livets kliande port

Den här sanna historien är skriven på qigongiska, och vad värre är min personliga avart (som förvisso inte har blivit klarare sen jag insåg att jag inte kommer att bli någon qigonglärare och därmed slapp allt strävande till förståbarhet) av det redan i sig flummiga språket. Trots det föreställer jag mig att andra qigongare kan läsa det rakt av i schyna bokstavlig bemärkelse, som vilken stårja som helst. Likaså egentligen med andra energetiskt orienterade, även om man inte råkar vara just qigongare. Ändå vill jag föreslå att du tragglar dig igenom berättelsen, också du vars eld brinner på något helt annat håll. Se det som poesi eller musik eller nåt, kanske det kan relatera till dig på något indirektare sätt. För jag vill gärna att du får del av den, när jag för en gångs skull kan klämma fram en sann berättelse med början och slut, häppi ending dessutom!

I en qigongform, kallad "assistant's form" ("af" härefter) finns en övning för MingMen, livets port. Det är ett område ungefär motsvarande ländryggen -någonstans mellan njurarna- hos den fysiska kroppen. Övningen kallas "expandera qi i MingMen" och under en "af" utför man ett försvarligt antal upprepningar.

I början av min (qigong i allmänhet och "af" i synnerhet) karriär hade jag fullt sjå att hålla uppmärksamheten i området (MingMen) under övaset, för det fanns liksom inget att fästa den (uppmärksamheten) vid. Ingen förnimmelse. Ingen qi-känsla. Inom kort dök förstås en känsla upp, som det brukar göra hos punkter/områden man uppmärksammar i qigongaset. Känslan växte med tiden, blev tydlig och stabil. Alltså den var flyktig i början, men blev så småningom påtaglig och bestående. Inte så att den gör sig gällande ständigt, men så "det händer nåt" så fort jag riktar uppmärksamheten ditåt.

Under många år var känslan, qi-upplevelsen, i MingMen stabil, men med en något irriterande komponent. Som en konstig bismak, likt ett kliande som inte gick att skrapa. Det här upplevde jag inte som något problem, inget som jag försökte hela eller fixa. Jag trodde helt enkelt att det var så min MingMen känns, utan att desto uttryckligare ens ha reflekterat över saken. Det har inte heller ändrat nämnvärt under åren, hela (MinMengs qi-)känslan har nog vuxit både i kraft och omfång, men kliasets procentuella del av kakan har varit väsentligen konstant.

Tills idag!

Idag gjorde jag "af" och till min kolossalt enorma bautahäpnad fanns inte det irriterande kliaset med, inte något annat klias heller. Känslan i MingMen var fulländad som en strålande sol. Jag saknar ord för att beskriva hur ofantligt tillfredsställande det känstade. Inte genom någon analys (jess, jag gjorde det!) eller jämförelse med någon annan känsla. Helt enkelt den direkta råa känslan av en okliande MingMen!

Stårjans budskap är alltså att du ska börja expandera qi i MingMen. Nä, humorismer avsides, sade frukthandlaren. Däremot kan den kanske uppmuntra någon att fortsätta med något som den känner sig dragen mot, utan att riktigt veta varför, eller ha något uttalat mål med det?
Eller så inte.
För en liten farbror i vilket fall som helst en djajänt liip, som hade fått en otuffare person att ta till liipen :o)