Såvitt jag kan urskilja har alla av oss (givårtejk) ett temmärligen djupt rotat behov av utifrån godkännande, eller åtminstone projiceras behovet ut hos de flesta. Med djupt rotat avser jag något i stil med, svårt att genomskåda och svårt att avfärda. Vad rubriken spelar an på, är olika sätt att ta itu med den här hungern. Jag hoppar över omedvetenhet, att fortsätta som offer för de nyckfulla impulser som behovet manifesteras i. Även om det sannolikt är det vanligaste förhållningssättet, så är det i själva verket en brist på förhållningssätt. Intressant det också, att begrunda hurudana uttryck det kan ta, men inget som jag vill tala om just nu.
Kanske jag tillåts dela upp itutagandet i två huvudsakliga strategier, om inte annat så för att motivera rubriken. Ska vi kalla dem hoppfull och hopplös, väl medvetna om att det kan trigga laddade associationer? (jag har sannerligen inget emot att trigga laddningar, och välkomnar att få mina triggade)
Hoppfull är då jag försöker bli bättre. Bra nog, kort sagt, för att få godkännandet jag behöver.
Kanske jag försöker förkovra mig inom något visst område, inte sällan relaterat till prestationsförmåga. Fysiskt kan jag kämpa för att bli starkare, vigare, spänstigare, snabbare.. och på motsvarande sätt kan jag försöka bli dugligare mentalt, spirituellt, socialt, ekonomiskt, utseendemässigt änd ån änd ån. Jag hävdar inte att behovet av godkännande skulle ligga bakom allt sådant strävande, men om du kan övertyga mig om att det inte är synnerligen förekommande så ska jag med glädje och en skvätt tabasco käka upp min läderhatt! En annan taktik inom hoppfullsamhetens fåra, är att försöka intala mig själv om att jag i själva verket duger som jag är eller varför inte försöka omskola min "inre kritiker" till en "inre bekräftare".
I sig inga dumma metoder för att locka fram en liten dusch belöningshormoner, men heller inga lösningar på "problemet". Sen kan man ju ställa sig frågan, finns det någon ultima ratio?
(det kan ju vara som med hungern, som bara kan mättas tillfälligt)
Som enveten strävare i den hoppfulla fåran kan jag intyga, att inte inom den åtminstone. Varmed inte sagt att du förväntas tejk maj vörd får it. Du vill förmodligen fortsätta försökandet ett försvarligt tag ännu, innan du är beredd att kapitulera..
För en sliten gammal veteran känns den andra huvudstrategin mycket mer lockande, den hopplösa. Att ifrågasätta varför jag med all makt måste duga!
Det för med sig (i alla fall hos jårs truli), förutom icke förkastlig lättnad när genomskådandet tillräckligt sjunker in, en drajv att utforska frågan på djupet. Alltså bokstavligen: varför måste jag med all makt duga? Det är det här jag i rubriken antyder som ett avvecklande av personligheten, eftersom det innebär att gamla sanningar medvetandegörs och ifrågasätts. Ett sätt att beskriva det vore att personligheten är vävd av (och nu bortser jag från den proverbiala tigerns proverbiala ränder) diverse föreställningar och slutsatser, som i mångt har formats så tidigt att de är felaktiga och förhastade för att det helt enkelt inte fanns kapacitet till mognare diilande med föreliggande material i vävande stund.
(som parentes vill jag utbrista att omskolandet av inre kritikern, och motsvarande strategier, kan ses som försök att byta ut inslag i väften)
När de här slutsatserna, föreställningarna, lyfts upp i det medvetna (blir upptäckta och uppmärksammade) så släpps de laddningar som är förbundna med dem ut. Rättare sagt finns öppningen där, att släppa ut dem, om jag bara förmår hantera det sluppna. Det här är som att riva väven och se hur tråden löses upp inför din blick. Som sagt, personlig avveckling. Personligheten löses upp, tråd för tråd. Känns det skrämmande? Janå jag sa ju att du förmodligen vill fortsätta försökandet ett försvarligt tag ännu...
...jag skulle önska dig lycka till i kampen, om jag trodde att det fanns någon verklig lycka i den kampen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar