försöker inte heller skapa stillhet i mitt inre, vilket är närbesläktat det föregående, men innehåller nyansskillnader som jag inte tänker gå in på här. Den som har läst mina tidigare inlägg här på denna blog, inser att jag inte heller styr min andning.
Vad gör jag då? Först några saker och sen ingenting:
När jag sätter mig tillrätta börjar jag ofta med att justera och balansera hållningen, så att kotpelaren och huvudet hålls i position utan att hänga och utan att kräva arbete=spänning. Nästa skede brukar vara att släppa taget om kropp och andning, så musklerna slappnar av så mycket som möjligt och andningen får fritt fram. Sen håller jag gärna kvar uppmärksamheten på andningen en stund, det är mycket njutbart att digga andetagen när kroppen är avspänd och andningen sker av egen kraft, lite som dyningar som rullar upp på stranden och sugs tillbaka i havet..
Sen gör jag ingenting, vilket är enkelt i betydelse oinvecklat, men inte i betydelse lätt. Egentligen är det, som min morfar brukade säga "hee så dåå enkkält saan a kann i", även om han sannolikt inte uttryckligen hade meditation i åtanke! Jag upplever det som något i stil med att uppmärksamheten sprids ut i utrymmet som kroppen upptar och det rymdiga fält som förnimmelserna utspelar sig i. Vad som sen utspelar sig och vilken av fenomenen som tilldrar sig mest uppmärksamhet, känns mest laddat, försöker jag att inte påverka. Det kan röra sig om ljud och synintryck, kroppsliga känningar, qi-känsla i flöde eller stillhet, känslor, ljudlösa ord-meningar (en typ av tankar) mm.. Däremot ska helst inte perspektivet smalna, så jag fastnar i något specifikt.

Inte lyckas det här hela tiden, vilket kanske låter sig gissas, men då uppmärksamhetens vilande i bakgrundsfältet sker tillräckligt stor del av tiden, blir sittaset givande i stället för frustrerande. Paradoxalt nog blir även frustration ok när jag inte sugs in i den. Nog skulle väl den här färdigheten ha vuxit fram ur envist sittande också, men det blev nu inte så. Jag graviterade åt det hållet, men inte längs den vägen. Numera sitter jag en del, tidvis mer och vissa perioder inte alls. Jag gör det för att det känns lockande och det har den välkomna effekten att det hjälper min meditation i bredare bemärkelse att hållas vital, och det i sin tur är av vital betydelse!